Gudstjänstutskottets betänkande
1996:3

Församlingens gudstjänstliv

I motionerna 3, 13, 17 och 41 till kyrkomötet framläggs förslag som rör församlingens gudstjänstliv.

I motion 1996:3 av Christina Åkerlund och Eskil Jinnegård hemställs

    att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen verkar för en vitalisering av kyrkorådens aktivitet och medansvar för församlingens gudstjänstfirande i den anda som den tidigare församlingsstyrelselagen och nuvarande kyrkolagen ger uttryck för.

I motion 1996:13 av Karl-Johan Nilsson hemställs

    att kyrkomötet hos Centralstyrelsen begär att ytterligare information på lämpligt sätt meddelas direkt till alla kyrkoråd och kyrkoherdar, varvid samrådsförfarandet särskilt framhålls.

I motion 1996:17 av Sten Lundgren hemställs

    att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen verkar för en vitalisering av kyrkorådens aktivitet och medansvar för församlingens gudstjänstfirande.

I motion 1996:41 av Carl-Henric Grenholm hemställs

    att kyrkomötet hos Centralstyrelsen begär att åtgärder vidtas för att främja ett varierat utbud av söndagens huvudgudstjänst och sådana former för dessa gudstjänster som präglas av luthersk folklighet.

Läronämnden har yttrat sig över motionerna 3, 13, 17 och 41. Läronämndens yttrande bifogas som bilaga.

BAKGRUND

I motionerna 1996:3, 13, 17 och 41 framläggs förslag som på olika sätt rör församlingens gudstjänstliv. Motionärerna önskar att församlingens inflytande skall öka och att man i församlingen skall eftersträva ett varierat gudstjänstliv.

Frågan om ansvarstagande för gudstjänstlivet i församlingen har vid flera tillfällen varit föremål för kyrkomötets och ombudsmötets behandling. Tendensen har på detta punkt varit mycket tydlig. Ansvaret för församlingens gudstjänstliv har delats av pastor och kyrkoråd i samspel med varandra, så som det också är reglerat i kyrkolag och Svenska kyrkans författning. Till kyrkorådets uppgifter hör att främja kyrkans gudstjänstliv och att i samråd med de präster och kyrkomusiker som tjänstgör i församlingen meddela föreskrifter om vilka former av huvudgudstjänst som skall användas i församlingen.

Den här väckta frågan om ansvarstagande för gudstjänstlivet har dock inte begränsats till att enbart handla om denna samverkan mellan pastor och kyrkoråd. En medveten strävan har länge funnits att dra in många i församlingen i planering och förberedelse av gudstjänsterna samt att många får ansvar för olika konkreta uppgifter i gudstjänsten som exempelvis textläsningar, förböner, utdelande av nattvarden etc.

För att öka delaktigheten i gudstjänstlivet har möjligheten funnits att i församlingarna bilda gudstjänstgrupper, som i samverkan med pastor och kyrkoråd arbetar med långsiktig planering och utvärdering av gudstjänstlivet, med konkreta förberedelser, utbildning av medarbetare och fördelning av arbetsuppgifter.

1986 års kyrkohandbok nämner i sitt inledande avsnitt med anvisningar och i anvisningarna till huvudgudstjänsternas moment "kyrkans förbön" att kyrkomusiker och övriga lekmän kan ta ansvar för flera av gudstjänstens moment, liksom att det är betydelsefullt med en lokal förankring.

Till 1991 års ombudsmöte förelåg en motion av biskop Gunnar Weman m.fl. Motionen syftade till att ytterligare öka församlingarnas engagemang, medinflytande och medansvar när det gällde gudstjänstlivet, OMot 1991:536. I sitt betänkande visade gudstjänstutskottet på att utvecklingen i Svenska kyrkan inte är en isolerad företeelse, utan kan konstateras i många olika samfund över hela världen, liksom i de kristna samfunden i vårt eget land. Utskottet lyfte i betänkandet fram en formulering från Centralstyrelsens skrivelse till 1986 års kyrkomöte om lekmannaaktivitet: "Att liturgi är en gemenskapshandling och att gudstjänsten formas och genomförs av präst och församling gemensamt är en välkänd reformatorisk tanke som varit vägledande för de senaste decenniernas liturgiska utveckling." CsSkr 1986:2, III.2.6. Lekmannaaktiviteten.

1986 års kyrkomöte kom också att betona "vikten av samverkan mellan präst, kyrkomusiker och lekmän i gudstjänstens förberedelse och genomförande".

Gudstjänstutskottet vid 1991 års ombudsmöte gjorde i sitt betänkande, OG 1991:501, en kraftig markering av vikten av lekmännens medverkan och ansvarstagande i församlingens gudstjänstliv. Utskottet framhöll att ett myndigförklarande av församlingens lekmän innebär att dessa skall ha del i ansvaret för gudstjänstens förberedelse och genomförande. Här speglar gudstjänsten kyrkans gudsbild och människosyn. Med 1986 års kyrkohandbok har församlingarna fått nya möjligheter för gudstjänstlivet, som församlingarna ännu endast är i början av att använda. Utskottet önskade ett uttalande, som skulle sändas till alla församlingars kyrkoråd för att hjälpa församlingarna att arbeta med frågorna om hur de vill att gudstjänstlivet skall se ut och hur detta skall utvecklas dit församlingarna önskar.

