Förslag till kyrkomötesbeslut

1.  Kyrkomötet beslutar att Svenska kyrkan inte ska ansöka hos Kammar­kollegiet om vigselrätt.

2.  Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att återkomma till Kyrko­mötet med förslag till ändring av kyrkoordningen (SvKB 1999:1) av vilken framgår att stadfästelse av äktenskapslöften ges av civil myndighet och att det finns en särskild form för gudstjänst för makar som ingått äktenskap.

3.  Kyrkomötetbeslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att återkomma till Kyrko­mötet med förslag till sådan ändring av Den svenska kyrkohandboken att ordningen för vigselgudstjänst upphävs och en ny ordning för gudstjänst för makar som ingått äktenskap införs.

Motivering

Allmänt

Äktenskapet är enligt Svenska kyrkans lära inte en del av kyrkans nådemedel utan tillhör den civila rättfärdigheten. Äktenskapsrättens innehåll beslutas enligt den nu gällande regeringsformen av Riksdagen ensam. Det finns inom kyrkan olika uppfattning om hur den familjerättsliga lagstiftningen bör vara utformad. Denna åsiktsskillnad får inte bli kyrkoskiljande och får inte leda till en sådan praxis som innebär att församlingarna splittras. Det råder bred enighet om att frågan inte är av bekännelsenatur. Enligt min mening är det då mest förenligt med evangelisk tradition att avstå från att i kyrkoordningen och Den svenska kyrkohandboken uttrycka att den nu gällande av Riksdagen stiftade äktenskapsrätten är utryck för en skapelsegiven ordning förordnat och välsignat av Gud. Det är svårt att förstå majoritetens i Kyrkostyrelsen ställningstagande att kyrkoordningen och kyrko­handboken bör innefatta detta påstående men att det likväl är förenligt med bekännelsen att inte bejaka lagstiftningen.

Det av Kyrkostyrelsen framlagda förslaget har föranlett negativa reaktioner från andra kyrkor med vilka Svenska kyrkan står i avtalsförhållande eller på annat sätt är i gemenskap med. Fler sådana reaktioner kan väntas om förslaget bifalls. Även ur ett ekumeniskt perspektiv finns sålunda skäl till tveksamhet. Svenska kyrkan är en del av den internationella kyrkan. Ekumeniken är uttryck för detta. Även för Svenska kyrkans förtroende inom Sverige är dess ekumeniska relationer av stor betydelse.

Starka skäl talar för att stadfästelsen av äktenskapslöften bör ges av en civil myndighet i en civil ordning och inte av en präst i en vigselordning, som innefattar mer långtgående påståenden om löftenas natur och förpliktelse än civilrätten uttrycker. Den förändring jag föreslår har enligt min bedömning stöd såväl inom Svenska kyrkan och andra trossamfund som hos myndigheter, intresseorganisatio­ner och samhällsdebattörer.[1] Enligt min uppfattning finns bland yngre människor en bred förståelse för att myndighetsutövning och gudstjänst bör särskiljas. Alltfler väljer att ingå äktenskap i civil ordning. Ett avskaffande av kyrklig vigsel i betydelsen stadfästelse av äktenskapslöften kommer inte att äventyra kyrkans folkliga förtroende. För det förtroendet är det av långt större betydelse att kyrko­splittring undvikes.

Införandet av en enda civil ordning för ingående av alla äktenskap innebär därtill fördelen att frågan om eventuell diskriminering vid myndighetsutövning helt och hållet kan undvikas.

Svenska kyrkans teologiska kommitté, vars pm bifogas till skrivelsen, tar inte ställning i frågan om huruvida Svenska kyrkan bör ansöka om vigselrätt eller ej.

