Svenska kyrkans centralstyrelses skrivelse till
kyrkomötet

1996:5

Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Svenska kyrkans centralstyrelse överlämnar denna skrivelse till kyrkomötet.

Sigtuna den 23 maj 1996.

Gunnar Weman

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen ges först en historisk bakgrund till reformationstidens konflikt rörande läran omrättfärdiggörelsen och de lärofördömanden som konflikten resulterade i. Med hänvisning tillde senaste decenniernas ekumeniska samtal mellan romerska katoliker och lutheranerkonstateras därefter att situationen idag är förändrad. Den ursprungliga konflikten var förvissogenuin, men den bild man då gav av motpartens ståndpunkt träffar inte den romersk-katolskaoch den lutherska kyrkan av i dag. Den ekumeniska dialogen under tre decennier har visat atten betydande överensstämmelse föreligger i synen på den avgörande konfliktfrågan, den somrör rättfärdiggörelsen. Den föreliggande deklarationen sammanfattar resultaten från dialogenoch gör det möjligt att ta emot dessa i kyrkorna.

Den främsta betydelsen av Deklarationen är att lärofördömandena angående synen påfrälsningen inte längre står som hinder för enhet. Kyrkorna kan nu fortsätta den ekumeniskadialogen utifrån en principiellt avgörande samstämmighet om rättfärdiggörelsen.

De kvarstående skillnaderna i fråga om perspektiv och teologiska uttryckssätt kan enligtskrivelsen ses som möjliga variationer som inte utesluter varandra, när det finns engrundläggande samstämmighet i fråga om trosinnehållet. I den mån dessa skillnader tycks ståi ett spänningsförhållande till varandra bör de bli föremål för fortsatt bearbetning i kommandesamtal kyrkorna emellan. I skrivelsen uppmärksammas också att betydande teologiskaskillnader finns inom kyrkorna. Det finns en mångfald sätt att beskriva frälsningen, varav flerainte använder rättfärdiggörelseterminologin. Mångfalden är en rikedom, så länge evangelietförenar. Det är angeläget att samtalet om trons innehåll och uttryckssätt hålls levande inomoch mellan kyrkorna.

Mot bakgrund av den samstämmighet som Deklarationen redovisar, och efter hörande av ettstort antal remissorgan inom Svenska kyrkan, föreslås kyrkomötet godkänna Svenska kyrkanscentralstyrelses preliminära, positiva yttrande av den 25 januari 1996 över Gemensamdeklaration om rättfärdiggörelseläran och uppdra åt styrelsen att avge Svenska kyrkansslutgiltiga svar.

Innehållsförteckning

1 Förslag till kyrkomötesbeslut

Centralstyrelsen föreslår kyrkomötet

att godkänna Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande av den 25 januari 1996över Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran och skrivelserna från Lutherskavärldsförbundets generalsekreterare.

att ge centralstyrelsen i uppdrag att avge ett slutligt yttrande över Gemensam deklaration omrättfärdiggörelseläran i saklig överensstämmelse med de synpunkter som anförts i dennaskrivelse

2 Historisk bakgrund

I centrum för den konflikt inom den västerländska kyrkan, som under 1500-talet ledde tillkyrkosplittring, stod frågan om syndarens rättfärdiggörelse.

Ett klassiskt uttryck för den av Luther präglade reformrörelsens syn på rättfärdiggörelsen ärartikel 4 i Augsburgska bekännelsen (1530): "Vidare lära de, att människorna icke kunnarättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att derättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nådenoch att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelseför våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 och 4."(enligt översättningen från den latinska texten i Svenska kyrkans bekännelseskrifter /SKB/ s58).

Denna text anger ett grundtema som sedan möter igenom hela den Augsburgskabekännelsen. Ett karakteristiskt exempel kan hämtas från den avslutande artikeln 28, somegentligen handlar om biskoparnas makt men som i stor utsträckning sysslar med frågor kringbruk och föreskrifter i kyrkans sammanhang: "Det är nödvändigt att fasthålla vid detförnämsta stycket i evangelium, nämligen att vi vinna nåden utan egen förtjänst genom tron påKristus, icke på grund av underkastelse under yttre regler eller på grund av former förgudsdyrkan, som människor inrättat" (SKB s 86). Utifrån detta grundtema formuleras ävenförkastelsedomar över dem som lär annorlunda, som i artikel 12 "Om boten": "även deförkastas, som icke lära, att syndernas förlåtelse erhålles genom tron, utan ålägga oss attförtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser" (SKB s 60).

Den centrala betydelsen av artikeln om rättfärdiggörelsen framgår av att den andre storereformatorn Philipp Melanchthon (1497-1560) i Augsburgska bekännelsens Apologi (1531)ägnar över 70 sidor åt att förklara och försvara den (SKB s 103-174). Han säger också att "deti denna meningsmotsättning är fråga om vår kristna läras främsta artikel" (SKB s 103). Ettsynnerligen starkt uttryck för den vikt som tillskrevs rättfärdiggörelsen genom tron möter iSchmalkaldiska artiklarna (1537), där Luther såsom det som utgör huvudartikeln anger att"Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har dött för våra synders skull och uppstått för vårrättfärdighets skull, Rom. 4 . . . Emedan detta nu måste tros och eljest icke kan uppnås elleromfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst att allenastdenna tro gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger i Rom. 3: Vi hålla före, attmänniskan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar". Luther understryker dettaytterligare: "Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man ickegöra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtadesamman" . . . Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gentemotpåven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla.Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla segeroch rätt" (SKB s 313 f).

Med anknytning till denna utsaga i bekännelsedokumenten har man inom lutherdomen talatom "rättfärdiggörelsen genom tron allena" som "den artikel med vilken kyrkan står ellerfaller" (articulus stantis et cadentis ecclesiae). Och när man i början av 1800-talet började talaom reformationens två grundläggande principer fick rättfärdiggörelseläran beteckningen"materialprincipen", ställd i paritet med "formalprincipen" -- Skriften allena.

Rättfärdiggörelseterminologin anknyter till Paulus, i synnerhet Romarbrevet ochGalaterbrevet. I den lutherska traditionen utvecklades tidigt en lära om rättfärdiggörelsen föratt försvara och bevara det som man uppfattade som det centrala i kristen tro: evangeliet omsyndarens frälsning för Kristi skull av nåd allena, mottagen "genom tron allena", den tronstillit till löftesordet som den heliga Anden skapar i människans hjärta.

