|
Andra kyrkolagsutskottets betänkande
1998:1
RegSkr 1998:1 Staten och trossamfunden - kulturminnena, personalen, vittnesförbud
|
Kyrkomötet
2KL 1998:1
|
1 Sammanfattning
I detta betänkande behandlas avsnitten 5 De kyrkliga kulturminnena, 8 Svenska kyrkans personal och 12.1 Vittnesförbud i regeringens skrivelse 1998:1 Staten och tros-samfunden samt nio motioner som väckts med anledning av skrivelsen. Utskottet föreslår att kyrkomötet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i kulturminneslagen och rättegångsbalken. I huvudsak bör också förslaget till lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan tillstyrkas. Utskottet föreslår dock ett par justeringar. Lagen bör även omfatta de anställda vid Domkyrkorådet i Lund. Förslaget att även kyrkogårdspersonalens pensioner skall kreditförsäkras till dess fondering skett bör avstyrkas.
Utskottet anser att det är viktigt att slå fast att det finns ett behov av en kyrko-antikvarisk ersättning motsvarande 460 miljoner kronor per år i 1996 års penningvärde. En överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan om vården av de kulturhistoriska värdena bör vara långsiktig och omfatta 25 år.
2 Regeringens skrivelse
Genom skrivelsen (RegSkr 1998:1) Staten och trossamfunden - begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m. har regeringen beslutat inhämta kyrkomötets yttrande över regeringens förslag till bl.a.
2. lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
16. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
3 Motionerna
I motion 1998:18 av Börje Finnstedt hemställs
att kyrkomötet som sin mening förklarar att de arbetsgivarfunktioner som idag utövas av den statliga myndigheten domkapitlet i samband med relationsändringen övergår till den regionala enheten stiftet inom det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan.
I motion 1998:29 av Göran Wahlström och Eskil Jinnegård hemställs att kyrkomötet beslutar
att begära att Centralstyrelsen snarast uppgör ett förslag till handlingsplan hur de från staten utgående kyrkoantikvariska medlen för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena ska användas fram till år 2009 att av kyrkomötet antagas år 1999; detta för att ge möjlighet för stiften till förnuftig planering.
I motion 1998:34 av Sven Janson hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen och centralstyrelsen tillkänna vad i motionen anförts om behovet av och sättet att fördela kyrkoantikvarisk ersättning till de medeltida domkyrkorna samt till klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem.
I motion 1998:35 av Sten Johansson hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande angivet tillägg till nämnda lagrum.
I motion 1998:39, yrkande 1, av Nils Fredrik Aurelius m.fl. hemställs att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna
1. att den kyrkoantikvariska ersättningen vid reformens genomförande bör bestämmas till 460 miljoner kronor per år och att denna nivå skall vara uppnådd senast efter fem år.
I motion 1998:43 av Hans-Olof Andrén hemställs
att kyrkomötet hos regeringen avstyrker förslaget, att pensionsåtagandena för kyrkogårdspersonalen skall kreditförsäkras till dess fondering skett.
I motion 1998:51 av Tomas Forsner hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att stiften bör överta ansvaret för dem som i kyrkan är innehavare av tjänst med fullmakt.
I motion 1998:54 av Tomas Forsner hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att den kyrkoantikvariska ersättningen från och med år 2000 bör uppgå till 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde och därefter årligen höjas utifrån index.
I motion 1998:55 av Hans-Olof Hansson hemställs
att kyrkomötet i yttrande över Regeringens skrivelse 1998:1 föreslår att i Lag om Svenska kyrkans personal skall fastställas, att de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och anställningsförhållanden som gäller för innehavare av prästtjänster vid tidpunkten för relationsändringen övergår till det stift inom Svenska kyrkan i vilket prästtjänsterna är inrättade.
4 Yttrande
I ärendet föreligger ett yttrande från Läronämnden (Ln 1998:4), vilket är fogat till betänkandet som bilaga.
5 Allmän bakgrund
Genom skrivelsen (RegSkr 1995:1) om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan inhämtade regeringen ett yttrande från 1995 års kyrkomöte över det i skrivelsen framlagda principförslaget om de framtida kyrka-statrelationerna. Kyrkomötet beslutade att med anledning av regeringens skrivelse som sin mening ge regeringen till känna vad andra kyrkolagsutskottet anfört i sitt betänkande (2KL 1995:1, kskr 1995:15). Kyrkomötet fann att grundelementen i regeringens skrivelse, så som utskottet preciserat dem, skulle tillgodose Svenska kyrkans behov och därmed kunde ligga till grund för reformarbetet. I utskottsbetänkandet lyftes fyra grundelement fram, nämligen den konstitutionella lösningen, lagen om Svenska kyrkan, begravningsverksamhetens organisering och finansiering samt klarläggandet av den kyrkliga egendomens status. Därtill innehöll kyrkomötets yttrande principiella synpunkter och påpekanden av avgörande betydelse för inriktningen på ett reformarbete som skulle garantera att Svenska kyrkan förblir densamma.
I december 1995 beslutade riksdagen med bifall till proposition 1995/96:80 att god-känna regeringens riktlinjer för arbetet med änd-rade relationer mellan staten och Svens-ka kyr-kan (bet. 1995/96:KU12, rskr 1995/96:84).
På grundval av riksdagens principbeslut utfärdade regeringen direktiv (dir 1995:162) för ett omfattande utredningsarbete. Direktiven avsåg följande utredningar och särskilda uppdrag:
· utredning om konstitutionella och andra rätts-liga frågor,
· särskilt uppdrag till Riksskatteverket att utreda formerna för statlig uppbörd av kyrkoavgift
· utredning om begravningsverksamheten
· särskilt uppdrag till Kammarkollegiet att utreda den kyrkliga egen-domen vid en relations-ändring
· utredning om vården av kultur-historiskt egen-dom och kyr-koarkiven, samt
· utredning om personalfrågorna vid en ändring av relationerna och om statligt stöd till trossam-fund.
För att underlätta insyn och samordning i utredningsarbetet inrättade regeringen ett särskilt beredningsorgan, kyrka-statdelegationen, med kyrkoministern som ordförande och ärkebiskopen som vice ordförande. I delegationen fanns representanter för de politiska partierna i riksdagen, för Svenska kyrkan och för övriga trossamfund. Delegationen har fortlöpande informerats om och diskuterat såväl det statliga som det kyrkliga utredningsarbetet.
Resultatet av det statliga utredningsarbetet förelåg våren 1997. Den 2 april överlämnades följande sju betänkanden till kyrkoministern.
· Rättslig reglering (SOU 1997:41)
· Begravningsverksamheten (SOU 1997:42)
· Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendom och de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43)
· Svenska kyrkans personal (SOU 1997:44)
· Stöd, skatter och finansiering (SOU 1997:45)
· Statlig medverkan vid avgiftsbetalning (SOU 1997:46)
· Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47)
Parallellt med det statliga arbetet har pågått ett kyrkligt utredningsarbete om Svenska kyrkans framtida organisation. Svenska kyrkans centralstyrelse har utfärdat direktiv för det kyrkliga utredningsarbetet (CsSkr 1996:2, bilaga 1 och CsSkr 1996:3, bilaga 3). Syftet har varit att utarbeta ett samlat och teologiskt väl begrundat inom-kyr-kligt regel-system i form av en kyrkoordning. Utredningsarbetet avslutades i mars 1998 då ett huvudbetänkande med förslag till kyrkoordning och fem delbetänkanden överlämnades till Svenska kyrkans centralstyrelse.
De statliga betänkandena har varit föremål för en omfattande remissbehandling uppdelad på två olika remisser. Remiss 1 omfattade i huvudsak förslag till grundlagsändringar samt andra lagförslag som kräver ett särskilt beslutsförfarande med två riksdagsbeslut med mellanliggande val till riksdagen. Regeringen inhämtade genom skrivelsen (RegSkr 1997:2) Staten och trossamfunden - grundläggande frågor kyrkomötets yttrande över dessa frågor (2 KL 1997:8, kskr 1997:16). I skrivelsen ingick bl.a. förslag till en särskild lag om införande av lagen om Svenska kyrkan. Detta lagförslag har därefter i propositionen 1997/98:116 förelagts riksdagen. Införandelagen föreslås bl.a. innehålla särskilda övergångsbestämmelser för genomförandet av relationsändringen. I 3 § denna lag föreslås en bestämmelse i syfte att klargöra vad som händer med rättigheter och skyldigheter i samband med den förändring av rättslig form som sker vid relationsändringen. Den innebär att ansvaret för de skyldigheter som åvilar någon av Svenska kyrkans församlingar eller kyrkliga samfälligheter följer med vid övergången från kyrkokommun till den nya associationsformen. Frågan om rättigheter och skyldigheter i anledning av anställningsavtal och andra anställningsförhållanden diskuterades inte i propositionen. Riksdagen har våren 1998 fattat ett första beslut beträffande ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen samt beträffande lag om trossamfund, lag om Svenska kyrkan och lag om införande av lagen om Svenska kyrkan.
Remiss 2 omfattade de delar av det statliga utredningsarbetet som behandlas i den föreliggande skrivelsen från regeringen. Därtill har våren 1998 inom Regeringskansliet utarbetats en promemoria om Svenska kyrkans personal, vilken också remissbehandlats och bildat underlag för förslagen i skrivelsen till 1998 års kyrkomöte.