Etiska frågor

Rätten för alla giftasvuxna män och kvinnor att ingå äktenskap och skaffa barn är garanterad av den europeiska Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 12, och kan inte lagligen inskränkas. Någon inskränkning är det heller inte tal om utan endast en utvidgning. 2009 års ändring av äktenskapsbalken innebär kortfattat att institutet äktenskap och institutet registrerat partnerskap sammanförts till ett institut betecknat äktenskap. Eftersom barn inte kan komma till utan en i vart fall assisterad sexuell relation mellan en man och en kvinna kan äktenskapet inte utvidgas till personer med samma kön utan en ändrad reglering av föräldraskap. Sålunda har införts en rätt för kvinnor att om de uppfyller krav på social och medicinsk lämplighet bli föräldrar till barn som en av dem föder efter assisterad befruktning (heterolog insemination). Att långsiktigt skilja mellan kvinnors och mäns rättigheter kan dock bli svårt. Det måste därför antas att män som är gifta med män även i Sverige kommer att uttrycka önskemål om att få bli föräldrar till ett barn, som är avlat av någon av dem och som efter avtal föds av en kvinna, som inte blir mor.[2]

Enligt kristen syn kan en människas person inte skiljas från hennes kropp. Att avla eller föda barn utan avsikt att skapa en relation till barnet är svårt att förena med denna syn. Till detta kan genmälas att äktenskapslöften mellan unga personer i förening med vägran att mottaga barn enligt kyrkorättslig tradition är ogiltiga. 1996 års lag om registrerat partnerskap vilade på denna halvmesyr, dvs. trohets- och solidaritetslöften i förening med barnlöshet. Det är därför begripligt att krav ställdes på att löftena förenas med rätten till barn. Det är ett faktum att lesbiska par kan vara goda föräldrar och ge sina barn ett gott hem. Man kan vidare med fog anse att kyrkan måste acceptera den gällande lagstiftningen och ge sitt stöd för de barn som kommit till genom tredje mans frivilliga donation och bekräfta de rättsliga föräldrarnas gemenskap genom vigsel till äktenskap.  Å andra sidan skall minnas att lagstiftningen om assisterad befruktning av kvinnor som sammanlever antogs av riksdagen trots att mycket viktiga remissinstanser hade redovisat kritiska synpunkter.[3]

Enligt allmänkyrklig tradition ingås äktenskap genom att makarna frivilligt och utan yttre påverkan avger löften till varandra och påbörjar samlivet. Myndighetsmedverkan är enligt denna tradition i princip inte nödvändig.  Den lutherska traditionen påbjuder att löftena skall avges offentligt. Luther framhåller att offentliga muntliga löften motverkar förhastade beslut under alltför stor påverkan av t ex den andre presumtive maken.[4] Nackdelen med kravet på formell vigsel är att personer som litar till varandras löften utan att få dessa bekräftade i lagens ordning saknar lagens skydd. Inom Kyrkomötet fanns 1915 fortfarande meningen att vigselkravet innebar ett försvagat skydd för kvinnan och hennes barn. Införandet av sambolagen, som gäller utan krav på formella åtgärder, kan ses som ett sent efterkommande av de synpunkter som kyrkan då uttalade. Idag lever många par i samboförhållande. Föreligger även i ett samboförhållande några äktenskapliga förpliktelser utöver den rätt till en begränsad bodelning som följer av lag? Det är vidare allmänt känt att många äktenskap upplöses efter ansökan om äktenskapsskillnad. Den nu aktuella ändringen av Äktenskapsbalken bör inte ses isolerad utan i ett vidare perspektiv på en familjerätt i förändring. Äktenskapsrättens tvingande natur ifrågasätts av många som anser att individernas frihet inte bör begränsas annat än genom individuella avtal och att vigseln mer bör vara uttryck för en högtidsstund och ett yttre tillkännagivande av relationen. En sådan utveckling i individualistisk riktning kan emellertid lätt utvecklas till den starkes fördel och den svages nackdel. En annan utvecklingslinje är den motsatta nämligen att äktenskapsskillnaden inte längre ges den radikala rättsliga innebörd den tidigare hade. Även efter äktenskapsskillnad kvarstår – om makarna har gemensamma barn – oftast den gemensamma vårdnaden, som är ett fortsatt utflöde av äktenskapets förväntan på makarnas gemensamma ansvar. Detta kan även gälla för föräldrar som aldrig valt att avge formella äktenskaps­löften till varandra.