Det trosinnehåll som den lutherska reformationen bekände sig till har ett förblivande värde.Man ville förkunna ett oförvanskat evangelium. Men det ganska speciella språkbruket omrättfärdiggörelsen är inte nödvändigt i den meningen, att det skulle vara det enda möjligasättet att uttrycka vad den kristna tron går ut på. I katekeserna, såväl Lilla som Storakatekesen, kan Luther sammanfattande och koncist beskriva trons innebörd utan att användarättfärdiggörelselärans terminologi.

Uttrycket "genom tron allena" (sola fide) väckte då och senare anstöt. Man kan observera attdet inte används i den ovan citerade artikeln 4 från Augsburgska bekännelsen. Däremot möterdet i artikel 6 "Om den nya lydnaden". Melanchthon tar upp tvisten i Apologin: "Om det alltuteslutande ordet allena (sola) misshagar dem, så må de också från Paulus utmönstra sådanaallt uteslutande uttryckssätt som utan förskyllan, icke av gärningar, Guds gåva är det o.s.v., tyockså dessa utesluta allt annat. Men vi utesluta förtjänsttanken". Om kärleken och gärningarnasägs det: "De uteslutas icke i den meningen, att de icke skulle följa efter tron, men däremotuteslutes i rättfärdiggörelsen förtröstan (fiducia) på kärlekens eller gärningarnas förtjänst"(SKB s 115). Formuleringen "genom tron allena" är därmed inte ett nej till kärlekens godagärningar. Däremot uttrycker den ett nej till varje form av förtröstan på gärningar ellerförtjänster när det gäller frälsningen eller rättfärdigheten inför Gud.

Motparten såg på motsvarande sätt frågan om syndarens rättfärdiggörelse som en av de mestcentrala konfliktpunkterna. Vid konciliet i Trient (1546-63) behandlades frågan redan vid densjätte sessionen 1547 och ett kapitel -- "Dekret om rättfärdiggörelsen" -- antogs. Till dettafogades inte mindre än 32 canones, i vilka man fördömde vad man uppfattade somreformatoriska ståndpunkter.

Några exempel kan anföras:

"Can. 9 Om någon säger att den ogudaktige rättfärdiggöres genom tron allena och förstårdetta så att det därutöver inte behövs någon samverkan från människans sida för att erhållarättfärdiggörelsens nåd eller att det inte på något sätt skulle vara nödvändigt att människanmed sin egen vilja förbereder sig, den vare fördömd (anathema sit)";

"Can. 12 Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan(fiducia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger attman rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd";

"Can. 24 Om någon säger att den mottagna rättfärdigheten inte bevaras och ej heller ökasinför Gud genom goda gärningar och att de goda gärningarna endast skall ses som en frukt aveller ett tecken på rättfärdiggörelsen och ej som en orsak till dess förökande, den varefördömd". (citerat från den svenska översättningen av latinet i P E Persson, Kyrkornasbekännelser 1970, s 33 f).

Inom lutherdomen fanns en tendens att i första hand uppfatta rättfärdiggörelsen som ettgudomligt domslut, genom vilket Kristi rättfärdighet tillräknas syndaren. Man harkarakteriserat detta som en "forensisk" (av latinets forum, domstol) rättfärdiggörelselära.Gentemot detta lades i den romersk-katolska teologin i stället en avgörande vikt vid atträttfärdiggörelsen även innebar en genomgripande förändring av den syndiga människan.Guds nåd sågs som en skapande och förnyande kraft. Man har karakteriserat detta som en"effektiv" rättfärdiggörelselära.

Efter åtskilliga lärostrider samlades lutherdomen år 1577 kring den bekännelseskrift somfick namnet Konkordieformeln (concordia = endräkt). De utredningar kringrättfärdiggörelseläran som den innehåller avser i första hand en uppgörelse med vad manbedömer som falska läropositioner inom den egna traditionen. Men där finns ävenförkastelsedomar som efter allt att döma avser vad man uppfattar som ståndpunkter somintagits av konciliet i Trient. Så förkastas i artikel 3 "Om trons rättfärdighet inför Gud" de somlär "att tron icke skulle rättfärdiggöra utan goda gärningar, så att dessa nödvändigtvis krävdesför rättfärdigheten, och att människan utan att dessa gärningar förefinnas icke skulle kunnarättfärdiggöras" (SKB s 511).

Någon gång nämns uttryckligen det Tridentinska mötets beslut, som när man i artikel 4 "Omgoda gärningar" säger:

"Då det sålunda av Guds ord klart framgår, att tron är det egentliga och enda medel,varigenom rättfärdigheten och saligheten icke blott mottagas, utan även av Gud bevaras, harman allt skäl att förkasta vad som i Tridentinska mötets beslut och annorstädes i sammamening hävdats, nämligen att våra goda gärningar bevara saligheten eller att den genom tronmottagna rättfärdigheten eller t.o.m. tron själv helt eller delvis uppehålles och bevaras genomvåra gärningar" (SKB s 596).

Utifrån samtidens språkbruk innebar att man "fördömde" eller "förkastade" någon somföreträdde en falsk lära att vederbörande därmed ställdes utanför Kristi kyrka över huvudtaget. Ett lärofördömande var inte kyrkoskiljande i den nutida meningen att det alltså skildeolika kyrkor från varandra. I stället skilde det dem som företrädde den förkastade läran frånKyrkan och därmed från frälsningens möjlighet. Men reformationstidens lärofördömanden påömse sidor nämner aldrig enskilda personer -- det är endast "läror" som förkastas.

De citerade texterna från 1500-talet har i såväl den romersk-katolska kyrkan som i delutherska kyrkorna än i dag normerande karaktär. För Svenska kyrkans del gäller attAugsburgska bekännelsen, Schmalkaldiska artiklarna och Konkordieformeln ingår i hennesgrundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära (SKFS 1992:9). Därvid bör mandock notera att Augsburgska bekännelsen intar en särställning genom att Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära i den säges vara "sammanfattad" på ett sätt som svarar mot vad som sägsom de gamla bekännelsetexterna från den tidiga kyrkan, medan för övriga dokument iKonkordieboken anges att läran där är "förklarad och kommenterad". I Svenska kyrkansbekännelse 1993. Kyrkomötets jubelårshälsning till församlingarna i Svenska kyrkan sägs att"dessa texter har förblivande betydelse som trosvittnesbörd, men de har ej samma dignitetsom trosbekännelserna från den gamla kyrkan, Uppsala mötes beslut och Augsburgskabekännelsen" (s 10).

