|
Sammanfattning I detta betänkande behandlas en motion rörande ett inomkyrkligt ekumeniskt program. I motion 1998:2 av Dag Sandahl hemställes att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen vidtar åtgärder för att arbeta fram ett inomkyrkligt ekumeniskt program. Motionären lyfter fram hur den ekumeniska rörelsen, genomsyrad av budskapet om försoning, utmanar kristenheten att bejaka mångfald och värna minoriteters rätt. Som aktiv och pådrivande förespråkare för ekumeniken - som brobyggarkyrka - borde Svenska kyrkan vinnlägga sig om att låta motsvarande synsätt också få genomslag internt. Ett värdefullt instrument i en sådan process skulle formulerandet av ett inomkyrkligt ekumeniskt program vara. Detta skulle sedan kunna studeras och förankras på lokal nivå och därigenom befästa bilden av att enhet och mångfald inte är två sinsemellan uteslutande storheter. Den inre söndring som enligt motionären för närvarande präglar kyrkolivet kan helas först sedan Svenska kyrkans ledning öppnat upp för en samförståndsprocess. Motionären pekar på hur denna dialog måste bearbeta frågor om kyrkosyn och spiritualitet samt inbegripa en analys av Svenska kyrkans identitet i relation till de evangelisatoriska frågorna. Läronämnden har yttrat sig över motionen. Yttrandet Ln 1998:8 bifogas betänkandet som bilaga. Ett ekumeniskt program Ett grundläggande dokument för Svenska kyrkans ekumeniska arbete antogs av centralstyrelsen och biskopsmötet i januari 1992. Riktlinjerna fanns med som bilaga till styrelsens verksamhetsberättelse samma år och antogs av 1993 års Kyrkomöte. Den bild som där tecknas utgår från uppfattningen att begreppet ekumenik i dagligt tal åsyftar bilaterala eller multilaterala samtal mellan parter från olika kyrkor och kyrkofamiljer. Ekumeniken frånkänns dock inte inomkyrkliga referenspunkter: Den förpliktelse till enhet som gäller för den världsvida kyrkan gäller också varje enskild kyrka. Det ekumeniska arbetet står alltså i relation till enheten inom Svenska kyrkan. Den enhet som församlingarna och hela kyrkan uttrycker i förkunnelse, sakrament och diakoni bestämmer trovärdigheten i relation till varje samfund. De inomkyrkliga och de mellankyrkliga samtalen befruktar varandra. 1 Ekumenikens mål beskrivs inte som enighet i alla frågor utan som enhet i sakramentsförvaltning och kallelsemedvetenhet - en enhet som bejakar mångfald dock utan att uppge visionen om den synliga enheten; Varje lokal församling har tillgång till evangelium i hela dess rikedom och firar gudstjänst tillsammans med de trogna i alla tider och alla länder. Men i eukaristin blir kyrkans splittring mest påträngande, för alla kan ännu inte dela nattvardens bröd och vin med varandra2 Och riktlinjerna preciserar frågeställningen: Den ekumeniska rörelsen är samlad kring målsättningen att alla döpta skall kunna dela Herrens måltid.3 För Svenska kyrkan har således nattvardskriteriet utgjort ett viktigt argument i den ekumeniska dialogen. Den mångfald som bejakats har värderats och ställts i relation till enhetssträvandenas slutliga mål - måltidsgemenskapen. Utskottet delar Läronämndens svårigheter med att fullt ut bejaka ett språkbruk som använder begreppet ekumenik för att beskriva förhållanden av inomkyrklig natur. Även om termen rent etymologiskt torde gå att applicera på flera dialogformer, ställer ett nutida språkbruk sannolikt hinder i vägen för en sådan tillämpning. Motionären aktualiserar ett antal frågor vilka på olika sätt relaterar till Svenska kyrkans förutsättningar att göra sin röst hörd - såväl på ett personligt som ett samhälleligt plan. En av de punkter som enligt motionären kräver en förnyad analys rör begreppsparet enhet och mångfald. Vilket mått av ökad mångfald kan Svenska kyrkan medge och på vilket sätt skulle detta kanske t. o. m. kunna innebära något positivt och berikande? Frågan är viktig och behöver ställas. Den enhet i tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan vill värna utesluter inte tanken på förekomsten av olika fromhetstraditioner och trosuttryck - tvärt om. I folkkyrkostudiens teologiska analys beskriver Carl Axel Aurelius hur det just är först sedan teologin är lokalt förankrad som den blir verkligt katolsk - allmännelig. Kyrkans grundläggande identitet skall inte uppges och gjorda vägval inte göras ogjorda, men i en lyhördhet för det lokala sammanhanget kan något nytt och livskraftigt växa fram. Om betydelsen av detta behöver Svenska kyrkan som folkkyrka ständigt föra en intern dialog. En annan fråga som motionären aktualiserar är den om gudstjänstens roll som kyrkotillhörighetsmarkör. Utskottet delar motionärens synpunkt om att gudstjänstbegreppet behöver kvalificeras. Ett gudstjänstbegrepp som beskriver den kristna tron i ord och handling i exkluderande termer - som förkunnar sakramenten mer som tillhörighetskriterier än som nådeserbjudanden, som hellre talar om gudstjänstförsamling än om gudsfolk och där liturgin i vardagen, gudstjänsten efter gudstjänsten, nästantjänsten, saknar