CsSkr 1996:5Bilaga 5Preliminärt svar från Svenska kyrkan på LVF:s generalsekreterares skrivelser av den 30 januari och 29 september 1995.
Uppsala 25 januari 1996 GEMENSAM DEKLARATION OM RÄTTFÄRDIGGÖRELSELÄRAN Preliminärt svar från Svenska kyrkan på LVF:s generalsekreterares skrivelser av den 30 januari och 29 september 1995. Svenska kyrkan välkomnar det initiativ som gemensamt tagits av Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för främjande av kristen enhet i och med dokumentet "Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran". De ekumeniska ansträngningar som dokumenterats i denna deklaration sammanfattar och tydliggör visionen om den allmänneliga kyrkan. Texten är buren av en ande av evangelisk katolictet, central för vår kyrkas ekumeniska arv, manifesterad i ärkebiskop Nathan Söderbloms liv och arbete. Vid den ekumeniska vespergudstjänsten i Peterskyrkan i Rom den 5 oktober 1991 anförde ärkebiskop Werkström: "Det är dags att förklara att reformationstidens förkastelsedomar inte längre är giltiga. Den ekumeniska dialogen har visat oss på att det föreligger en grundläggande enighet, exempelvis om rättfärdiggörelseläran". Hans Helighet påven Johannes Paulus II tog upp samma tema: "En gemensam förståelse av rättfärdiggörelsen -- och vi tror att vi är mycket nära det målet -- kan säkert hjälpa oss att lösa upp de andra kontroversfrågor som direkt eller indirekt hör samman med denna". Svenska kyrkan kan först efter en grundlig kyrkomötesbehandling avge sitt slutgiltiga svar i ett ärende som detta. Denna är inte avslutad i och med januari månads utgång, varför vårt svar endast är preliminärt. Inom Svenska kyrkan har yttranden över deklarationen inkommit från ett stort antal församlingar inom alla 13 stift liksom från samtliga domkapitel och stiftsstyrelser, kyrkans centrala organ och de två teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund. De följande kommentarerna till texten återger några av de synpunkter som härigenom framkommit. 1. Bibliskt rättfärdiggörelsebudskap Det försvagar avsnittet att ingen hänvisning görs till en för sammanhanget viktig bibeltext -- Rom 3:28. Vi skulle också föredragit en närmare genomarbetning av texten utifrån den nyare exegetiska forskning som nämns i 3 och 12. Hänvisningar till gammaltestamentliga texter kunde även ha bidragit till belysningen av relevanta utsagor i Nya testamentet. Nu ger texten närmast intryck av en hermeneutiskt oreflekterad sammanställning av bibelcitat och förbindelsen mellan denna avdelning i dokumentet och de följande avdelningarna 2-4 blir därför oklar. 3. Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen Vi bejakar formuleringarna i 16-17, dvs. att rättfärdiggörelsen är något som "ger riktningen till centrum i Nya testamentets vittnesbörd om Guds frälsande handlande i Kristus" och att läran om rättfärdiggörelsen är "mer än bara en del av den kristna trosläran som helhet. Den har också en övergripande kritisk och normerande funktion...", är av avgörande betydelse för bedömningen av dokumentet som helhet. Vi välkomnar detta som ett grundläggande framsteg i dialogen. Samtidigt råder det en viss ouppklarad spänning mellan det som här sägs och det som senare anförs i 42 om kvarvarande skillnader, t.ex. i fråga om vilken betydelse läran om rättfärdiggörelsen ges. Vi utgår från att detta blir föremål för fördjupad uppmärksamhet i den fortsatta dialogen: detta gäller inte minst frågorna kring kyrkosynen och hur auktoriteten utövas i kyrkan ( 45). Större klarhet kunde ha vunnits om större vikt lagts på den senaste rapporten från den luthersk-katolska dialogen ("Church and Justification", 1994) i utarbetandet av deklarationen -- nu nämns den endast i förbigående i denna paragraf. 4. Utläggning av den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen I denna viktiga avdelning finner vi att det som "katoliker och lutheraner bekänner tillsammans" formulerats på ett sådant sätt att vi kan igenkänna det väsentliga trosinnehållet i fråga om förståelsen av rättfärdiggörelsen. Vi vill dock betona att även med denna gemensamma förståelse återstår legitima skillnader i fråga om perspektiv och språk. Dessa skillnader kommer exempelvis till uttryck i vår förståelse av den kristne som både rättfärdig och syndare och i vår uppfattning om rättfärdiggörelseprocessens skeende. Vi behandlar här något som inte en gång för alla kan fångas in i slutgiltiga formuleringar. Det kommer alltid att vara ett ämne som kyrkan måste utlägga i växlande tider och situationer. Det finns detaljer i texten som vi kunde ha önskat formulera något annorlunda. Vi menar dock att det inte rör sig om ändringar av sådant slag att de skulle behöva utgöra villkor för ett jakande svar från vår kyrka på generalsekreterarens första fråga. Dock skulle vi -- på grundval av vad som framkommit under remissbehandlingen -- vilja framställa ett önskemål om att motparten, för att undvika missförstånd, omformulerade vad som nu sägs i 26 om begärelsen, nämligen att "den inte är synd i egentlig mening". Vi vill här hänvisa till vad som sägs i Bakgrundsmaterialet till 4.3 "De rättfärdiggjorda syndare", särskilt LV 52, 14-24. En möjlig formulering vore t.ex. "den är inte synd i den meningen att den skiljer människan från Gud". Vi finner vidare att det är en brist i deklarationen att bilden av rättfärdiggörelsen tenderar att tecknas som vore den ett teoretiskt formuleringsproblem och inte -- som under 1500-talet -- något som står i förbindelse med det mest centrala i kyrkans liv -- gudstjänsten. Gudstjänstgemenskap är inte utan vidare åsiktsgemenskap, men om det föreligger en samstämmighet måste den gälla vad som hörs och görs i gudstjänstens sammanhang. Vi kan med glädje berätta att vi i vårt land delar en ekumenisk tidegärd med Romersk-katolska kyrkan i Sverige och att inte mindre än 325 psalmer i psalmböckerna är gemensamma för våra kyrkor. Psalmerna spänner över alla den kristna trons centrala motiv och utgör tillsammans en gemensam bekännelse som i realiteten normerar troslivet i våra kyrkor i lika hög grad som 1500-talets lärodokument. Utifrån den omfattande remissbehandlingen av detta ärende vill Svenska kyrkan i detta preliminära svar sammanfattande säga att den avser att svara "ja" på de båda frågor som ställs av generalsekreteraren i brevet av den 30 januari 1995. När det gäller generalsekreterarens andra fråga är Svenska kyrkan självfallet medveten om att svaret bygger på förutsättningen att Romersk-katolska kyrkan på ett motsvarande sätt ansluter sig till den gemensamma deklarationen och därmed uttalar att de fördömanden av den lutherska rättfärdiggörelseläran, som återfinns i akterna från konciliet i Trient 1547, inte längre är tillämpliga på de lutherska kyrkorna av idag. Tidschemat för denna dialogprocess innebär vissa svårigheter för Svenska kyrkans vidkommande, då den slutgiltiga texten inte kommer att föreligga vid vårt kyrkomöte i augusti 1996. Det är dock vår mening att texten, under den slutgiltiga bearbetningsprocessen, knappast bör kunna genomgå andra förändringar än sådana som syftar till att ytterligare förtydliga den redovisade gemenskapen våra kyrkor emellan. För Svenska kyrkans centralstyrelse
Gunnar Weman
|