CsSkr 1996:5Bilaga 1Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran av Lutherska världsförbundet ochRomersk-katolska kyrkan /Översättning från tyskt original reviderad i maj 1996/
Förord I mer än 25 år har såväl internationella som nationella luthersk-katolska dialogkommissionerförsökt nå en samstämmighet om rättfärdiggörelseläran som inkluderar både hur läran förståsoch hur den fungerar i teologin. Föreliggande "Gemensam deklaration omrättfärdiggörelseläran" är en frukt av dessa dialoger. Deklarationen är av särskild betydelseeftersom rättfärdiggörelseläran stod i fokus för motsättningarna under reformationstiden. De iparagraf tre nämnda dialogdokumenten beskriver på vilket sätt denna samstämmighetuppnåtts. Som framgår av bilagan med källor är denna gemensamma deklaration inte ett nyttdialogdokument. Deklarationen sammanställer snarare relevanta aspekter i föreliggandedialogdokument och bekräftar dem på ett sätt som förtydligar omfattningen och räckvidden avden av dialogerna eftersträvade samstämmigheten och gör denna mer lättillgänglig förkyrkorna. Vissa läroskillnader kvarstår, men den gemensamma deklarationen hävdar att dessaskillnader inte är, eller inte bör vara, kyrkoskiljande. Påvliga rådet för främjande av kristen enhet och Lutherska världsförbundet ber härmed attman på ömse håll och på ett för varje part tillämpligt förfaringssätt på grundval av"Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran" och de dialogdokument som utgör dessbakgrund prövar och, som vi hoppas, bekräftar den av dialogkommissionerna hävdadesamstämmigheten. Ett sådant mottagandeförfarande skulle öppna vägen för ömsesidigadeklarationer av den lutherska kyrkogemenskapen och den romersk-katolska kyrkan, att deraslärofördömanden angående rättfärdiggörelsen inte längre träffar dagens partner.
|
| Edward Idris Kardinal Cassidy Ordförande Påvliga rådet för främjande av kristen enhet | Ishmael
Noko Generalsekreterare Lutherska världsförbundet. |
|
Inledning (1) Läran om rättfärdiggörelsen hade en central betydelse för den lutherska reformationenunder 1500-talet. Den ansågs vara "huvudartikeln"(not 1) och även "rector et iudex super omniagenera doctrinarum"(not 2) -- riktlinje och domare för alla läroområden. I sin reformatoriska formoch speciella ställning hävdades och försvarades läran om rättfärdiggörelsen särskilteftertryckligt gentemot dåtidens romersk-katolska teologi och kyrka, som i sin tur hävdadeoch försvarade en annorlunda präglad rättfärdiggörelselära. Rättfärdiggörelsen betraktadessom kärnan i alla motsättningar. Det ledde till ömsesidiga lärofördömanden i de lutherskabekännelseskrifterna och av romersk-katolska kyrkans koncilium i Trient. Dessa fördömandenär giltiga än i denna dag och har därför en kyrkoskiljande verkan. (2) Trots vissa variationer genom historien har rättfärdiggörelseläran behållit sin särskildaställning för lutherdomen. Följaktligen har frågor kring rättfärdiggörelseläran från början haften framskjuten plats i de senaste decenniernas officiella luthersk-katolska dialog. (3) Särskild uppmärksamhet bör ägnas följande rapporter: "Evangeliet och kyrkan"(1972)(not 3)och "Church and Justification" (1994)(not 4) av den gemensamma luthersk-romersk-katolskakommissionen, "Justification by Faith" (1985)(not 5) från den luthersk-romersk-katolska dialogen iUSA och "Lehrverurteilungen -- kirchentrennend?"(1986) (Reformationstidenslärofördömanden -- är de fortfarande kyrkoskiljande?)(not 6) från den ekumeniska arbetsgruppenmed protestantiska och katolska teologer i Tyskland. Det sistnämnda dokumentet hardessutom efter kyrkliga initiativ granskats i både lutherska och romersk-katolskaställningstaganden, vilka också bör tas i beaktande. I detta sammanhang är det viktigt attkonstatera att i nyckelfrågorna har dessa dialoger i sin tur byggt på senare decenniersforskning i exegetisk, historisk och systematisk teologi. (4) Alla här nämnda dialograpporter, liksom svaren på dessa, visar en hög grad avsamstämmighet i behandlingen av rättfärdiggörelsen, både när det gäller hur man närmar sigfrågan och vilka slutsatser man kommer fram till. Tiden är därför inne att sammanställa ochsammanfatta dialogresultaten om rättfärdiggörelsen på ett sådant sätt att våra kyrkor korrektoch koncist kan informeras om de övergripande resultaten av denna dialog och därigenom gesmöjlighet att på ett bindande sätt ta ställning till dem. (5) Föreliggande dokument har denna intention, nämligen att visa att lutheraner och katolikermed dialogerna som grund nu kan företräda och uttrycka en gemensam förståelse avtrosinnehållet i rättfärdiggörelseläran. (6) Detta är inte en ny, oberoende framställning vid sidan om de hittillsvarande dialograpporterna, inte heller ersätter den dessa. I stället hänvisar den till och stöder sig heltoch hållet på dessa dialograpporter -- vilket bilagan med källor visar -- och gör derasargumentation till sin egen. (7) Liksom själva dialogen är också denna gemensamma deklaration buren av övertygelsen attett övervinnande av hittillsvarande kontroversfrågor och lärofördömanden varken tar lätt påskillnaderna och fördömandena, eller desavouerar den egna kyrkliga traditionen och historien.Denna deklaration är dock bestämd av övertygelsen att våra kyrkor befinner sig i en historiskprocess, ledd av Gud, i vilken de får nya insikter. Vi upplever en utveckling som inte bara gördet möjligt utan också kräver av kyrkorna att de granskar de splittrande frågorna ochömsesidiga fördömandena i det förgångna och ser dem i ett nytt ljus.