ställning och status - klingar falskt i den kyrka som vill kalla sig folkkyrka. Utskottet vill därför för sin del betona att en kyrkosyn som lägger stor tonvikt vid den sakramentala gemenskapen i gudstjänsten också måste vinnlägga sig om att verka för alla döptas gemenskap kring detta bord. Så länge det finns enskilda eller grupper inom kyrkan som genom gudstjänstens utformning eller kyrkans handlande känner sig exkluderade från den kristna gemenskapen, har kyrkan också skäl att rannsaka sig själv. En hel del skall i ljuset av detta kanske komma att ifrågasättas, något förändras medan annat hör till den grundläggande identitet som inte är förhandlingsbar. I sitt yttrande med anledning av KMot 1998:2 talar Läronämnden om det värdefulla i ett samtal som utan att fastna i frågor där oenigheten sedan länge redan är väl känd, söker belysa och analysera betydelsen av mångfalden inom Svenska kyrkan. Läronämnden antyder inte hur man menar att ett sådant samtal kunde föras, och utskottet känner själv osäkerhet inför denna fråga. Klart är dock att det knappast kan finnas en för alla sammanhang gemensam modell eller heltäckande program - härför är skillnaden mellan olika stift och trosmiljöer för stor. En viktig part i dessa sammanhang är stiftsledningen - och då närmast mot bakgrund av att samtal, efter vad utskottet erfarit, redan genomförts och planeras att genomföras på flera håll i landet. Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställer utskottet beträffande ett inomkyrkligt ekumeniskt program att kyrkomötet avslår KMot 1998:2 Sigtuna den 21 augusti 1998 Christina Schnackenburg Johan F Dalman Närvarande: Christina Schnackenburg , ordförande, Bengt-Åke Gustafsson, Bo E Nilsson, Maja Larsson, Bengt Nilsson, Barbro Ingwall, Jan-Anders Ekelund, Nils Möller, Kerstin Zetterberg, Gunilla Persson, Allis Olsson, Åsa Ingårda, Juhani Rantanen, Christina Hjertén, Johan Lothigius. Biskoparna Biörn Fjärstedt och Caroline Krook har deltagit i utskottets arbete. Jag anser att utskottet borde varit tydligare i bejakandet av den intention som ligger bakom motion. Det är uppenbart att det finns öppningar för samtal, som kan förändra allvarliga låsningar i Svenska kyrkan. Det finns många exempel på hur tydliga ställningstaganden i sak, förenas med personlig omsorg och respekt. Jan-Anders Ekelund Läronämndens yttrande 1998:8 med anledning av motion om ett inomkyrkligt ekumeniskt program Till läronämnden har för yttrande överlämnats KMot 1998:2 om ett inomkyrkligt ekumeniskt program. Motionen aktualiserar en av vår tids stora frågor: Hur kan mångfaldens rikedom tas till vara utan att enheten går förlorad? Här gäller frågan specifikt förhållanden inom Svenska kyrkan. Termen ekumenik bör inte användas med avseende på inomkyrkliga frågor, utan reserveras för relationer mellan kyrkor och samfund samt dessa och deras omvärld. Inom Svenska kyrkan finns en stor variationsrikedom. Det är oundvikligt att denna också förorsakar problem. Läronämnden vill betona skillnaden mellan enhet och enhetlighet. Enheten kan bevaras, trots att Svenska kyrkan inte är enhetlig. Öppna samtal och mötesplatser för olika grupperingar liksom för individer med skilda uppfattningar är viktiga för enhetens bevarande. Kyrkan är en trosgemenskap. Tron kan ta sig olika uttryck. Man kan ha skilda uppfattningar i många frågor och ändå tillhöra Svenska kyrkan. En särskild typ av problem uppstår när grupper eller individer kräver respekt för sin rätt att inte respektera meningsmotståndare. En sådan inställning omöjliggör strävan efter enhet inom ett samfund. När det gäller debatten mellan olika kyrkliga grupperingar har Svenska kyrkan satt den gemensamma gudstjänsten som ett kriterium på enhet i mångfalden. I Ln 1996:14 skriver läronämnden: "Svenska kyrkan måste som öppen folkkyrka eftersträva enhet i mångfalden och ge uttryck åt denna enhet i gudstjänsten." Den gemensamma gudstjänsten uttrycker en enhet i tro, bekännelse och lära. På denna gemensamma grund bör inomkyrkliga dialoger äga rum. Mångfalden inom Svenska kyrkan bör vara föremål för ständig, inte minst teologisk, analys, så att möjligheter och problem blir belysta. Det är angeläget att inte bara områden där det länge rått oenighet bereds utrymme, t.ex. accepterandet av kvinnliga präster och inställningen till homosexuellas rättigheter. Fokus bör läggas på ännu inte tillräckligt bearbe-ta-de områden. Det kan gälla olikheterna mellan olika generationers trosuttryck, skillnader-na mellan att vara kristen på landsbygden och i staden samt den av motionären nämnda klyftan mellan kyrkotillhöriga med olika slag av engagemang och lojalitet med Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan skall finnas utrymme för sådan mångfald som inte bryter gemenskapen kring ord och sakrament, men bidrar till kyrkans rikedom och till trons växt. Uppsala den 11 augusti 1998 På läronämndens vägnar KG HAMMAR Ingemar Söderström Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Astrid Andersson Wretmark.
|
