Församlingsutskottets betänkande 1998:507 Svenska kyrkans hållning i fråga om dödsstraff

Ombudsmötet OF 1998:507

I detta betänkande behandlas två motioner om dödsstraffet.

I OMot 1998:512 av Britta Olinder och Marianne Pettersson hemställs

att ombudsmötet beslutar att frågan om dödsstraffet får en ordentlig genomlysning så att Svenska kyrkan till riksdag, regering och i internationella sammanhang kan uttala sig mot dödsstraff.

I OMot 1998:516 av Paul Trossö och Marianne Upmark hemställs

1. att ombudsmötet ger stiftelsestyrelsen i uppdrag att genom sina nationella och internationella kontaktytor och samarbetsorgan aktualisera frågan om dödsstraffet, dess användning samt kampen för dess avskaffande,

2. att på sätt styrelsen finner lämpligt hålla kampen mot dödsstraffet vid liv.

Läronämnden har yttrat sig över motionerna. Yttrandet Ln 1998:505 bifogas betänkandet som bilaga 1.

Motionerna

OMot 1998:512 om Svenska kyrkan och dödsstraffet tar sin utgångspunkt i de undersökningar som under senare tid har visat att allt fler svenskar tycks förespråka dödsstraff och att stödet för dödsstraff tycks vara särskilt starkt bland ungdomar. I motionen begärs att frågan om dödsstraff får en ordentlig genomlysning inom Svenska kyrkan samt att kyrkan i olika sammanhang och i kontakterna med olika svenska och internationella instanser skall ge ett klart och tydligt ställningstagande mot dödsstraffet.

OMot 1998:516 om dödsstraffet som strafform utgår från det hårdnande klimatet i USA och vissa andra länder när det gäller att utdöma dödsstraff. I flera länder har dessutom ett antal avrättningar av minderåriga skett, vilket är särskilt oroväckande. I USA är det särskilt i Texas som dödsstraff utdöms alltmer frekvent. Texas svarar ensamt för hälften av alla avrättningar per år, och under de senaste åren har mer än en fördubbling skett av antalet årliga avrättningar i delstaten. Även om de flesta europeiska stater har avskaffat dödsstraffet är utvecklingen i USA och flera andra länder i världen alarmerande, vilket är något som Amnesty International har påpekat i sina årliga rapporter. Motionärerna påpekar det berättigade i att samhällen utdömer straffpåföljder på brott, men dödsstraffet kommer i detta sammanhang snarare att framstå som samhällets hämnd och som en primitiv och ovärdig strafform. De begär därför att Svenska kyrkan aktualiserar frågan och fortsätter verka för dödsstraffets avskaffande.

Bakgrund

Som framgår av de båda motionerna uppvisar vissa länder en allvarlig tendens när det gäller utdömandet av dödsstraff. De två länder som särskilt brukar tas upp i sammanhanget är Kina och USA, men även exempelvis Iran och flera andra länder utför avrättningar i stor omfattning.

Inom Europeiska Unionen är situationen en annan. Samtliga EU-länder har i princip avskaffat dödsstraffet, även om möjligheten att utdöma dödsstraff för vissa brott begångna i krigstid kvarstår i några av dem. Den svenska lagstiftningen är klar och entydig i sitt avståndstagande från dödsstraffet som strafform. I Regeringsformen 2 Kap. 4 § stadgas: "Dödsstraff får icke förekomma". Detta innebär att dödsstraff under inga omständigheter får utdömas i Sverige, ej heller i krigstid. Bestämmelsen har gällt sedan 1973. Dödsstraffet för brott begångna i fredstid avskaffades redan 1921.

Sverige hör också till de länder som hårdast driver arbetet mot dödsstraffet på ett internationellt plan. Detta arbete bedrivs bland annat inom FN, Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). I ett uppmärksammat tal inför FNs kommission för mänskliga rättigheter i mars 1998 betonade utrikesminister Lena Hjelm-Wallén den svenska regeringens hållning i frågan. Utrikesministern påpekade bland annat att rätten till liv, som fastslås i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, inte kommer att vara fullt ut erkänd förrän ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet har skett. Som exempel på länder som i detta avseende bryter mot andan i FN-deklarationen nämndes i talet både Kina och USA.

Motståndet mot dödsstraffet framstår i dag som massivt bland svenska politiker och beslutsfattare, liksom bland de flesta kyrkor och samfund. Trots detta har undersökningsresultat visat att den svenska allmänheten, och inte minst ungdomar, i ökande grad ställer sig positiva till dödsstraffet som påföljd vid grova brott. Reaktionen mot en sådan utveckling har blivit skarp, både från kyrkligt och politiskt håll. Sveriges Kristna Råd har i samband med sitt årmöte i april 1998 gjort ett uttalande om dödsstraffet, där man uppmanar kyrkorna

att ge frågorna om mänskliga rättigheter en tydlig plats i kyrkornas undervisning och fostran och att särskilt uppmärksamma frågorna om dödsstraff;

att i alla sina internationella relationer driva frågorna om dödsstraffets avskaffande och om tillämpningen av mänskliga rättigheter.

Ärkebiskop K.G. Hammar tog upp frågan om dödsstraffet i en artikel i Dagens Nyheter, skärtorsdagen 1998. Med utgångspunkt i Jesu korsfästelsedöd beskriver han hur ännu i dag tusentals människor varje år döms till döden och avrättas i vår värld. Ärkebiskopen skriver:

Det som oroar nu är den kraftiga ökningen i antalet avrättningar. Från 1995 har de ökat med 30%, eller ett tusen. Det är en alarmerande signal. De länder som har dödsstraff verkar att utnyttja det oftare än för ett par år sedan.