6 Skrivelsens huvudsakliga innehåll
6.1 De kyrkliga kulturminnena
Förslagen avseende de kyrkliga kulturminnena har lämnats av Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet i betänkandet Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43)
Kyrkoantikvarisk ersättning
Regeringen framhåller att kulturarvet är en omistlig och ofrånkomlig del av vår kulturella helhet och identitet. Svenska kyrkan är ansvarig för den största sammanhållna delen av vårt kulturarv. Det kyrkliga kulturarvet är mångfacetterat och omfattar bl.a. kyrkobyggnader, prästgårdar och andra byggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier, begravningsplatser samt även kyrkliga arkiv och kyrkomusik. Det kyrkliga kulturarvet har byggts upp under närmare ett årtusende. Det både avspeglar och utgör en väsentlig del av Sveriges historia. Det är ett levande kulturarv, tillgängligt för alla. Det har genom århundradena kontinuerligt använts och används alltjämt för samma ändamål.
Regeringen redovisar att det i 4 kap. kulturminneslagen finns särskilda bestämmelser om skydd för kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser samt kyrkliga inventarier. Skyddet för dessa kyrkliga kulturminnen är generellt, dvs. oberoende av någon myndighets beslut (se 4 kap. 1 §). Det innebär att de kyrkliga kulturminnena skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Förvaltningen skall präglas av respekt för egendomens och miljöernas särskilda karaktär. Vissa åtgärder kräver tillstånd av länsstyrelsen.
I skrivelsen konstateras att skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen innebär att möjligheterna att förfoga över och utnyttja egendomen inskränks. De kan också medföra att förvaltningen fördyras. Förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena, liksom av den kyrkliga egendomen i övrigt, finansieras i dag till största delen av församlingsskatten.
Vidare redovisas i skrivelsen att det av riksdagens principbeslut följer att kulturminneslagens skydd för de kyrkliga kulturminnena skall behållas även vid ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80 s. 39 f.). Riksdagen uttalade också att relationsändringen inte bör leda till försämrade förutsättningar för vård och underhåll av de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. Bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället. Det är inte rimligt att den totala kostnaden för detta allmänintresse bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar. Skyddsbestämmelserna innebär inskränkningar och ibland fördyringar vid skötseln av egendomen. Svenska kyrkan skall därför enligt principbeslutet kunna få viss ersättning för vård av kulturhistoriskt värdefull egendom (a. prop. s. 40). Ersättningen skall, i den utsträckning som den utgår, ses som kompensation för begränsningar i möjligheterna att förfoga över egendomen och för extrakostnader som uppstår till följd av de generella skyddsbestämmelserna.
Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet föreslog att det från och med år 2000 skall utgå en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Beloppet skulle uppräknas med index och en överenskommelse för 25 år skulle slutas mellan staten och Svenska kyrkan. Regeringen tar i skrivelsen ställning beträffande den kyrkoantikvariska ersättningens kostnad och finansiering enbart för tiden 2000-2009. Regeringen föreslår att den statliga ersättningen för vård och underhåll av de kyrkliga kulturvärdena (kyrkoantikvarisk ersättning) under tioårsperioden skall utgå med följande nominella belopp.
År
|
Antikvarisk ersättning, netto
|
2000
|
0 kr
|
2001
|
0 kr
|
2002
|
50 000 000 kr
|
2003
|
100 000 000 kr
|
2004
|
150 000 000 kr
|
2005
|
200 000 000 kr
|
2006
|
250 000 000 kr
|
2007
|
300 000 000 kr
|
2008
|
390 000 000 kr
|
2009
|
460 000 000 kr
|
Beträffande den statliga ersättningens storlek anför regeringen i huvudsak följande. Det måste beaktas att det är förenat med svårigheter att bedöma omfattningen av kostnaderna för att upprätthålla de kyrkliga kulturvärdena. Under senare år har i större utsträckning än tidigare genomförts kostnadskrävande underhåll och restaureringar av kyrkobyggnader, bl.a. med hjälp av kyrkobyggnadsbidraget från kyrkofonden. Även det s.k. miljardprogrammet för kyrkliga jobb har enligt regeringen medverkat till att bevara och stärka de kyrkliga kulturvärdena. I skrivelsen sägs att det finns goda förutsättningar för att Svenska kyrkans kyrkobyggnader och de kyrkliga kulturminnena i övrigt skall vara i ett allmänt sett gott skick vid relationsändringen och ett antal år därefter. Vidare hänvisar regeringen till de ekonomiska regleringarna mellan staten och kyrkokommunerna som faller bort vid relationsändringen.
I skrivelsen sägs vidare att det i god tid före tioårsperiodens utgång skall tas fram ett underlag till en allsidig belysning av de kyrkoantikvariska frågorna. Utgångspunkten är att staten i enlighet med principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, långsiktigt skall ge ersättning för vård och underhåll av de kyrkliga kulturvärdena. Om inte erforderlig finansiering kan ordnas inom reformens ram eller det aktuella utgiftsområdet är statens utgångspunkt att väsentligt minska det statliga stödet efter tioårsperioden. Det kan bli nödvändigt att sänka ambitionen på detta område. Under perioden skall regeringen överväga om man skall införa någon form av avgift eller skatt för att finansiera den kyrkoantikvariska ersättningen. Överväganden om ersättningens storlek efter tioårsperiodens utgång skall ske efter särskilda överläggningar mellan staten och Svenska kyrkan.
Villkor för ersättningen
Regeringen föreslår att den kyrkoantikvariska ersättningen skall överföras till Svenska kyrkan för fördelning. Svenska kyrkan skall på nationell nivå fördela ersättningen mellan stiften. Stiften skall besluta om fördelningen inom sitt område. Varje beslut om fördelning skall föregås av samråd med myndigheter inom kulturmiljöområdet. Riksantikvarieämbetet skall ges tillfälle att yttra sig över fördelningen mellan stiften. Respektive länsstyrelse skall ges tillfälle att yttra sig inför fördelningen inom stiftet.
Den statliga ersättningen föreslås omfatta de kyrkliga kulturminnena enligt 4 kap. kulturminneslagen. Ersättningen får endast användas för kostnader som uppkommer på grund av kulturhistoriska hänsynstaganden och som avser vård och underhåll för bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena.
Svenska kyrkan skall varje år redovisa till regeringen hur ersättningen har använts.
Överenskommelsen
Regeringen föreslår att det skall träffas en överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan i frågor som rör de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. Överenskommelsen skall löpa tills vidare. Så kallade kontrollstationer skall läggas in. Den första kontrollstationen skall infalla under år 2009. Därefter skall kontrollstationerna infalla vart femte år.
Samverkan efter relationsändringen
Det bör enligt regeringens förslag skapas samrådsgrupper för frågor som rör de kyrkliga kulturvärdena. Samrådsgrupperna bör bestå av representanter för de antikvariska myndigheterna och Svenska kyrkan. Det bör finnas samrådsgrupper på central och regional nivå. Samrådsgrupperna bör vara ett forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte.
Kulturminneslagen efter relationsändringen
Regeringens förslag innebär att skyddet för kyrkobyggnader i 4 kap. kulturminneslagen behålls. Med kyrkobyggnad avses en byggnad som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar.
Varje församling skall utse två personer som skall föra en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. Församlingen skall anmäla vilka som har utsetts till länsstyrelsen. Stiftet skall minst vart sjätte år kontrollera att de föremål som tas upp i förteckningen finns kvar. Efter varje kontroll skall en kopia av förteckningen skickas till länsstyrelsen.
Bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen skall gälla även för kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde på kyrkotomter.
Länsstyrelsen skall ha rätt att förelägga den som är ansvarig för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne att vidta rättelse eller avbryta pågående åtgärder om föreskrifter eller beslut enligt 4 kap. kulturminneslagen inte följs. Ett föreläggande får förenas med vite. Länsstyrelsen skall också ha rätt att begära särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten.
Domkapitlets rätt att överklaga beslut i tillståndsärenden enligt 4 kap. kulturminneslagen upphävs och ersätts inte av någon motsvarande rätt för stiftet.
Länsstyrelsens beslut att ta upp ett föremål i förteckningen över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde eller att vidta någon åtgärd för att skydda eller vårda ett föremål får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller Riksantikvarieämbetets beslut att bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen om tillståndsprövning skall tillämpas i fråga om en kyrkobyggnad, en kyrkotomt eller en begravningsplats som har tillkommit efter utgången av år 1939.
6.2 Svenska kyrkans personal
Anställningsavtalen för alla offentliganställda inom Svenska kyrkan går vid relationsändringen automatiskt över till det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan eller dess organisatoriska delar. Personalen tar med sig sina rättigheter och skyldigheter till den nya arbetsgivaren. Den arbetstagare som inte vill att anställningsavtalet skall gå över skall anmäla detta till sin arbetsgivare senast den 31 december 1999. Anställningen avses då ha upphört den 1 januari 2000.
