|
Gudstjänstutskottets betänkande
1998:501
Bikt
|
Ombudsmötet
OG 1998:501
|
I motion 504 till ombudsmötet framläggs förslag om mottagande av bikt.
I motion 1998: 504 av Birger Palo hemställs
att ombudsmötet beslutar begära att SFRV:s styrelse verkar för att denna [i motionen nämnda] fråga diskuteras och får ett klargörande svar.
Läronämnden har yttrat sig över motion 1998:504. Läronämndens yttrande bifogas som bilaga.
Bakgrund
I motion 504 hemställer motionären att frågan om vem som får mottaga bikt mer ingående skall klargöras. Det är, enligt motionären, inte ovanligt att andra än präster hamnar i själavårdssituationer där bikt skulle vara motiverat utifrån det förtroende som uppstått. Det kan exempelvis gälla diakoner och ungdomsledare som i sina kontakter med andra möter människor som har behov av att avlägga bekännelse och att få höra att deras synder är förlåtna.
Motionären framställer frågan om man i dessa situationer alltid måste hänvisa till en präst, eller om den lutherska tradition är tillämpbar där varje kristen kan ta emot bekännelse och ge försäkran om Guds förlåtelse.
Läronämnden har i sitt yttrande, Ln 1998:502, lyft fram att det inte finns något läromässigt hinder för att någon annan än en präst tar emot bikt och tillsäger förlåtelsen. Med en hänvisning till Svenska kyrkans bekännelseskrifter visas på möjligheten till lekmannabikt samtidigt som det sägs att det främst är i nödsituationer som en lekman kan ge avlösning. Läronämnden framhåller också att endast prästen idag har absolut tystnadsplikt.
Privatbikten blev vanlig först under medeltiden. Fornkyrkans tradition hade varit en offentlig botgöring med offentlig förlåtelse i församlingsgudstjänsten för svåra synder. Bikt inför en lekman var tänkbar i särskilda nödsituationer tidigt under medeltiden. Vid medeltidens slut hade den allmänna uppfattningen förändrats till att endast en präst kunde mottaga bikt och ge förlåtelse.
Under reformationen hävdade Martin Luther att en lekman kunde mottaga bikt och ge avlösning utifrån läran om det allmänna prästadömet. Liksom vid nöddop är det Guds Ord som är verksamt.
Av biktens båda huvuddelar, bekännelse och avlösning, menade Luther att endast avlösningen går tillbaka på en gudomlig instiftelse. Avlösningen hör samman med Jesu ord om nycklamakten i Johannes 20:23, där Jesus talar både om att förlåta synder och att binda synder. Utifrån detta bibelord har benämningarna "lösenyckeln" och "bindenyckeln" uppkommit.
Ingemar Öberg visar i avhandlingen "Himmelrikets nycklar och kyrklig bot i Luthers teologi 1517-1537", utgiven på Verbum 1970, som Luthers ståndpunkt att kyrkan skall använda nycklamakten till att främja tron i predikan och i bikten. Dessa nycklar skall inte användas för att förtrycka dem som vill bekänna.
Med hänvisning till Matteus 18:15,18-19 skall lekmannen förmana, upprätta och avlösa sina medkristna, därför att Gud i sitt ord kallar varje kristen att på detta sätt ta ansvar för sina bröder och systrar (s. 357). Genom dopet och tron har varje kristen möjlighet att meddela Guds förlåtelse till sina medkristna. Det är, enligt Luther, ingen som helst skillnad mellan den förlåtelse som meddelas av en lekman och den som meddelas av en präst. Båda förmedlar Guds förlåtelseord. På detta sätt räknade Luther lekmannabikten som verklig bikt (s.363).
Användningen av lekmannabikten såg dock Luther begränsad till nödsituationer. Prästen har församlingens uppdrag att förvalta nådemedlen och sköta själavården. Till detta uppdrag hör också att förkunna och tillsäga Guds förlåtelse. Därför menade Luther att den kontinuerliga användningen av bikten (mottagande av bekännelse och tillsägande av förlåtelse) skulle handhas av församlingens präst (s. 366-368).
