Psykosociala aspekter

Det är svårt att veta hur stort problemet med sexuella övergrepp är, men det är ett faktum att kyrkligt anställda har fällts i domstol för den här typen av brott och att varje fall av detta slag är ett fall för mycket. Det har också visat sig att människor som utsatts för den här typen av brott har svårt att berätta sin historia, särskilt gäller detta dem som utsatts som barn. Varje sådant övergrepp innebär ett stort lidande för den utsatte, men utgör också ett allvarligt problem för kyrkan.

Alla har rätt att uppleva en kristen gemenskap där man får möjlighet att utveckla sig själv och sin tro i en trygg gemenskap och med stöd och hjälp av andra människor. Oönskade sexuella närmanden, som upplevs som kränkande, skadar och kan aldrig accepteras. Även sexuella relationer som inleds högst frivilligt och önskat kan bli komplicerade om parterna har mycket olika makt och inflytande. Inte minst när relationen spricker uppstår risker för hämndbehov, grupperingar med mera som kan leda till att den svagare parten far mycket illa.

Sexuell kontakt mellan en auktoritetsperson som har en hjälparroll och den hjälpsökande kan få karaktär av incest, även om inget biologiskt släktband finns. Det leder ofta till djup besvikelse och allvarliga skador i personlighetsutveckling och förmåga att uppleva sig själv som sexuell varelse, då man hos dem som har människovårdande yrken förväntar sig stabila personligheter med en sund syn på andra människors integritet. Om förövaren är kyrkligt anställd uppstår en religiös överbyggnad som kan göra att människor sviktar i sin tro - det blir svårt att tro på en kärleksfull Gud när dennes representanter uppträder kränkande och kärlekslöst.

Ibland visar sig skadorna först senare i livet och för med sig svårigheter att leva i nära relationer till andra, till exempel att ha ett gott sexuellt liv, att klara graviditet och föräldraroll. Skadorna kan även leda till depressioner, ångest, känslor av orenhet, skam- och skuldkänslor och ökad självmordsrisk. Det finns tecken på att sexuella övergrepp är starkt överrepresenterade bland patienter inom psykiatrin och många som varit utsatta för övergrepp kräver långvarig terapeutisk behandling, vilket förutom lidandet medför betydande ekonomiska konsekvenser för den drabbade och för samhället.

Församlingen

De flesta av oss bär på en dröm om en församlingsgemenskap där man kan känna sig trygg, bli bekräftad och få uppleva en djup gemenskap med andra människor, där man kan få hjälp och stöd i livets alla skiften. Till denna dröm hör anställda utan mänskliga brister och svagheter, församlingen skall vara vårt paradis. Drömmen kan lätt föra med sig att vi försöker skyla över bristerna och hålla en fasad av lycka och framgång. När vi i våra böner ber för "dem" som har det svårt, "dem" som drabbas av övergrepp och så vidare, förstärker vi upplevelsen av att man inte får ta upp dessa frågor. Om vi i stället använder ett inklusivt språk och ber Gud vara med oss när vi drabbas, visar vi att vem som helst av oss kan hamna i oväntade situationer.

Verkligheten är en annan än vår dröm, även församlingen är en del av en fallen värld och människorna där lider av alla brister som människor har på andra håll i vår värld. Församlingens anställda känner samma vanmakt och osäkerhet inför uppgifter om sexuella övergrepp som alla andra människor och man vill gärna tro att sådant inte förekommer, åtminstone inte i vår krets. Vi behöver alla särskild träning för att uppfatta vaga signaler om att allt inte står rätt till. Det finns ingen samhällsklass eller religiös riktning som är helt förskonad från dessa problem men genom kunskap och en öppen och stödjande atmosfär kan vi minska riskerna.

Den som varit utsatt för övergrepp från en kyrkans medarbetare kan få svårt att bli trodd och tagen på allvar. Erfarenheten visar att församlingen tenderar att oreflekterat ställa sig på den anklagades sida, vilket kan leda till att den utsatte inte ens vill ta upp frågan. Varje församling och varje arbetslag behöver fundera över vilken öppenhet man har inför att möta svåra och oväntade situationer.

Den utsatte

Enligt definitionen är den utsatte den svagare parten vid sexuella övergrepp. Det kan gälla rent fysiskt eller bero på mindre makt och inflytande. De utsatta har en smärtsam gemensam erfarenhet av att inte tas på allvar, att bli misstrodda, misstänkliggjorda och isolerade, beskyllda för att ljuga, överdriva eller ha uppträtt utmanande och därmed få skulden lagd på sig medan förövaren får stöd och sympatier.

Det finns inga belägg för att någon särskild typ av människor utsätts för våld och trakasserier, vem som helst av oss kan drabbas. Naturligtvis finns det inte minst bland barn och ungdom en omedvetenhet om den egna personlighetens inverkan på andra. Brist på respekt och närhet i den egna familjen kan leda en människa för långt i kontakten med en älskad ledare. Det komplicerade mönster, som utvecklas i mänsklig kommunikation, kan leda till att den ena parten upplever situationen som oönskad.