Övergången av rättigheter och skyldigheter omfattar också pensionsåtagandena. Kapital för att trygga dessa skall avskiljas ur kyrkofonden. Pensionsåtagandena skall fonderas före år 2010, Under övergångstiden skall åtagandena kreditförsäkras eller garanteras. För åtaganden som varken kan kreditförsäkras eller garanteras svarar Svenska kyrkan solidariskt.
Offentliganställd personal i Svenska kyrkan
Av den offentliganställda personalen i Svenska kyrkan är ca 22 000 anställda med kyrkokommunala villkor hos landets kyrkokommuner som också står för deras avlöningsförmåner.
Svenska kyrkans ca 3 300 präster är till övervägande del anställda hos kyrkokommunerna. Den kyrkokommun där tjänsten är inrättad svarar för avlöningsförmånerna till prästen men kostnaderna för prästens pensionsförmåner betalas ur kyrkofonden. Till skillnad från de anställda med kyrkokommunala villkor har de som innehar prästtjänster statligt reglerade anställningar. Det är regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som medverkar vid fastställande av prästernas avlöningsförmåner.
Arbetsgivarfunktionerna för dem som innehar prästtjänster är inte entydigt samlade hos vare sig stat eller kyrkokommun, de är uppdelade mellan staten och kyrkokommunen. Det har ansetts oklart om staten tillsammans med kyrkokommunen är arbetsgivare för prästerna eller om staten endast agerar som ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren, kyrkokommunen. Med utgångspunkt från regleringen i kyrkolagen talar dock övervägande skäl för att staten endast agerar som ställföreträdare.
Biskoparna är statligt anställda. Deras tjänster tillsätts av regeringen med fullmakt. Kyrkofonden, som till största delen får sina inkomster från kyrkokommunerna, betalar biskoparnas löner.
Till statligt anställda som utövar verksamhet för Svenska kyrkans räkning hör de anställda vid Ärkebiskopsämbetet, f.n. tre personer.
Fullmaktsinstitutet
Före den 1 juli 1989 tillsattes biskops-, domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster med fullmakt. Biskopstjänster tillsätts fortfarande med denna anställningsform, övriga tjänster tillsätts med förordnande tills vidare. Den som innehar sin tjänst med fullmakt kan inte sägas upp annat än i vissa undantagsfall (jfr 35 kap. 2 § första stycket samt 4 och 5 §§ kyrkolagen). En frivillig avgång med pension eller uppsägning från arbetstagarens sida anses inte som ett skiljande från anställningen i kyrkolagens mening.
Rättsverkningarna av en fullmaktsanställning på kyrkans område skiljer sig från dem som gäller enligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning och lagen (1994:260) om offentlig anställning. För Svenska kyrkan gäller nämligen i stället för dessa lagar särskilda regler om fullmaktsanställning i kyrkolagen. Kyrkolagens reglering anses uttömmande (jfr 35 kap. 1 § kyrkolagen).
Den 1 juli 1989 ändrades bestämmelserna om förflyttning för präster. Om en fullmaktsanställd präst får en annan tjänst gäller numera att han eller hon i princip förlorar fullmakten (jfr 35 kap. 10 § kyrkolagen). Det enda skydd en sådan präst har i dag är att inte kunna sägas upp, t.ex. vid arbetsbrist. En kyrkoherde eller komminister som har fullmakt på sin tjänst kan förflyttas av stiftsstyrelsen till en förordnandetjänst. Från denna tjänst kan sedan uppsägning ske. Om en kyrkoherde eller komminister tillsätts på en förordnandetjänst i ett nybildat pastorat i samband med en indelningsändring kan prästen dock behålla fullmaktens rättsverkningar genom att tekniskt sett få tjänstledigt från fullmaktstjänsten. Fullmakten förs då så att säga "över stat" i det nybildade pastoratet (18 a § förordningen 1992:997 om biskops- och prästtjänster).
Anställningsskydd
I lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS, finns skyddsbestämmelser för arbetstagare bl.a. i fråga om uppsägning och avskedande. När ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan övergår enligt 6 b § första stycket LAS också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Arbetstagaren kan dock välja att vara kvar hos sin tidigare arbetsgivare med risken att likväl inte kunna beredas fortsatt arbete där (6 b § fjärde stycket). Vidare innehåller LAS ett uttryckligt förbud mot uppsägningar som grundar sig på en verksamhetsövergång som sådan (7 § tredje stycket). Dessa regler som i Sverige trädde i kraft den 1 januari 1995 grundar sig på ett EG-direktiv.
Enligt 28 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL, gäller vid en övergång som omfattas av 6 b § LAS den tidigare arbetsgivarens kollektivavtal i tillämpliga delar för den nye arbetsgivaren, om inte denne redan är bunden av något annat kollektivavtal som kan tillämpas på de arbetstagare som följer med.
Verksamhetsövergång
För att avgöra om en verksamhet, eller en del av en verksamhet, har övergått från en arbetsgivare till en annan, är det av väsentlig betydelse om verksamheten har bevarat sin identitet eller inte.
Skyddsreglerna i LAS och MBL kan vara tillämpliga också när det gäller andra typer av transaktioner än sedvanliga överlåtelser och fusioner m.m. I sådant fall synes avseende ofta fästas vid att det skall vara fråga om ett arbetsgivarbyte.
Vid verksamhetsövergång går den tidigare arbetsgivarens samtliga rättigheter och skyldigheter - utom i fråga om pensionsförmåner - automatiskt över på förvärvaren. Tanken är att förvärvaren, den nya arbetsgivaren, träder in i anställningsavtalet sådant det var vid tidpunkten för överlåtelsen. Det betyder bl.a. att arbetstagaren inte är skyddad mot sådana förändringar av anställningsvillkoren som redan den tidigare arbetsgivaren hade kunnat vidta.
Principiella utgångspunkter för lösningen av personalfrågorna
En utgångspunkt för lösningen av personalfrågorna vid relationsändringen måste vara att all personal som är anställd hos kyrkokommunerna i fortsättningen bör vara anställd inom Svenska kyrkan i dess förnyade gestalt. Detsamma bör i princip gälla personal med statlig eller därmed jämförlig anställning som utövar verksamhet inom Svenska kyrkan. Detta medför att all offentliganställd personal inom Svenska kyrkan behandlas lika. Den kyrkliga verksamheten kommer därmed att fortsätta utan avbrott och med samma personal, vilket kan antas ha varit förutsatt när de principiella besluten om relationsändringen fattades år 1995.
Ur arbetsrättslig synvinkel innebär stat-kyrkareformen emellertid omdaningar av sådan karaktär att arbetstagarnas situation förändras även om förhållandet arbetstagare-arbetsgivare i grunden blir detsamma. Av väsentlig betydelse är det byte av associationsform som sker beträffande församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna. Förändringarna är av sådan art att de bör betraktas som ett byte av arbetsgivare. Det blir således fråga om en verksamhetsövergång. Svenska kyrkans identitet kommer dock att vara oförändrad över relationsändringen. Ur praktisk synvinkel innebär verksamhets-övergången ingen förändring av arbetssituationen utan samma arbetsuppgif-ter kommer att utföras och detta sker på samma arbetsplats som före relations-ändringen.
Det skydd för rättigheter och skyldigheter i anledning av anställningsavtal och andra anställningsförhållanden samt för anställningsvillkoren i övrigt som följer av LAS och MBL bör gälla också för Svenska kyrkans olika personalkategorier vid verksamhetsövergång i anledning av relationsändringen. Skyddet bör inträda med automatik. Eftersom kyrkokommunerna upphör att existera är det inte möjligt för arbetstagarna att stanna kvar som arbetstagare hos dessa arbetsgivare. För dem med statlig anställning är situationen annorlunda. Staten finns kvar. Emellertid skall statens befattning med kyrkliga frågor i princip helt upphöra. Det finns därför skäl att behandla dessa personalkategorier på samma sätt som den kyrkokommunalt anställda personalen.
De kollektivavtal som gäller vid tidpunkten för relationsändringen bör i tillämp-liga delar gälla för de nya arbetsgivarna till dess nya kollektivavtal träffats som är anpassade till de förhållanden som gäller efter relationsändringen. Bestämmelser om detta finns, som tidigare nämnts, i 28 § första stycket MBL. Dessa bör vara tillämpliga också på de kollektivavtal som gäller inom Svenska kyrkans verksamhetsområde.
De kollektivavtalsreglerade trygghetssystem som finns för den offentliganställda personalen inom Svenska kyrkan tillförsäkrar arbetstagarna vissa förmåner om de sägs upp av arbetsgivaren exempelvis i samband med en verksamhetsövergång. För trygghetssystemen gäller i princip att arbetstagaren inte har rätt till några förmåner om arbetstagaren motsätter sig ett byte av anställning som skäligen borde ha godtagits. Det är en uppgift för avtalsparterna att avgöra hur de kollektivavtalsreglerade trygghets-systemen skall tillämpas vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan.
Med hänsyn till de principiella ställningstaganden som nu redovisats bör det införas särskilda bestämmelser om vad som skall gälla för Svenska kyrkans personal vid relationsändringen. Om dessa bestämmelser placeras i den föreslagna lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan, måste de antas i den kvalificerade ordning som gäller för den lagen. Det bör därför stiftas en särskild lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000.