1. Bibliskt rättfärdiggörelsebudskap(8) "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inteskall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Den heliga skrift, och särskilt Paulus' brev, uttalardetta -- de glada nyheterna i Evangeliet -- på olika sätt: "Till den friheten har Kristus befriatoss" (Gal 5:1-13; jfr Rom 6:7), "låt försona er med Gud" (2 Kor 5:18-21; jfr Rom 5:11), "fridmed Gud" (Rom 5:1), "en ny skapelse" (2 Kor 5:17), "lever för Gud", "i Jesus Kristus" (Rom6:11, 23), eller att vara "helgad genom Jesus Kristus" (1 Kor 1:2, 1:31, 2 Kor 1:1) (9) Paulus beskriver på ett särskilt sätt "evangeliet om hans (Guds) Son" som budskapet om"rättfärdighet från Gud" eller "rättfärdiggörelsen" (jfr Rom 1:3f, 15-17), som något i vilket deandra dimensionerna av Kristus frälsningsgärning har sina rötter. Rättfärdigheten från Gudtillräknas alla som i likhet med Abraham förlitar sig på Guds löfte i lydnad och tro. Som Gudsgåva och Guds kraft får vi del av rättfärdigheten i Jesus Kristus: "Gud har låtit hans blod bliett försoningsoffer för dem som tror" (Rom 3:25). Jesus är vår Herre "som blev utlämnad förvåra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull" (Rom 4:25). "Ty avnåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar,ingen skall kunna berömma sig" (Ef 2:8f). (10) Rättfärdiggörelse betyder alltså förlåtelsen av synder (Rom 3:25, Apg 13:39), frigörelsenfrån syndens och dödens makt och från lagens ok (Rom 5:12-21) samt upptagande igemenskap med Gud: redan nu, men fullkomnat i Guds kommande rike (Rom 5:1f). Till demsom på detta sätt rättfärdiggjorts ger Gud den heliga Anden (Rom 8:10) genom dopet (1 Kor6:11). Allt detta kommer från Gud allena, för Kristi skull, av nåd, genom tron. (11) De rättfärdiggjorda lever av tron, som får sitt uttryck i kärlek (Gal 5:6) och somframbringar Andens frukter (Gal. 5:22f). Men eftersom makter och begär ansätter dem inifrånoch utifrån (Rom 8:38f; Gal. 5:16-21), måste de troende ständigt höra Guds löften uttalas, fådel i Kristi kropp och blod och uppmanas att leva rättfärdigt. Det glada budskapet förblir: "Nublir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus" (Rom 8:1) och i vilkaKristus lever (Gal 2:20).
2 Rättfärdiggörelselärans ekumeniska problematik(12) Tolkningen av det bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen hade på 1500-talet lett tillömsesidiga lärofördömanden mellan den romersk-katolska kyrkan och reformationskyrkornaoch därmed bidragit till splittringen av den västerländska kyrkan. En gemensam förståelse avrättfärdiggörelsen är därför en nödvändig förutsättning för att överbrygga denna splittring.Genom att ta till sig relevanta insikter från nutida studier av Bibeln och från modern forskningom teologi- och dogmhistorien har det i den ekumeniska dialogen sedan AndraVatikankonciliet utvecklats en grundläggande samsyn ifråga om rättfärdiggörelseläran. I ljusetav denna gemensamma förståelse måste man fråga sig i vilken utsträckning lärofördömandenafrån 1500-talet är tillämpliga på dialogpartnern av i dag.
3 Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen(13) Det glada budskap som förkunnas i Skriften och de senaste decenniernas teologiskasamtal formar den förståelse av rättfärdiggörelsen som lutheraner och katoliker nu företräder.Denna förståelse är i sina grunddrag gemensam och de utsagor den tar sig uttryck i ärförenliga med varandra. (14) Tillsammans bekänner vi: "Det är bara av nåd och genom tro på Kristi frälsningsgärningoch inte på grund av vår förtjänst som vi accepteras av Gud och mottar den heliga Anden, somförnyar våra hjärtan och som rustar oss för och kallar oss till goda gärningar"(not 7). (15) Alla människor kallas av Gud att i tro svara på Guds rättfärdiggörande handlande iKristus, det handlande som ensamt både förklarar och gör dem rättfärdiga. Det som uttalasoch tillsägs dem genom Ordet och sakramenten i de troendes gemenskap skall de göra till sitteget. Denna tro är i sig själv Guds gåva genom den heliga Anden, som verkar genom Ordetoch sakramenten och som samtidigt för de troende in i den livsförnyelse som fulländas i deteviga livet. (16) Vi delar också övertygelsen att det bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen på ettsärskilt sätt ger riktningen till centrum i Nya testamentets vittnesbörd om Guds frälsandehandlande i Kristus: det säger oss att vi som syndare bara lever av Guds förlåtande ochnyskapande barmhärtighet, som enbart kan skänkas till oss och vi ta emot i tro, men som vialdrig på något sätt av egen kraft kan förtjäna. (17) Rättfärdiggörelseläran, som tar upp detta budskap och förklarar det, är därför mer än baraen del av den kristna trosläran som helhet. Den har också en övergripande kritisk ochnormerande funktion på det sättet att den ständigt fokuserar kyrkans hela undervisning ochpraxis på centrum i det bibliska vittnesbördet om Kristus.
4 Utläggning av den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen4.1 Människans oförmåga(18) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att människan för sin frälsning helt ochfullt är beroende av Guds frälsande nåd. Människan står under Guds dom och är självoförmögen att förtjäna sin rättfärdiggörelse inför Gud eller ens att vända sig till Gud förfrälsning. Rättfärdiggörelsen sker av nåd allena. Eftersom katoliker och lutheraner bekännerdetta tillsammans gäller följande: (19) När katoliker säger att människan "medverkar" genom att bejaka Guds rättfärdiggörandehandling menar de inte med detta att det är en handling som kommer från människans egnakrafter utan ser ett sådant personligt bejakande som i sig en effekt av rättfärdiggörande nåd. (20) När lutheraner betonar människans "passivitet" vid sin rättfärdiggörelse, förnekar dedärigenom alla former av meriterande mänskliga handlingar men inte att människan fullt ut ärpersonligen involverad i sin tro.
