Teologiska aspekter

Bo Widerbergs film Lust och fägring stor handlar om en sexuell relation mellan en kvinnlig lärare och hennes manlige, minderårige elev. Den unge mannen är inte ovillig, snarare tvärtom, när relationen inleds. Det behövs ingen utstuderad förförelsekonst från lärarinnans sida. På ett sätt blir eleven också den som kommer att ha övertaget i relationen. Det är svårt att i sammanhanget använda ord som förövare och utsatt - så länge relationen pågår. Först när lärarinnan tvingas bryta förbindelsen får ord som övergrepp och utsatt en tydlig innebörd; lärarinnan räddar sin egen ställning genom att kugga eleven. Att det inte ter sig självklart att kalla lärarinnan förövare och pojken utsatt så länge relationen pågår, innebär inte att relationen skulle kunna anses som försvarbar. Tvärtom. Slutet på historien är en logisk följd av den uppkomna situationen och visar vem som är den starke i sammanhanget, vem som har övertaget.

Filmen Lust och fägring stor visar att en sexuell relation mellan en lärare och en elev kan vara så komplex att det inte utan vidare är lätt att tala om skyldig och oskyldig. Upplösningen av relationen avslöjar emellertid att den inte var jämlik. En av de båda trodde sig vara den som hade övertaget medan upplösningen visade att en av dem räddade sin egen ställning genom att offra den andre. Därigenom avslöjas att förhållandet var omoraliskt. Om förhållandet i detta fall var lagligt eller ej saknar relevans för den moraliska bedömningen. Förhållandet var omoraliskt och klandervärt av den anledningen att den ena parten stod i ett beroendeförhållande till den andra och att den ene hade makt över den andre. Detta framgår tydligt om vi ser filmens tema i ljuset av en

Kristen sexualsyn

Enligt biblisk-kristen tro är sexualiteten en gåva som är given människan till glädje och lust. Medan sexualiteten för djuren främst handlar om fortplantningen, och inte sällan är förenad med kamp mellan hanarna, hör den mänskliga sexualiteten samman med lust, njutning och gemenskap. Det finns emellertid en spänning i Bibeln, en spänning som också visar på ett tvetydigt drag i sexualiteten.

I Gamla testamentet skildras sexualiteten som något för människan positivt och gott. Den sexuella lusten har ännu inte fått syndstämpel. En bok som Höga Visan ger erotiken en positiv plats i förhållandet mellan kvinnan och mannen. Samtidigt visar Gamla testamentet att det finns sexuella relationer som inte tillåts i den israelitiska gemenskapen.

Nya testamentet går inte i polemik mot den positiva syn på sexualiteten som finns i Gamla testamentet. Sexualiteten bejakas även om ett nytt perspektiv kommer med i bilden: uppvärderingen av den ensamstående. Men samtidigt håller det på att ske ett perspektivskifte i Nya testamentet. Den asketism som i den grekiska världen kommit som en reaktion mot en tidigare sexualpositiv period, gör sig gällande också i den unga kyrkan. Vibeke Olsson har i Hedningarnas förgård en skönlitterär skildring av mötet mellan en positiv och en restriktiv sexualsyn. Aposteln Paulus, som var väl förtrogen med den dåtida kulturen, brottas med sexualitetens problem. Å ena sidan ser han äktenskapet som något gott, å andra sidan råder han människor att leva ogifta. Han ger dock inte lusten den positiva innebörd den haft i Gamla testamentet. Däremot ger han det ogifta ståndet en positiv ställning i kyrkan; att vara ogift betraktas inte längre som ett misslyckande, så som varit fallet i Gamla testamentet. Här kan vi alltså skönja en nyorientering i Nya testamentet.