Vid vigningen till det kyrkliga ämbetet gäller beträffande biskopar och präster att de lovaratt Guds ord skall förkunnas "rent och klart . . . såsom det är omvittnat i vår kyrkasbekännelse". I princip hör även de i detta sammanhang aktuella lärofördömandena med till vårkyrkas bekännelse på ett sätt som svarar mot den auktoritativa ställning somlärofördömandena i Trient 1547 alltfort intar i den romersk-katolska kyrkan.

3 Dialogen mellan kyrkorna -- en förändrad situation

Under mer än 400 år har 1500-talets ömsesidiga lärofördömanden i fråga omrättfärdiggörelsen bidragit till att befästa misstron och polemiken mellan den romersk-katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna.

Vid den ekumeniska vespergudstjänsten i St. Peterskyrkan i Rom den 5 oktober 1991 isamband med Birgitta-jubileet togs rättfärdiggörelsen upp i såväl den svenska ärkebiskopenssom påvens tal -- men nu med ett helt annat tonfall. Bertil Werkström anförde "att det är dagsatt förklara att reformationstidens förkastelsedomar inte längre gäller. Den ekumeniskadialogen har påvisat en grundläggande enighet, exempelvis om rättfärdiggörelseläran".Johannes Paulus II sade för sin del: "En gemensam förståelse av rättfärdiggörelsen -- och jagtror att vi är mycket nära det målet -- kan säkert hjälpa oss att lösa upp de andrakontroversfrågor som direkt eller indirekt hör samman med denna".

Förklaringen till den markanta scenförändringen ligger i de dialoger, som alltsedan AndraVatikankonciliet (1963-65) präglat relationen mellan kyrkorna. Samtal har förts på såvälinternationell som regional och nationell nivå och har naturligt nog i första hand handlat omde meningsskiljaktigheter som en gång gjorde att man gick skilda vägar. I stor utsträckninghar man kunnat använda sig av resultaten från de senaste årtiondenas fördjupade forskningkring såväl bibeltexterna som reformationshistorien. I båda fallen har inte minst romersk-katolska forskare bidragit till att på ett avgörande sätt förändra de motbilder man på ömse hållskapat av den andra parten.

Den första internationella romersk-katolsk/lutherska dialogkommissionen, som arbetadeunder åren 1967-71, tog bland annat upp problemen kring rättfärdiggörelseläran. Redan dåkonstaterades "ett långtgående samförstånd" i tolkningen av rättfärdiggörelsen, låt vara attman också antydde att det återstod olösta frågor (se rapporten "Evangeliet och kyrkan" iEnhetens framtidsväg. Dokument från de internationella romersk-katolsk/evangelisk-lutherska studiekommissionerna 1988, s 24 f).

Nästa internationella studiekommission tog 1973-85 upp andra kontroversfrågor och avgavrapporter om nattvarden (1978), om vägar till gemenskap (1980), om kyrkans ämbete (1981)och om möjlig kommande enhet (1985). Man tog under denna period inte uttryckligen upprättfärdiggörelseproblematiken annat än i samband med Augsburgska bekännelsens 450-årsjubileum 1980. Då formulerades kortfattat att en långtgående samsyn föreligger i dennafråga:

"det är av nåd allena och genom tron på Kristi frälsningsgärning och inte på grund av vårförtjänst som vi accepteras av Gud och mottar den heliga Anden, som förnyar våra hjärtan ochrustar oss för och kallar oss till goda gärningar" (Enhetens framtidsväg, s 74; översättningenjusterad till bättre överensstämmelse med originaltexten).

Två insatser vid sidan av de internationella dialogerna har starkt bidragit till att förändrasamtalsklimatet. Den ena är den av lutheraner och katoliker gemensamt skrivna kommentartill Augsburgska bekännelsen, som utkom till jubileet 1980 (Bekenntnis des einen Glaubens.Gemeinsame Untersuchung lutherischer und katholischer Theologen /Bekännelse av en ochsamma tro. En gemensam undersökning av lutherska och katolska teologer/). Den andra ärden omfattande rapport om rättfärdiggörelsen genom tron, som 1985 publicerades i USA aven katolsk/luthersk dialogkommission. Man utgår från en gemensam formulerad försäkran(affirmation), som både katoliker och lutheraner säger sig helhjärtat instämma i:

"allt vårt hopp om rättfärdiggörelse och frälsning vilar på Kristus Jesus och det evangeliumgenom vilket det glada budskapet om Guds nådefulla handlande i Kristus göres känt; vi sätterinte vår yttersta tillit till någonting annat än Guds löfte och frälsande gärning i Kristus"(Justification by Faith, 1985, s 16 och 72).

I dialograpporterna berördes ibland det för samtalen besvärande förhållandet att det i de förkyrkorna auktoritativa bekännelse- och koncilietexterna förelåg fördömanden av motparten.Man frågade sig också om fördömandena verkligen var tillämpliga på vad denna motpart stårför i dag. Men en samlad undersökning saknades.

Detta blev uppgiften för en av den tyska katolska biskopskonferensen och den evangeliskakyrkan i Tyskland (EKD) tillsatt kommission av teologer. Den arbetade med stor grundlighetåren 1981-85 och publicerade sina resultat 1986 i form av en bok med titelnLehrverurteilungen - kirchentrennend? I ("Är lärofördömandena kyrkoskiljande ?"). Mankoncentrerade sig på tre centrala problemområden: rättfärdiggörelsen, sakramenten och detkyrkliga ämbetet.

Detaljerat går man igenom alla förkastelsedomar som möter i de lutherskabekännelseskrifterna och i Trient-konciliet. Följande fyra frågor ställs i varje enskilt fall: 1)mot vem riktar sig det konkreta fördömandet?, 2) har formuleringen korrekt träffat denavsedda ståndpunkten hos motparten ?, 3) träffar den även den position som i dag intas avdenna motpart ? och 4) om "ja", vilken rang och betydelse har i så fall denna förblivandeskiljaktighet?