4.2 Rättfärdiggörelse som förlåtande av synder och skapande av rättfärdighet(21) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att Guds nåd förlåter människans syndoch på samma gång befriar henne från syndens förslavande kraft i hennes liv. De tvåaspekterna av Guds nådefulla handlande får inte separeras från varandra; Gud förklarar ochgör människan rättfärdig; Han tillräknar henne inte hennes synder och genom den heligaAnden skapar Han en aktiv kärlek i henne. Eftersom katoliker och lutheraner bekänner dettatillsammans, gäller följande: (22) När lutheraner förstår Guds nåd framför allt som förlåtande kärlek, förnekar de intedärigenom nådens livsförnyande kraft. Snarare är deras avsikt att betona att Guds nådefullahandlande förblir fritt från mänskliga villkor och inte heller är betingat av den livsförnyandeverkan som nåden har i människan. (23) När katoliker betonar nådens livsförnyande verkan i den troende, förnekar de inte attGuds nåderika handlande förblir fritt från mänskliga betingelser. Snarare är det deras avsikt attbetona att Guds förlåtande nåd alltid skänker en gåva av aktiv kärlek genom den heligaAnden.
4.3 Den rättfärdiggjorde som syndare(24) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att den rättfärdiggjorde alltid förblirhänvisad till Guds villkorslösa, rättfärdiggörande nåd. Inte heller den rättfärdiggjorde ärbefriad från syndens angrepp, och hon behöver oupphörligen den rättfärdiggörande nåden.Också den rättfärdiggjorde måste dagligen be Gud om förlåtelse, så som hon gör i Herrensbön, och hon är inte undantagen från en livslång kamp mot de själviska begären hos dengamla människan (jfr Gal 5:16, Rom 7:7-10), mot syndfulla böjelser och mot syndens maktsom ständigt pressar henne (jfr Rom 6:12-14). (25) I denna mening säger lutheraner att den troende är "samtidigt rättfärdig och syndare".Hon har visserligen genom tron del av Kristi rättfärdighet, som verkligen förbinder henne medKristus och gör henne "rättfärdig" inför Gud. Men när hon ser till sig själv erkänner hon atthon fortfarande är en syndare, som ständigt har behov av Guds rättfärdiggörande nåd. Dock ärsyndens förslavande kraft bruten. Den behärskar inte längre den rättfärdiggjorde eftersomKristus är starkare än synden. (26) Innehållsligt finns enighet med lutheranerna när katoliker säger att den begärelse(concupiscentia) som kvarstår efter dopet, står i motsats till Gud och är föremål för en livslångkamp. Och ändå skiljer inte begärelsen den rättfärdiggjorde från Gud. Den är därför inte syndi egentlig mening.
4.4 Rättfärdiggörelse genom tro och genom nåd(27) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att syndaren rättfärdiggörs genom tron påGuds frälsande handlande i Kristus. Som förtröstan på Guds nåderika löfte inkluderar dennarättfärdiggörande tro kärlek till Gud och hoppet på Gud. Tron är aktiv i kärlek och kan intefinnas utan gärningar. Men vad den rättfärdiggjorde än gör före eller efter den villkorslösagåvan av tro är detta varken grunden för rättfärdiggörelsen eller något som meriterar fördenna. (28) Enligt luthersk förståelse rättfärdiggörs syndaren genom tron allena. Därigenom villlutheranerna säga och fasthålla att inget annat än Guds frälsande handlande genom Kristus,tillsagt genom löftesordet och omfattat i tro, är och förblir grunden för rättfärdiggörelsen.Rättfärdiggörelsen är den förlåtelse av synder och gemenskap med Kristus som verkas genomlöftesordet självt och som mottagits i tro. (29) Enligt katolsk förståelse sker rättfärdiggörelsen i betydelsen att bli förlåten synder och attbli gjord rättfärdig genom "den helgande nåden" (gratia gratum faciens). Därigenom betonasden "skapade" nådens ständiga beroende av den "oskapade" nåden, Guds egen fullhet av nåd.Guds helgande nåd kan därför aldrig bli en ägodel, som människor förfogar över och kanåberopa sig på inför Gud. Den är och förblir helt beroende av den nåderike Gudensfrälsningsskapande handlande (not 8). I rättfärdiggörelsen upptas de rättfärdiggjorda i gemenskapmed Kristus och får från honom tro, hopp och kärlek(not 9). (30) Denna skillnad mellan luthersk och katolsk förståelse av rättfärdiggörelsen ger uttryck åtolika intressen och betoningar. Skillnaden har beskrivits i begreppsparet "forensiskt" och"effektivt"(not 10) eller mer nyligen med "proklamatoriskt" och "transformatoriskt (not 11). Men dessa ärinte varandra uteslutande positioner som "skär genom allt vi har gemensamt och görömsesidiga fördömanden tvingande nödvändiga"(not 12) ty båda sidor bejakar den andra sidansintressen och söker bevara hela Evangeliet inklusive syndernas förlåtelse och förnyelsen avlivet, samtidigt fasthållande att rättfärdiggörelsen är både oförtjänt och villkorslös. (31) När enligt luthersk förståelse tron sägs vara nog för rättfärdighet inför Gud gör man dettautifrån en distinktion mellan själva tron och den förnyelse av livet utan vilken ingen tro kanfinnas. Men det innebär inte att förnyelsen separeras från rättfärdiggörelsen. (32) När förnyelsen av livet genom rättfärdiggörelsens nåd betonas i katolsk förståelse, ärdenna förnyelse i tro, hopp och kärlek inget annat än svaret på Guds oförtjänta nådegåva. Denbidrar inte till rättfärdiggörelsen som något som vi skulle kunna åberopa inför Gud.
