Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att vid beslut om vilka utlandsförsamlingar eller utlandsverksamheter som ska finnas, beakta vad som i motionen anförts.

Motivering
Organisationen för Svenska kyrkans utlandsverksamhet har ändrats många gånger. Det är därför av stor vikt att den nya organisationen kommer att fungera väl under lång tid. I huvudsak är kyrkostyrelsens förslag bra. Det är tillfredsställande att det slås fast att utlandskyrkan är en nationell angelägenhet för hela Svenska kyrkan.
Det är också bra att de medlemmar i utlandsförsamlingarna som inte är folkbokförda i Sverige, ges möjlighet att delta i valen till kyrkomötet. Förslaget innebär visserligen att antalet utjämningsmandat minskar, men snart är kanske tiden inne att helt slopa dessa. Med hänsyn till stiftens roll och ställning är det mycket som talar för att alla mandat borde vara fasta.
Likaså är det bra att kyrkostyrelsen avser att återkomma med förslag om införande av särskild kyrkoavgift. Även förslaget att biskopen i Visby fortsatt ska utöva tillsynen bör genomföras. Däremot kan sammansättningen av det särskilda utlandsdomkapitlet ifrågasättas. Argumentationen för obligatorisk personalunion med Visby domkapitel för flera ledamöter är inte helt övertygande. 
Vad som emellertid särskilt bör beaktas inför kyrkomötets beslut är hur utlandsverksamheten i fortsättningen skall kunna utvecklas trots begränsade ekonomiska resurser.
Kyrkostyrelsen föreslår i sin skrivelse 2011:5 om Svenska kyrkan i utlandet att ”Kyrkostyrelsen beslutar vilka utlandsförsamlingar som tillhör Svenska kyrkan och vilka övriga utlandsverksamheter som ska finnas”, (kyrkoordningens 2 kap. 16 §).
I princip finns inget att invända mot detta, men problemet är hur det tillämpas. Under de senaste åren har det skett en nerdragning av utlandsverksamheten, framför allt i Europa. Detta har bl.a. inneburit att Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet i början av 2010 beslöt stänga sjömanskyrkan i Skagen. Detta väckte bestörtning bland många och beslutet kunde med skäl ifrågasättas. 
Därför tog den stiftelse som tidigare ägt kyrkan ett initiativ till att återöppna den i egen regi. Detta skedde också i maj månad detta år. I stiftelsens styrelse ingår bl.a. företrädare för västkustfiskarna, präster och andra kyrkligt verksamma personer främst i Göteborgs stift. Verksamheten finansieras nu genom gåvor och kollekter samtidigt som ett stort antal volontärer mot ringa eller ingen ersättning utför viktiga uppgifter. En vänförening med flera tusen medlemmar har bildats.
Det finns dock problem för denna frivilliga verksamhet. Den utgör inte en organisk del av Svenska kyrkan. Ingen biskop har tillsynsansvar, även om stiftsstyrelsen och biskopen i Göteborg på olika sätt stödjer verksamheten. Det har också fått till följd att danska myndigheter inte medgett vigselrätt för tjänstgörande präst, något som väckt stor förvåning bland många. För några år sedan vigdes närmare 200 par per år i Sjömanskyrkan i Skagen.
Denna kyrka tillkom på 1920-talet för att svara mot västkustfiskarnas andliga och kroppsliga behov. Sedan dess har många svenskar kommit dit genom åren. Förutom fiskare och sjömän besöks kyrkan av körer, arbetslag, konfirmandgrupper, turister, gudstjänstdeltagare och människor som vill samtala med präst, husmor eller någon annan från kyrkan. Som exempel kan nämnas att tjänstgörande präst i samband med terrordåden i Norge besökte fritidsbåtar och erbjöd möjligheten till ljuständning för de många offren, något som tacksamt togs emot. Det finns även en svensk befolkning på orten, även om den är liten.
Det är viktigt att beakta att den verksamhet som bedrivs i Skagen har stora återverkningar på det kyrkliga livet i södra och västra Sverige. Därför är detta inte enbart en lokal angelägenhet. Exemplen är många där människor hittat vägen tillbaka till kyrkan därhemma genom att besöka Skagen.
Det som här har anförts gäller i varierande utsträckning även andra orter där Svenska kyrkan bedriver eller bedrivit verksamhet. 
I Sverige har Svenska kyrkan åtagit sig att vara rikstäckande. I utlandet bör kyrkan ha som målsättning att så långt möjligt finnas där svenskar bor eller vistas. Även om anslagen i vissa fall blir små bör ambitionen vara att undvika nedläggning när det finns ett lokalt eller regionalt engagemang och behov av kyrklig verksamhet. Därför är det av största vikt att kyrkostyrelsen bättre än SKUT-nämnden prövar möjligheterna till fortsatt och på sina håll utökad verksamhet.  
Sammanfattningsvis bör kyrkostyrelsens förslag i huvudsak bifallas. Samtidigt bör kyrkomötet ge kyrkostyrelsen tillkänna vikten av vad som ovan anförts.

Limhall, Kyrkesund den 23 juli 2011