Han påpekar också att kyrkorna hittills inte har varit tillräckligt beslutsamma i kampen mot dödsstraffet, vilket särskilt framgår då opinionsmätningar visar ett ökande stöd för dödsstraff i vårt samhälle, inte minst bland ungdomar.

Uttalanden till stöd för dödsstraffet görs emellertid också i vårt land. Under 1998 har en bok till försvar av dödsstraffet utkommit, författad av pseudonymen David Anderson (Dödsstraffet - ett försvar, Nyköping 1998). Bokens tes kan sammanfattas med orden: "Den som brutalt har förnekat andra människor deras rätt till liv har ingen självklar rätt till sitt eget liv." Argument för en sådan hållning går att finna i Bibeln, vilket har bidragit till att kristna intar motsatta ståndpunkter i frågan. Inte minst i USA ger vissa kristna grupper ett starkt stöd för dödsstraffet och den skärpning i tillämpningen av strafformen som har ägt rum under senare år. Samtidigt är det viktigt att påpeka att flera av de amerikanska kyrkorna, däribland de evangelisk-lutherska, har uttalat sig mot dödsstraffet. Frågeställningen belyser emellertid ett dilemma, som har att göra med hur vi som kristna tolkar Bibeln och hur vi förhåller oss till den människorättsliga tradition som har vuxit fram sedan upplysningstiden.

Utskottet

Utskottet delar motionärernas bedömning att Svenska kyrkan bör arbeta opinionsbildande mot dödsstraffet och genom sina internationella kontaktytor fortsätta verka för dess avskaffande. Som har framhållits i Amnesty Internationals rapport innebär dödsstraffet "att man lägger en allsmäktig dimension på ett system skapat av människor", och som Läronämnden har påpekat i sitt yttrande utgör dödsstraffet en kränkning av individens människovärde. Från denna utgångspunkt är det djupt oroande med en situation där en växande andel av Sveriges befolkning är för dödsstraffet. Att kyrkans egen inställning i frågan är tydlig har dock framgått i olika sammanhang, inte minst i arbetet i Sveriges Kristna Råd, som med sitt uttalande från årsmötet 1998 har gjort ett mycket klart ställningstagande mot dödsstraffet. Utskottet menar, att det är viktigt att kunskapen om detta uttalande och dess innebörd sprids inom kyrkan, så att det inte skall råda något tvivel om var kyrkan står i frågan.

Mot bakgrund av kyrkans klara ställningstagande anser utskottet sig kunna begära avslag på hemställan i OMot 1998:512. Eftersom Svenska kyrkan är entydig i sin ståndpunkt behövs ingen ytterligare genomlysning av frågan.

Beträffande OMot 1998:516 instämmer utskottet i hemställan om att Svenska kyrkan genom sina nationella och internationella kontaktytor och samarbetsorgan bör aktualisera frågan om dödsstraffet, dess användning samt kampen för dess avskaffande. Utskottet konstaterar att denna hemställan också inrymmer det som i övrigt har anförts i motionerna.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställer utskottet

beträffande Svenska kyrkan och dödsstraffet

1. att ombudsmötet avslår OMot 1998:512,

beträffande dödsstraffet som strafform

2. att ombudsmötet med bifall till OMot 1998:516 punkt 1 ger stiftelsestyrelsen i uppdrag att genom sina nationella och internationella kontaktytor och samarbetsorgan aktualisera frågan om dödsstraffet, dess användning samt kampen för dess avskaffande, samt

3. att ombudsmötet avslår OMot 1998:516 punkt 2.

Sigtuna den 24 augusti 1998

På församlingsutskottets vägnar

Eivor Hultén

Jonas Alwall

Närvarande: Eivor Hultén, ordförande, Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Nelly Wallenborg, Jörgen Silén, Lena Petersson, Åke Utterberg, Eva Forssell Aronsson, Christina Holmgren, Berit Bergman, Ingemar Öberg, Henry Svensson, Björn-Eric Carlsson, Annika Mellgren, Ann-Charlott Stegö.

Biskop Lars Eckerdal har deltagit i utskottets överläggningar.

Läronämndens yttrande

1998:505

med anledning av motioner om dödsstraffet

Till läronämnden har för yttrande överlämnats OMot 1998:512 och 516 om dödsstraffet.

Dödsstraffet har i kyrkans tradition vanligen accepterats som strafform, ofta med hänvisning till texter i främst Gamla testamentet och till det avskräckande syftet. Kyrkan har t o m gentemot försök att humanisera strafflagstiftningen försvarat dödsstraffet. I dag finns visserligen fortfarande olika uppfattningar inom kyrkorna om dödsstraffets berättigande, men påfallande är hur uppfattningen om detta har förändrats i västerlandet under 1900-talet, även i många kyrkor och samfund. Till detta har inte minst FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna - vilken 1998 firar 50-årsjubileum - bidragit. I denna hävdas rätten till liv.

Det främsta skälet mot dödstraff är att det strider mot varje enskild individs människovärde. Det finns såväl i Bibeln som i kyrkornas traditioner och i nutida erfarenheter och övertygelser samverkande skäl som stöder en sådan övertygelse. Människans liv har enligt kyrkans tro givits henne av Gud. Ett medvetet dödande av en människa avbryter detta givna liv.

Kyrkan bör samverka med alla goda krafter som medverkar till att denna inhumana strafform avskaffas.

Uppsala den 11 augusti 1998

På läronämndens vägnar

KG HAMMAR

Ingemar Söderström

Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Astrid Andersson Wretmark.