4.5 Relationen mellan lag och evangelium(33) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att människan rättfärdiggörs genom tronpå evangeliet "oberoende av laggärningar" (Rom 3:28). Kristus har fullgjort och övervunnitlagen och dess gärningar som en väg till frälsning. Katoliker kan stämma in i lutheranernaspåstående att lagen som frälsningsväg är fullgjord och övervunnen genom evangeliet och att idenna betydelse Kristus inte är en "lagstiftare" som Moses. (34) Samtidigt bekänner dock katoliker och lutheraner tillsammans att Guds bud förblir giltigaför den som är rättfärdiggjord och att Kristus i sin förkunnelse och sitt liv gav uttryck för debefallningar som är Guds vilja, och vilka också den rättfärdiggjorde skall efterfölja. (35) Eftersom den rättfärdiggjorde livet igenom förblir utsatt för syndens angrepp förblir honockså exponerad för lagens anklagelser och, i tron på evangeliet, vänder hon sig oreserverattill Guds barmhärtiga nåd i Kristus, som ensam förklarar och gör henne rättfärdig.
4.6 Visshet om frälsning(36) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att de troende kan förlita sig på Gudsbarmhärtighet och löften. Trots sin egen svaghet och de många hoten mot deras tro kan debygga på kraften i Kristi död och uppståndelse och på den verksamma tillsägelsen av Gudsnåd i Ordet och sakramenten. (37) Detta underströks på ett särskilt sätt av reformatorerna: när den troende står mitt ianfäktelsen skall hon inte vända blicken till sig själv utan i tro helt och fullt se på Kristus ochförlita sig på honom allena. På det sättet kan hon vara förvissad om sin frälsning, om än aldrigsjälvsäker. (38) Katoliker kan erkänna reformatorernas särskilda intresse att tron skall grundas på denobjektiva verkligheten i Kristi löften, att de troende skall se förbi de egna erfarenheterna ochuteslutande förtrösta på Kristi löftesord (jfr Matt 16:19, 18:18). I ljuset av AndraVatikankonciliet kan också katoliker hävda: tro är att överlåta sig själv till Gud och hanslöftesord. I denna mening kan man inte tro på Gud utan att samtidigt förlita sig på dettalöftesord. Därför gäller: tron är frälsningsvisshet.
4.7 Den rättfärdiggjordes goda gärningar(39) Katoliker och lutheraner bekänner tillsammans att goda gärningar -- ett kristet liv i tro,hopp och kärlek -- kommer av rättfärdiggörelsen och är dess frukt. Den rättfärdiggjorde skallleva och verka i den mottagna nåden, hon skall -- bibliskt talat -- frambringa frukt. (40) Enligt katolsk förståelse bidrar goda gärningar, burna av nåd och den heliga Andenshandlande, till en tillväxt i nåd, så att den rättfärdighet som kommer från Gud bevaras ochgemenskapen med Kristus fördjupas. När katoliker håller fast vid de goda gärningarnas"förtjänstfulla" karaktär är deras avsikt att visa på det mänskliga ansvaret. Men genom att göradetta avser de inte att bestrida dessa gärningars karaktär av gåvor, än mindre att förneka atträttfärdiggörelsen alltid förblir en oförtjänt gåva av nåd. (41) Föreställningen om att bevaras i nåden och att växa i nåd och tro är inte främmande förlutheranerna. De betonar dock att de troendes rättfärdighet, eftersom den innebär att ha del iKristi rättfärdighet och att vara erkänd av Gud, alltid är fullkomlig. Lutheraner ser godagärningar, "frukterna" och "tecknen" på rättfärdighet, på ett sätt som Nya Testamentets tal om"lön" antyder, som en oförtjänt gåva och inte som en "förtjänst".
5 Betydelsen och omfattningen av den uppnådda samstämmigheten(42) Den förståelse av rättfärdiggörelsen som har mejslats fram genom dialogerna och somredovisas ovan demonstrerar att det föreligger en grundläggande samstämmighet mellanlutheraner och katoliker i fråga om trosinnehållet när det gäller rättfärdiggörelseläran. I ljusetav denna grundläggande samstämmighet är de kvarvarande skillnaderna förenliga medvarandra: hur förståelsen av rättfärdiggörelsen uttrycks, vilken terminologi som används, varbetoningen läggs och vilken speciell ställning läran om rättfärdiggörelsen intar. Betraktade pådetta sätt är olikheterna mellan luthersk och katolsk förståelse av rättfärdiggörelsen öppna förvarandra och inte längre ömsesidigt uteslutande. (43) Därigenom framstår även de ömsesidiga lärofördömandena från 1500-talet, såvitt deberör läran om rättfärdiggörelsen, i ett nytt ljus. Vi inser att de i detta sammanhang relevantafördömandena från konciliet i Trient inte längre är tillämpliga på den lutherska läran och attmotsvarande fördömanden i de lutherska bekännelseskrifterna inte längre är tillämpliga på denromersk- katolska kyrkan. (44) Genom detta förtas ingenting av allvaret i de fördömanden som relaterar tillrättfärdiggörelseläran. Det var inte så att de helt enkelt eller som helhet var grundlösa. Degäller än i dag när man inte håller sig till den grundläggande samstämmigheten. Såtillvidabehåller de ömsesidiga läromässiga fördömandena sin "betydelse som hälsosammavarningar"(not 13) (45) När det gäller att tillämpa läran om rättfärdiggörelsen ifråga om sakraments- ochkyrkosyn, och att bekräfta den uppnådda samstämmigheten på dessa områden, kvarstårfortfarande frågor av varierande betydelse som måste klargöras ytterligare. Detstudiedokument, Kirche und Rechtfertigung (Kyrka och rättfärdiggörelse), som kom 1994innebär ett viktigt steg när det gäller att tillämpa läran om rättfärdiggörelsen i kyrkosynen ochi fråga om bestyrkande av den uppnådda samstämmigheten. Det har bekräftatsamstämmigheten i rättfärdiggörelseläran på viktiga områden i kyrkosynen men har ocksåuppmärksammat frågor som behöver bearbetas i fortsatt dialog, exempelvis hur auktoriteten iolika former utövas i kyrkan. Något liknande gäller också för tillämpningen och bekräftelsenav samstämmigheten i sakramentsteologin; också här finns frågor av skiftande betydelse sombehöver klargöras ytterligare. Men trots detta ifrågasätts inte den gemensamma förståelse somuppnåtts kring rättfärdiggörelsen av dessa ännu obesvarade frågor. Lutheraner och katolikerkommer tillsammans att fortsätta sin strävan att fördjupa den uppnådda gemensammaförståelsen av rättfärdiggörelsen, så att den blir fruktbar i kyrkornas liv och får ytterligaretillämpning i synen på kyrka och sakrament. (46) Vi tackar Herren för detta avgörande steg på vägen mot kyrkogemenskap. Vi ber att denheliga Anden leder oss vidare mot den synliga enhet som är målet för den evangelisk-luthersk/romersk-katolska dialogen.
