CsSkr 1996:5

Bilaga 6

Sammanställning av remissvar gällande Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran (GD)

Remissvar har inkommit från samtliga domkapitel samt från stiftsstyrelserna i Uppsala (instämmer i domkapitlets yttrande), Linköping, Lund, Växjö (gemensamt för domkapitlet och stiftsstyrelsen) och Karlstad.

Stiften har anmodats att vardera utse fem församlingar att avge yttranden. Remissvar har inkommit från 55 församlingar (i några fall från pastorat, i ett fall från prästerna i ett kontrakt).

Vidare har remissvar inkommit från:

Svenska kyrkans församlingsnämnd
Svenska kyrkans utbildningsnämnd
Nämnden för Lutherhjälpen
Nämnden för SKUT
Nämnden för Svenska kyrkans mission
Svenska kyrkans forskningsråd
Svenska kyrkans Lekmannaförbund
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (gemensamt med Johannelunds teologiska institut)
Stockholms teologiska institut
arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse
Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro
Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner
Svenska kyrkans fria synod
Teologiska fakultetsrådet vid universitetet i Lund
Teologiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala
Pastoralinstitutet i Uppsala
Lutherstiftelsen i Göteborg

1 Allmänna synpunkter

I remissvaren möter en del övergripande synpunkter rörande rättfärdiggörelselärans ställning och innebörd då och nu.

Lextorps församling menar att olika människosyn låg bakom konflikten på 1500-talet, men att det som nu skiljer snarare är främlingskapet inför olika traditioner och gudstjänstformer. Samtidigt ses det dock som viktigt att de gamla konflikterna bearbetas så att de inte längre utgör hinder för ett närmare samarbete. Södertälje församling menar också att man kan överväga om den tidigare mellankyrkliga problematiken kring rättfärdiggörelseläran längre är relevant, men framhåller samtidigt att det kvarstår en avgörande skillnad i synen på vad människan i grund och botten är. I några fall kommenteras skillnader i fråga om språket då och nu. Linköpings domkapitel påpekar att rättfärdiggörelseläran präglats av ett juridiskt språk, som var karakteristiskt för den period då den utformades och att det är angeläget att den juridiska diskursen inte får en ny monopolställning i lärosamtalen. Fromhets- och gudstjänstliv präglas i dag i stället av dominerande existentiella problem och använder andra språkliga uttryck. Nämnden för Svenska kyrkans mission menar att teologin under medeltid och reformationstid var präglad av en hög tilltro till att man med språkets hjälp kunde skapa en struktur av begrepp som korresponderade med den gudomliga verkligheten. Båda parter har i dag en större medvetenhet om språkets ofullkomlighet och omöjligheten att "fånga" Gud i mänskliga begrepp. Den pekar också på de 325 gemensamma psalmerna, som rymmer den kristna traditionens alla centrala motiv och som i praktiken normerar troslivet i våra kyrkor mer än lärodokumenten från 1500-talet. Lunds domkapitel finner att det rättfärdiggörelsen står för i dag behöver uttryckas med andra ord, men att dess sakinnehåll -- att bejaka Guds nåd och människors frigörelse från mänskliga bördor och förtryck inklusive de kyrkliga -- måste få erfaras också i dag. Man kan notera att Hangvars församling säger sig inte kunna uppleva frågeställningen i den förelagda språkdräkten som meningsfull.