I den tidiga kyrkan tävlar en sexualpositiv och en sexualnegativ syn med varandra. Så hade till exempel kyrkofadern Augustinus levt tillsammans med en kvinna i ett tidigare skede av sitt liv men levde som kyrkoman i celibat. Klosterväsendet kom att förknippa det andliga ståndet med celibatet. Prästerna kunde dock leva i äktenskap och gjorde det fram till medeltiden. Celibattvånget infördes relativt sent och slog inte på allvar igenom i Sverige. Med Martin Luther och reformationen får äktenskapet en uppvärdering. Äktenskapet jämställs, ur andlig synvinkel, med celibatet, ja, blir överordnat detta. Sexualiteten får åter en positiv värdering i kyrkan. Den kyrkliga utformningen av sexualmoral och äktenskapssyn sker dock inte inom ett kyrkligt reservat utan i samspel med det omgivande samhället. Detta innebär ibland att kyrkan väljer en annan väg än den traditionellt folkliga, ibland att kyrkan anknyter till tankar som redan finns och utvecklar dessa. Dessutom finns ett folkligt mönster som lever vidare framför allt bland allmogen, oberoende av kyrkan.

Det grundläggande i kristen sexualsyn är att människan har fått sexualiteten som gåva. Den mänskliga sexualiteten är inte, som för djuren, begränsad till fortplantningen utan finns också för den ömsesidiga lustens och gemenskapens skull. I dessa ord, den ömsesidiga lustens och gemenskapen, finns en positiv klang. Här uttrycks en äkta och sann sexualsyn. Därmed blir det också tydligt att det finns en oäkta och osann uppfattning. Givetvis är en sexualsyn som ser sexualiteten som synd oriktig. Felaktig är emellertid också en sexualsyn som byter ut begreppet ömsesidig mot ensidig och där sexualiteten utövas på den starkes villkor. Det är då inte längre fråga om en jämbördig sexuell relation utan om övergrepp. Samtidigt som en kristen sexualsyn är positiv till lusten och glädjen i samband med sexualiteten aktualiserar den tvetydigheten. Allt som är gott kan missbrukas. Den enskilde har därför ett ansvar för sitt driftsliv. Kyskheten betonas: inte varje form av sexuellt samliv är förenligt med en kristen tro.

Sexuella övergrepp

De flesta människor känner rent spontant att det som vi benämner sexuella övergrepp är förkastligt. Vi vet att de s.k. sexualförbrytarna har ett mycket lågt anseende bland sina medinterner när de avtjänar fängelsestraff. Det är också så att den som begår sexuella övergrepp söker försvara sitt handlande med förklaringar som syftar till att se det sexuella övergreppet som acceptabelt. Så har till exempel de så kallade radikala pedofilerna en syn på sig själva som innebär att deras läggning är lika "naturlig" som den läggning som finns hos de genuint homosexuella - och att de därför skall ha rätt att leva ut sin sexualitet på samma villkor som dessa. De radikala pedofilerna söker således etiskt försvara och legitimera sina övergrepp - och detta kan i sin tur ses som bevis på att de innerst inne är medvetna om det avvikande i deras läggning, (se Barnpornografifrågan, innehavskriminalisering m.m. SOU 1997:29). I detta sammanhang blir det viktigt att ta avstånd från det postmoderna synsättet att det är individen själv som avgör vad som är naturligt och onaturligt. I stället är det nödvändigt att betona att en sexuell relation där en person har övertaget över den andre, och där denne andre står i beroendeställning till den förre, är klandervärd och moraliskt oacceptabel. Sådana relationer får därför aldrig bagatelliseras och ignoreras.

I debatten om sexuella övergrepp har två yrkesgrupper särskilt nämnts, präster och psykologer. Det finns i och för sig inga bevis på att dessa yrkesgrupper är mer benägna till övergrepp än andra yrkesgrupper eller personer. Däremot är dessa grupper kanske mer utsatta för frestelser på området och samtidigt mer kontrollerade än andra. Att präster gör sig skyldiga till övergrepp är emellertid illa nog, också om det bara rör sig om enstaka fall. Hur har det blivit så?