För den personal som är anställd med kyrkokommunala villkor är någon av Svenska kyrkans församlingar eller kyrkliga samfälligheter arbetsgivare. Dessa utgör i dag kyrkokommuner och de har rätt att beskatta sina medlemmar, såväl dem som tillhör Svenska kyrkan som dem som inte gör det. Efter relationsändringen kommer verksamheten i stället att utövas av det registrerade trossamfundet Svenska kyrkans organisatoriska delar: församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift. Dessa skall visserligen överta rättigheter och skyldigheter från kyrkokommunerna, men någon kommunstatus med beskattningsrätt kommer de inte att ha. Denna skillnad i rättslig ställning utgör en sådan förändring av arbetsgivarens karaktär att ett arbetsgivarbyte i anställningsskyddslagstiftningens mening måste anses ske vid relationsändringen. Det är således fråga om en verksamhetsövergång.
De rättigheter och skyldigheter som arbetstagarna har på grund av sina anställningsavtal och övriga anställningsförhållanden vid tidpunkten för relationsändringen bör då gå över från kyrkokommunerna till motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift inom Svenska kyrkan. Detta innebär att de som är anställda med kyrkokommunala villkor fortsätter sin verksamhet inom Svenska kyrkan med oförändrade rättigheter och skyldigheter. Detta gäller även de kyrkomusiker som har kvar det förstärkta anställningsskydd som konstitutorialet gav, eftersom detta utgör en del av deras anställningsavtal.
Som tidigare redovisats är arbetsgivarfunktionerna för dem som innehar prästtjänster uppdelade mellan staten och kyrkokommunerna. Med utgångspunkt från regle-ringen i kyrkolagen talar dock övervägande skäl för att staten endast agerar som ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren, kyrkokommunen. Tjänsterna är inrättade i kyrkans pastorat eller stiftssamfälligheter, dvs. i någon av Svenska kyrkans församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och det är också där som prästerna utövar sin verksamhet. Detta gäller också dem som innehar sin prästtjänst med fullmakt. Beträffande fullmakternas rättsverkningar gäller särskilda regler på kyrkans område som skiljer sig från dem som gäller för övriga fullmaktshavare. Utöver vad som följer av regleringen i kyrkolagen har fullmaktshavare på kyrkans område inte någon särskild rätt gentemot vare sig staten eller sin arbetsgivare.
De ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan innebär bl.a. att den statliga regleringen av prästtjänsterna upphör. Efter relationsändringen kommer den verksamhet som prästerna utövar att som huvudregel utövas inom någon av Svenska kyrkans församlingar eller kyrkliga samfälligheter eller inom något av kyrkans stift. Den förändring av församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas rättsliga ställning som sker vid relationsändringen innebär att det för prästernas del sker en verksamhetsövergång i den mening som avses i anställningsskydds-lagstiftningen.
De rättigheter och skyldigheter som prästerna har på grund av sina anställningsavtal och övriga anställningsförhållanden vid tidpunkten för relationsändringen bör då gå över till den församling, den kyrkliga samfällighet eller det stift inom Svenska kyrkan där verksamheten i fortsättningen skall bedrivas. Eftersom det särskilda skydd som anställningsformen fullmakt innebär utgör en del av prästens anställningsavtal, inbegrips även detta skydd i det som föreslås gå över vid relationsändringen. Detta innebär att alla präster fortsätter sin verksamhet inom Svenska kyrkan med oförändrade villkor.
De rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som vid relations-ändringen gäller för innehavare av biskopstjänst går över till det stift inom Svenska kyrkan i vilket biskopstjänsten är inrättad, om inte biskopen väljer att frånträda anställningen.
Om biskopen inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den nya arbetsgivaren skall biskopen anmäla detta till sin arbetsgivare senast den 31 december 1999. Anställningen skall i så fall anses ha upphört den 1 januari 2000.
LAS gäller inte för arbetstagare som har företagsledande eller jämförlig ställning. Svenska kyrkans biskopar är att jämställa med personer i företagsledande ställning. Biskoparna omfattas således inte av skyddsreglerna i LAS och deras anställningsavtal går därför inte automatiskt över till de nya arbetsgivarna. För att biskoparnas anställningar skall hamna inom Svenska kyrkan i dess förnyade gestalt krävs det alltså särskilda bestämmelser. Det behövs också särskilda bestämmelser som skyddar biskoparnas rättigheter och skyldigheter på motsvarande sätt som övriga personalkategoriers.
De rättigheter och skyldigheter som biskoparna har på grund av sina anställningsavtal och övriga anställningsförhållanden vid tidpunkten för relationsändringen bör då gå över till det stift inom Svenska kyrkan i vilket respektive biskopstjänst är inrättad. Eftersom det särskilda skydd som anställningsformen fullmakt innebär utgör en del av biskopens anställningsavtal, inbegrips även detta skydd i det som föreslås gå över vid relationsändringen. Detta innebär att biskoparna fortsätter sin verksamhet inom Svenska kyrkan med oförändrade villkor.
De rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som vid relationsändringen gäller för dem som är anställda vid Ärke-biskopsämbetet går över på Svenska kyrkan, om inte arbetstagaren väljer att frånträda anställningen.
Om arbetstagaren inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den nya arbetsgivaren skall arbetstagaren anmäla detta till sin arbetsgivare senast den 31 december 1999. Anställningen skall i så fall anses ha upphört den 1 januari 2000.
Pensionsåtaganden
Övergången av rättigheter och skyldigheter skall även omfatta pensionsrättigheterna. För biskoparna och prästerna skall det stift, den församling eller den kyrkliga samfällighet som anställningsavtalen går över till skall svara för de pensionsåtaganden som gäller vid tidpunkten för relationsändringen.
Ett så stort kapital som vid denna tidpunkt motsvarar hela pensionsskulden inklusive den särskilda löneskatten skall avskiljas ur kyrkofonden och användas för att trygga biskoparnas och prästernas pensionsfordringar.
Arbetstagarens rätt till ålders-, invaliditets- och efterlevandeförmåner går, enligt 6 b § tredje stycket LAS, inte såsom övriga rättigheter automatiskt över till den nya arbetsgivaren vid en verksamhetsövergång. Denne övertar därför inte på grund av övergången överlåtarens skyldighet att betala sådana intjänade förmåner. Detta hindrar inte att ansvaret för pensionsåtaganden på annan grund - t.ex. med stöd av lag - kan flyttas över i samband med verksamhetsövergång. Relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan innebär ingen förändring av kyrkans verksamhet. Också förhållandet arbetsgivare-arbetstagare är egentligen detsamma även om arbetsgivarens associationsform ändras. Samtliga övriga rättigheter och skyldigheter går enligt regeringens förslag över till den nya arbetsgivaren vid relationsändringen. Övergången av rättigheter och skyldigheter bör därför också omfatta de anställdas pensionsrättigheter. Detta innebär att det stift, den församling eller den kyrkliga samfällighet som anställningsavtalen går över till också skall svara för de pensionsåtaganden som gäller för biskoparna och prästerna vid tidpunkten för relationsändringen.
Biskoparnas och prästernas pensioner betalas av kyrkofonden. Utgående pensioner och gjorda pensionsåtaganden till biskopar och präster samt deras efterlevande bör säkerställas inför ändringen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Ett så stort kapital som vid relationsändringen motsvarar hela pensionsskulden inklusive den särskilda löneskatten bör därför avskiljas ur kyrkofonden och användas för att trygga biskoparnas och prästernas pensionsfordringar. Detta kan ske t.ex. i en försäkringsförening eller pensionsstiftelse, som övertar ansvaret för att utfästelserna kan infrias den dag pensionerna skall betalas ut. Kapitalet kan därefter överlämnas till föreningen/stiftelsen.
Av samma skäl som beträffande biskopar och präster skall det stift, den församling eller den kyrkliga samfällighet som anställningsavtalen går över till skall svara för de pensionsåtaganden som gäller för de anställda med kyrkokommunala villkor vid tidpunkten för relationsändringen.
300 mkr skall avskiljas ur kyrkofonden och användas för att underlätta ett samlat tryggande av denna personalkategoris pensionsfordringar.
Arbetsgivarna inom Svenska kyrkan skall ha fonderat sina historiska pensions-åtaganden senast vid utgången av år 2009. Till dess fondering har skett skall arbets-givaren kreditförsäkra pensionsåtagandena.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får ställa ut garantier för pensionsfordringar som ägs av pensionärer eller andra som avslutat sina anställningar med kyrkokommunala villkor. De som svarar för pensionsåtagandena skall betala en avgift för garantierna.
För övriga pensionsåtaganden som inte är möjliga att kreditförsäkra skall Svenska kyrkan ställa garanti.
Kyrkokommunerna med sina skiftande ekonomiska förhållanden har inte alls i samma utsträckning som kyrkofonden haft möjlighet att göra de reserveringar som krävs för att senare kunna infria pensionsskulderna. Som trygghet för pensionsutbetalningar har den enskilda kyrko-kommunen haft sin beskattningsrätt men den upphör med relations-ändringen. För att ersätta den trygghet som beskattningsrätten har inneburit förbereds nu ett samlat ansvarstagande inom hela Svenska kyrkan för pensionsåtagandena.
