|
Till utskottet har hänvisats motion 1998:508 av Britta Olinder vari hemställs att ombudsmötet hos SFRV:s styrelse begär att uppdrag ges att verka för opinionsbildning i denna fråga. I motionen konstateras bl.a. att över 60 % av vapenöverföringen sker till fattiga länder, flertalet med odemokratiska och förtryckande regimer. 1996 svarade Mellanöstern inklusive Nordafrika för över en tredjedel av all vapenimport. Även Sverige exporterar vapen till denna region. Motionären menar att en bred opinionsbildning, som syftar till ett starkare medvetande om förhållandet mellan vapenhandel och fattigdomsbekämpning, är nödvändig. Läronämnden har i yttrande över motionen hänvisat till sitt uttalande 1991. Yttrandet bilägges (Ln 1998:503). Fredsfrågan, som i sig innefattar en mängd delaspekter och många olika samband, har alltid varit en angelägenhet för kyrkan. Tillämpningen av budskapet om fred på jorden har emellertid alltsedan julnatten varit skiftande. Senare generationer har ofta haft en annorlunda syn än den som rådde t.ex. på medeltiden eller under 1600-talet. Trots kyrkohistoriens många exempel på flagranta avsteg från den kristna grundläggande insikten och plikten om fred, har dock huvudlinjen alltid varit klar. Under 1900-talet har Svenska kyrkan genom sina ärkebiskopar tagit internationella initiativ i denna fråga. Ärkebiskop Nathan Söderblom inbjöd till det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 och ärkebiskop Olof Sundby inbjöd till konferensen Liv och Fred i Uppsala 1983. Båda initiativen har påverkat kyrkornas fortsatta arbete, nämligen Life and Work inom Kyrkornas världsråd och Liv och Fredinstitutet i Uppsala. Under Andra världskriget spelade Svenska kyrkan genom Harry Johansson, direktor för Nordiska Ekumeniska Institutet och ärkebiskopens rådgivare i internationella frågor, en viktig roll. Den senaste 15-årsperioden har fredsfrågan speglats i Svenska kyrkan på skilda sätt. Under 1980-talet var kapprustningen och kärnvapenhotet bakgrund. Kyrkornas världsråds hearing i Amsterdam 1982 väckte frågan om inställningen till kärnvapen borde vara en bekännelsefråga, ha "status confessionis". Såväl konferensen Liv och Fred som Ett brev från biskoparna i fredsfrågan 1984 hade de då fokuserade frågorna om terrorbalansen och tolkningen av läran om det rättfärdiga kriget som viktiga frågeställningar. Åren 1989-94 diskuterade Ombudsmötet frågor om svensk vapenexport. Bakgrund var bl.a. Svenska Ekumeniska Nämndens rapport Fredspolitik för 90-talet samt de då aktuella s.k. affärerna. Ombudsmötet avslog de första åren ett antal motioner om avveckling av svensk vapenexport. I stället hänvisade man till ett remissyttrande från centralstyrelsen på utredningen "Utlandssamverkan på krigsmaterialområdet" (SOU 1989:102). 1993 uttalade sig ombudsmötet för att "en omställning från militär till civil produktion snarast bör ske inom militärindustrins exportinriktade delar, med målsättningen att svensk vapenexport på kortast möjliga sikt skall kunna avvecklas". 1995 års ombudsmöte anslöt sig till ett upprop från 29 svenska frivilligorganisationer, inklusive Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission, mot antipersonella minor. Över motionen i ärendet hade läronämnden anfört: "Bruk av våld och vapen kan ibland vara nödvändigt för att skydda liv. Några etiskt försvarbara skäl för att tillverka eller använda vapen som de antipersonella minorna finns däremot inte." (Ln 1995:507). Frågan om vapenhandeln är komplex. Det är en närmast självklar uppfattning att fördöma en kapprustning som sker på ekonomisk bekostnad av elementära mänskliga