Undersökningen visar att viljan under 1500-talet att på allvar sätta sig in i vad motståndarenegentligen stod för inte var särskilt utvecklad på någondera sidan. Gång på gång missförstodman vad den andra parten avsett och talade därför förbi varandra. Vidare finnslärofördömanden, t.ex. från den lutherska sidan, som inte riktar sig mot vad som den gångenvar officiell kyrkolära utan mot teologiska särmeningar bland senmedeltida teologer.Åtskilliga fördömanden riktar sig mot tillspetsade utsagor, som tagits ut ur sitt sammanhangoch därmed fått en innebörd som inte överensstämmer med vad upphovsmannen avsett.Formuleringar som den gången tycktes helt utesluta varandra kan i dag i historiens ljusframstå som komplementära, dvs. de ter sig båda som nödvändiga för att undvika enmissvisande ensidighet.

Resultatet i fråga om den flerhundraåriga konflikten kring rättfärdiggörelseläran blirföljande: de till synes så entydiga fördömandena träffade enligt grundliga historiskaundersökningar i de flesta punkterna inte vad 1500-talets motpart egentligen avsåg. Ännumindre träffar de vad parterna i dagens dialog står för. Kvarstående skillnader i fråga omterminologi och uttryckssätt har inte en sådan dignitet att de är avgörande för om man har med"sann" eller "falsk" kyrka att göra. I grunden rör det sig om olikheter av det slag som möter iolika teologiska positioner som bryter sig mot varandra inom varje kyrka i dag. Därmed kande inte längre betraktas som kyrkoskiljande.

Gemensamt säger de katolska och lutherska teologer som utarbetat rapporten att läran omrättfärdiggörelsen och i synnerhet dess bibliska grund har en förblivande funktion i kyrkan: attvisa på att vi som syndare lever av Guds förlåtande kärlek allena och att denna nåd aldrig kanförtjänas eller bindas till några föregående eller efterföljande villkor. Vidare säger de --tillsammans -- att rättfärdiggörelseläran förblir en kritisk måttstock, utifrån vilken man i varjetid måste pröva om en konkret tolkning av gudsförhållandet kan göra anspråk på att varakristen. På så sätt utgör läran om rättfärdiggörelsen den norm efter vilken kyrkan ständigt pånytt måste pröva sin förkunnelse och praxis.

Den tyska kommissionen avslutar sin rapport med att be de berörda kyrkoledningarna att"på ett bindande sätt uttala, att 1500-talets förkastelsedomar inte träffar dagens motpart, för såvitt dess läroposition inte är bestämd av den irrlära som fördömandet vill avvärja". De tyskadelkyrkor som ingår i EKD har därefter avgett nyanserat positiva svar på denna vädjan(samlade i Lehrverurteilungen im Gespräch /Samtal om lärofördömandena/,1993).Anmärkningsvärt är att en grundlig utvärdering 1992 av rapporten från 1985, som utförts påuppdrag av Påvliga rådet för främjande av kristen enhet och genomförts av katolska teologersom inte varit involverade i kommissionens arbete, drog slutsatsen att inga av de 32lärofördömandena i Trient träffar de lutherska kyrkornas position i dag.

Genomgången av lärofördömandena leder inte till något domslut över reformationstidensställningstaganden. Historiens skeende kan och bör inte ändras. Utläggningen av evangelium iden lutherska reformrörelsen äger alltjämt sin giltighet. Men lärofördömandena framstår i ettnytt ljus genom den dialog som förts mellan kyrkorna i vår tid och den samsyn som där nåtts.

Det är detta arbete kring rättfärdiggörelselärans aktuella problematik som ligger bakom deovan citerade uttalandena av påven och ärkebiskop Werkström vid Birgitta-jubileet i Rom1991. Ett eko av dialogprocessen möter även i kyrkomötets jubelårshälsning tillförsamlingarna i Svenska kyrkan 1993:

"När det gäller de fördömanden av andra, som möter särskilt i bekännelsedokumenten frånreformationstiden, har det i de senaste decenniernas samtal mellan företrädare för skildakyrkotraditioner visat sig att de ibland beror på i stridens hetta förklarliga missuppfattningarav vad den andra parten stod för och att de ofta alls inte träffar motpartens position, sådan denter sig i dag. Om det efter en noggrann prövning visar sig att det förhåller sig så bör kyrkan ikommande tryckta utgåvor av bekännelsedokumenten förse texten med anmärkningar somklargör i vilken mån denna typ av förkastelsedomar inte längre gäller" (s 16)

Samtalet kring rättfärdiggörelsen har fortsatt. Åren 1986-93 har en tredje internationellromersk-katolsk/luthersk studiekommission arbetat med frågan om relationen mellanrättfärdiggörelsen och synen på kyrkan. Resultatet redovisas i det hittills mest omfattandedokumentet från den katolsk/lutherska dialogen, rapporten Kirche und Rechtfertigung (Kyrkaoch rättfärdiggörelse), publicerad 1994. Man utgår från att såväl syndarens rättfärdiggörelsesom kyrkan är uttryck för den Treeniges frälsningshandlande. När man kommer in på kyrkansroll som på en gång mottagare och förmedlare av frälsningen konstaterar man att förlutheraner accenten legat på det förra, medan katoliker lagt tonvikten på det senare. Dock enasman om att kyrkan inte endast mottar utan också har till uppgift att förmedla frälsningensgåvor.

Det föreligger däremot alltjämt en olikhet i hur man bedömer rättfärdiggörelseläransbetydelse för kyrkosynen. För lutheranerna utgör läran om rättfärdiggörelsen kriteriet för allteologi och därför frågar man sin motpart om inte det villkorslösa evangeliet är i fara, när manfrån katolskt håll hävdar att vissa kyrkliga strukturer som biskopsämbetet i apostolisksuccession eller påveämbetet är nödvändiga för att kyrkan verkligen skall vara vad Kristusavsåg. Katolikerna i kommissionen svarar med att säga att dessa strukturer inte är nödvändigaför frälsningen och därmed står hävdandet av dem inte i strid med rättfärdiggörelseläran. Frånlutheranerna i kommissionen kvarstår de kritiska frågorna och det är tydligt att det återstårytterligare arbete för att man här skall kunna nå en samsyn.

4 Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Det är mot bakgrund av den redovisade dialogsituationen som man skall se denna av Påvligarådet för främjande av kristen enhet och Lutherska världsförbundet gemensamt sammanställdatext. Deklarationen utgör inte ett nytt dialogdokument utan är snarast en sammanställning avde resultat i fråga om rättfärdiggörelseläran som uppnåtts i de samtal som pågått i snart 30 år.