När det gäller rättfärdiggörelselärans bestående aktualitet finner Rasbo församling att det är en allvarlig fråga till vår egen kyrka om dess förkunnelse och aktuella praxis ger uttryck för den samsyn som kommer till uttryck i deklarationen. När det gäller rättfärdiggörelselärans roll som övergripande kriterium påpekar Växjö domkapitel att det kan vara på sin plats att vara medveten om att denna funktion i vår egen kyrka knappast kan sägas vara klar eller okontroversiell. Även Svenska kyrkans fria synod menar att i vår kyrka den lutherska rättfärdiggörelselärans tillämpning i det praktiska kyrkolivet är allt annat än självklar. Södertälje församling säger att läroskillnader inom Svenska kyrkan kan vara nog så djupa som de mellan lutheraner och katoliker utan att de fördenskull betraktas eller behandlas som kyrkoskiljande. ÄvenTeologiska fakultetsrådet i Lund hänvisar till att skillnader i trosuppfattning i denna punkt finns också inom de båda kyrkorna och att det fortsatta samtalet i frågan bör föras också inom kyrkorna själva och inte endast mellan dem. Teologiska fakultetsnämnden i Uppsala erinrar om att man inom lutherdomen aldrig lyckats ena sig om vad som menas med en luthersk rättfärdiggörelselära och hänvisar till misslyckandet med detta vid Lutherska världsförbundets generalförsamling i Helsingfors 1963. Visby domkapitel ser det som en allvarlig fråga till de lutherska kyrkorna om detta med rättfärdiggörelsen genom tron verkligen spelar en identitetsskapande och andligt formerande roll i dag. Det ställer också frågan om detta tema inte huvudsakligen är ett kontroversteologiskt instrument som används för att bevara det bestående. Lunds domkapitel pekar däremot på att läran om rättfärdiggörelsen i många lutherska kyrkor spelar en inte oväsentlig roll i den teologiska motiveringen för traditionen med kvinnor och män i prästämbetet. Kallelsen till detta är av nåd allena medan prästens kön är ovidkommande ur teologisk synvinkel. Det säger vidare att en ny koncentration på Guds radikala nåd i vår tid kan samverka med frigörelsen från en materialistisk livsstil, baserad på otillbörlig profit och konkurrens till värden som gemenskap, rättvisa och solidaritet.

2 Sammanfattande och övergripande synpunkter på Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran (GD)

Till det som anförts ovan kan anknytas att Eds församling och Nämnden för Svenska kyrkans mission kritiserar GD för dess alltför individualistiska perspektiv. Man efterlyser ett socialt perspektiv på begreppet "rättfärdighet" och nämnden menar att man därmed också skulle komma närmare den bibliska föreställningsvärlde n i såväl GT som NT. Även Karlstads domkyrkoförsamling menar att GD företräder ett försnävat perspektiv, men här är motiveringen den att man inte tydligt redovisat alla de problem som är relaterade till rättfärdiggörelseläran, särskilt syftas på frågorna om auktoriteten i kyrkan.

Växjö domkapitel och stiftsstyrelse saknar en redovisning av de principiella och metodiska utgångspunkter, som varit styrande för de tidigare dialogdokumenten och som gjort samstämmigheten möjlig, och Stockholms teologiska institut beklagar att man inte i GD redovisar resultaten i det senaste dialogdokumentet, "Kirche und Rechtfertigung" från 1994. Om detta skett skulle man ha fått en klarare bild av hur långt tillämpningen av rättfärdiggörelseläran går i praktiken.

Linköpings domkapitel menar att när man i GD frikopplar läran om rättfärdiggörelsen från gudstjänstlivet sker något som egentligen är främmande för Luther. För honom är artikeln om rättfärdiggörelsen något som reflekterar och värnar om ett rätt bruk av evangeliet i gudstjänstgemenskapen och inte i första hand ett teoretiskt problem om formuleringar.

Karlstads domkapitel anser att det är olyckligt att GD genomgående talar om "katoliker och lutheraner". Svenska kyrkan anser sig på goda grunder vara katolsk i betydelsen allmännelig och det är olämpligt att romersk-katolsk tradition får monopol på ord som "katolik" och "katolsk".

3 Synpunkter på enskilda delar av deklarationen

3.1 Avsnitt 1. Bibliskt rättfärdiggörelsebudskap (8-11)

De flesta remissvaren uttalar stor tillfredsställelse över detta avsnitt, som säges visa på den grundläggande principen om Skriften som yttersta norm.Uppsala domkapitel saknar dock en hänvisning till den för frågan fundamentala texten i Rom 3:28 och Linköpings stiftsstyrelse saknar hänvisningar till Gamla testamentet. Teologiska fakultetsrådet i Lund finner att detta avsnitt präglas av ett hermeneutiskt oreflekterat bruk av bibelcitat. De radas på varandra utan utläggning och utan angivande av inbördes relation eller nutida relevans för den aktuella frågan.

3.2 Avsnitt 3. Den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen (13-17)

Genomgående ger detta avsnitt endast anledning till positiva kommentarer. Göteborgs domkapitel säger att punkterna 13-17 uppvisar tillfredsställande gemensamma formuleringar av rättfärdiggörelseläran. Skellefteå landsförsamling betonar att detta avsnitt 3 i sig utgör en tillräcklig grund för enhet och Örgryte församling noterar att Konkordiebokens lära om rättfärdiggörelsen är bra sammanfattad i punkterna 14-16 och att man i punkten 17 kommer den klassiska lutherdomens credo nära.