En förklaring till att präster gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp kan vara att människor kommer oerhört nära varandra i en själavårdssituation. I själavården blottar människor sig, bildligt talat. Det kan till och med vara så att den som söker prästen för själavård i prästen ser en faders- eller modersgestalt eller en vän med vilken man önskar en nära relation. En präst kan kanske känna sig förförd av konfidenten när han eller hon inleder ett sexuellt förhållande. Därför är det angeläget att prästen dels vet sitt ansvar som själavårdare och är medveten om de risker själavården kan utsätta själavårdaren för, dels har en öppen och saklig syn på sexualiteten i allmänhet och den kristna sexualetiken i synnerhet.

Det är väl en allmänt känd sanning att mycken kyrklig undervisning, inte minst konfirmandundervisning, har talat om sexualiteten på ett varnande eller fördömande sätt. Man har till exempel inte talat om preventivmedel, eftersom konfirmanderna inte var gifta och därmed inte skulle ha samlag. Så kunde det hända, att konfirmanderna likväl blev gravida och kanske utstöttes ur den kyrkliga gemenskapen. Ett fenomen försvinner inte för att man negligerar det eller talar om det på ett kryptiskt eller rentav osakligt sätt. Om det i kyrkan saknas en medveten sexualetik innebär det inte att människor avstår från att leva sexuellt. Inte heller innebär det att sexuell lust och sexuella frestelser försvinner. Däremot innebär det att människor riskerar att hantera sexualiteten på ett felaktigt sätt. En sexualetik som präglas av moralism hamnar lätt i dubbelmoralism. Ett viktigt steg på vägen mot att motverka och förhindra sexuella övergrepp är därför att aktualisera en sexualetik som är på en gång mänsklig och kristen och där sexualiteten framställs som livsbejakande och ansvarsfylld, jämlik och positiv. Dessutom måste den egna sexualiteten bearbetas. Det är nödvändigt att en person som kommer att möta andra människor enskilt, och dessutom är i någon form av överläge, har bearbetat sin egen sexualitet och är beredd på att sådana möten kan bli sexuellt laddade.

Skapelsetanken

Enligt den kristna skapelsetanken är människan skapad till Guds avbild, som man och kvinna. Likheten med Gud uttrycks med bilden av båda könen tillsammans. Mannen och kvinnan ses också i skapelseberättelserna som komplement till varandra. Människan är hel när man och kvinna finns sida vid sida. Mannen och kvinnan behöver stå i ett kompletteringsförhållande till varandra för att vara hela och riktiga människor. Tvåsamheten innebär att mannen är man och kvinnan kvinna och att de just som sådana bli ett i samlaget. Sexualiteten innebär för paret den högsta formen av mänsklig gemenskap. Detta innebär att sexualiteten är skapelsegiven, given som en gåva av Skaparen till människan. Nu kan vi visserligen, och med rätta, hävda att sexualiteten finns i hela skapelsen, bland alla levande varelser och växter. Och det gör den, för fortplantningens skull. Med den mänskliga sexualiteten förhåller det sig annorlunda. Den är visserligen nödvändig för fortplantningen men har också andra funktioner. Vidare kan den mänskliga sexualiteten styras.

Enligt kristen tro är sexualiteten en skapelsegiven gåva, given människor till glädje, lust och gemenskap. Inte minst Gamla testamentet talar om den fysiska kärleken på ett positivt sätt. Samtidigt förhåller det sig så, att allt det goda i skapelsen riskerar att bli förstört av oss människor. Det som vi med en teologisk term benämner syndafallet innebär att människan, fastän skapad god, också är benägen att göra det som är ont. Enligt denna bestämning är en kristen människosyn varken optimistisk eller pessimistisk utan realistisk. Människan är inte enbart god men heller inte enbart ond. Hon är skapad god men har fallit från sin bestämmelse. Därför har hon också en böjelse till det onda. Medvetenheten om detta kan hjälpa oss att inse att människor kan handla på ett sätt som vi inte väntat. Liksom vi inte alltid handlar rationellt kan vi också handla på ett sätt som strider mot våra värderingar och vår kristna tro. Rom 7:19 uttrycker detta med orden att "det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det göra jag". Detta kan tillämpas på alla områden i livet. Sexualiteten, som var tänkt att vara till glädje och gemenskap, kan användas destruktivt så att människor skadas och kränks. Så sker när den sexuella relationen kommer till stånd eller upprätthålls genom fysiska och psykiska övergrepp.