Det handlar om vad man inom ekumeniken brukar beteckna som receptionen avdialogresultaten. "Reception" betyder ordagrant "mottagande" och det rör sig om att "ta emot"i betydelsen "ta till sig", "ta ställning till" vad man uppnått och att utifrån detta drakonsekvenser för relationen mellan de kyrkor som varit inbegripna i samtalen. Hittills har ingaav de många här redovisade dialogtexterna blivit föremål för en sådan reception - man har frånsåväl den romersk-katolska som från de lutherska kyrkornas sida i stort sett endast konstateratatt samtal pågår. I längden kan en så passiv hållning inte vara försvarbar och därför har mangemensamt tagit det initiativ som Deklarationen om rättfärdiggörelseläran innebär.

Texten är - utöver Inledning, som kortfattat redovisar bakgrunden och de relevantadialogerna - indelad i fem huvuddelar. Den första (8-11, här och i det följande hänvisar siffrorinom parentes till dokumentets paragrafer) utgör en sammanställning av nytestamentligatexter som utgjort utgångspunkt för den senare utbildade läran om rättfärdiggörelsen. Denandra (12) skisserar i korthet den ekumeniska betydelsen av en samsyn. I del tre (13-17)redovisas vad man utifrån dialogerna kan se som grunddrag i en gemensam förståelse avrättfärdiggörelsen. Det är denna gemensamma förståelse som sedan i del fyra (18-41) närmareutläggs i anknytning till sju sedan reformationstiden omtvistade läropunkter.

Alla de stridsfrågor som under århundrandena utbildats kring det problemkomplex somläran om rättfärdiggörelsen utgör är ej med, men de som möter i avsnitten 4.1-4.7 är tveklöstde mest centrala och avgörande. Slutligen kommenteras i del fem (42-46) "betydelsen ochomfattningen av den uppnådda samstämmigheten".

I bilaga 1 till Deklarationen ges hänvisning till och framför allt en lång rad utdrag ur de isammanhanget relevanta dialogdokumenten samt ur redan föreliggande ställningstaganden tilldem. Därmed kan var och en se vad de viktiga delarna tre och fyra i Deklarationen bygger på.I bilaga 2 ges hänvisningar till var de aktuella lärofördömandena finns.

Lärofördömandena om rättfärdiggörelsen tas upp i dokumentets viktiga punkter 43 och 44.Det heter där att man mot bakgrund av de förda dialogerna ömsesidigt inser attförkastelsedomarna från 1500-talet inte längre är tillämpliga på den andra parten. Dettainnebär inte att de nu skulle ha blivit ogiltiga eller på något sätt upphävda och ännu mindre attdet skulle bli fråga om att stryka dem i de för parterna i dialogen auktoritativa texterna. Vaddet handlar om är att man utifrån dialogresultaten kan se att de i vår situation inte längreträffar vad motparten egentligen står för. De fortsätter att vara lika giltiga nu och i framtidensom de var den gång de blev till - i den mån de träffar positioner inom kyrkorna som stridermot den grundläggande samstämmigheten om att rättfärdiggörelsen sker "av nåd allena" (18).

Eftersom syftet med dialogen har varit att nå en sådan samstämmighet i synen pårättfärdiggörelsen att förkastelsedomarna inte längre behöver tillämpas har Deklarationensamtidigt blivit bunden av 1500-talets frågeställningar och historiska situation. Det begränsarockså i viss mån dess värde, eftersom vår tids frågeställningar och andra teologiskauttryckssätt inte finns med i beskrivningen av frälsningen.

I ett brev den 30 januari 1995 från generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet tillmedlemskyrkorna ombeds kyrkorna att ta ställning till den gemensamma deklarationen. Dettaskall ske genom att besvara följande två frågor: (Not 1)

1. Kan Svenska kyrkan bekräfta att den evangelisk-lutherska/romersk- katolskasamstämmighet som dokumentet Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran redovisarär förenlig med det evangelium som förkunnas i Skriften, och om vilket de fornkyrkligatrosbekännelserna och de lutherska bekännelseskrifterna vittnar?

2. Kan Svenska kyrkan acceptera att den samstämmighet som dokumentet Gemensamdeklaration om rättfärdiggörelseläran redovisar, utgör tillräcklig grund för att förklara, attlärofördömandena [rörande rättfärdiggörelsen] i de lutherska bekännelseskrifterna inte ärtillämpliga på Romersk-katolska kyrkan i vår tid?

Den svenska remisskrivelsen med dessa frågor återfinns i bilaga 3.

I brevet anges vidare att en motsvarande process inletts inom den romersk-katolska kyrkan.Det sägs att det av flera skäl skulle vara önskvärt att ömsesidiga uttalanden med innebördenatt 1500-talets lärofördömanden rörande rättfärdiggörelsen inte är tillämpliga på motparten idag kunde göras redan 1997. Det är då 450 år sedan den romersk-katolska kyrkan vidkonciliet i Trient fastställde sina fördömanden av reformationens rättfärdiggörelselära.Samtidigt är det 50 år sedan Lutherska världsförbundet bildades i Lund 1947. Till detta kundeläggas att det 1997 även blir 30 år sedan den första internationella romersk-katolsk/lutherskadialogkommissionen påbörjade sitt arbete.

Lutherska världsförbundet håller sin nionde generalförsamling just 1997. Det vore ettlämpligt tillfälle att konstatera att medlemskyrkorna gemensamt bejakat dialogresultatenangående rättfärdiggörelseläran. En motsvarande deklaration kan då göras från den romersk-katolska kyrkans sida. Samtidigt sägs dock i brevet att det är viktigare att kyrkorna uppnårsamstämmighet i en så avgörande fråga än att den föreslagna tidtabellen hålls. Svar frånmedlemskyrkorna önskades senast i och med utgången av januari månad 1996.