3.3 Avsnitt 4. Utläggning av den gemensamma förståelsen av rättfärdiggörelsen (18-41)

Punkterna 21-23:

Detta avsnitt framkallar åtskilliga positiva kommentarer, så i remissvaren från Hofors, Rasbo och Bottnaryds församlingar. Den senare uttrycker det så att detta stämmer väl överens med vad den lutherska kyrkan alltid hävdat, nämligen att Guds ord är verksamt. Nederluleå församling menar att kontroversen kring Konkordieformelns artikel 2 är bilagd genom vad som sägs i dessa punkter.

Relationen mellan rättfärdiggörelse och förnyelse kommenteras dock av flera remissinstanser. Präster i Älvsyssels södra kontrakt kritiserar GD för att den inte klart skiljer mellan de båda skeendena och samma sak anföres av Kyrkliga förbundet för evangelisk- luthersk tro. Vidare kretsar hela det kritiska yttrandet från Lutherstiftelsen i Göteborg kring denna fråga. Rasbo församling menar däremot att spänningen mellan forensisk och effektiv rättfärdiggörelselära är ett skenproblem. Man hänvisar i sammanhanget till Augsburgska bekännelsens Apologi, där det sägs: "Att rättfärdiggöras betecknar både att från att vara orättfärdiga göras rättfärdiga eller pånyttfödas och att förklaras eller räknas som rättfärdiga, ty Skriften använder båda uttryckssätten" (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, SKB, s 115). Göteborgs domkapitel noterar att denna utsaga i Apologin inte stämmer med Konkordieformelns ord om "att förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, icke må förblandas med densamma, utan dessa båda må klart hållas i sär" (SKB s 580). Man menar, med hänvisning till punkterna 39 och 40, att denna markering behövs än i dag. Även Svenska kyrkans fria synod hänvisar till båda dessa textställen, men menar att lutherdomen av i dag har full rätt att identifiera sin situation med tiden för Apologins tillkomst, då samtal ännu pågick, snarare än med den tid då den konfessionella polemiken helt hade tagit över. De tre sist nämnda remissinstanserna hänvisar i sammanhanget alla till den kyrkliga kungörelsen om Svenska kyrkans grundläggande dokument med avseende på tro, bekännelse och lära (SKFS 1992:2), enligt vilken Augsburgska bekännelsen har en särställning i förhållande till övriga skrifter från reformationstiden i Konkordieboken och man menar av allt att döma att detta färgar av sig också på den vid samma tid tillkomna och av samme författare skrivna Apologin.

Punkt 26:

Många remissinstanser ställer sig kritiska till formuleringen av denna punkt. Bland församlingarna gäller det Bottnaryd, Fjälkinge, Kungsholms, Malung, Södertälje, Varberg och Västerås Lundby. Även Uppsala och Göteborgs domkapitel liksom Stockholms teologiska institut och Nämnden för Svenska kyrkans mission redovisar kritik. Generellt avser de kritiska invändningarna den om "begärelsen" använda formuleringen "inte synd i egentlig mening". Kritiken yttrar sig i olika former, alltifrån att det behövs ett förtydligande eller att den kan vålla missförstånd till att den inte är förenlig med synduppfattningen i den lutherska bekännelsen eller att den synes motsäga att en kristen är på en gång rättfärdig och syndare.

3.4 Avsnitt 5. Betydelsen och omfattningen av den uppnådda samstämmigheten (42-46)

Punkt 44:

Nämnden för Svenska kyrkans mission noterar att lärofördömandena i bekännelsedokumenten inte ogiltigförklaras. Om en uppenbar "gärningslära" skulle uppträda inom någon av kyrkorna, så att människor börjar sätta sitt eviga hopp till egna prestationer eller egna andliga upplevelser, blir uttalandena från reformationstiden helt giltiga mementon. I en viss mening konfirmerar därmed de båda parterna sina uttalanden från 1500-talet.

Sammanställningen tar inte upp synpunkter som föranletts av bristfälliga eller oklara formuleringar i den i samband med remissen utsända svenska översättningen av GD.