Äganderättstanken

I detta sammanhang skall också något sägas om ägandebegreppet. I Gamla testamentet var hustrun mannens egendom. Äktenskapsbrott innebar därför ett brott mot mannen. Den som inledde en sexuell relation med en gift kvinna, tillskansade sig därmed den gifte mannens egendom. En sådan syn saknar stöd i Nya testamentet. Likväl har denna syn smugit sig in i kyrklig äktenskapsetik. I vissa kyrkor kan man än, som alternativ, använda en form i vigselordningen som innebär att kvinnan lovar att lyda mannen. Sådana formuleringar har emellertid aldrig funnits i Svenska kyrkans vigselritual. Detta hindrar dock inte att en sådan syn existerar och har folklig förankring. Således har det ofta setts som okontroversiellt att en man hade utomäktenskapliga förbindelser, medan mannen begärde skilsmässa om hustrun varit otrogen. En av orsakerna till en sådan syn har vi sedan gammalt i de förmögna männens intresse att äga visshet om att förmögenheten skulle ärvas av deras biologiska barn. För att det inte skulle råda någon tvekan om vem som var far till barnen, kom kvinnorna att på olika sätt isoleras.

Det faktum att Svenska kyrkan aldrig erkänt eller tillämpat synen att mannen äger hustrun innebär inte att den skulle vara utan ansvar för att äganderättsuppfattningen levt kvar. Kyrkan har nämligen heller inte på allvar kritiserat uppfattningen, möjligen av rädsla för att en sådan kritik skulle kunna leda till sexuell lössläppthet. Utläggningen av trohetsbegreppet kan lätt styras av ägandebegreppet.

För att sexualiteten skall bli till den gåva den är tänkt att vara fordras att parterna är jämlika och att viljan finns hos båda. Tvång i sexualiteten strider mot skapelsetankens intentioner. Men också ett sexuellt förhållande som sker på den ena partens villkor strider mot skapelsetanken.

Förlåtelsen

I kyrkan har vi ibland haft en tendens att förandliga problemen. Läkedomsundren i evangelierna har inte sällan tolkas på ett andligt sätt i förkunnelsen. I vår tradition har vi haft stöd av Luther i en sådan tolkning. Och visst kan vi tolka undren andligt - också. Men vi får inte glömma, att när Jesus gör under handlar det om att sjuka kroppar botas, liksom att plågade samveten lättas och ångestfyllda människor får sin synd förlåten. Jesus talar både om det kroppsliga och det andliga. Det måste vi också våga göra, även i fråga om sexualiteten.

Den kristna förlåtelsetanken är viktig, men det är också viktigt hur vi använder den. Enligt kristen tro kan den som begår synd mot Gud och människor få förlåtelse. Gud förlåter våra synder. Denna gudomliga relation har också en mänsklig sida. Dels skall vi, som får våra synder förlåtna, förlåta våra medmänniskor. Dels skall vi, i den mån det är möjligt, klara upp med våra medmänniskor det som vi gjort orätt mot dem. Ett missbruk av förlåtelsen är det när den som gjort sig skyldig till övergrepp mot någon menar att denne, som kristen, är skyldig att förlåta förövaren. Förlåtelse kan en människa be om, aldrig tvinga fram. Om förövaren, med hänvisning till kristen tro, söker tvinga den utsatte att förlåta, kommer brottet dessutom att innebära andligt förtryck.