Det är av vikt att vara klar över vad ett positivt svar på de ställda frågorna innebär och vaddet inte innebär. Deklarationen utgör inte -- som exempelvis den Borgå-deklaration, somkyrkomötet tog ställning till 1994 -- en överenskommelse om kyrkogemenskap. Vad det gäller(46) är något som utgör ett "avgörande steg på vägen mot kyrkogemenskap". Om detföreligger en grundläggande "gemensam förståelse" av det trosinnehåll som läran omrättfärdiggörelsen vill uttrycka och om "i ljuset av denna grundläggande samstämmighet dekvarvarande skillnaderna är förenliga med varandra" (42), då är vägen öppen för ett fortsattarbete med sikte på "den synliga enhet som är målet för den evangelisk-luthersk/romersk-katolska dialogen" (46).

Deklarationens originalspråk är tyska och därför bifogas, utöver den svenska översättningeni bilaga 1, den tyska texten i bilaga 2.

5 Överväganden och förslag

I brev av den 29 september 1995 angav Lutherska världsförbundets generalsekreterare, attdiskussionen inom världsförbundet och medlemskyrkorna gett vid handen att det fannsönskemål om smärre förändringar och klarlägganden i fråga om Deklarationens slutliga text.Efter överläggningar med motparten skulle en slutgiltig text kunna vara färdigredigerad iseptember 1996. I brevet bad generalsekreteraren vidare de kyrkor som inte kunde bli heltklara med sin beslutsprocess före utgången av januari 1996 att till denna tidpunkt sända in ettpreliminärt svar. I detta borde man ange sådana förändringar som man ansåg vara villkor förett bejakande av dokumentet.

Då ett ärende av detta slag för Svenska kyrkans del skall avgöras genom beslut i kyrkomötethör vår kyrka till dem som inte haft möjlighet att avge ett slutligt svar till den tidpunkt somangavs i generalsekreterarens brev av den 30 januari 1995. På grundval av inkomnaremissyttranden och efter beredning i teologiska kommittén och biskopsmötet harcentralstyrelsen i avvaktan på kommande kyrkomötesbeslut den 25 januari 1996 avgett ettpreliminärt yttrande. Detta bifogas som bilaga 4 och bilaga 5. Remissammanställningen finnssom bilaga 6.

På grundval av kyrkornas synpunkter och eventuella revisionsförslag bereds undersommaren 1996 en justerad deklarationstext. De ändringar som det då kan bli fråga ombedöms dock inte kunna bli stora, eftersom kyrkorna inte hinner ta ställning till en principelltny text. En kraftig revision av ursprungstexten skulle i princip innebära att projektet, om detinte faller, åtminstone skjuts väsentligt på framtiden.

Den reviderade texten skall föreligga vid Lutherska världsförbundets rådsmöte i september1996, varefter kyrkorna ombeds ge sitt slutgiltiga svar. Kyrkomötet behöver därför gecentralstyrelsen i uppdrag att inge ett sådant slutgiltigt svar, ett svar som måste stå i sakligöverensstämmelse med vad kyrkomötet anför. Avrapportering kan så ske vid 1997 årskyrkomöte.

5.1 Inledande synpunkter

Svenska kyrkan välkomnar det initiativ som gemensamt tagits av Lutherska världsförbundetoch Påvliga rådet för främjande av kristen enhet och som kommer till uttryck i dengemensamma deklarationen. Texten präglas av den evangeliska katolicitet som utmärkt vårkyrkas ekumeniska tradition och som ärkebiskop Nathan Söderblom företrädde. Den liggerockså i linje med vad som yttrades av ärkebiskop Werkström och påven Johannes Paulus II,när de vid den ekumeniska vespergudstjänsten i St. Peterskyrkan i Rom den 5 oktober 1991berörde frågan om rättfärdiggörelsen (se ovan avsnitt 3).

Mot denna bakgrund vill centralstyrelsen ställa en kritisk fråga till formuleringen av punkt12 i Deklarationens tyska originaltext. Det talas där om "die aus der Reformationhervorgegangene Kirchen" (i den svenska översättningen återgivet med"reformationskyrkorna"). Vår kyrka känner inte igen sig själv i en sådan bestämning, då deninte "framgått ur reformationen" som en nybildad kyrka, utan "leder sitt ursprung till de äldstakristna församlingarna" och "har del i ett allmänkyrkligt arv, gemensamt för dehuvudströmmar i traditionen från apostolisk tid som efter hand tog gestalt i den västerländskakatolska kyrkan såväl som i de ortodoxa och orientaliska kyrkorna" (CsSkr 1993:4; 2 KL1993:1).

5.2 Kommentarer till innehållet i Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Centralstyrelsen vill här -- liksom i det preliminära svaret -- på grundval av de inkomnaremissyttrandena kommentera viktigare partier av Deklarationen.

5.2.1 Avsnitt 1 Bibliskt rättfärdiggörelsebudskap

I likhet med Uppsala domkapitel efterlyser vi ett i sammanhanget så viktigt textställe somRom 3:28. Vidare saknas i detta avsnitt en närmare genomarbetning utifrån den nyareexegetiska forskning som nämns i punkterna 3 och 12 och där även Gamla testamentet, somLinköpings stiftsstyrelse framhåller, kunde ha bidragit till belysning av relevanta utsagor iNya testamentet. Som Teologiska fakultetsrådet i Lund anfört ger texten nu intryck av enhermeneutiskt oreflekterad sammanställning av bibelcitat. Avsnittet är viktigt, eftersom detuttrycker principen om Skriftens normativitet i detta sammanhang, men förbindelsen mellandetta avsnitt och de följande blir på ett otillfredsställande sätt oklar.

5.2.2 Avsnitt 3 Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen

Centralstyrelsen vill starkt understryka det som sägs i punkterna 16-17 om rättfärdiggörelsensom något som anger "riktningen till centrum i Nya testamentets vittnesbörd om Gudsfrälsande handlande i Kristus" och att läran om rättfärdiggörelsen inte endast utgör en delbland andra i den kristna trosläran utan har en "övergripande kritisk och normerandefunktion". Detta är av avgörande betydelse för bedömningen av deklarationen som helhet.

Formuleringarna välkomnas som uttryck för ett grundläggande framsteg i dialogen.Samtidigt råder det en viss spänning mellan det som här sägs och det som sedan anförs i punkt42 om "kvarvarande skillnader", t.ex. i fråga om "vilken speciell ställning läran omrättfärdiggörelsen intar". Vi utgår från att detta blir föremål för fördjupad uppmärksamhet iden fortsatta dialogen, inte minst gäller det de frågor kring kyrkosynen och auktoriteten ikyrkan som antyds i punkt 45. Större klarhet hade kunnat vinnas om även resultaten i densenaste dialograpporten (Kirche und Rechtfertigung 1994) hade utnyttjats i deklarationen. Dennämns nu endast i förbigående i punkterna 3 och 45.