behov och samtidigt bejaka varje lands rätt att med vapen försvara sitt folk. Vapenhandel i sig kan därför inte automatiskt vara klandervärd utan sammanhanget och situationen är alltid avgörande. I den kristna lärotraditionen har sedan mycket länge funnits läran om det rättfärdiga kriget. Motivet har framställts vara att våld och vapen i vissa fall är bästa sättet att gagna freden. Den internationella vapenhandeln har dock efter det kalla kriget blivit alltmer cynisk och kommersiell. Stora mängder vapen har samlats i fattiga länder. Dessa har använt mycket knappa ekonomiska resurser på ett sätt som förefaller helt oförsvarbart. Risken är uppenbar att vapenmängden i många fall inte förebygger utan i stället åstadkommer konflikter. Det finns inga självklara handlingsmönster när och hur biståndet till ett land ska påverkas av landets ekonomiska satsningar på vapen. Svenska kyrkans hållning har alltid varit att nöden är avgörande oavsett hur de styrande disponerar landets tillgångar. Svenska staten har haft samma praxis även om t.ex. sommarens kärnvapensprängningar i Indien ifrågasatt denna. Den aktuella situationen väcker frågan också inom kyrkorna i de aktuella länderna. Svenska kyrkan har i många sammanhang intagit konkreta ståndpunkter och skapat opinion. Det har skett genom beslut i ombudsmötet, i biskopsbrev, genom beslut av internationella kyrkliga konferenser, i ekumeniska nationella sammanhang och av enskilda företrädare. Svenska kyrkan markerar sin uppfattning genom sina ekonomiska placeringar. I ekumeniska kontaktnät världen över drivs frågan. Just nu är kampanjen Jubel 2000 aktuell. Trots en klar allmän uppfattning saknar utskottet en helhetssyn hur Svenska kyrkan ska agera, inklusive driva opinion, i hithörande frågor. Utskottet är inte berett bifalla motionärens hemställan men anser den större frågan om vapenhandel, bistånd och konfliktförebyggande vara ytterst angelägen. Utskottet förväntar sig att stiftelsestyrelsen under innevarande valperiod redovisar en helhetssyn. Hemställan Ekumenikutskottet hemställer beträffande vapenhandeln att ombudsmötet med anledning av OMot 1998:508 ger styrelsen tillkänna vad utskottet anfört. Sigtuna den 21 augusti 1998 På ekumenikutskottets vägnar Olof Lönneborg Håkan E Wilhelmsson Närvarande: Olof Lönneborg, ordförande, Maja Larsson, Bengt Nilsson, Bo E Nilsson, Britta Olinder, Jan-Anders Ekelund, Nils Möller, Kerstin Zetterberg, Allis Olsson, Åsa Ingårda, Gunhild Bolander, Juhani Rantanen, Christina Schnackenburg, Christina Hjertén och Johan Lothigius. Biskoparna Biörn Fjärstedt och Caroline Krook har deltagit i utskottets överläggningar. Läronämndens yttrande 1998:503 med anledning av motion om vapenhandel Till läronämnden har för yttrande överlämnats OMot 1998:506 om vapenhandel. Läronämnden hänvisar till sitt yttrande Ln 1991:506 där följande anfördes: Utifrån kristen lärotradition kan man inta olika förhållningssätt beträffande bruk av våld för nationellt försvar. Kyrkan skall alltid söka vägar att minimera våld och skapa positiva förutsättningar för fred. I det sammanhanget måste också svensk vapenproduktion och vapenexport prövas samt möjligheten att omställa vapenindustrin till civil produktion. Frågan om svensk vapenexport måste bedömas bl a med hänsyn till osäkerheten om hur vapnen kan komma att användas, de fattiga ländernas behov av andra varor, vapenhandelns roll i utvecklingen av konflikter och kriget som miljöförstöring. Uppsala den 11 augusti 1998 På läronämndens vägnar KG HAMMAR Ingemar Söderström Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Astrid Andersson Wretmark.
|