Den kristna församlingen bör emellertid med förlåtelse och acceptans ta emot den som ångrar sitt brott och ber om förlåtelse och, om möjligt söker ställa tillrätta det som gått fel. Detta är inte detsamma som att personen i fråga skall få tillbaka den ställning han eller hon hade när övergreppet skedde. Förlåtelsen innebär inte att man låter "udda bli jämnt". Det skedda kan inte göras ogjort. Men förlåtelsen innebär att syndaren är förlåten och upptagen i gemenskapen igen. Samtidigt är det viktigt att församlingen tar sig an den som utsatts för övergrepp och omsluter henne eller honom med sin gemenskap.

De berörda människorna

Det är många människor som berörs när ett sexuellt övergrepp begås. Det är förövaren och den utsatte, men det är också en rad andra personer som blir indragna i skeendet, till exempel på arbetsplatsen och i den utsattes och förövarens familjer. I och med att övergreppet blir känt, får det skedda konsekvenser också för familjemedlemmarna. Om förövaren döms till fängelse kommer ytterligare en konsekvens för familjen, nämligen separationen mellan förövaren och maka eller make och barn.

Får man bli kär i kyrkan?

Den som innehar ett kyrkligt ämbete eller som på annat sätt anförtrotts uppdraget att arbeta i församlingen, skall veta var gränserna går och kan inte smita undan ansvaret genom att skylla på motparten, även om också denne har ansvar för den uppkomna situationen. I en själavårdssituation är parterna inte jämlika utan konfidenten står i beroendeställning till själavårdaren. Att i den situationen inleda en sexuell relation är därför inte moraliskt försvarbart.

En helt annan sak är givetvis att en kyrkligt anställd kan möta sin livskamrat i församlingen. Övergrepp är det tal om när den ena parten står i ett beroendeförhållande till den andra i till exempel själavården eller när den sexuella relationen blir ett villkor för fortsatt anställning eller utbildning.

Kristen människosyn

Den kristna människosynen kan ge en viss vägledning. Människan är skapad god och vill det goda, men hon är också benägen att göra det som är ont och skadligt. Kristen människosyn är varken pessimistisk eller optimistisk utan just realistisk eftersom den räknar med att människan mitt i sin godhet kan göra ont. Detta behöver vi tala om, dels för att vara beredda på vår egen reaktion, dels för att inse att också andra kan göra felsteg. Samtidigt pekar kristen människosyn på att Jesus accepterar den slagne och utstötte och förlåter brottslingen. Ingen synd är så stor att den inte kan förlåtas.

Därmed är vi inne på det som med kristet språkbruk kallas för helgelsen. Även om vi som kristna inte lyckas bli felfria eller fria från synd, kan människan enligt kristen tro få hjälp att bryta destruktiva mönster och leva ett liv som är inspirerat av Kristus. När Jesus vid ett tillfälle säger till en människa, som av andra ansågs vara fördömd, att han inte dömer henne, säger han också till henne att hon skall gå och att hon inte skall synda mer.

Den kristne och samhället

Den lutherska läran om de två regementena skiljer mellan andligt och världsligt regemente. Denna uppdelning gjordes tydlig i samband med den lutherska reformationen men är äldre än denna. Bakgrunden var att biskopar och andra kyrkoledare tävlade med kungar och furstar om världslig makt. Kyrkan hade dessutom egna domstolar. I denna kyrkoledarnas tävlan med de världsliga ledarna om politisk makt försummades enligt Luther de uppgifter som framför allt tillhörde biskoparna: att tillse att evangeliet om Jesus Kristus förkunnades och sakramenten utdelades efter Kristi instiftelse. Därför skall kyrkoledarna sköta kyrkans och trons angelägenheter och låta de politiska ledarna sköta den världsliga makten. Dock skall den politiska maktens företrädare tillse att kyrkan har frihet att utföra sin uppgift, och biskopar och präster skall i förkunnelsen kritiskt granska utövningen av den politiska makten. Lag och ordning, inklusive straff för begångna brott, skall tillämpas inom det världsliga regementet medan nåd och förlåtelse skall tillämpas inom det andliga, alltså inom kyrkan. Det är för Luther viktigt att betona att de båda regementena inte får sammanblandas. Lika viktigt är det för honom att slå fast att det är Gud som är den verklige regenten över både staten och kyrkan.