Kvinnomisshandel (till detta hör även sexuella övergrepp) är den enda form av våld där den utsatte, till synes frivilligt, stannar kvar hos förövaren. För människor som försöker hjälpa väcker detta frustration. Varför lämnar hon honom inte? Kunskaperna om de mekanismer som ligger bakom bindningen förövare - utsatt har ökat de senaste åren och därmed möjligheten att hjälpa på ett bättre sätt än tidigare. Det finns hos vissa grupper en tendens att tolerera att män tillrättavisar "uppstudsiga" kvinnor och godtar att en "riktig" man har rätt att bestämma och bestraffa. I vissa kristna sammanhang kan denna bindning även ha bibliska motiveringar.

Eva Lundgren talar i sin forskning om "normaliseringsprocessen" som beskriver den hjärntvätt som misshandel leder till. Det går att vänja sig vid att bli förnedrad, gradvis och smygande kan övergreppen bli något normalt för den utsatte. Ofta ingår det i mönstret att förövaren isolerar den utsatte, vilket minskar den utsattes möjlighet att bedöma vad som är normalt i ett förhållande. Även den klassiska växlingen mellan våld och värme, som många bödlar brutit ner sina tortyroffer med, brukar ingå.

Eftersom kunskaperna på det här området är relativt nya och därmed inte särskilt spridda, finns risken att den utsatte blir missförstådd och inte får sina rättigheter bevakade. Det är viktigt att ta den utsattes uppgifter på allvar, lyssna och fråga för att få veta så mycket som möjligt utan att gå i försvar eller ta ställning till skuldfrågan. Att berätta om vad man varit utsatt för utan att bli trodd utgör ytterligare en kränkning.

Förövaren

Sexuell kontakt med någon som står i direkt beroendeställning till exempel vid arbete med barn och i själavård får inte förekomma. Det är viktigt att slå fast detta och ständigt påminna alla som arbetar med själavård att ansvaret för relationens art fullt ut ligger hos själavårdaren och ingår i den yrkesmässiga kompetensen. Alla människovårdande yrken erbjuder situationer där någon, som inte känner sina gränser eller är impulsstyrd kan frestas att kränka en annans integritet i sexuellt avseende. I de olika beroendeförhållanden som uppstår kan graden av intimitet bli för påfrestande för personer med svårigheter att vidmakthålla gränser. Förekommer det dessutom någon form av påverkan av alkohol eller andra droger hos "den professionelle" är kombinationen av påverkan och impulsstyrd personlighet ytterst hotande för den utsatte, som kanske inte har en chans att märka faran när kontakten inleds.

Vid grava fall av sexuellt övervåld som lett till åtal, handlar det ofta om en specifik personlighetsstörning. Denna störning är i allmänhet svår att upptäcka eftersom vederbörande brukar vara rikt utrustad vad gäller verbal och intellektuell förmåga, kanske äger en kreativitet och charm som uppmärksammas och kan leda till förtroendeposter i olika sammanhang. En sådan person har ofta en orealistisk uppfattning om sin egen personlighet och en vag uppfattning om var gränsen går mellan det egna jaget och andra människor. En människa med denna personlighetsstruktur strävar inte sällan efter att få en auktoritär ställning, att få en möjlighet till intimitet och att binda upp människor. Maktbehovet är stort och kan ta sig uttryck i sexuellt övervåld, det vill säga en handling som uppenbart är oönskad av den utsatte och där förövaren inte äger förmåga att styra sina impulser. Den här beskrivna personlighetsstrukturen är möjlig att identifiera vid ett professionellt antagningsförfarande av präst- och diakonkandidater. Det är betydligt svårare att se så djupt vid anställningsintervjuer.

Många undersökningar pekar på att förövaren ofta själv varit utsatt för övergrepp som barn. Detta för med sig svårigheter att som vuxen knyta nära och förtroliga relationer och en störd uppfattning om normala relationer mellan barn och vuxna. För omgivningen är dessa trauman i barndomen i allmänhet okända och förövaren kan uppfattas som social och mycket trevlig. Det gäller för omgivningen att inse att man kan vara förövare och utsatt i samma person. Hjälpen består då inte i att tysta ner och förringa gärningen utan att arbeta med hela problemställningen och finna ett nytt livsmönster.

Till skillnad mot den utsatte har förövaren i allmänhet en stark facklig organi-sation att tillgå som stöd och hjälp. Som kyrkligt anställd har förövaren även tillgång till psykosocial, medicinsk och juridisk expertis.