Bilaga 1 till den gemensamma deklarationen Bakgrundsmaterial för den gemensamma deklarationen kring rättfärdiggörelseläranmellan Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan I del tre och fyra av den "gemensamma deklarationen" refereras till formuleringar från olikaluthersk-katolska dialoger. Dessa återfinns i följande dokument: All Under One Christ, Statement on the Augsburg Confession by the RomanCatholic/Lutheran Joint Commission, 1980, i: Growth in Agreement, red. Harding Meyer ochLukas Vischer, New York/Ramsey, Genève, 1984, 241-247. Svensk översättning: Enhetensframtidsväg, Red. Lars Thunberg, KISA-rapport 1988 nr. 2-3, s. 71-77 (även i Signum 6,1980, s. 137-139). Denzinger-Schönmetzer, Enchidirion Symbolorum .... 32:a till 36:e utgåvan (i fortsättningenDS). Denzinger-Hünermann, Enchidirion Symbolorum .... från den 37:e utgåvan (i fortsättningenDH) Lehrverurteilungen -- kirchentrennend? Bd I: Rechtfertigung, Sakramente, und Amt imZeitalter der Reformation und heute, red. av Karl Lehmann och Wolfhart Pannenberg Freiburg1986) (i fortsättningen LV) Kommentarer från den gemensamma kommittén mellan Förenade evangelisk-lutherskakyrkan i Tyskland och Lutherska världsförbundets tyska nationalkommitté rörandedokumentet Lehrverurteilungen -- Kirchentrennend? i: Lehrverurteilungen im Gespräch,Göttingen, 1993 (i fortsättningen: VELKD). Utvärdering av det påvliga rådet för främjande av kristen enhet av studien Lehrverurteilungen-- kirchentrennend?, Vatikanen 1992, opublicerat dokument (i fortsättningen PCPCU). Justification by Faith, Lutherans and Catholics in DialogueVII, Minneapolis 1985 (ifortsättningen USA) Del tre: Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen. (paragraferna 16 och 17) (LV 75; VELKD 95) -- "... en troscentrerad och rättsligt uppfattad bild av rättfärdiggörelsen är av stor betydelse förPaulus och, i en mening, för Bibeln i sin helhet, även om det inte på något sätt är det endabibliska eller paulinska sättet att skildra Guds frälsningsgärning" (USA, nr. 146) -- "Katoliker och lutheraner kan erkänna nödvändigheten av att granska i vilkenutsträckning kyrkans praxis, strukturer och teologier befordrar eller förhindrar 'förkunnandetav Guds fria och nådefulla löften i Jesus Kristus, vilka bara kan tas emot på ett rätt sätt genomtron' (paragraf 28)" (USA, nr. 153) Om den "grundläggande bekräftelsen" (USA nr. 157; jfr. 4) sägs det: -- "Denna bekräftelse, liksom reformationens lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena,fungerar som ett kriterium för att bedöma all kyrklig praxis, strukturer och traditioner justdärför att den står i samklang med 'Kristus allena' (solus Christus). Han är den ende manytterst kan förlita sig på som den enda förmedlare genom vilken Gud i den heliga Andenutgjuter sina frälsande gåvor. Vi alla i denna dialog bekräftar att all kristen undervisning,praxis och alla ämbeten skall verka så att de främjar 'lydnad i tro' (Rom. 1:5) på Gudsfrälsningsgärning i Kristus Jesus ensam genom den heliga Anden, för de troendes frälsningoch till den himmelske Faderns lov och ära" (USA, nr.160) -- "Av detta skäl, skall rättfärdiggörelseläran -- och, framför allt, dess bibliska grund --alltid inneha en särskild funktion i kyrkan: att kontinuerligt påminna de kristna, att vi syndarelever uteslutande av Guds förlåtande kärlek, som vi bara kan få del av som en gåva, men somvi på inget sätt -- det vara må vara aldrig så modifierat -- 'förtjänar' eller kan knyta tillförutsättningar eller krav från vår sida. Därför blir läran om rättfärdiggörelsen den kritiskamåttstock, efter vilken man alltid måste pröva om en konkret tolkning av vår gudsrelationförtjänar namnet 'kristen'. Den blir också en kritisk måttstock för kyrkan, så att kyrkan i allatider kan pröva om hennes förkunnelse och praxis korresponderar med det som hon har fåttmottaga av sin Herre" (LV 75). -- "En enighet om att rättfärdiggörelselärans betydelse inte bara som en dellära inom vårakyrkors troslära utan därutöver också som kritisk måttstock för våra kyrkors hela läran ochpraxis är ur ett lutherskt perspektiv ett grundläggande framsteg i den ekumeniska dialogenmellan våra kyrkor. Den kan inte nog välkomnas. (VELKD 95; jfr. 157) -- "För lutheraner och katoliker har rättfärdiggörelseläran olika status i 'sanningenshierarki'; men båda sidor instämmer i att rättfärdiggörelseläran har sin speciella funktion i detfaktum att den är en kritisk måttstock, 'efter vilken man alltid måste pröva om en konkrettolkning av vår gudsrelation förtjänar namnet 'kristen'. Den blir också en kritisk måttstock förkyrkan, så att kyrkan i alla tider kan pröva om hennes förkunnelse och praxis korresponderarmed det som hon har fått mottaga av sin Herre' (LV 75). Rättfärdiggörelselärans betydelsesom kriterium för sakramentslära, kyrkosyn och för det etiska området förtjänar emellertidfördjupade studier". (PCPCU 96) Del 4.1 Människans oförmåga (paragraferna 18-20) (LV 48ff; 46; VELKD 77-81; 83f) -- "De som behärskas av synden kan inte göra något för att förtjäna rättfärdiggörelsen, som ären fri gåva av Guds nåd. Också inledningen till rättfärdiggörelsen, till exempel ånger, bön omnåd, och längtan efter förlåtelse, måste vara Guds verk i oss" (USA, nr 156.3). -- "För båda handlar det ... inte ... om att förneka människans verkliga delaktighet. Ett svarär inte en 'gärning'. Trons svar har självt framkommit genom de obetvingliga löftesord somkommer till människan utifrån. 