Andligt och världsligt

I samband med sexuella övergrepp som skett inom kyrkan har kyrkoledare inte alltid lyckats hållas isär andligt och världsligt regemente. Deras roll som själasörjare har till exempel blandats samman med arbetsrättsliga aspekter. Men om man blandar samman det som kan hänföras till själavården med arbetsledning och arbetsrätt, och döljer brott med hänvisning till tystnadsplikten, är detta inget mindre än ett missbruk av just tystnadsplikten. Det sägs också att vi bör vara förlåtande mot varandra inom kyrkan. Detta är riktigt, men det utesluter inte att den som begått kriminella handlingar skall anmälas till de rättsvårdande instanserna. Vi kan här göra en jämförelse med hur man handlar i en församling när det gäller ekonomiska brott, till exempel förskingring. Då polisanmäls brotten som regel och blir föremål för rättslig prövning. Just denna jämförelse kan utgöra en tankeställare: om vi ser så allvarligt på brott som har med pengar att göra, skulle vi då inte se minst lika allvarligt på brott som innebär övergrepp på och kränkning av en människa?

"Dessa små"

När det gäller sexuella övergrepp i allmänhet och sexuella övergrepp på barn i synnerhet kan vi utifrån en kristen människosyn få hjälp att inse att sådant är förkastligt. Orden "dessa små" i Matt 18:6 och Mark 9:42 avser inte endast barnen utan alla som tror på Jesus, men har använts som skydd för barnen: "den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup". Även om orden inte skall tas bokstavligt, pekar de på hur allvarligt kyrkan har sett på brott mot barn. Våldtäktsproblematiken berörs i 5 Mos 22. Trots att bibelstället hör hemma i ett samhälle med en annan kvinnosyn än vår framgår det tydligt att våldtäkt är ett avskyvärt brott som straffas med lagens strängaste straff. Föreskrifterna om församlingsföreståndare och församlingstjänare i 1 Tim 3 går inte att förena med en syn enligt vilken sexuella övergrepp skulle kunna accepteras.

Beredskap

När det gäller sexuella övergrepp som sker inom kyrklig verksamhet är det viktigt att det hos personalen finns en beredskap för att kunna möta sådana situationer i arbetet som kan vara sexuellt laddade. En präst som tror sig vara fri från frestelser på det sexuella området är kanske mer oförberedd på en sådan situation än den präst som vet med sig att hon eller han är en sexuell varelse och att det därför gäller att vara på sin vakt.

Nu är det inte bara präster som kan hamna i sexuellt laddade situationer. Alla anställda möter människor i både glädje och sorg där det kan uppstå sådana situationer. Just därför är det viktigt att alla församlingens medarbetare tillägnar sig en sexualetik som är både mänsklig och kristen, som är öppen för lusten och medveten om ansvaret.

Självklart är det inte bara viktigt utan också nödvändigt att det i en församling, ett kontrakt och ett stift finns en klar och tydlig fördelning mellan chefskap och själavård. Den som är chef kan inte samtidigt vara själavårdare för den anställde. Arbetsledaren måste kunna vara fri att agera om brottsmisstanke föreligger.