I de reformatoriska bekännelseskrifterna nämns bikten med uppskattande ord. I Augsburgska bekännelsen sägs i artikel XI om bikten, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna. Denna artikel står efter artiklarna om dopet och nattvarden, samt före artikeln om bruket av sakramenten, vilket ger bilden av att bikten räknas in bland dessa. Artikel XXV behandlar också bikten. Där sägs bland annat, att bikten bibehålls hos oss dels på grund av den stora välgärning som avlösningen innesluter, dels på grund av det gagn, den i övrigt medför för samvetena.
Både i Lilla och Stora katekesen skriver Luther om bikten. I Lilla katekesen finns under rubriken "Hur man skall lära det enkla folket att bikta" anvisningar för hur kristna från olika delar av samhället skall göra för att gå till bikt. På frågan vad bikt är, svarar Luther: "Bikten består av två stycken, den ena, att man bekänner synden, det andra, att man får absolution eller förlåtelse av biktfadern såsom av Gud själv och icke tvivlar därpå, utan fast tror, att synderna därigenom förlåtas inför Gud i himmelen."
I Stora katekesen ses bikten som en tillämpning av dopets gåva. "Och här ser du, att dopet både i anseende till sin kraft och sin sinnebildliga betydelse omsluter jämväl det tredje sakramentet, som man har kallat boten och som egentligen icke är något annat än dopet."
Den svenske reformatorn Olaus Petri hade inte samma positiva grundinställning till privatbikten som Luther. I sin handbok på svenska var privatbikten begränsad till sjuka och dödsdömda fångar som skulle avrättas. Efter reformationen har i Sverige det allmänna skriftermålet haft en starkare ställning än det hemliga/enskilda, även om båda formerna för bekännelse och avlösning under hela den efterreformatoriska perioden funnits med.
I båda formerna av skriftermål har det angivits att prästen varit den som mottagit bekännelsen och uttalat förlåtelseorden. Detta kan ha att göra med att det enskilda skriftermålet oftast kom till användning när mycket allvarliga synder skulle bekännas. Det var under dessa omständigheter en viktig förutsättning att man kunde ha fullt förtroende för att den som mottog bekännelsen inte under några förhållanden yppade för andra vad som avhandlats.
1686 års kyrkolag ger tydligt uttryck för detta samband mellan prästen som mottagare av bekännelsen och tystnadsplikten. Det sjunde kapitlet har rubriken "Om Hemlig Skrifftermåhl". I den första paragrafen sägs, att det hemliga skriftermålet sker när "en för Gudz Ordz tienare uppenbarar någon grof Synd, såsom Lijfz- och Högmåhls sak, eller något annat som hans Samwete beswärar". Hur sträng tystnadsplikten skulle vara framgår av den därefter följande paragrafen:
§. II. När Synden är så hemlig, at hon ingen annan, än Gud och Syndaren, eller flere i Synden deelachtige, kunnig är, och Syndaren för Prästen henne bekenner och ångrar, samt bättring lofwar, tå skal han aflösas; Och ingen Prästman må en sådan Syndare och hans brott röija, wid Lijfzstraff tilgörande. Utkommer något sådant af Prästen, eller någon som står på luur, thet skal aldrig äga Witzord, och en sådan Lurant skal äfwen som Prästen straffas til Lijfwet.
Under 1800-talet kom bikten i kyrkohandböcker och kyrkohandboksförslag att kallas enskilt skriftermål. I 1986 års kyrkohandbok kallas sådan ordning för privat bekännelse och avlösning för bikt. Det är första gången som Den svenska kyrkohandboken haft denna rubrik.
