Förslag till kyrkomötesbeslut
1. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att föreslå att en stiftsstyrelses beslut i indelningsärenden kan överklagas hos Överklagandenämnden eller annat organ som Kyrkostyrelsen föreslår,
alternativt om detta yrkande inte vinner Kyrkomötets bifall
2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att föreslå, om alla ingående enheter inte är ense om förslaget, att sammanläggning av församlingar/pastorat endast får ske i undantagsfall.
Motivering
Det kan inte vara rimligt att frågor som gäller indelning i församling och pastorat inte kan överklagas. Rimliga krav på rättssäkerhet bör självklart även gälla dessa ärenden.
Enligt kyrkoordningens bestämmelser beslutar stiftsstyrelsen om indelningsändringar (37 kap. 1 § i kyrkoordningen). Dessa beslut kan inte överklagas.
Frågan om möjlighet att införa rätt till överklagande har tidigare varit uppe till behandling i Kyrkomötet. Dessa förslag har avslagits. Motiveringen har varit att ingen annan än den aktuella stiftsstyrelsen har mer kunskaper i ärendet och kan bättre avgöra riktigheten av en sammanslagning (eller, för den delen också, delning) av församlingar, pastorat eller samfälligheter.
I kyrkoordningens 37 kap. 1 § sägs att den territoriella indelningen får ändras ”om det ger bättre förutsättningar för församlingarna att utföra sina uppgifter”.
Detta lämnar möjlighet till olika praxis mellan stiften och till godtycke i bedömningen.
Kyrkoordningen 37 kap. 2 § listar kriterierna för en församling. Dessa krav är tre:
• att det firas huvudgudstjänst varje söndag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka,
• att det finns minst ett invigt kyrkorum och
• att det i församlingen finns människor som är villiga att åta sig förtroendeuppdrag.
Erfarenhet från flera stift visar på olika syn vad gäller strukturförändringar. Vissa stift håller sig tämligen strikt till församlingskriterierna medan andra, trots att kriterierna är uppfyllda, beslutar om strukturella ändringar även i strid med vissa av de ingående församlingars vilja. Det har även hänt att där alla de föreslagna församlingarna som är tänkta att ingå i den nya församlingen är ”överskottsförsamlingar” de tvingas samman med åberopande av ekonomiska skäl.
I kyrkolagen fanns viss spärr mot indelningsförändringar som föreslogs ske i strid med de ingående församlingarnas önskemål. I kyrkoordningen är församlingarna ofta utlämnade till ett dussintal stiftsstyrelseledamöters godtycke. Man ”tycker” utan vidare krav på bevisning att det skulle vara enklare, mer praktiskt och ekonomiskt att slå samman församlingar. Att med tvång lägga samman församlingar utan att det finns objektiva grunder för sammanslagning kan ge svårläkbara sår för lång tid framöver i samarbetet inom stiftet. Det är därför viktigt att man hittar vägar att skapa spärrar mot att gå emot församlingars rättmätiga krav på självbestämmande och ansvarstagande eller att åtminstone ge möjlighet för församlingar att överklaga sådana beslut. Vid överklagande kan skäl för och emot en sammanläggning objektivt vägas skäl mot varandra. Det är dock församlingen som är grunden för Svenska kyrkan och man bör vara varsam och försöka samspela med församlingarnas uttalade vilja.
Ett sätt att tillförsäkra församlingar rimligt ställda krav på rättssäkerhet vore att införa en överklagningsmöjlighet. Ett annat sätt vore att i kyrkoordningen införa en formulering att man endast i undantagsfall ska slå samman församlingar mot någon av de ingående församlingarnas vilja.
Grundsund den 23 juli, Skövde den 20 juli och Mölndal den 21 juli 2010
Susann Torgerson(FiSK) Karin Långström Vinge(FiSK)
Vivianne Wetterling(FiSK)