Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att meddela regeringen om Svenska kyrkans önskan att avsäga sig vigselrätten.

Motivering

Opinionen kring äktenskapet har visat sig kunna svänga väldigt snabbt i vårt land. Inte längre tillbaka än år 1994 tog samtliga politiska partier i Sveriges riksdag bestämt avstånd ifrån att äktenskap skulle kunna ingås mellan två män eller två kvinnor. Det största partiets företrädare stod till och med i plenisalen i Sveriges riksdag och lovade högtidligt att detta – äktenskap för enkönade par – inte skulle komma ens i framtiden.

Det går även att se att befolkningen har ändrat inställning till äktenskapet, dels på så sätt att romantiken kring bröllopet och äktenskapet fått en renässans – antalet ingångna äktenskap ökar, dels så att Svenska kyrkan inte längre är det självklara valet för var äktenskapet ska ingås. 2006 var det första år då färre än hälften av vigslarna förrättades av en svenskkyrklig präst.

Svenska kyrkan kan inte på egen hand driva samhällsutvecklingen och lag­stiftningen i Sverige i en riktning hon själv önskar. Vi kan därför utifrån rådande samhällstrend exempelvis förvänta oss att antalet svenskkyrkliga vigslar kommer att minska ytterligare framöver. Riksdagen har ännu inte beslutat om att införa en civilrättslig äktenskapslagstiftning. Det är ändå högst rimligt att tro att detta kommer att bli verklighet inom bara några mandatperioder med tanke på de tongångar som hörs ifrån flera av riksdagspartierna. Sådana viljeyttringar går tvärs över vänster-högerskalan. Även Kristdemokraterna har förordat en civil­rättslig äktenskapslagstiftning.

Det mesta talar för att det bara är en fråga om tid innan Svenska kyrkan och de andra trossamfunden fråntas möjligheten att förrätta juridiskt giltiga vigslar. Det vore då mycket olyckligt att splittra Svenska kyrkan i dag, genom att introducera en ny äktenskapssyn.

Det har snart gått ett decennium sedan Svenska kyrkan skildes från staten. Riksdagen har utifrån sitt ansvar att stifta lag nu ändrat på innebörden i begreppet äktenskap. En fri kyrka får inte låta sig förvandlas till en institution som upplevs gå i partipolitikernas och statsmaktens ledband. Svenska kyrkan bör slå vakt om sin trovärdighet som en självständig röst och aktör i samhället och utifrån en teologisk och kyrkohistorisk reflektion klargöra att ingåendet av ett rättsligt bindande äktenskap bara ska kunna ske civilsrättligt.

Utifrån vår lutherska teologi och syn på människan står Svenska kyrkan för det allmänna prästadömet och att var och en kan tolka den heliga Skrift. Med tolkningsansvaret följer en bindning till Bibeln och bekännelseskrifterna som även omfattar de olika nomineringsgrupperna i Kyrkomötet. Denna bindning innebär att vi måste ställa oss frågan: Vad är Guds vilja? Är det att äktenskap ska kunna ingås enbart civilt, följt av en välsignelseakt i kyrkan, eller är det att kyrkan ska vara en civilrättsligt bindande myndighetsutövare?

Det är känt att dr. Martin Luther ansåg att äktenskapet var ett världsligt ting. Bara utifrån denna ytterst korta vägledning i bibeltolkningen borde civilrättsligt ingånget äktenskap vara en självklarhet för en kyrka som vill stå skild ifrån stat och maktpolitik.

Vi vet också från den svenska historien att detta tidigare varit ordningen i Sverige. På Svenska kyrkans hemsida fanns tidigare dessa fakta om historien:

Den kyrkliga vigseln var ursprungligen bara en välsignelsehandling efter äktenskapets ingående, som skedde genom parets offentliga viljeförklaring. 1686 fick kyrklig vigsel rättslig verkan i Sverige och 1734 blev det den enda giltiga formen för äktenskaps ingående. 1908 blev valfriheten mellan kyrklig och borgerlig vigsel lagstadgad i Sverige.

Att återgå till den äldre ordningen vore positivt av flera skäl.

För det första kan kyrkan då bidra till att paret får en bättre förståelse för äktenskapets juridiska sida. Denna sida har genom hela historien varit mycket central, men kan dessvärre ha försvagats genom traditionen att lägga vikten vid bröllopet, festligheterna och högtidligheten – vilket Svenska kyrkan faktiskt bidragit till. Med en tydligare genomgång ifrån det offentligas företrädare, inför den civilrättsliga registreringen av äktenskapet, om vad denna betyder juridiskt, menar vi att Svenska kyrkan kan bidra till att antalet skilsmässor minskar ytterligare. Men då behöver kyrkan överlåta den juridiska delen till det offentliga.

För det andra kan Svenska kyrkan då helt fokusera på äktenskapets kristna och sociala betydelse. Här kan prästen och församlingen komma att spela en ny roll till stöd och skydd för paret – något vi också vet att den svenska staten och samhället, enligt FN-deklarationen, är skyldigt att ge. Som en del av gemensamma samhället har kyrkan här kanske sitt viktigaste ansvar.