Bibelsyn och bibelanvändning

Det är inte ovanligt att sexuella övergrepp begångna av kristna människor försvaras genom hänvisning till Bibeln. Bibeln, liksom andra böcker, kan missbrukas genom en läsning där man tar sikte på enskilda bibelord som rycks loss från sitt sammanhang. Så har till exempel den gammaltestamentliga berättelsen om Onan tagits som intäkt för att onani är synd; i själva verket handlar berättelsen om Onan om något helt annat än onani. Hustavlorna i de nytestamentliga breven har inte sällan använts som bevis för att hustrun är underordnad mannen och mannen överordnad hustrun. Mannen har i enlighet härmed ansetts vara kvinnans världslige herre och andlige ledare. Det är alltså mannen som gjort sig till ensam uttolkare av vad ett kristet äktenskap är, i de sammanhang då en sådan bibeltolkning förekommit. Mannen har med hänvisning till bibeltolkningen kunnat försvara både misshandel av kvinnan och sexuella övergrepp med hänvisning till Bibeln.

Bibeln består av många böcker men genomsyras av ett enda budskap: Guds kärlek till människan och till skapelsen som helhet. Inkarnationen innebär att Gud själv steg in i vår tillvaro för att hjälpa en mänsklighet, som fallit från sin bestämmelse, att åter komma i ett rätt förhållande till Gud, till medmänniskan och till hela skapelsen. Utifrån detta Bibelns centrum måste därför de enskilda bibelställena tolkas. Inte minst Martin Luther har betonat detta.

Om man utifrån ett sådant perspektiv ser på hustavlorna kan man göra följande iakttagelse. Paulus lever i ett samhälle där mannen är kvinnans överhuvud. Så är den världsliga traditionen, och en kristen församling kan inte ändra på det eftersom den saknar politisk makt. Däremot kan den kristna församlingen inom sig börja tillämpa en annan tingens ordning. Det är just det Paulus gör. Inom ramen för den rådande synen målar han upp en ömsesidighet mellan makarna som inte fanns i de utomkristna sammanhangen. Detta nya mönster genombryter den gamla ordningen, även om denna genombrytning sker inom ramen för den rådande ordningen. I Sverige innebar lagen länge att en gift kvinna var omyndig; mannen var kvinnans juridiska överhuvud. Icke desto mindre har kyrkan genombrutit denna ordning genom att i vigselritualen betona makarnas jämnbördighet.

En bibelsyn, som innebär att lösryckta satser får utgöra en moralisk grund, kan lätt användas som en form av makt. Genom hänvisning till Bibeln kan t.ex. mannen tvinga hustrun till underkastelse och lydnad, eller förbjuda henne att begära skilsmässa. En man, som misshandlar sin hustru, kan söka hålla henne kvar genom hänvisning till bibelordet att "vad Gud har sammanfogat skall människan inte åtskilja". Ett försök till läsning utifrån det som i den reformatoriska traditionen kallas för Bibelns centrum, skulle i stället kunna innebära att man ser misshandeln som ett löftesbrott och som det som bryter samman det som Gud har sammanfogat.

Församlingen - en himmelrikets förgård?

Människor har rätt att ställa stora förväntningar och stora krav på en kristen församling. Där, om någonstans, bör människor bli sedda, accepterade, betrodda och respekterade. Vi vet att verkligheten är annorlunda. Detta kan leda till frustration, men också till vaksamhet.

Martin Luther betonar att den kristna människan är simul iustus et peccator, på en gång rättfärdig och syndare. Den kristne är frälst, lever som medborgare i den himmelska världen och har redan del i den himmelska fullkomligheten. Samtidigt är hon ännu en människa i denna världen med allt vad det innebär. Hon är varken syndfri eller fullkomlig - men strävar efter att vara det. Det kristna livet går dock inte i en riktning som innebär att den kristne blir "bättre och bättre dag för dag". I stället ser hon till sin förtvivlan att hon misslyckas att leva så som hon lär och så som hon innerst inne vill leva. Därför behöver hon ständigt ny förlåtelse.