Åtgärder

Tydliga riktlinjer som klargör vad som gäller och hur man skall handskas med problemen leder förhoppningsvis till att färre människor drabbas. Svenska kyrkan försöker också medvetandegöra problematiken under utbildningen och anlitar professionell expertis vid bedömningen av kandidater till präster och diakoner. Alla anställda i kyrkan bör vara så stabila och trygga att de kan hantera sin egen och andras sexualitet med respekt och rätt distans. Detta är viktigt att ta med i bedömningen vid alla anställningar. Det är därför viktigt att ytterligare utveckla rutiner för anställning av kyrklig personal, att anställande organ har nära kontakt med dem som handlägger övriga personalfrågor, att man tar referenser och är uppmärksam på problemen med instabila personligheter i människovårdande arbete.

När det visat sig att någon anställd inte klarat av att hantera sina impulser skall vederbörande självfallet mötas med fasthet och omsorg, det vill säga själavård och professionell hjälp. Kanske den även skall innefatta hjälp till insikt om att det inte är människovårdande uppgifter den människan skall arbeta med och stöd att hitta en ny livsväg då det visat sig att det är mycket svårt att ändra detta beteende. Om förövaren har familj är det viktigt att även denna finns med i krisbearbetningen och inte blir isolerad och utan stöd.

Resurser i samhället

Det finns en rad myndigheter och frivilliga organisationer som arbetar med stöd till människor som utsatts för olika typer av övergrepp och ett arbete pågår för att samordna dessa resurser. Målsättningen är att den som söker hjälp skall få ett likvärdigt och gott bemötande oavsett vilken myndighet eller organisation man väljer att vända sig till.

Myndigheter:

Polisen är skyldig att ta upp anmälan och göra utredning om det finns misstanke om misshandelsbrott. Även om brottet skett på enskild plats faller det under allmänt åtal. Polismyndigheterna arbetar med att utveckla sina metoder för att utreda den här typen av brott.

Hälso- och sjukvården är en viktig del av det myndighetssamarbete som finns för att upptäcka och stoppa olika former av övergrepp.

Socialtjänsten är en självklar del i det myndighetssamarbete som håller på att utvecklas för att gemensamt stötta utsatta människor och den första instansen för anmälan av misstanke om sexualbrott mot minderårig.

Barnombudsmannen (BO). Information: tel. 08-692 29 50, fax 08-654 62 77. Adress: Box 22106, 104 22 Stockholm

Övriga organisationer

Rikskvinnocentrum för kvinnor som misshandlats och våldtagits finns vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Utöver vård och omhändertagande av kvinnor arbetar enheten även med att utveckla behandlingsmetoder och forskning om våld mot kvinnor. Information: tel. 018-66 40 00 (jourtelefon öppen dygnet runt). Adress: 751 85 Uppsala.

Kvinnojourer är ideellt uppbyggda och finns på 111 platser i landet. Man arbetar med att ta hand om kvinnor som söker hjälp och att lämna råd per telefon i sociala och juridiska frågor. Information: ROKS, (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige), tel. 08-714 09 60. Adress: Box 11099, 100 61 Stockholm.

Kriscentrum för kvinnor i Stockholm är en resurs för dem som möter utsatta kvinnor i sitt arbete. Där kan man få information, råd och möjlighet att diskutera svåra situationer. Information: tel. 08-508 25 540, fax 08-508 25 545.
Jourtelefon: 08-42 999 40 (öppen dygnet runt). Adress: Wollmar Yxkullsgatan 23, 118 50 Stockholm.

Mansjourer finns på 14 orter i landet och ordnar bland annat samtalsgrupper. Information: Mansjouren i Stockholm, tel. 08-30 30 20. Adress: Karlbergsvägen 35 A, 113 62 Stockholm.

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Information: tel. 08-692 07 00. Adress: Box 12128, 102 24 Stockholm.

Föreningen stödcentrum mot incest hjälper barn och ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller är rädda för att bli det. Föreningen bedriver också rådgivning till vuxna. Information: tel. 08-696 00 95, fax 08-696 00 94. Adress: Dalagatan 7, 111 23 Stockholm.

Brottsofferjourer hjälper till med stödsamtal och kontakt med myndigheter. Information: Brottsofferjourernas Riksförbund, tel. 08-550 10 622. Adress: Dalgatan 3, 151 33 Södertälje.

Barnens rätt i samhället (BRIS) har telefonjour för barn och ungdomar som mår dåligt och lämnar råd om vart man kan vända sig för att få ytterligare hjälp. Information: Riksförbundet Barnens rätt i samhället BRIS, tel. 08-664 16 65. Hjälptelefon: 020-91 00 91. Adress: Armfeltsgatan 4, 115 34 Stockholm.

"Föräldratelefonen", som Svenska föreningen för psykisk hälsovård och Ester Bomans Stiftelse ansvarar för, tel. 020-852 000.

Rädda barnens föräldratelefon, tel. 020-786 786.