'Medverkan' förekommer endast i den meningen, att hjärtatfinns med i tron, när Ordet träffar det och skapar tro" (LV 53,12-22). -- "Endast när den lutherska läran framställer relationen mellan Gud och hans mänskligaskapelse i rättfärdiggörelsen med en sådan betoning på den gudomliga monergismen(ensamhandlandet) eller på Kristus som den ende verksamme, att det frivilliga mottagandet avGuds nåd -- som i sig självt är en Guds gåva -- inte har någon väsentlig roll förrättfärdiggörelsen, anger de tridentinska canones 4, 5, 6 och 9 fortfarande en beaktansvärdskillnad med avseende på rättfärdiggörelsen" (PCPCU 22) -- "Det strikta betonandet av människans passivitet i rättfärdiggörelsen avsåg aldrig frånluthersk sida att bestrida hennes fulla personliga delaktighet i tron; snarare var avsikten attutesluta varje medverkan i rättfärdiggörelseskeendet självt. Rättfärdiggörelsen är uteslutandeKristi gärning, en gärning av nåd allena" (VELKD 84,3-8). Del 4.2 Rättfärdiggörelse som förlåtande av synder och skapande av rättfärdighet (paragraferna 21-23) (USA nr. 98-101; LV 53ff; VELKD 84ff; jfr. också citaten till 4.4) -- "Genom rättfärdiggörelsen blir vi både förklarade och gjorda rättfärdiga. Rättfärdiggörelsenär därför ingen rättslig fiktion. När Gud gör rättfärdig, verkställer Gud det han lovar, hanförlåter synd och gör oss verkligt rättfärdiga." (USA, nr.156,5) -- "... den reformatoriska teologin förbiser inte det som den katolska läran betonar: Gudskärleks skapande och förnyande karaktär. Den hävdar inte heller ... Guds vanmakt gentemoten synd som "bara" är förlåten i rättfärdiggörelsen men inte avskaffad som en från Gudskiljande makt." (LV 55, 25-29). -- "...den lutherska läran har aldrig tolkat 'tillgodoräknandet av Kristi rättfärdighet' somvarande utan effekt på de troendes liv, eftersom Kristi ord åstadkommer vad det säger. Påmotsvarande sätt förstår den nåden som Guds gåva, och denna helt som verkande kraft ... 'tydär syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet"' (VELKD 86, 15-23) -- "...den katolska teologin förbiser inte det som evangelisk teologi framhäver: nådenspersonliga karaktär och bindning till Ordet. Den hävdar inte heller ... nåden som en materiell,förfogbar 'ägodel' hos människan -- skulle det så vara en skänkt ägodel" (LV 55, 21-24) Del 4.3 Den rättfärdiggjorde som syndare (paragraferna 24-26) (USA nr. 102ff; LV 50-53; VELKD 81ff) -- "Oavsett hur rättfärdiga och heliga de än må vara, hemfaller de från tid till annan till dendagliga existensens synder. Vad mera är, den heliga Andens verk undantar inte de troende frånden livslånga kampen mot syndfulla böjelser. Begär och andra effekter av den ursprungligasynden förblir, enligt katolsk lära, i de rättfärdiggjorda, som därför dagligen måste be Gud omförlåtelse" (USA nr. 102). -- "Den tridentinska och den reformatoriska läran säger gemensamt, att den ursprungligasynden och även den kvarvarande begärelsen står i strid med Gud ... är föremål för denlivslånga kampen mot synden ... att begärelsen efter dopet inte längre skiljer denrättfärdiggjorde från Gud; med tridentinskt språkbruk, är det 'inte längre synd i egentligmening'; med luthersk terminologi är det fråga om peccatum regnatum, 'behärskad synd"' (LV52, 14-24). -- "Det handlar ... om frågan hur man kan tala om synd hos den rättfärdiggjorde utan attbegränsa frälsningens verklighet. Medan lutheraner uttrycker denna spänning som 'behärskadsynd' (peccatum regnatum) vilket förutsätter läran om den kristne som 'samtidigt rättfärdigoch syndare' (simul iustus et peccator), anser den romerska sidan att frälsningens verklighetbara kan fasthållas genom att förneka begärelsens syndfulla karaktär. I denna fråga har ettbetydande närmande uppnåtts om LV betecknar den kvarvarande begärelsen i denrättfärdiggjorde som 'oförenlig med Gud' och därmed klassificerar den som synd" (VELKD82, 29-39) Del 4.4 Rättfärdiggörelse genom tro och genom nåd (paragraferna 27-32) (USA Nr 105ff; LV 56-59; VELKD 87-90) -- "Översätter man från ett språk till ett annat, då överensstämmer det reformatoriska talet omrättfärdiggörelsen genom tro med katolskt tal om rättfärdiggörelsen genom nåd; och då förstårå andra sidan den reformatoriska läran med ordet 'tro' sakligt sett det som katolsk lära (ianslutning till 1 Kor. 13:13) sammanfattar i triaden 'tro, hopp och kärlek"' (LV 59, 5-15) -- "Vi betonar att med tro i första budets mening menas alltid kärlek till Gud och hopp påhonom och att den uttrycks i kärleken till nästan" (VELKD 89, 8-11) -- "Katolikerna ... i likhet med lutheranerna -- lär att inget föregår