Om någon form av samlat ansvarstagande skall kunna uppnås torde det att krävas att kyrkokommunerna beräknar sina pensionsskulder på ett enhetligt sätt. Bortfallet av den säkerhet som beskattningsrätten och kyrkolagen har inneburit för anställda och tidigare anställda med kyrkokommunala villkor kan kompenseras genom att en del av kyrkofondens kapital tas i anspråk. För att underlätta ett samlat tryggande av pensionsskulderna bör därför ett bidrag på 300 mkr betalas ur kyrkofonden. Regeringen utgår från att dessa medel fördelas proportionerligt.
Inom en tioårsperiod efter relationsändringen bör samtliga arbetsgivare inom Svenska kyrkan ha fonderat alla sina historiska pensionsåtaganden.
De arbetsgivare som inte har möjlighet att genast fondera medlen bör vara skyldiga att under övergångstiden kreditförsäkra pensionsskulden på marknaden
Svenska kyrkan skall även svara för de pensionsåtaganden som vid tidpunkten för relationsändringen gäller för de anställda vid Ärkebiskopsämbetet.
6.3 Vittnesförbud
Enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken råder det förbud för vissa yrkeskategorier att vittna. Bestämmelsen innebär bl.a. att den som är eller har varit behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan inte får höras som vittne beträffande sådant som omfattas av tystnadsplikten i 36 kap. kyrkolagen. Tystnadsplikten, som gäller uppgifter som har erfarits under bikt eller enskild själavård, anses vara absolut. Prästens tystnadsplikt har ovillkorligt företräde framför vittnesplikten. Den genombryts inte heller av det s.k. meddelarskyddet.
Förbudet att höra den som är präst inom ett trossamfund eller den som har motsvarande ställning i ett sådant samfund som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård skall bestå. Regeringen har i prop. 1997/98:116 föreslagit att kyrkolagen inklusive den lagstadgade tystnadsplikten för präster, skall upphöra att gälla i och med relationsändringen. Det innebär att det efter relationsändringen inte är straffbart att bryta mot tystnadsplikten. För uppgifter som har anförtrotts före den 1 januari 2000 består dock den straffsanktionerade tystnadsplikten. Eftersom bestämmelsen i rättegångsbalken hänvisar till den lagreglerade tystnadsplikten måste den formuleras om. I sak föreslås dock inte någon ändring.
Regeringen delar den bedömning som Utredningen om trossamfundens rättsliga reglering ger uttryck för i betänkandet SOU 1997:41 att vittnesförbudet är livslångt för de uppgifter som en präst(eller den som intar motsvarande ställning) har fått del av under bikt eller enskild själavård under tid som han eller hon var behörig. Något särskilt förtydligande om detta behövs dock inte i lagtexten och har inte heller gjorts beträffande övriga yrkeskategorier som omfattas av vittnesförbudet (36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken). Detta innebär alltså att vittnesförbudet för dessa uppgifter fortsätter att gälla även efter det att prästen (eller den som intar motsvarande ställning) har lämnat sin tjänst eller sitt uppdrag, exempelvis till följd av pensionering.
7 Motionernas huvudsakliga innehåll
I motion 1998:29 sägs att den kyrkoantikvariska ersättning avser stora och för Sveriges folk betydelsefulla kulturvärden. Det krävs synnerligen ingående planering för att det "inte ska bli fel". Vid rätt handläggning kan kostnaderna för aktuella renoveringar etc. väsentligen minskas och resultatet kulturmiljömässigt förbättras. Om förslaget angående den kyrkoantikvariska ersättningen genomförs bör det vara angeläget att snarast planera de åtgärder som krävs. Därför hemställs i motionen att kyrkomötet begär, att Centralstyrelsen snarast uppgör ett förslag till handlingsplan hur de kyrkoantikvariska medlen ska användas fram till år 2009 att av kyrkomötet antagas år 1999.
I motion 1998:34 framhålls att de medeltida domkyrkorna i flera avseenden intar en särställning bland Sveriges kyrkor. De har uppförts som biskops- och stiftskyrkor och som stora, mäktiga katedraler. Varnhems och Vadstena klosterkyrkor har också en särställning. Genom sin storlek är de kostsamma att vårda. Staten har hittills tagit ett visst ekonomiskt ansvar för renoveringar av nämnda kyrkor. De statliga bidragen kan sägas har gått till såväl byggnadsvård i allmänhet, t ex omläggning av tak, som till renovering och vård av kulturminnen av konstnärlig art. Motionären konstaterar att regeringen anger att något särskilt stöd de aktuella kyrkorna inte bör utgå efter relationsförändringen. Regeringen förutsätter dock att Svenska kyrkan vid fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen beaktar dessa kyrkobyggnaders särställning. I motio-nen ställs frågan om regeringens uttalande kommer att ge ett tillräckligt framtida stöd då den kyrkoantikvariska ersättningen skall fördelas. Motionären menar att det för att klara såväl drift och underhåll som antikvarisk vård är viktigt att frågan om vad den kyrkoantikvariska ersättningen får utgå till inte ges en alltför snäv tolkning. I motionen refereras vad Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet uttalat beträffande möjligheten att i vissa fall kunna lämna ersättning vid löpande underhållsarbeten, under förutsättning att det är fråga om åtgärder som syftar till att bevara de kulturhistoriska värdena. Regeringen har anslutit sig till kommitténs uttalanden och i motionen sägs att regeringens uttalande torde ge det tolkningsutrymme som erfordras för att den kyrkoantikvariska ersättningen skall användas på ett ändamålsenligt sätt. Hemställan innebär att kyrkomötet som sin mening ger regeringen och Centralstyrelsen tillkänna vad som sägs i motionen om den kyrkoantikvarisk ersättningen.
I motionen 1998:35 påpekas att förslaget beträffande anställda vid Ärkebiskopsämbetet också bör gälla de anställda vid Domkyrkorådet i Lund, f.n. tre, personer.
I motion 1998:39 framhålls att två synpunkter givits allt större vikt vid de senaste årens överläggningar i stat-kyrkafrågan, nämligen att reformen bör ske i bredast möjliga enighet och att lösningen skall vara långsiktig. I motionen pekas på att i utredningsarbetet har föreslagits att en överenskommelse beträffande det ömsesidiga åtagandet att bevara de kulturhistoriska värde bör sträcka sig över 25 år medan regeringen i skrivelsen framlägger ett förslag med en varaktighet av endast 10 år. Motionärerna menar att de överväganden som görs i skrivelsen om hur en statsfinansiell neutralitet skall räknas fram inte blir särskilt övertygande. Den kyrkoantikvariska ersättningen bör i enlighet med tidigare beräkningar fastställas till 460 miljoner per år från och med år 2000. Om detta belopp av statsfinansiella skäl inte kan utbetalas redan från och med första året bör nivån nås senast efter fem år.
I motionen 1998:43 anförs att - mot bakgrund av att beskattningsrätten i praktiken kommer att bestå i fråga om begravningsverksamheten - det saknas skäl att pensions-åtagandena för kyrkogårdspersonalen skall kreditförsäkras till dess fondering sker. Kreditförsäkringen skulle bli en kännbar och helt onödig utgift för många pastorat.
I motion 1998:54 sägs att i den kompromiss som de förändrade relationerna mellan staten och kyrkan bygger på, stipulerades att kyrkan skulle få en kyrkoantikvarisk ersättning varje år i storleksordningen 400-500 miljoner kronor. Motionären menar att det inte är korrekt och i enlighet med kompromissens anda att blanda in den s.k. skatteadministrationsavgiften och det s.k. miljardpaketet för att nå en s.k. statsfinansiellt neutral lösning. Många inom kyrkan kommer att uppfatta detta som ett löftesbrott från regeringens sida och ett grovt avsteg från överenskommelsen. Vidare pekas på att undersökningar har visat att intresset för kyrkobyggnaderna är stort i svenska folket och att kyrkorna hör till vårt lands mest besökta turistattraktioner. Svenska folket måste, över den gemensamma ekonomi som skatten utgör, solidariskt bidra till kyrkobyggnadernas underhåll. Detta kan inte lastas enbart på de kyrkotillhöriga. Om så sker kan effekten bli att många kyrkor måste tas ur bruk eller stängas för besök. I motionen hemställs att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att den kyrkoantikvariska ersättningen från och med år 2000 bör uppgå till 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde och därefter årligen höjas utifrån index.
I motionerna 1998:18, 51 och 55 behandlas frågor rörande anställningsförhållanden för prästerna.
Förslaget i motionen 1998:55 innebär att det i lagen om Svenska kyrkans personal skall fastställas en renodlad stiftsanställning för samtliga präster. I motionen anförs att utgångspunkten att staten endast agerar som ställföreträdare för kyrkokommunen kan ifrågasättas. Där erinras bl.a. om kyrkolagens formulering (34 kap. 11 §) "domkapit-let som arbetsgivare" och framhålls att de många tendenser till omstrukturering av Svenska kyrkan i kongregationalistisk riktning som skett inte borde förstärkas genom en flyttning av arbetsgivarfunktionerna. Också en rätt balans vad gäller den s.k. dubbla ansvarslinjen kan därmed äventyras.