Detta förhållande visar också att det här allt avgörande, frälsningen "av nåd allena", kanuttryckas på många olika sätt. Den sak det rör sig om är något som inte en gång för alla kaninfångas i slutgiltiga formuleringar. Alla formuleringar är tidsbundna. Det gäller också 1500-talets bekännelsedokument. Det rör sig här i sista hand om en aldrig avslutad uppgift förkyrkan att ständigt på nytt tolka frälsningsbudskapet in i nya situationer. Samtidigt utgörkyrkans bekännelsedokument oumbärliga vittnen och vägvisare.

Inom vår egen kyrka som i andra kyrkor finns en mångfald sätt att beskriva frälsningen,varav flera inte använder rättfärdiggörelseterminologin. Remissvaren är ett vittnesbörd omdet. Mångfalden är en rikedom, så länge evangeliet förenar. Det är angeläget att samtalet omtrons innehåll och uttryckssätt hålls levande inom och mellan kyrkorna.

I ljuset av detta ser centralstyrelsen den av flera remissvar (i samband med punkterna 21-23)noterade diskrepansen mellan Apologin och Konkordieformeln i fråga om relationen mellanrättfärdiggörelse och förnyelse som ett uttryck för att samma sak i skilda historiska situationerkan behöva uttryckas på olika sätt. Till det tidsbundna hör även det ensidigt individualistiskaperspektiv som enligt ett par remissvar präglar den gemensamma deklarationens sätt att talaom rättfärdiggörelseläran och som återspeglar att denna infallsvinkel var förhärskande ikonflikten under 1500-talet.

Till saken hör att man även inom vår kyrkas egen tradition, t. ex. inom grupper bestämda avpietismen eller 1800-talets väckelserörelser, möter olika accentsättningar inomrättfärdiggörelseläran. De synpunkter rörande denna läras aktualitet i dag, som möter i en radremissvar, manar till såväl eftertanke som till en fortsatt bearbetning av detta frågekomplexinom vår egen kyrka.

Även de skillnader i fråga om perspektiv och uttryckssätt, som trots den konstaterade ochgrundläggande samstämmigheten kvarstår mellan deklarationens parter, kan ses som möjligavariationer som inte utesluter varandra. I den mån de tycks stå i ett spänningsförhållande tillvarandra bör de bli föremål för fortsatt bearbetning i kommande samtal kyrkorna emellan. Avremissvaren framgår att detta särskilt gäller avsnitt 4.3 Den rättfärdiggjorde som syndare. Medhänvisning till den starka reaktion som formuleringen om "begärelsen" i punkt 26 (att den"inte är synd i egentlig mening") väckt uttrycker centralstyrelsen en önskan att man från denromersk-katolska kyrkans sida -- för att undvika missförstånd -- ville ytterligare bearbeta ochförklara detta uttryckssätt. Vi hänvisar i detta sammanhang till vad som sägs i det tillDeklarationen fogade bakgrundsmaterialet, särskilt till utdraget från LV 52, 14-24.

Även om det i den gemensamma deklarationen ges exempel på formuleringar som kundevarit mera träffande och adekvata finner centralstyrelsen dock att den (med möjligt undantagför vad som ovan sagts om punkt 26) inte har anledning att föreslå ändringar i deklarationenav ett sådant slag att de skulle utgöra villkor för att man skulle kunna bejaka texten i dessnuvarande skick.

5.3. Vad saken ytterst gäller

Generalsekreterarens ovan i avsnitt 4 redovisade första fråga avser om den samstämmighetsom redovisas i Deklarationen är " förenlig med (engelskan: aconsonant witha) detevangelium, som förkunnas i Skriften och om vilket de fornkyrkliga trosbekännelserna och delutherska bekännelseskrifterna vittnar".

De bekännelsetexter från fornkyrkan, som ingår i Svenska kyrkans grundläggande dokumentavseende tro, bekännelse och lära (SKFS 1992:9), säger inget explicit om rättfärdiggörelsen.Det framgår däremot av dokumenten från reformationstiden att de inte avser att varanågonting annat än en i den situationen nödvändig utläggning av den apostoliska tron. Såföljer i Augsburgska bekännelsen artikel 4 Om rättfärdiggörelsen omedelbart på artikeln 3 OmGuds Son som en konkretiserande tillämpning. Ett annat exempel är den ovan i avsnitt 1citerade texten från de Schmalkaldiska artiklarna, där själva huvudartikeln sägs vara att "JesusKristus, vår Gud och Herre, har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighetsskull".

Ytterst handlar det inte om någon "lära" utan om Kristi död och uppståndelse "för oss", "osstill godo". Det är detta som utgör articulus stantis et cadentis ecclesiae (den artikel medvilken kyrkan står eller faller). Och den trons tillit till detta, utan vilken ingen kristen kyrkafinns, kan uttryckas på många olika sätt, med många ord eller med få, i bön och lovsång ellermed hjälp av läromässiga formuleringar. Också de sistnämnda kan vara av olika slag, vårabekännelsedokument ger talrika belägg för detta. Alla vill de dock ge uttryck åt en och sammasak, "huvudartikeln".

Det handlar om frälsningen/rättfärdiggörelsen av nåd allena och genom Kristus allena. Föratt slå vakt om detta glädjebud -- evangelium -- och för att slå sönder varje förtröstan pånågonting annat formulerade reformatorerna sitt "genom tron allena" och samma intentionligger bakom bekännelsetexternas lärofördömanden.

Centralstyrelsen finner att Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran i fråga om dettaallt avgörande trosinnehåll ger uttryck åt en gemensam förståelse, som står i samklang medvår kyrkas trostradition. Vi bör därför bejaka deklarationen genom att svara "ja" på den ställdafrågan.

Den andra frågan gäller om vår kyrka kan acceptera att den samstämmighet röranderättfärdiggörelsen som deklarationen visar också "utgör tillräcklig grund för att förklara, attlärofördömanden(not 2) i de lutherska bekännelseskrifterna inte är tillämpliga på den romersk-katolska kyrkan i vår tid".

