|
Under fyrtio år har prästämbetet varit öppet för kvinnor. Kyrkomötets majoritet har genom en rad beslut de senaste åren visat, att man inte anser detta vara nog. Man menar därtill att prästkandidater, som inte bara i ord utan också i handling håller fast vid att ordningen, som gällde fram till 1958 är den enda, som står i överensstämmelse med Guds Ord, ej skall få prästvigas. Detta hinder för prästvigning skall slutligt åstadkommas genom en kyrklig kungörelse. Enligt min uppfattning måste man dock ställa sig några väsentliga frågor innan man slutligt fastställer en sådan kungörelse nämligen: 1. Är det rätt att fastställa en kyrklig kungörelse i denna typ av fråga? Avser inte prästlöftena att säkerställa att prästen delar Svenska kyrkans bekännelse? Kan en kandidat avge dessa löften torde väl ingen annan reglering vara behövlig för att säkerställa prästens övertygelse i någon särskild fråga? Enligt vad jag kan förstå innebär denna typ av kyrklig kungörelse en direkt nedgradering av prästlöftena och det kan trots allt inte vara avsikten. Tvärtom framhölls på det extra kyrkomötet i november 1997, i samband med debatten om tystnadsplikten, vilken stor vikt präster normalt lägger vid prästlöftena. 2. Är detta rätt fråga att reglera? Om majoriteten av kyrkomötet trots allt anser att en kyrklig kungörelse är rätta vägen, måste man fundera på om detta är den fråga, som skall regleras. Trots allt var prästämbetet i Svenska kyrkan reserverat för män under tio gånger så lång tid, som det varit öppet för kvinnor, d.v.s. en ändring i uppfattning har ägt rum relativt nyligen. I debatten har framförts att kvinnans tillträde till prästämbetet är en ordningsfråga, som blir en bekännelsefråga i det läge då den hindrar människor från att fira gemensam gudstjänst. Finns det då inte frågor som genomgående är av bekännelsekaraktär och där någon ändring i uppfattning aldrig ägt rum, d.v.s. mer centrala frågor, som borde regleras i första hand? Enligt vad jag kan förstå är det helt klart så. Jesus Kristus som sann Gud och sann människa, Kristi kroppsliga uppståndelse, den dubbla utgången, samt dopet och nattvarden är några exempel. Låt oss endast stanna närmare vid ett av dessa nämligen dopet. Av Augsburgska bekän-nelsens apologi framgår att barnen bör döpas. Vidare förkastas påståendet att barndopet skulle vara utan nytta. Vi kan själva därmed konstatera att dopet är en engångs-handling, som inte behöver göras om. Detta till trots förekommer uppgifter om att präster inom Svenska kyrkan låter omdöpa sig. Detta och de ovan nämnda övriga frågorna visar enligt min mening tydligt nog att det finns andra mer centrala frågor, som borde beröras om en kyrklig kungörelse skulle bli aktuell. Om trots detta kyrkomötets majoritet skulle finna att en kyrklig kungörelse skall antas i just ämbetsfrågan måste man till sist fråga: 3. Säger den föreslagna formuleringen något? Det måste för alla stå klart att den föreslagna formuleringen inte säger något i sak. Detta erkänner också Centralstyrelsen i sin skrivelse genom formuleringen att kungörelsen skall enligt Centralstyrelsens mening tolkas mot bakgrund av uttalande från 1997 års kyrkomöte. Det kan således inte råda något tvivel om att kravet avser en skyldighet att acceptera giltigheten i såväl kvinnors som mäns prästvigning och sakramentsförvaltning. Varför skriver man då inte detta? Ett troligt svar härpå finner man i Dag Sandahls reservation, nämligen att en formulering enligt 1997 års kyrkomötes önskemål skulle strida mot grundlagsfästa fri- och rättigheter. Om detta stämmer innebär det enligt min uppfattning också att en tolkning av den föreslagna lydelsen ej kan göras enligt Centralstyrelsens mening eller 1997 års kyrkomötes önskemål. En eventuell kungörelse kommer i så fall att få tolkas som den lyder och blir därmed inte bara intetsägande, utan också en devalvering av respekten för kyrkliga kungörelser, som instrument. Med hänvisning till vad som ovan framförts hemställs att kyrkomötet beslutar att med avslag på Centralstyrelsen förslag ej anta förslagen till kyrkliga kungörelser. Göteborg den 24 juli 1998 Joakim Svensson
|