I motionen 1998:18 görs den tolkningen av de på verksamhetsövergång grundade bestämmelserna i förslaget till lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen att övergång till motsvarande församlingar, kyrkliga samfälligheter eller stift innebär fortsatt delade arbetsgivarfunktioner mellan den lokala nivån och stiftet. I motionen hävdas att den inomkyrkliga utredningen ("personalutredningen") avvikit från denna lagreglering och hemställs därför att kyrkomötet som sin mening skall förklara att de arbetsgivarfunktioner som idag utövas av den statliga myndigheten domkapitlet övergår till den regionala enheten stiftet inom det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan.
I motionen 1998:51 anförs att regeringens förslag till lösning på de s.k. fullmaktstjänsterna urholkar rättssituationen för dem som berörs. En naturlig lösning på frågan måste vara att stiften får uppgiften att uppfylla det skydd som fullmaktstjänsterna innebär. Präster som vill stå kvar i tjänst med fullmakt kan på så sätt förordnas till tjänstgöring i pastorat eller stift.
8 Utskottet
8.1 De kyrkliga kulturminnena
Det kyrkliga kulturarvet är en unik och ovärderlig del av det samlade kulturarvet. Det är därför ett gemensamt ansvar för alla, oavsett kyrkotillhörighet, att de kyrkliga kultur-minnena bevaras för kommande generationer. Svenska kyrkan måste självfallet ta ett särskilt ansvar.
Kyrkobyggnaderna utgör en mycket viktig del i det lokala samhällets identitet och spelar för många människor en betydelsefull roll vid avgörande skeden i livet. Här-igenom utgör kyrkobyggnaderna ett tecken på hur Svenska kyrkan som folkkyrka finns närvarande i hela landet.
För Svenska kyrkan är kyrkobyggnaderna primärt gudstjänstrum. Som sådana är kyrkobyggnaderna som sägs i regeringens skrivelse "ett levande kulturarv som genom århundradena kontinuerligt har använts och alltjämt används för samma ändamål".
1995 års principbeslut
I skrivelsen (RegSkr 1995:1) Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan angavs följande grundläggande principer för det som nu fått benämningen kyrkoantikvarisk ersättning. De ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan bör inte medföra försämrade förutsättningar för vård och underhåll av kyrkans kulturhistoriska värden. Det är ett allmänintresse att de kyrkliga kulturvärdena bevaras och därför bör den totala kostnaden inte bäras endast av dem som tillhör Svenska kyrkan. Kultur-minneslagens skyddsregler medför inskränkningar och ibland fördyrningar vid underhållet av de kyrkliga kulturvärdena och för detta bör församlingarna kompenseras. Den kyrkoantikvariska ersättningen bör vara ett led i ett ömsesidigt åtagande från staten och Svenska kyrkan att bevara kyrkobyggnadernas kulturvärden. Den närmare utformningen och omfattningen av ersättningen behövde utredas.
1995 års kyrkomöte fann att grundelementen i regeringens skrivelse såsom andra kyrkolagsutskottet hade formulerat dem tillgodosåg Svenska kyrkans behov och därmed kunde ligga till grund för reformarbetet avseende de framtida relationerna mellan kyrka och stat. Härvid anslöt sig kyrkomötet i sitt yttrande över regeringens skrivelse till de refererade utgångspunkterna för den kyrkoantikvariska ersättningen. Kyrko-mötet konstaterade att det gemensamma ansvaret bör komma till uttryck i en långsiktig överenskommelse mellan staten och kyrkan. Vilka kostnader det är fråga om behövde utredas (2KL 1995:1).
Även riksdagen anslöt sig i sitt principbeslut till bedömningen att det inte är rimligt att kostnaderna för bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar. Riksdagen fann också att en ekonomisk ersättning skulle vara ett led i ett ömsesidigt åtagande av staten och Svenska kyrkan att bevara de kulurhistoriska värdena och att detta borde komma till uttryck i en långsiktig överenskommelse (1995/96KU:12).
Utgångspunkter för den kyrkoantikvariska ersättningen
Utskottet finner i anslutning till 1995 års principbeslut, det fortsatta utredningsarbetet, remissvaren och regeringens skrivelse att följande utgångspunkter bör gälla för den kyrkoantikvariska ersättningen:
· De kyrkliga kulturminnena skall brukas och bevaras som ett levande kulturarv tillgängligt för alla.
· Svenska kyrkan svarar för vården av de kyrkliga kulturminnena och staten anger i kulturminneslagen de krav som samhället därvid ställer.
· Med hänsyn till de merkostnader som följer med ansvaret för det kyrkliga kulturarvet och till att det är ett allmänintresse att detta bevaras skall Svenska kyrkan erhålla en kyrkoantikvarisk ersättning från staten.
· Det skall ske en samverkan mellan Svenska kyrkan och samhällets antikvariska myndigheter i arbetet för att vårda och bevara de kyrkliga kulturminnena.
· Det skall träffas en långsiktig överenskommelse mellan Svenska kyrkan och staten om den kyrkoantikvariska ersättningens omfattning och användning.
· Vid kontrollstationer vart femte år bör det ske en närmare analys av den kyrko-anti-kvariska ersättningens omfattning och användning.
Dessa utgångspunkter kan såvitt utskottet ser bilda en gemensam utgångspunkt för den nödvändiga samverkan mellan staten och Svenska kyrkan i arbetet med att vårda och bevara de kyrkliga kulturminnena. Det råder en bred samstämmighet förankrad i hela samhället om angelägenheten i detta arbete.
På ett par punkter som tas upp i regeringens skrivelse avviker utskottets ställningstagande från regeringens förslag. Det gäller den kyrkoantikvariska ersättningens omfattning samt långsiktigheten i en överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan.
Den kyrkoantikvariska ersättningens omfattning och finansiering m.m.
I Kyrkoberedningens betänkandet (SOU 1994:42) Staten och trossamfunden redovisades att utredningen Ekonomi och rätt i kyrkan (ERK-utredningen) gjort en beräkning av de kulturhistoriska överkostnaderna för församlingskyrkorna. Det noteras att det är svårt att beräkna dessa kostnader. ERK-utredningen beräknade dock kostnaderna till 400 miljoner kronor i 1990 års penningvärde. Kyrkoberedningen angav att de remiss-instanser som uttalat sig i frågan i växlande grad uttryckt tveksamhet till det angivna beloppet och ansett detta lågt.
Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet har låtit Statskontoret göra en beräkning av den skäliga storleken på en kyrkoantikvarisk ersättning till Svenska kyrkan. Utgångspunkten för Statskontorets beräkning var att den statliga ersättningen skulle avse Svenska kyrkans överkostnader för vård av det kyrkliga kulturarvet. Sammanfattningsvis fann Statskontoret i likhet med flera undersökningar att 400 miljoner kronor i 1990 års penningvärde var ett rimligt belopp på den statliga ersättningen. (SOU 1997:43, bilaga 2) Detta har lagts till grund för kommitténs bedömning att ersättningen bör utgöra 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde.
Utskottet finner det naturligt att den kyrkoantikvariska ersättningens storlek, såsom också skett i utredningsarbetet, beräknas med utgångspunkt från de kulturhistoriskt betingade överkostnaderna för vården av kulturminnena. Regeringen anför i sin skrivelse att det är svårt att beräkna dessa kostnader. Även om detta är fallet bör noteras att Statskontorets beräkning grundar sig på flera undersökningar. Det har tidigare ifrågasatts om det angivna beloppet för den kyrkoantikvariska ersättningen inte är för lågt. Riksantikvarieämbetet har dock i sitt yttrande över betänkandet Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven bedömt att den föreslagna ersättningen är tillräcklig.
Utskottet finner att med de utgångspunkter för den kyrkoantikvariska ersättningen som ges i regeringens skrivelse finns det ett behov av en årlig ersättning med ett belopp motsvarande 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde. Det motsvarar de kulturhistoriskt betingade överkostnader som Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter har att svara för med utgångspunkt från kulturminneslagens bestämmelser till skydd för de kyrkliga kulturminnena.
Alltsedan 1995 års principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan har framhållits att den kyrkoantikvariska ersättningen bör vara ett led i ett ömse-sidigt åtagande av staten och Svenska kyrkan att bevara de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. Detta skall ta sig uttryck i en överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan.
Regeringen föreslår nu att den överenskommelse som skall ingås bör omfatta tio år. I proposition 1995/96:80 anslöt sig regeringen till det kyrkomötet framhållit om en långsiktig överenskommelse mellan staten och kyrkan. Även riksdagen ställde sig bakom detta. Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet har föreslagit att en långsiktig överenskommelse bör sträcka sig över 25 år. Regeringen har i skrivelsen tagit en annan ställning. Utskottet ansluter sig till kommitténs bedömning. Tio år är nämligen i detta sammanhang en kort tid. För att det skall vara fråga om långsiktighet och för att nå en önskvärd stabilitet bör överenskommelsen i enlighet med förslaget från kommittén angående det kyrkliga kulturarvet omfatta 25 år.
Det bör vara av värde för såväl staten som kyrkan att överenskommelsen såsom föreslås följs upp vid särskilda kontrollstationer. Vid dessa kan den kyrkoantikvariska ersättningens omfattning och användning prövas. Kontrollstationer bör med början år 2005 infalla vart femte år.