4 Svaren på de av Lutherska världsförbundets generalsekreterare ställda frågorna

En överväldigande majoritet av de 91 inkomna remissvaren svarar "ja" på båda frågorna, däribland samtliga domkapitel och centrala kyrkliga nämnder. I många fall markeras därvid att det jakande svaret på fråga 2 är avhängigt av att den romersk-katolska kyrkan för sin del bejakar deklarationens innehåll inklusive punkt 43.

Bland de sju remissinstanser som svarar "nej" på båda frågorna intar Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner en särställning genom att det i sitt utförliga yttrande intar denna avvisande hållning utan att gå in på någon diskussion av sakinnehållet i deklarationen. Övriga motiverar sitt ställningstagande med hänvisning till att de funnit att positionerna i GD inte är förenliga (Malungs och Varbergs församlingar) eller att fortsatta samtal behövs, så präster i Älvsyssels södra kontrakt, Lutherstiftelsen i Göteborg och Kyrkliga förbundet för evangelisk- luthersk tro. I det sistnämnda remissvaret sägs dock att det inte är någon tvekan om att deklarationen uttrycker många bibliska sanningar, det man vänder sig mot är den terminologiska oklarheten. I ett fall motiveras nejet på den första frågan med att rättfärdiggörelseläran inte kan stå för sig som en separat företeelse utan måste kopplas samman med sakramenten (prästerna i Gustav Adolfs pastorat). Deras nej på fråga 2 motiveras med att de uppfattat frågan som gällande alla lärofördömanden i Konkordieboken, inte endast de som avser rättfärdiggörelseläran.

I tre fall svaras "ja" på den första frågan, medan man tvekar inför den andra. Prästerna i Istorps pastorat anser att så länge frågorna kring helgonen och avlaten inte är utredda är det för tidigt att säga att de lutherska lärofördömandena inte är tillämpliga. Hästveda församling motiverar sin tvekan med att dess kunskap om den romersk-katolska kyrkan inte är sådan att man känner sig kompetent att avgöra saken samt att man uppfattat den andra frågan som ett "upphävande" av trossatser och fördömanden i de lutherska bekännelseskrifterna, något som man inte kan gå med på. Fresta församling hänvisar för sin del till att läran om rättfärdiggörelsen hör samman med hur man ser på t.ex. sakramenten och auktoriteten i kyrkan. En gemensam syn ifrågasättes t. ex. av påvens uttalanden om kyrkans kvinnosyn och synen på sexualiteten. Det blir då motsägelsefullt att hävda något gemensamt samtidigt som man "kyrkopragmatiskt" förhåller sig till den mänskliga verkligheten på olika sätt.

Bottnaryds församling svarar "ja" på båda frågorna, dock med förbehåll för att vissa frågor (med hänvisning till avsnitt 4.3 och Konkordieformelns artiklar 3 och 4) behöver klargöras ytterligare. V Hargs församling bejakar båda frågorna, men ser en bristande samstämmighet i avsnitt 4.7. Särskilt gäller det synen på helgonens förtjänster och mässoffret.

5 Övrigt

Några av remissvaren innehåller synpunkter på remissproceduren samt på vad som bör ske efter det att deklarationen bejakats för Svenska kyrkans del.

Så framhåller Svenska kyrkans lekmannaförbund att man i samband med en remiss av detta slag stiftsvis borde anordna en fortbildning i ämnet. Detta skulle främja en mera insiktsfull hantering av ärenden av detta slag.

Uppsala domkapitel menar att när överenskommelsen överlämnas till Svenska kyrkans församlingar bör den kompletteras med en kortfattad beskrivning av hur diskussionen om rättfärdiggörelsen fördes på 1500-talet och hur det kommer sig att kyrkorna nu kunnat närma sig på detta dramatiska sätt. Huddinge församling skulle välkomna en lättillgänglig framställning av innehållet i GD eftersom "rättfärdiggörelseläran" är ett teologiskt begrepp som inte är allmänt känt bland församlingsbor. Svenska kyrkans församlingsnämnd ser det vara viktigt att ett studiematerial utarbetas för lokalt bruk och den är öppen för ett uppdrag av detta slag.

Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse önskar att GD skall auktoriseras som ett för framtiden riktningsgivande lärodokument samt att Svenska kyrkan på grundval av den konstaterade centrala läroenheten i framtiden avstår från att fatta beslut i viktiga lärofrågor utan att först samråda med den romersk-katolska kyrkan.