trons fria gåva ellerförtjänar rättfärdiggörelsen och att Guds frälsande gåvor endast skänks genom Kristus" (USAnr 105). -- "Reformatorerna förstår ... tron som förlåtelsen och gemenskapen i Kristus som kommertill stånd genom löftesordet i sig. Det är grunden för den nya existensen, där syndens kött ärdött och den nya människan har sitt liv i Kristus (sola fide per Christum). Men även om ensådan tro med nödvändighet förnyar människan, bygger den kristne inte sin tillförsikt på sitteget nya liv, utan uteslutande på Guds nådestillsägelse. Mottagandet i tro räcker, om man med'tro' förstår 'förtröstan på löftet' (fides promissionis)" (LV 56, 18-26) -- Jfr konciliet i Trient, session 6, kap.7:"Följaktligen får människan i rättfärdiggörelsentillsammans med förlåtelsen genom Jesus Kristus, i vilken hon blir inlemmad, även alltföljande ingjutet: tro, hopp och kärlek" (DH 1530) -- "Enligt evangelisk förståelse är den tro som ovillkorligen håller fast vid Guds löfte iOrdet och sakramenten tillräcklig för rättfärdighet inför Gud, så att förnyelsen av människan,utan vilken det inte kan finnas någon tro, inte i sig bidrar till rättfärdiggörelsen" (LV 59, 19-23) -- "Som lutheraner håller vi fast vid distinktionen mellan rättfärdiggörelse och helgelse,mellan tro och gärningar, vilken emellertid inte innebär något särskiljande" (VELKD 89, 6-8) -- "Den katolska läran vet sig stå i samklang med den reformatoriska inriktningen i attbetona att förnyelsen av människan inte 'bidrar' till rättfärdiggörelsen, och förvisso inte ärnågot som man skulle kunna åberopa sig på inför Gud. Men ändå är det enligt katolsk läranödvändigt att betona förnyelsen av människan genom rättfärdiggörelsenåden för att erkännaGuds nyskapande makt; även om denna förnyelse i tro, hopp och kärlek förvisso inte är någotannat än ett svar på Guds oförtjänta nåd" (LV 59, 23-29) -- "Såvida den katolska läran betonar att nåden är personlig och bunden till Ordet, attförnyelsen förvisso inte är något annat än ett av Guds ord frambringat svar samt att förnyelsenav människan inte bidrar till rättfärdiggörelsen och förvisso inte heller är något som kanåberopas inför Gud, träffas den inte av våra invändningar. (VELKD 89, 12-21) Del 4.5 Relationen mellan lag och evangelium (paragraferna 33-35) -- Enligt paulinsk undervisning handlar det här om den judiska lagen som en frälsningsväg.Denna lag är uppfylld och övervunnen i Kristus. På detta sätt måste denna utsaga och desskonsekvenser förstås. -- Beträffande Trientkonciliets canon 19f säger VELKD (89,28-36) följande: "De tiobudorden gäller självfallet för den kristne som det sägs på många ställen ibekännelseskrifterna. ...Om canon 20 betonar att en människa har att följa Guds bud, träffardet inte oss; men om canon 20 hävdar att tron bara har en frälsande kraft om buden följs,träffar det oss. När det gäller canons hänvisningar till kyrkans bud ligger ingen motsättningdäri, om bara dessa bud är uttryck för Guds bud, i annat fall träffas vi av den." -- Den sista paragrafen är i sak relaterad till 4.3, men betonar lagens 'dömande funktion'som är viktig för lutherskt tänkande. Del 4.6 Visshet om frälsning (paragraferna 36-38) (LV 59-63; VELKD 90ff) -- "Frågan är: hur kan, och hur får, människan leva inför Gud trots och med sin svaghet?"(LV 60,5f). -- "Grunden och utgångspunkten (för reformatorerna) ... är: tillförlitligheten ochtillräckligheten i Guds löfte och kraften i Kristi död och återuppståndelse; mänsklig svaghet,och hotet mot tro och frälsning som denna medför" (LV 62, 17-20). -- Trientkonciliet understryker, att det är nödvändigt att tro "att synderna bara på detta sätt(dvs. utan egen förtjänst) och enbart genom Guds barmhärtighet för Kristi skull blir och kanbli förlåtna" (DH 1533) och att man inte får tvivla på "Guds barmhärtighet, på Kristi förtjänstoch på kraften och verkan i sakramenten" (DH 1534). Tvivel och osäkerhet är endast på sinplats när man ser på sig själv. -- "Luther och hans efterföljare går ett steg längre. De hävdar, att osäkerheten inte bara skalluthärdas. Vi bör vända våra ögon bort från den och konkret och personligt ta på allvar denobjektivt givna, "utifrån" kommande syndaförlåtelse som uttalas i botens sakrament. ...Eftersom Jesus sagt, 'Allt du löser på jorden skall vara löst i himlen' (Matt. 16:19) skulle dentroende ... påstå att Kristus är en lögnare ... om hon inte med en bergfast övertygelse förlitadesig på den Guds förlåtelse som uttalas i absolutionen ... Att denna förtröstan subjektivt kanvara osäker, att vissheten om förlåtelse inte är detsamma som säkerhet (securitas), vet Lutherlika väl som hans motståndare -- men detta får så att säga inte göras till ett problem: dentroende bör vända sin blick från detta och bara vända sig till Kristi förlåtande ord" (LV 60,18-34). -- "I dag kan katoliker uppskatta reformatorernas ansträngningar att grunda tron på denobjektiva verkligheten i Kristi löften, 'allt du löser på jorden ...,' och rikta de troendesuppmärksamhet på själva orden om syndaförlåtelse. ... Luthers