I tidigare diskussioner och i remiss 2 har utgångspunkten för den kyrkoantikvariska ersättningens storlek varit ett angivet behov av 400 miljoner kronor i 1990 års penningvärde eller 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde. I remissen har 79% av de svarande ställt sig positiva till den föreslagna omfattningen av den kyrkoantikvariska ersättningen. Regeringens förslag innebär att detta belopp skall utgå först 2009. Som skäl för detta pekar regeringen på att kyrkobyggnadsbidraget från kyrkofonden legat på 90 miljoner kronor de senaste åren och på de insatser som görs genom det s.k. miljardprogrammet för kyrkliga jobb. Regeringen menar att detta medför att det finns goda förutsättningar för att kyrkobyggnaderna och de kyrkliga kulturminnena i övrigt skall vara i ett allmänt gott skick vid relationsändringen. Vidare pekar regeringen på att vissa ekonomiska regleringar liksom den s.k. skatteadministrationsavgiften upphör.
Utskottet ser inte det som regeringen anför som några bärande skäl mot att den kyrkoantikvariska ersättningen bör utgöra 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde. Detta belopp är beroende av en beräkning av de verkliga överkostnader som är en följd av de krav staten ställer på Svenska kyrkan. Detta förändras inte av att det genom utjämningssystemet via kyrkofonden kunnat avsättas 90 miljoner kronor - alltså en betydligt lägre summa - som kyrkobyggnadsbidrag. Inte heller det s.k. miljardprogrammet medför att kostnaderna för det beräknade årliga underhållet minskar. Utskottet kan inte heller se att de nämnda ekonomiska regleringarna är av betydelse när den statliga ersättningen skall beräknas. Det är naturligt att kostnaderna kan variera mellan olika år.
Regeringen föreslår å ena sidan att det redan från och med år 2000 skall anges i lagen om kulturminnen att Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Å andra sidan föreslås att det inte skall utgå någon ersättning åren 2000 och 2001.
Utskottet vill alltså sammanfattningsvis slå fast att det efter relationsändringen finns ett behov av en kyrkoantikvarisk ersättning motsvarande 460 miljoner kronor per år i 1996 års penningvärde för att klara de kulturhistoriskt betingade överkostnaderna. Konsekvenserna om detta behov inte tillgodoses torde bli att kulturminneslagens krav inte kan uppfyllas.
Enligt utskottets mening är det inte acceptabelt att såsom antyds i regeringens skrivelse överväga en sänkt ambitionsnivå. Det är nödvändigt att på ett tillfredsställande sätt bevara de kulturminnen som enligt regeringens skrivelse utgör "den största sammanhållna delen" av det kulturarv som är "en omistlig och ofrånkomlig del av vår kulturella helhet och identitet".
Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna. Med detta föreslår utskottet att yrkande 1 i motion 1998: 39 avslås. I linje med vad som sägs i motion 1998:54 bör det ske en på lämpligt index baserad uppräkning av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Vad gäller finansieringen av den kyrkoantikvariska ersättningen saknas det enligt utskottets mening anledning att införa en särskild skatt. Det har visat sig lätt att missförstå vad den kyrkoantikvariska ersättningen innebär. När förslaget från det statliga utredningsarbetet lades fram visade det sig att många trodde att ersättningen skulle täcka alla kostnader för underhållet av kyrkobyggnaderna och inte endast de kulturhistoriskt betingade överkostnaderna. En särskild skatt kan underbygga ett sådant missförstånd.
Frågor om fördelningen av den kyrkoantikvariska avgiften tas upp i motion 1998:34. Där hemställs att kyrkomötet ger regeringen och Centralstyrelsen till känna det som sägs i motionen om behovet av och sättet att fördela kyrkoantikvarisk ersättning till de medeltida domkyrkorna samt klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem. Regeringen förutsätter i sin skrivelse att Svenska kyrkan vid fördelningen av den kyrko-antikvariska ersättningen beaktar dessa kyrkobyggnaders särställning. Utskottet delar regeringens uppfattning på denna punkt. Det finns därför inte skäl att göra något särskilt tillkännagivande och motion 1998:34 bör därför avslås.
Samverkan i frågor som rör de kyrkliga kulturvärdena
Enligt utskottets mening bör kyrkomötet tillstyrka att det i linje med vad regeringen föreslår bildas samrådsgrupper för kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Vissa frågor om dessa samrådsgrupper bör tas upp i arbetet med överenskommelsen mellan staten och kyrkan. Till det som kan behöva behandlas i samrådsgrupperna hör avvägningen mellan önskan att förändra kyrkorummet utifrån församlingens och gudstjänstens behov och strävan att bevara de kulturhistoriska värdena för deras egen skull. Det är viktigt att utveckla en ömsesidig förståelse och söka efter lösningar som kan tillgodose såväl de liturgiskt som de antikvariskt betingade önskemålen.
I motion 1998:29 föreslås att Centralstyrelsen för fastställande av 1999 års kyrko-möte skall lägga fram en handlingsplan för användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen. Enligt utskottets bedömning är frågan om en eventuell handlingsplan alltför tidigt väckt. Om en sådan skall tas fram måste den bygga på det beslut som riksdagen kommer att fatta med anledning av en kommande proposition. Vidare kan noteras att den överenskommelse som skall träffas mellan staten och Svenska kyrkan torde komma att ge vissa förutsättningar för den kyrkoantikvariska ersättningens användning. Slutligen bör observeras att det på den nationella nivån skall ske samråd med Riksantikvarieämbetet beträffande fördelningen av ersättningen mellan stiften. Motionen bör därför avslås.
Kulturminneslagen efter relationsändringen
I regeringens skrivelse konstateras att det av riksdagens principbeslut framgår att kultur-minneslagens skydd för de kyrkliga kulturminnena skall behållas vid relationsändringen. Detta förhållande med generella skyddsföreskrifter för kyrkliga kulturminnen utgör en grund för den kyrkoantikvariska ersättningen och det föranledde inga erinringar från 1995 års kyrkomöte i dess principyttrande.
Enligt regeringens förslag skall i kulturminneslagen med kyrkobyggnad förstås en byggnad som före den 1 januari 2000 invigts för Svenska kyrkans gudstjänst. Mot detta finns inget att erinra. Inte heller mot förslaget att skyddsbestämmelserna i kulturminnes-lagen följer kyrkobyggnaden om det sker en överlåtelse.
Det kan ifrågasättas om det behövs en sådan detaljreglering att det föreskrivs i kulturminneslagen att två personer skall utses för att föra en förteckning över de kyrkliga inventarierna och att det skall ske en anmälan till länsstyrelsen av vilka som utsetts. Utskottet menar dock att kyrkomötet inte behöver rikta någon invändning på denna punkt. Det är rimligt att det finns möjligheter att ingripa för att åstadkomma rättelse om någon inte följer vad som gäller i fråga om vården av de kyrkliga kulturminnena. De föreslagna bestämmelserna om överklagande bör tillstyrkas. Vad gäller förslagen till ändringar i kulturminneslagen föreslår utskottet att dessa tillstyrks av kyrkomötet.
8.2 Svenska kyrkans personal
Allmän förutsättning
Uppgiften för årets kyrkomöte är att med anledning av regeringens skrivelse yttra sig över regeringens förslag till lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000. Bestämmelserna reglerar vad som skall gälla vid själva övergångstidpunkten.
Vid nästa års kyrkomöte skall behandlas förslag till inomkyrklig reglering i kyrkoordningen av frågor rörande de kyrkligt anställda.
Nuvarande förhållanden
Den offentliganställda personalen i Svenska kyrkan utgörs av tre huvudkategorier: anställda med kyrkokommunala villkor, präster med statligt reglerade anställningsvillkor samt biskoparna som är statligt anställda. Även de anställda vid Ärkebiskopsämbetet samt vid Domkyrkorådet i Lund har statlig anställning.
Verksamhetsövergång
I skrivelsen konstaterar regeringen att relationsändringen sker i samförstånd mellan staten och Svenska kyrkan men att det i formellt hänseende är staten som i princip ensidigt fattar de nödvändiga besluten. I den föreslagna lagen om Svenska kyrkan regleras kyrkans grundläggande organisation och verksamhet på sådant sätt att det med fog kan sägas att den kyrkliga verksamheten i huvudsak kommer att vara densamma efter ändringen av relationerna. Ur arbetsrättslig synvinkel innebär emellertid stat-kyrka-reformen en förändrad situation. Av väsentlig betydelse är bytet av associationsform från kyrkokommuner med beskattningsrätt till enheter på olika nivåer inom trossamfundet Svenska kyrkan. Regeringen konstaterar att denna skillnad i rättslig ställning utgör en sådan förändring av arbetsgivarens karaktär att ett arbetsgivarbyte i anställningsskyddslagstiftningens mening måste anses ske vid relationsändringen. Det blir alltså ur arbetsrättslig synvinkel fråga om en verksamhetsövergång. Vid verksamhetsövergång gäller regler om skydd för arbetstagares rättigheter m.m. i LAS och MBL. Bestämmelserna innebär en automatisk övergång av den tidigare arbetsgivarens samtliga rättigheter och skyldigheter - utom i fråga om pensionsförmåner - till den nya arbetsgivaren, sådana de var vid tidpunkten för överlåtelsen. Reglerna grundar sig på ett EG-direktiv. Det är ytterst EG-domstolen som avgör om den svenska lagstiftningen är förenlig med EG-direktiv.