1982 års revisionsgrupp har i sitt förslag till Kyrkliga handlingar (SOU 1985:46) inte endast medtagit en ordning för bikt, utan har också med en kort historik som berättar något om utvecklingen fram till 1980-talet. Revisionsgruppen kunde då konstatera att "bikten återigen blivit en naturlig del av kyrkolivet på många håll inom Svenska kyrkan, men fortfarande behöver människor mycket hjälp för att upptäcka detta nådemedel" (s. 292).
I samtliga här berörda fall av hemligt/enskilt skriftermål resp. bikt förutsätts att bikten sker inför en präst, som mottar bekännelsen och meddelar avlösningen.
Frågor om bikt och tystnadsplikt har vid ett flertal tillfällen behandlats av kyrkomötet. Vid några tillfällen har kyrkomötet behandlat tystnadsplikt för annan än präst.
Vid 1982 års kyrkomöte behandlades motion 1982:114 av Gunnar Edqvist m.fl. som begärde åtgärder för att få till stånd tystnadsplikt för diakoner och diakonissor i kyrklig tjänst. Kyrkolagsutskottet hemställde i sitt betänkande 1982:13 med anledning av motionen om ett tillägg till sekretesslagen så att det inom den församlingsvårdande verksamheten infördes sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden.
Frågan om tystnadsplikt för diakoner aktualiserades ånyo vid 1985 års kyrkomöte genom motion 1985:100 av Gunnar Edqvist och Sixten Kjell. Diakoniutskottet hemställde i sitt betänkande 1985:10 med anledning av motionen att frågan om tystnadsplikten överlämnades till 1982 års kyrkokommitté. Vid 1989 års kyrkomöte väcktes frågan ännu en gång genom motion 1989:5 av Arne Nilsson. Kyrkolagsutskottet hemställde i sitt betänkande 1989:3 att kyrkomötet med anledning av motionen begär av regeringen sådana åtgärder som krävs för att diakoner skall få samma tystnadsplikt som den som gäller för präster.
De bestämmelser som gäller idag är sekretesslagen (1980:100). I 1 kap. 11 § anges att det finns särskilda föreskrifter om tystnadsplikt angående uppgift som under bikt eller enskild själavård anförtrotts den som är eller har varit behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan. Bikthemligheten är här direkt sammanförd med det kyrkliga ämbetet som präst. I fråga om prästens tystnadsplikt pågår ett arbete med att överföra denna från att ha varit reglerad i lag till att vara inomkyrkligt reglerad. Denna fråga behandlades senast vid 1997 års extra kyrkomöte.
I sekretesslagens 7 kap. 33 § finns angivet de sekretessbestämmelser som idag gäller andra personer i församlingsvårdande verksamhet:
Sekretess gäller inom Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
(1991:1874)
Av sekretesslagens bestämmelser framgår att sekretessen hör samman med verksamheten och inte är direkt knuten till en anställning i församlingen. Innebörden kan uppfattas vara sådan, att personer som exempelvis ingår i en frivillig besöksgrupp i församlingen inte får berätta för andra om de enskilda personers förhållanden som de besökt inom ramen för denna verksamhet.
Vid 1992 års ombudsmöte väcktes ett ärende om bikten genom motion 1992:506. Församlingsutskottet behandlade motionen i betänkande 1992:512, men inte heller här finns omnämnt att annan än präst kan mottaga bikt och meddela förlåtelsen.
Utskottet
Utskottet ansluter sig till läronämnden när den i sitt yttrande understryker att Guds nåd ensam verkar i avlösningen. Orden som meddelar förlåtelse till den människa som bekänner sin synd är verksamma på grund av Guds löfte oberoende av vem som uttalar dessa förlåtelseord.
Utskottet noterar att kyrkohandbokens ordning för bikt mycket starkt framhäver prästen som den ende som mottar bekännelsen och uttalar förlåtelsen. I biktordningen sägs att den som önskar bikta sig kontaktar en präst, samt att biktens huvudpunkter består av syndabekännelsen och prästens tillsägelse av förlåtelse. Utifrån situationen i de rörelser i Svenska kyrkan där bekännelse och avlösning förekommer utan präst kan utskottet förstå att betoningen av prästens roll här kan verka överdriven.