Vid Kyrkomötet 2007 avslogs ett förslag om att utreda frågor och konsek­venser av att Svenska kyrkan avstår vigselrätten. Det bör dock observeras att Kyrkomötet i sina beslut inte har tagit ställning till en situation där äktenskapsbegreppet har förändrats. Vi står nu inför avgöranden i en fråga som kan splittra kyrkan mer djupgående än någon tidigare strid inom den lutherska Svenska kyrkan gjort.

I sitt remissvar på regeringens utredning (Dnr KS 2007:620) skriver kyrko­styrelsen bland annat följande i frågan:

Som argument för att Svenska kyrkan bör avstå från sin vigselrätt kan anföras att äktenskapet enligt evangelisk-luthersk uppfattning är en borgerlig ordning och att det därför är viktigt att tydligt skilja mellan det civilrättsliga ingåendet av äktenskapet och den kyrkliga välsignelsen.

Ett annat argument är att kyrkans vigselrätt kan uppfattas som en rest av det gamla enhetssamhället.

Som stöd för att Svenska kyrkan bör behålla vigselrätten talar å andra sidan att den kyrkliga vigseln är en värdefull och uppskattad tradition med djup folklig förankring.

Det sistnämnda argumentet (tradition och djup folklig förankring) går dock att tillämpa också om att äktenskapet borde ha varit förbehållet en man och en kvinna.

Inget talar heller för att antalet par som skulle välja att gå till kyrkan skulle minska av detta skäl. Detta framgår t.ex. av det resonemang som biskoparna Lennart Koskinen, biskop i Visby stift, Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborgs stift, Carolin Krook, biskop i Stockholms stift och Hans Stiglund, biskop i Luleå stift, lyfte fram i en replik den 22 februari 2009 (SvD Brännpunkt):

Många människor vill också markera undret med ett barns födelse på ett särskilt sätt. Det är inte längre kyrkan som sköter folkbok­föringen, utan skattemyndigheten som tar emot namnanmälan, registrerar namnet och ger barnet ett personnummer. Därefter går fortfarande de flesta till sin egen kyrka för att få barnet döpt. Judar har sin tradition och muslimer sin. Icketroende har ibland istället en namngivningsfest eller markerar på annat sätt symboliskt det nya livets ankomst.

Det finns ingen anledning att staten ska sköta det ceremoniella, vare sig vid barnets födelse eller vid äktenskapets ingående. Därför har vi föreslagit en enkel registrering i samband med att hinders­prövningen utfärdas.

Artikelförfattarna tillhör den grupp av nio biskopar som förordat en civilrättslig lösning (6 febr 2009, SvD Brännpunkt) I biskopsgruppen ingår, förutom de ovan nämnda, även Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad, Antje Jackelén, biskop i Lund, Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs, Ragnar Persenius, biskop i Uppsala samt Sven Thidevall, biskop i Växjö stift.

Om vi ser att människor kommer till dop för sina barn, får vi väl också tro att de kommer att efterfråga välsignelseakten för sitt äktenskap, för att ge det ett kristet innehåll och löften inför Gud. I detta fall tror dock inte de förtroendevalda i kyrkostyrelsen så mycket på den kyrka de är satta att leda, utan föreslår att Svenska kyrkan ska förorda att det nuvarande systemet med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel bevaras.

I sammanfattningen av den skrivelse som kyrkostyrelsen har tillställt Kyrko­mötet framgår även följande:

I skrivelsen visas att det har framförts kritiska synpunkter från olika ekumeniska partner. Kyrkostyrelsen menar emellertid att kravet på ekumenisk konsensus inte får leda till handlingsförlam­ning och pekar på att Svenska kyrkan har ett ansvar inte enbart mot andra kyrkor utan också gentemot sina egna medlemmar.

Det är just detta sist sagda som påminner oss alla om det gemensamma ansvaret gentemot samtliga medlemmar – och då framför allt att vi inte ställer grupper av kyrkotillhöriga emot varandra. Vi måste som en kristen gemenskap påminna varandra om Jesu Kristi bön att vi ska vara förenade till ett.

Vi vet att denna fråga kan splittra Svenska kyrkan på djupet. Det vilar därför ett tungt ansvar på Kyrkomötet. Inte minst eftersom det faktiskt finns en lösning som tillfredsställer alla. Den civilrättsliga lösningen, med möjlighet till efterföljande välsignelseakt. Ett ansvarsfullt ledarskap måste värna alla medlemmar – oavsett uppfattning i enskilda frågor – och därför eftersträva en långsiktig lösning.

Kyrkostyrelsens dokument avslutas med orden:

Kyrkostyrelsen ger följande förslag till Kyrkomötet beträffande sam­levnadsfrågor: Fortsatt teologisk reflektion kring samlevnads­frågorna.

Det är den kärleksfulla lösning vi förordar i väntan på den enhet kyrkan behöver när det gäller synen på det viktigaste i mänsklig samlevnad: Kärleken.

Vi vill att Kyrkomötet ska besluta om att Svenska kyrkan skall avsäga sig vigselrätten, utifrån den evangeliskt-lutherska övertygelsen att äktenskapet tillhör det världsliga regementet i juridisk och civilrättslig betydelse. Detta argument, vilket också använts för att nu försöka förändra äktenskapets definition till att omfatta även två män eller två kvinnor, kan alltså visa sig innehålla den salomonska lösningen för Svenska kyrkans framtid.

Mora och Träslövsläge den 10 juli 2009