Bestämmelserna i den föreslagna lagen om Svenska kyrkans personal har utformats med utgångspunkt från detta regelverk.
När det gäller prästernas anställningsförhållanden har den nuvarande uppdelningen mellan staten och kyrkokommunen av arbetsgivarfunktionerna för dem som innehar prästtjänster lett till oklarhet om staten tillsammans med kyrkokommunen är arbets-givare för prästerna eller om staten endast agerar som ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren, kyrkokommunen. Regeringen finner (skrivelsen s. 167 och 178) med utgångspunkt från regleringen i kyrkolagen övervägande skäl tala för att staten endast agerar som ställföreträdare.
Som nyss nämnts blir enheterna inom trossamfundet Svenska kyrkan helt nya arbets-givare. Också för prästernas del sker därför en verksamhetsövergång i den mening som avses i anställningsskyddslagstiftningen och EG-direktivet. Huruvida staten tillsammans med kyrkokommunen är arbetsgivare eller endast agerar ställföreträdare för kyrko-kommunen, saknar betydelse i detta sammanhang. Kyrkokommunerna upphör att existera och statens befattning med kyrkliga frågor skall i princip helt upphöra. Eftersom den verksamhet som kyrkoherdar och komministrar är engagerade i bedrivs i de nya enheterna församlingar och samfälligheter inom trossamfundet Svenska kyrkan medför lagregleringen om verksamhetsövergång att de blir anställda i dessa lokala enheter.
Mot denna bakgrund anser utskottet också att motionen 1998:18 skall avslås. Utskottet vill med anledning av denna motion även framhålla att utskottet inte anser att den nya regionala enheten stiftet inom trossamfundet Svenska kyrkan "motsvarar" den regionala statliga myndigheten domkapitlet. När uttrycket "motsvarande" i lagbestämmelsen används även i fråga om stift har det enligt utskottets mening samma innebörd som i fråga om församlingar och samfälligheter, nämligen att den nuvarande stiftssamfälligheten med kommunstatus motsvaras av den regionala enheten stiftet inom trossamfundet Svenska kyrkan.
Utskottet tolkar yrkandet i motionen 1998:55 som att bestämmelserna i lagen om Svenska kyrkans personal med den arbetsrättsliga lagstiftningen om verksamhetsövergång som grund men med utgångspunkten att prästerna idag är statligt anställda skall ges en lydelse som innebär en stiftsanställning av alla präster. Mot bakgrund av gällande lagstiftning om verksamhetsövergång anser utskottet att motionen 1998:55 skall avslås.
Präster anställda med fullmakt
En särskild fråga gäller anställningsvillkoren för de präster som är anställda med fullmakt. Regeringens förslag innebär enligt utskottets bedömning att den präst som vid verksamhetsövergången innehar en fullmaktstjänst är bibehållen fullmaktens rättsverkningar även gentemot den nya arbetsgivaren inom trossamfundet Svenska kyrkan. Samtidigt innebär förslaget att trossamfundet Svenska kyrkan inte har något ansvar gentemot staten eller den enskilda präst som väljer att inte gå över till anställning inom Svenska kyrkan. Utskottet har därför att utifrån de intressen kyrkomötet har att bevaka inte något att erinra mot regeringens förslag.
I motionen 1998:51 hävdas att stiften bör överta ansvaret för alla präster som är anställda med fullmakt, vilka enligt motionen "på så sätt kan förordnas till tjänstgöring i pastorat eller stift". En sådan särreglering är inte möjlig mot bakgrund av vad som ovan anförts om den verksamhetsövergång som relationsändringen innebär och om det regelverk som därvid gäller. Utskottet anser att motionen 1998:51 skall avslås.
Anställda vid Domkyrkorådet i Lund
Utskottet anser att den ändring som yrkas i motionen 1998:35 avseende anställda vid Domkyrkorådet i Lund skall tillstyrkas. Att rådet är en statlig myndighet som förutsätts upphöra vid relationsändringen framgår bl.a. av prop. 1997/98:116 s. 86-87.
Pensionsåtaganden
I motionen 1998:43 anförs att den särskilda avgift som alla som är folkbokförda i Sverige skall betala för att täcka kostnaderna för begravningsverksamheten motiverar undantag från kravet på kreditförsäkring av pensionsåtagandena för kyrkogårdspersonalen. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet anser att kyrkomötet med anledning av motionen skall ge regeringen till känna att regeringens förslag i denna fråga avstyrks.
När det gäller pensionsfrågorna anser utskottet att i övrigt regeringens förslag vad gäller 5 - 6 §§ lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen skall tillstyrkas.
Lagen i övrigt
Utskottet anser att regeringens förslag till lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändring i övrigt skall tillstyrkas.
8.3 Vittnesförbud
Den ändring av bestämmelsen om vittnesförbud i rättegångsbalken som regeringen föreslår avser ingen ändring i sak. Den är betingad av att den i kyrkolagen reglerade tystnadsplikten för präster upphör vid relationsändringen. Denna fråga behandlades av kyrko-mötet 1997 (2KL 1997:8 s. 34 ff.) med anledning av regeringens skrivelse 1997:2 Staten och trossamfunden - grundläggande frågor. Utskottet fann därvid inte skäl föreligga att påfordra lagstiftning om tystnadsplikt för präster utöver vad regeringen föreslog. Vid ärendets behandling i kyrkomötet (protokoll 1997:10 s.52 ff.) betonades starkt den mycket stora vikt som utskottet fäst vid att vittnesförbudet förutsatts vara kvar.
I förslaget till kyrkoordning ingår bestämmelser om tystnadsplikt att gälla fr.o.m. relationsändringen.
Utskottet finner det angeläget understryka att vittnesförbudet är knutet till ämbetet som präst och inte till anställning som präst. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen i skrivelsen ger tydligt uttryck för att vittnesförbudet är livslångt för de uppgifter som en präst har fått del av under bikt eller enskild själavård under tid som han eller hon varit behörig att utöva ämbetet. Förbudet fortsätter alltså att gälla även efter det att prästen har lämnat sin tjänst eller sitt uppdrag, exempelvis till följd av pensionering.
Utskottet anser att regeringens förslag i fråga om vittnesförbud skall tillstyrkas.
9 Hemställan
Utskottet hemställer med anledning av regeringens skrivelse 1998:1
1. beträffande den kyrkoantikvariska ersättningen
att kyrkomötet med anledning även av motion 1998:54 och med avslag på motion 1998:34 och 1998:39, yrkande 1, ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande samverkan i frågor som rör de kyrkliga kulturvärdena
att kyrkomötet med avslag på motion 1998:29 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande kulturminneslagen efter relationsändringen
att kyrkomötet tillstyrker förslagen i regeringens skrivelse,
4. beträffande Svenska kyrkans personal utom vad avser pensionsfrågor
att kyrkomötet med bifall till motion 1998:35 och med avslag på motionerna 1998:18, 51 och 55 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. beträffande Svenska kyrkans personal vad avser pensionsfrågor
att kyrkomötet med anledning även av motion 1998:43 ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt
6. beträffande vittnesförbud
att kyrkomötet ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Sigtuna den 25 augusti 1998
På andra kyrkolagsutskottets vägnar
Torgny Larsson
Gunnar Edqvist
Gunnar Samuelsson
Närvarande: Torgny Larsson, ordförande, Birgith Wiklund Molberg, Tor Frylmark, Lars Johnsson, Hans-Olof Hansson, Hans-Olof Andrén, Britt Louise Agrell, Elisabeth Engberg, Thomas Söderberg, Herbert Sjödin, Anna-Lena Forsdahl, Per Åke Axelsson, Robert Schött, Ingrid Johansson Fjelkman och Erna Arhag.
Biskoparna Christina Odenberg och Bengt Wadensjö har deltagit i utskottets överläggningar.
Särskilt yttrande av biskop Bengt Wadensjö
och Per Åke Axelsson
Vi anser att regeringens förslag till ändring i kulturminneslagen i vissa avseenden ger uttryck för en detaljreglering som det torde bli svårt att tillämpa i det praktiska kyrko-livet.
Läronämndens yttrande
1998:4
med anledning av motioner om mindre församlingars rätt att finnas till, personalfrågor och prästernas anställningsförhållanden
Till läronämnden har för yttrande överlämnats KMot 1998:16, 18 och 55 om mindre församlingars rätt att finnas till, personalfrågor i samband med relationsändringen år 2000 samt om prästernas anställningsförhållanden efter relationsändringen år 2000.
Motionerna tar upp frågor som har läromässiga aspekter. De berör vissa delar av det kyrkoordningsförslag som för närvarande remissbehandlas. Läronämnden avser att yttra sig över det slutliga kyrkoordningsförslaget i samband med att detta skall behandlas vid 1999 års kyrkomöte.
Uppsala den 11 augusti 1998
På läronämndens vägnar
KG HAMMAR
Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Björn Skogar, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Astrid Andersson Wretmark.
  
|