Motion till kyrkomötet
1998:54
av Tomas Forsner
om kyrkoantikvarisk ersättning till Svenska kyrkan
|
Kyrkomötet
KMot 1998:54
|
Med anledning av RegSkr 1998:1
I Regeringens skrivelse till kyrkomötet 1998:1 har regeringen föreslagit att en kyrkoantikvarisk ersättning till kyrkan börjar med 0 kronor år 2000 för att först år 2009 vara uppe i det av kommittén föreslagna beloppet 460 miljoner kronor.
I den kompromiss som de förändrade relationerna mellan staten och kyrkan bygger på, stipulerades att kyrkan skulle få en kyrkoantikvarisk ersättning varje år i storlek med de 400-500 miljoner kronor, vilket skulle motsvara ett intresse från hela svenska folket för att kyrkorna underhålls på ett acceptabelt sätt. I reformens slutskede har nu detta reducerats på ett icke acceptabelt sätt. Regeringen vill blanda in den s.k. skatteadministrationsavgiften och det s.k. miljardpaketet, för att nå en s.k. statsfinansiellt neutral lösning. Detta kan inte vara ett korrekt sätt att svara mot kompromissens anda. Många inom kyrkan, varav många med tveksamhet accepterat besluten om förändrade relationer till staten, kommer att uppfatta detta som ett löftesbrott från regeringens sida och ett grovt avsteg från överenskommelsen.
Skatteadministrationsavgiften var en pålaga, juridiskt omdiskuterad, som motiverades med att också Svenska kyrkan, eftersom den hade en god ekonomi, skulle medverka till att sanera Sveriges, vid den tidpunkten, dåliga ekonomi. Trots att de borgerliga och de kyrkliga kommunerna är jämförbara i skatteavseende i förhållande till staten, var det endast de kyrkliga kommunerna som ålades att betala skatteadministrationsavgift. Skatteadministrationsavgiften måste mot bakgrund av det omdiskuterade i dess berättigande anses vara ett avslutat kapitel, när nu också Sveriges ekonomi kommit i bättre balans. Att nu ta upp att detta skulle vara till fördel för kyrkan att slippa denna avgift måste anses vara ytterligare ett oacceptabelt förfarande mot kyrkan.
Det s.k. miljardpaketet hade heller inte med principöverenskommelsen om nya relationer mellan staten och Svenska kyrkan att göra, utan var ett ömsesidigt sätt för kyrkan och staten att dels kunna skapa flera arbetstillfällen, vilken regeringen utlovat, och dels kunna genomföra bl.a. byggnads- och renoveringsprojekt i församlingarna, varav många väntat på bättre ekonomi för att kunna genomföra nödvändiga renoveringar och underhåll. Att nu ta upp detta till svenska kyrkans nackdel, måste på samma sätt avvisas.
Undersökningar har visat att intresset för kyrkobyggnaderna är stort hos svenska folket. Kyrkorna hör också till vårt lands mest besökta turistattraktioner, också för utländska turister. I svenska folkets och statens förväntningar på kyrkan finns också att den ska vara rikstäckande. Tillsammantaget gör detta att svenska folket också måste, över den gemensamma ekonomi som skatten utgör, solidariskt bidra till kyrkobyggnadernas underhåll. Detta kan inte lastas enbart på de kyrkotillhöriga. Om så sker kan effekten bli att många kyrkor måste tas ur bruk eller stängas för besök.
Mot bakgrund av ovanstående hemställer undertecknad
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att den kyrkoantikvariska ersättningen från och med år 2000 bör uppgå till 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde och därefter årligen höjas utifrån index.
Götene den 23 juli 1998
Tomas Forsner
|