Om det förhållit sig så att rättfärdiggörelseläran endast varit en bland andra läropunkter iden kristna trosläran vore svaret enkelt. Men till den gemensamma förståelsen avrättfärdiggörelsen hör enligt punkt 17 att den också har "en övergripande kritisk ochnormerande funktion". Detta har alltid hört med till den lutherska traditionen och innebär bl.a.att läran om rättfärdiggörelsen har konsekvenser även för synen på kyrkan, den utgör ju denartikel med vilken kyrkan står eller faller.

Om det är så att man uppnått en samsyn kring den under 1500-talet avgörandekonfliktfrågan -- den som ledde till kyrkosplittringen -- då borde ju det betyda attkyrkoenheten återställts. Men nu står andra frågor i centrum som kyrkoskiljande faktorer(synen på kyrka och sakrament och hur man uppfattar auktoriteten i kyrkan, t.ex.påveämbetet). Om det var -- och alltjämt är -- så att den lutherska traditionens syn på kyrka,sakrament och ämbete utgör en konsekvens av tolkningen av rättfärdiggörelsen och om liknande konsekvenser saknas i den romersk-katolska kyrkan i dag, kan man då verkligen talaom en "samstämmighet" i fråga om rättfärdiggörelseläran ? Det synes vara farhågor av dettaslag som ytterst ligger bakom yttrandena från de få remissinstanser som avböjer att svara "ja"på de ställda frågorna. Detsamma gäller dem som väl bejakar den första, men som tvekar attsäga "ja" till den andra frågan.

Augsburgska bekännelsens artikel 7 brukar anföras som grundläggande för en lutherskkyrkosyn, så t.ex. i de av centralstyrelsen och biskopsmötet antagna riktlinjerna för Svenskakyrkans ekumeniska arbete 1992, s 15). Där talas det om vad som är "nog" (satis est) förkyrkans sanna enhet och om vad som "inte är nödvändigt" (nec necesse est). Om nu motpartenhävdar att något annat är nödvändigt utöver att "vara ense om evangelii lära och förvaltningenav sakramenten" (SKB s 59), föreligger då inte trots allt som gemensamt sägs om evangeliilära/rättfärdiggörelsen en oöverbryggbar motsats mitt i samstämmigheten? Det som den enaparten -- med åberopande av läran om rättfärdiggörelsen -- säger vara "inte nödvändigt" sägsav den andra vara "nödvändigt" för kyrkan. De båda positionerna ser då ut att uteslutavarandra.

Vid en jämförelse med andra sammanhang i Augsburgska bekännelsen finner man att detsom avses med vad som är "nog" respektive "nödvändigt" genomgående är vad som ärnödvändigt/nog för frälsningen/rättfärdiggörelsen (jfr det ovan i avsnittet 2. Historiskbakgrund anförda citatet från artikel 28). Om detta har man i Deklarationen uppnåttsamstämmighet, hela dokumentet vittnar om att så är fallet. Detta utesluter emellertid inte attnågot därutöver kan vara "nödvändigt" i kyrkan, för lutheranernas del t.ex. det kyrkligaämbetet, bekännelsedokument osv. Därför kan man -- när man är ense om det enda alltavgörande -- fortsätta att samtala om vad som utifrån denna samstämmighet bör vara"nödvändigt" i kyrkan, dvs. hur man skall tillämpa rättfärdiggörelseläran i kyrkosynen (45).Att man därvid från luthersk sida har anledning att ställa allvarliga frågor till den romersk-katolska kyrkan rörande denna tillämpning är självklart -- alldeles som denna kyrka harallvarliga frågor att ställa till vår tradition.

Den främsta betydelsen av Deklarationen är att lärofördömandena angående synen påfrälsningen inte längre står som hinder för enhet. Kyrkorna kan nu fortsätta den ekumeniskadialogen utifrån en gemensam, principiellt avgörande samstämmighet om rättfärdiggörelsen.

Centralstyrelsen finner därför att Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran utgörtillräcklig grund för att förklara att lärofördömandena rörande rättfärdiggörelseläran inte ärtillämpliga på den romersk-katolska kyrkan i vår tid.

När det gäller fråga 2 framhåller centralstyrelsen att det jakande svaret bygger påförutsättningen att den romersk-katolska kyrkan på ett motsvarande sätt ansluter sig tillDeklarationen och därmed uttalar att de fördömanden av den lutherska rättfärdiggörelseläran,som återfinns i akterna från konciliet i Trient 1547, inte är tillämpliga på de lutherskakyrkorna i dag.

Om en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran antas av den romersk-katolskakyrkan och de lutherska kyrkorna, avser centralstyrelsen sörja för att en studiebok ges ut, ivilken den slutgiltiga texten och ett bibelstudiematerial kommer att återges.

Eftersom vår kyrka är ett evangeliskt lutherskt trossamfund är det väsentligt att Gemensamdeklaration om rättfärdiggörelseläran blir föremål för studier och samtal i församlingarna --där evangeliet förkunnas.

Utdrag ur Centralstyrelsens protokoll

Utdrag ur protokoll vid sammanträde med Svenska kyrkans centralstyrelse den 23 maj 1996.

Närvarande: ärkebiskop Gunnar Weman, ordförande, samt ledamöterna Levi Bergström, StinaEliasson, Kerstin Bergman, Christina Odenberg, Sven-E Kragh, Dag Sandahl, Urban Gibson,Birgitta Ericsson Löfgren, Ulla Carlson, Gunvor Hagelberg, Catarina Agrell, Bengt Berg,Anita Franzén och Carl-Henric Grenholm.

Föredragande: kyrkosekreterare Ragnar Persenius

--------------------

Centralstyrelsen beslutar att till kyrkomötet avge skrivelsen 1996:5 Gemensam deklarationom rättfärdiggörelseläran.

Fotnoter

1. "1. Can your church acknowledge that the Lutheran-Roman Catholic consensus set forth in the Joint Declaration on the Doctrine of Justification is consonant with the apostolic gospel which is proclaimed in Scripture and to which the ecumenical creeds and the Lutheran Confessions bear testimony ?

   2. Can your church accept the consensus set forth in the Joint Declaration as the sufficient basis for declaring that the doctrinal condemnations regarding justification in the Lutheran Confessions do not apply to the Roman Catholic Church today ?"

[Återgå]
2. i originalet, men inte i den svenska remissskrivelsen, står här uttryckligen "rörande rättfärdiggörelsen".
[Återgå]