Läronämnden menade i sitt yttrande till 1991 års ombudsmöte över motionen från biskop Gunnar Weman, att förslaget helt låg i linje med de teologiska och pastorala principer som låg till grund för kyrkomötets arbete med kyrkohandboken, Ln 1991:502.

Ombudsmötet beslutade i enlighet med utskottets förslag. Det uttalande som ombudsmötet på detta sätt ställde sig bakom fick även biskopsmötets stöd. Till alla församlingars kyrkoråd sändes hösten 1991 en folder med ombudsmötets och biskopsmötets gemensamma uttalande om församlingarnas utvecklingsarbete i fråga om gudstjänsten. Uttalandet var undertecknat av ombudsmötets dåvarande ordförande Göran Åstrand och dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström.

I detta uttalande som sändes till kyrkoråden stod bland annat: "På lekmannasidan måste sålunda fler än kyrkvärdarna ges faktiska möjligheter att uttrycka sin delaktighet i gudstjänsten. På den materiella sidan måste kyrkorådet verka för att det finns tidsmässigt utrymme, så att präst, kyrkomusiker och övriga församlingsanställda kan bilda en församlingens gudstjänstgrupp tillsammans med engagerade gudstjänstdeltagare. En sådan gudstjänstgrupp kommer att bidra till att gudstjänsten gradvis utvecklas i här antydd riktning."

Tillsammans med ombudsmötets och biskopsmötets gemensamma uttalande sändes till kyrkoråden även ett utdrag ur gudstjänstutskottets betänkande vid 1991 års ombudsmöte: "Gudstjänstens utveckling, en lägesbeskrivning." Uttalandet och lägesbeskrivningen sändes också till kyrkoherdarna vid samma tillfälle.

Genom ett samarbete mellan Svenska kyrkans Församlingsnämnd och Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund föreläste två av nämndens konsulenter under åren 1990-93 i de flesta av stiften för kyrkorådsledamöter i SKFP:s stiftsavdelningar om vikten av ett ökat lekmannaansvar för gudstjänstlivet och vilka möjligheter kyrkohandboken och regleringen ger för detta.

I serien med förslag till tillägg till kyrkohandboken har Församlingsnämnden under en lång följd av år publicerat idématerial för att stimulera ett varierat gudstjänstliv och ett ökat ansvarstagande. Detta har skett genom publicering av förslag till tillägg till kyrkohandboken och genom olika slag av andra idématerial för gudstjänstlivet, exempelvis för midsommardagen.

Det ökade ansvarstagandet behandlas särskilt i "Gudstjänst i Svenska kyrkan. En praktisk handledning. Mitt i församlingen 1994:8". Där tas det gemensamma ansvaret för gudstjänstlivet i församlingen upp som ett helhetsperspektiv. I kapitel 3 "Församlingens gudstjänst" redovisas kyrkorådets möjligheter till samverkan med pastor för att främja gudstjänstlivet, hur man arbetar för att göra många delaktiga, hur gudstjänstgrupper kan startas och arbeta etc. Även det varierade gudstjänstlivet får en stor plats i denna framställning. Eftersom boken används i undervisningen av blivande präster kan den i viss mån komma att främja samverkan mellan präster och kyrkoråd. En uppföljning med kyrkoråden i samarbete med Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund skulle möjligen ytterligare kunna främja denna samverkan.

I serien "Mitt i församlingen" har i augusti innevarande år publicerats ytterligare en volym som understryker betydelsen av lekmannansvar, samverkan och variation: "Gudstjänst från grunden. Mitt i församlingen 1996:3". I ett kapitel kallat "Från idé till beslut" behandlas kyrkorådets roll i gudstjänstlivet utförligt. Denna bok vänder sig främst till de församlingar där ett uppbyggnadsarbete måste starta från grunden.

Till 1995 års kyrkomöte föreslogs i motion 1995:12 åtgärder för att stärka kyrkorådets befogenheter att påverka inriktningen och utformningen av gudstjänstlivet. Motionären återkommer till årets kyrkomöte i samma fråga, motion 1996:13. Läronämnden yttrade sig vid förra årets kyrkomöte över motionen, Ln 1995:6, och menade att det är kyrkoherden som inför biskop och domkapitel bär det yttersta ansvaret för undervisningen om nattvardens ställning i församlingslivet och att gudstjänstlivet utformas i enlighet med Svenska kyrkans lära och ordning. "Till det ansvaret hör att beslut om frekvensen av mässor och andra gudstjänster fattas först efter lyhört samråd inom församlingen."

Utskottet skrev i sitt betänkande, KG 1995:3, att regleringen av ansvarsfördelningen mellan pastor och kyrkoråd är väl beskriven och inte kräver någon ytterligare författningsenlig reglering. Med anledning av detta yrkade utskottet avslag på motionen, vilket också blev kyrkomötets beslut.