Kyrkans uppgift

Det finns av alla nu nämnda skäl ett behov att fördjupad etisk och teologisk reflektion över samlevnad utan att kyrkan skall vara bunden av den för stunden gällande civilrätten som vore den ett uttryck för kyrkans egen lära.  Även av detta skäl finns anledning för kyrkan att avstå från den myndighetsutövning som fokuserar på stadfästelsen av äktenskapet. Istället borde kyrkan fördjupa och förtydliga den uppgift det är att ge råd och befordra samtal om samlevnad med i första hand unga människor och hjälpa dem att när de väljer att flytta samman och skaffa barn tydliggöra det ansvar som uppkommer oavsett om de vidtar formella rättsliga åtgärder eller inte. Den djupare innebörden av äktenskap och på vilket sätt detta skiljer sig från annan samlevnad är långt ifrån självklar. Kyrkans böner och gudstjänster relaterade till löften om samlevnad skulle kunna utvecklas på ett nytt och bra sätt om bundenheten till myndighetsutövningen och civillag­stift­ningen lämnades. Naturligtvis kvarstår betydelsen av en särskild välsignelse­gudstjänst när paret anhåller om att få fira en sådan. Denna välsignelsegudstjänst bör utformas av den nu arbetande handbokskommittén med beaktande av allmänkyrklig tradition, nu aktuella förhållanden och den ändrade civillagstift­ningen. Beslut om gudstjänstens utformning skall naturligtvis fattas av Kyrkomötet efter sedvanlig beredning.

Jag anser sålunda att kyrkan måste acceptera den gällande civilrätten och ge alla som ingår äktenskap oavsett deras kön hjälp och stöd och bereda dem möjlighet att inleda sitt äktenskap med gudstjänst och bön. Däremot anser jag inte att Svenska kyrkan genom dogmatiska ställningstaganden skall åta sig att vara garant för att den ändrade lagstiftningens lämplighet och uttrycka att denna kan härledas ur de principer som uttrycks i Matteus 19.

Om Svenska kyrkan självständigt tar ett beslut att inte ansöka om vigselrätt ges goda möjligheter att utveckla något nytt. Kyrkan får även möjlighet att med självrespekt och utan att det grundar sig på ändrad lagstiftning välja en egen väg och återfinna sin grundläggande uppgift för människor som står inför beslut att leva tillsammans. Detta skulle väcka intresse. Om kyrkan däremot nu ansöker om vigselrätt och tilldelas denna kommer uppmärksamheten snart att blekna. Kyrkan har genom att bekräfta den ändrade lagstiftningen fullgjort sin performativa uppgift och kommer strax att inte längre vara intressant i nu aktuellt hänseende.  Det finns även skäl att anta att lagstiftningen inom inte alltför lång tid åter kommer att ändras så att trossamfunden likväl förlorar sin vigselrätt. Detta kan höra samman med den allmänna kritik som riktas mot att trossamfund tilldelas myndighetsfunktioner eller med det förhållandet att olika trossamfund har helt olika syn på äktenskapet eller med uppmärksamhet på missförhållanden i enskilda fall t.ex. bristande kontroll av att löften avges helt frivilligt utan varje form av yttre påverkan t.ex. från brudens släkt. Om inte alla trossamfund anses lämpliga att behålla sin vigselrätt eller om den grundläggande uppfattningen om myndig­hets­delegation ändras kommer Svenska kyrkan att förlora sin vigselrätt. I en sådan situation har Svenska kyrkan långt sämre möjligheter att med bevarat anseende och förtroende inrätta sig efter förhållandet att kyrkans roll ändrats.

Övergångstiden m.m.

Riksdagen tillerkänner präster i Svenska kyrkan vigselrätt under en ettårig övergångsperiod. Detta innebär att om Kyrkomötetbeslutar att inte ansöka om vigselrätt finns möjligheter för staten att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose de krav som följer av ett större antal borgerliga vigslar. Kyrkan bör i det sammanhanget uttrycka sina förväntningar på en ny ordning för borgerliga vigslar. Ordningen bör präglas av en ren och tydlig myndighetsutövning utan ”civilreligiösa” inslag och vara tillgänglig på sådant sätt att de som så önskar i omedelbar anslutning kan deltaga i gudstjänst.

Kyrkomötetbör i enlighet med mina yrkanden uppdra åt Kyrkostyrelsen att skyndsamt ge kompletterande direktiv till kyrkohandbokskommittén.

Lund den 15 juli 2009