Det finns en skillnad mellan ideal och verklighet. Idealet skall vi inte ge avkall på, men det gäller att klart inse att vi inte kan uppnå det här i tiden. Därför måste vi också se realistiskt på församlingen. Församlingen består av, leds av och betjänas av människor som alltjämt är på väg, är simul, det vill säga på en gång hemmahörande i denna världen och den himmelska. Som människor kan vi alla falla för de frestelser vi möter, även om vi intalat oss att det inte kan hända oss.

Det svåra dilemmat

Vilket är bäst: att riskera att en oskyldig misstänks och kanske döms för ett brott han inte begått, eller att ett barn - eller en vuxen - inte tas på allvar? Frågan går inte att besvara. Ur ett dilemma finns ingen lösning; vilken väg vi än väljer är dålig, och likväl kan vi tvingas handla. I ett rättssamhälle vill man inte att någon oskyldig skall dömas. Det finns därför en tradition att hellre fria en skyldig än att döma en oskyldig. Även om ett sådant förfarande kan anses kränkande för den utsatte skulle rättssäkerheten sättas ur spel om man började rucka på denna princip. I fall som rör misstanke om sexuella övergrepp förhåller det sig dessutom så att folkets dom faller redan när misstanken anmäls.

En kristen människosyn kan hjälpa oss att bättre förstå en människas handlings-sätt. Men när ord står mot ord hos människor som var för sig betraktas som trovärdiga, och det inte finns några bevis, hur skall vi då handla? Lika viktigt som det är att väga för och emot innan man anmäler ett misstänkt brott, lika angeläget måste det vara att vara vaken för signaler som tyder på övergrepp. Ett sexuellt övergrepp är ett allvarligt brott med svåra konsekvenser för alla inblandade. En falsk eller felaktig anmälan är också den allvarlig och kan få konsekvenser för många. Därför gäller det att gå vist fram.

Ett annat dilemma är det som tas upp i filmen Priest och som gäller bikthemlig-heten. Det kan vara frustrerande att ha vetskap om ett brott, i detta fall ett pågående brott, utan att kunna ingripa. Här kommer värden som inte får kränkas i konflikt med varandra. Stor vishet fordras i sådana fall. Utan att röja bikthemligheten gäller det att på alla tänkbara sätt stödja och hjälpa den utsatte.

Samtidigt som kyrkan i sin undervisning, förkunnelse och själavård måste klart fördöma och ta avstånd från sexuella övergrepp, måste den också kunna dela ut förlåtelse till den som ångrar sig och ber om förlåtelse. Men, som ovan sagts, detta är en sak för det andliga regementet, för kyrkan, medan rannsakan och dom sker inom det världsliga, alltså genom rättsväsendet. Detta utesluter inte att också samhället visar den dömde mänsklig värdighet och ger honom eller henne förlåtelse efter avtjänat straff eller genomgången vård.

Avslutande synpunkter

Av människor i allmänhet och präster och andra kyrkligt anställda i synnerhet krävs att de respekterar församlingsbor och arbetskamrater så att de inte utsätter dem för sexuella övergrepp. Människor måste kunna lita på att det som sker inom kyrkans verksamhet är mänskligt och sunt. Och samtidigt vet vi att vi människor kan vara både bräckliga och svaga och ibland också onda.

Försoningen i Kristus och människans frälsning innebär att skapelsen återställs, att människan blir den människa hon var avsedd att vara. Inte helt, i denna tiden, men på ett föregripande sätt. På en gång syndare och rättfärdig, som Martin Luther uttryckte det. Det innebär att frälsningen också har med sexualiteten att göra, att den troende människan får hjälp att se både att sexualiteten är en gåva, och en lustfylld sådan, och att den måste hanteras med ansvar. En kristen sexualsyn, som tar vår tids problem på allvar, och en teologi om och kring sexualiteten behövs därför. Dessutom bör frågan aktualiseras om inte bikten, i synnerhet för kyrkligt anställda, borde framställas som en säkerhetsventil som kan bli till hjälp när det gäller att bearbeta problemen kring sexualiteten.