Bekännelse och avlösning utan präst har i nödsituationer alltid varit möjlig i vår kyrkas tradition, med hänvisning till att det är Gud som enligt sitt löfte är verksam med sin förlåtelse. Utskottet menar vidare att det tillhör vår medmänskliga kallelse att stödja, hjälpa och uppmuntra varandra i tron. Det hör till vår kallelse som kristna att vara öppna för medmänniskors förtroenden och att förmedla tröst och tro på förlåtelse från Gud. Utskottet ser det medmänskliga agerandet i de situationer som beskrivs i motionen som något viktigt och naturligt.
Detta vill dock utskottet skilja från användningen av den ordning för bikt som finns angiven i kyrkohandboken. Denna handling skulle kunna kallas för den sakramentala bikten och hör till den regelbundna själavården i församlingen i vilken både löse- och bindenyckeln kommer till användning för att stärka människans tro. Den sakramentala bikten har prästen ett särskilt uppdrag att förvalta. Bekännelse och avlösning i medmänskliga situationer behöver därför inte använda sig av kyrkohandbokens ordning för bikt. Denna ordning är ett exempel på hur den sakramentala bikten kan utformas i församlingens själavård.
Utskottet finner att många av de frågor som berörts i motionen har kunnat belysas och klargöras redan i den diskussion som utskottet har fört i detta betänkande. Utskottet är inte berett att bifalla motionen och låta ombudsmötet ge SFRV:s styrelse i uppdrag att arbeta vidare med denna fråga. Därtill, menar utskottet, är frågan alltför begränsad. Problematiken kring mottagande av bikt av annan än präst berör inte huvuddelen av Svenska kyrkans medlemmar och borde därför kunna vidareutvecklas på annat sätt än genom att SFRV:s styrelse skall arbeta med denna fråga. När det gäller de medmänskliga situationer där bekännelse och avlösning förekommer borde undervisning och förkunnelse på det pastorala planet fördjupa förståelsen av hur vi kan stödja och hjälpa varandra i vår kristna tro.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställer utskottet
att ombudsmötet avslår motion 1998:504.
Sigtuna 21 augusti 1998
På gudstjänstutskottets vägnar
Glenn Håkansson
Närvarande: Glenn Håkansson, ordf., Ulla-Britt Emanuelsson, Timmy Leijen, Britt Andersson, Lars Ekblad, Kerstin Hesslefors Persson, Åke Blomqvist, Anders Åkerlund, Elsa Spännar, AnnMarie Nylander, Martin Cruce, Per-Göran Rosén, Lena Herbst, Helga Karo och Tony Guldbrandzén.
Biskoparna Claes-Bertil Ytterberg och Jonas Jonson har deltagit i utskottets överläggning.
Läronämndens yttrande
1998:502
med anledning av motion om mottagande av bikt
Till läronämnden har för yttrande överlämnats OMot 1998:504 om mottagande av bikt.
I kyrkans tradition är bikten i huvudsak anförtrodd kyrkans präster. Det finns dock inte något läromässigt hinder för att en icke prästvigd tillsäger en annan syndernas förlåtelse. I skriften Om Påvens makt och överhöghet som ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter sägs att "i nödfall även en lekman kan giva en annan avlösning och sålunda bliva präst och herde för denne". Orden om tilldelande av Guds förlåtelse i en biktsituation är till sin verkan inte beroende av om den person som uttalar dem är präst eller ej. Gud ger förlåtelse enligt sitt löfte. Endast prästen har dock absolut tystnadsplikt.
Uppsala den 11 augusti 1998
På läronämndens vägnar
KG HAMMAR
Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Astrid Andersson Wretmark.
  
|