ursprungliga ärende -- sominte kan fördömas -- var att lära människor att bortse från sina erfarenheter och endast förlitasig på Kristus och hans förlåtelse". (PCPCU) -- Ett ömsesidigt fördömande rörande hur man förstår vissheten om frälsningsvissheten"kan än mindre vara motiverat när man utgår från ett bibliskt förnyat trosbegrepp. Ty enmänniska kan förvisso förlora eller ge upp tron, överlåtelsen till Gud och hans löftesord. Menom hon har tro i biblisk mening, kan hon inte samtidigt tro att Gud är inte håller sinalöftesord. Därför är det också i dag sant att -- med Luthers ord -- tron är frälsningsvisshet"(LV 62, 23-29) -- När det gäller trosbegreppet enligt Andra Vatikankonciliet, se i Dogmatisk konstitutionom den gudomliga uppenbarelsen nr 5: "När nu Gud uppenbarar sig, bör människan visahonom 'lydnad i tron' (Rom 16:26; jfr. Rom 1:5; 2 Kor 10:5f). I denna lydnad överlåter honsig fritt och förbehållslöst åt Gud, böjer sig med förstånd och vilja helt under Gud somuppenbarar sig och instämmer villigt med den av honom givna uppenbarelsen." -- "Den lutherska distinktionen mellan trons förvissning (certitudo) som bara utgår frånKristus och världslig säkerhet (securitas), som utgår från människan, har inte behandlatstillräckligt tydligt i LV. ... Tron /reflekterar/ aldrig över sig själv, utan /förlitar/ sig helt påGud, vilkens nåd skänks genom Ordet och sakramenten, alltså utifrån (extra nos)" (VELKD92,2-9) Del 4.7 Den rättfärdiggjordes goda gärningar (paragraferna 39-41) (LV 72ff, VELKD 90ff) -- Konciliet utesluter möjligheten att nåden -- alltså rättfärdiggörelse -- kan förtjänas (can. 2;DS 1552) och baserar vinnandet av evigt liv på nådens gåva i sig, genom delaktighet i Kristus(can. 32: DS 1582). Som gåva är goda gärningar 'förtjänster'. Medan reformatorerna går tillangrepp mot 'gudlös förtröstan' på de egna goda gärningarna, utesluter konciliet uttryckligenalla tankar på anspråk eller falsk säkerhet [can. 16: DS 1548f). Det är uppenbart ... attkonciliet vill anknyta till Augustinus, som introducerade förtjänstbegreppet i avsikt att uttalamänniskans ansvar trots de goda gärningarnas karaktär av gåva." (LV 73,9-18). -- Om man förstår talet om "orsak" i canon 24 i mer personliga termer, i likhet med vadsom görs i kapitel 16 i Dekretet om Rättfärdiggörelsen, där tanken om gemenskap medKristus är bestämmande, då kan man beskriva den katolska förtjänstläran så som det görs iden första meningen av den andra paragrafen i del 4.7: tillväxt i nåd, bevarande avrättfärdigheten från Gud och fördjupningen av gemenskapen med Kristus. -- "Många motsättningar skulle överkommas om det missledande ordet "förtjänst" heltenkelt uppfattades och betraktades i anslutning till den verkliga betydelsen av det bibliskabegreppet 'lön"' (LV 74,7-9). -- De lutherska bekännelsekrifterna betonar att den rättfärdiggjorde har ansvar för att inteförlora den mottagna nåden men leva i den ... Därför kan bekännelserna tala om ett bevarandeav nåden och en tillväxt i den. Om canon 24 förstås på så sätt att rättfärdigheten verkar imänniskor, träffar den inte oss. Men om 'rättfärdighet' i canon 24 hänför sig till att de kristnaaccepteras av Gud, träffas vi av den; denna rättfärdighet är nämligen alltid fullkomlig: jämförtmed den är de kristnas gärningar bara 'frukter' eller 'tecken"' (VELKD 94,2-14) -- "Beträffande canon 26 refererar vi till Apologin, där evigt liv beskrivs som lön: '... Vierkänner, att det eviga livet är en lön, eftersom det är något som rätteligen tillkommer oss förlöftets skull, men inte för våra förtjänsters skull."' (VELKD 94,20-24). Bilaga 2 till den gemensamma deklarationen Källor för lärofördömandena Lutherska fördömanden Fördömandena i de lutherska bekännelserna rörande rättfärdiggörelseläran står inte att finna ien särskild sektion utan är utspridda. Inte heller är de alltid uttalade som formellafördömanden. I vissa fall är de inte endast riktade mot den romersk-katolska kyrkans lära. Detär därför nödvändigt att slå upp olika artiklar i tre av bekännelseskrifterna för att se vad somhar fördömts. Det gäller följande artiklar:
Den augsburgska bekännelsen
Artikel 2 Om arvsyndenSchmalkaldiska artiklarna Artikel 2.2 MässanKonkordieformeln Artikel 1 Om arvsynden För vidare läsning: Beisser, Friedrich, "Die Rechtfertigungslehre der Konkordieformel: Wieweit treffen ihreVerwerfungen die römisch-katholische Kirche?", Lehrverurteilungen -- kirchentrennend? II(1989) pp. 210ff. Pöhlmann, Horst Georg, "Rechtfertigung in: Lehrverurteilungen -- kirchentrennend?",Bekenntnis, Fuldaer Hefte 31, ed. Reinhard Rittner (1990), Hannover, 1990, pp. 98-163. Wenz, Gunther. "Die Verwerfungssätze in den Bekenntnisschriften der evangelisch-lutherischen Kirche als Problem den ökumenischen Dialogs", Lehrverurteilungen --kirchentrennend? II (1989), pp. 68ff. Romersk-katolska fördömanden Fördömandena i dokumenten från konciliet i Trient rörande läran om rättfärdiggörelsenåterfinns i "Dekret rörande rättfärdiggörelsen" från session 6 (1547).
Fotnoter
|