Läronämnden hänvisar i sitt yttrande över motionerna 1996:3, 13, 17 och 41 till det här tidigare nämnda yttrandet vid 1995 års kyrkomöte. Nämnden betonar ånyo den lyhörda samverkan mellan pastor och kyrkoråd, och vikten av lyhördhet inför lokala traditioner.

I motion 1996:41 begär motionären att Centralstyrelsen skall vidta åtgärder för att främja ett varierat utbud av söndagens huvudgudstjänst. Avsikten med de föreslagna åtgärderna är att inte alla huvudgudstjänster skall firas med nattvard. I detta överensstämmer denna motion med avsikten i motion 1996:13. De önskar båda främja ett varierat, församlingsförankrat gudstjänstliv, där både huvudgudstjänst med och utan nattvard skall förekomma.

Den nattvardslösa huvudgudstjänsten i Svenska kyrkan är en följd av gudstjänstlivets läge när reformationen genomfördes. I Sverige, liksom i Tyskland, gick de döpta sällan till kommunion. Att gå till kommunion en eller ett par gånger per år var vanligt. De lutherska reformatorernas teologiskt grundade vilja att församlingen skall fira mässa varje söndag är väl dokumenterad och oomtvistad. En huvudgudstjänst med nattvard men utan kommunikanter var dock inte, utifrån luthersk syn på nattvarden, möjlig, därför växte i de lutherska kyrkorna fram en ordning för huvudgudstjänst utan nattvard. Den kom att bestå av moment från den medeltida mässan, men utan nattvardsdelen. Predikan blev ett viktigt moment i den nattvardslösa huvudgudstjänsten.

Reformatorerna grundade sin önskan om söndaglig mässa på fornkyrkans gudstjänstliv. Normalt föregicks där nattvardens gudstjänst av ordets gudstjänst med bibelläsningar och utläggning, men ordets gudstjänst kunde ibland ersättas av dopgudstjänst eller ordinationsgudstjänst. Nattvarden saknades dock aldrig i församlingens huvudgudstjänst.

Det är dock värt att notera, att även om fornkyrkans, liksom exempelvis medeltidens gudstjänstliv, har haft huvudgudstjänst med nattvard som församlingens samlingspunkt under veckan, så har en majoritet av det totala antalet gudstjänster som firats i församlingen varit gudstjänster utan nattvard. Vid sidan av söndagens huvudgudstjänst med nattvard har alltid funnits olika slag av bönegudstjänster. På detta sätt har det i kyrkans historia alltid funnits både gudstjänster med och utan nattvard.

Att antalet gudstjänster med nattvard i dag kan uppfattas som stort har att göra med att den tidigare balansen mellan gudstjänster med och utan nattvard har förändrats kraftigt under 1900- talet. När antalet bönegudstjänster, såsom ottesång, aftonsång, veckopredikan etc. har reducerats till ett minimum samtidigt som huvudgudstjänsten firas allt oftare med nattvard, finns inte längre den variation mellan gudstjänster med och utan nattvard som tidigare funnits i kyrkohistorien.

Om söndagens huvudgudstjänst normalt skall firas med eller utan nattvard har några gånger belysts i kyrkomötessammanhang. En tydlig tendens har varit att betrakta högmässan som fullständig endast när nattvard firas. En annan tendens har varit en strävan efter att söndagens huvudgudstjänst skall firas med nattvard. Tydligt har också funnits med i utvecklingen att frågan om huvudgudstjänsten skall firas med eller utan nattvard främst skall lösas lokalt i samverkan mellan kyrkoherden, som har det pastorala ansvaret, och kyrkorådet.

Utvecklingen under de senaste åren i Svenska kyrkan har rört hur ett beslut skall fattas om ett lämpligt antal huvudgudstjänster med nattvard. Vid 1992 års kyrkomöte beslutades att domkapitlet får föreskriva minsta antalet huvudgudstjänster med nattvard i en församling. Det faktiska beslutet om hur gudstjänstlivet skall utformas i församlingen skall enligt nuvarande reglering fattas lokalt i en samverkan mellan pastor och kyrkoråd.

Läronämnden skriver i sitt yttrande till årets kyrkomöte, Ln 1996:5, att ordets förkunnelse inte kan sättas i motsats till utdelandet av sakramenten. Båda är centrala för en reformatorisk gudstjänstsyn. Martin Luther och bekännelseskrifterna håller fast vid söndaglig mässa, där evangeliet erbjuds både i Ordet och sakramenten. Läronämnden hänvisar vidare till sitt yttrande 1995:6 och betonar det samråd inom församlingen som behövs för gudstjänstlivets utformning med lyhördhet för tradition och skilda behov.

UTSKOTTET

Utskottet instämmer i att arbetet med att främja kyrkorådens och lekfolkets ökade ansvarstagande för gudstjänstlivet måste fortsätta. Mycket har redan skett i Svenska kyrkans församlingar när det gäller ökad delaktighet och ökat ansvarstagande för gudstjänstlivet. Utskottet vill understryka betydelsen av ett fortsatt förändringsarbete. Det här nämnda ansvarstagandet är ett viktigt uttryck för en människosyn där människan har givits en aktivt ansvarstagande roll i Guds värld. Ett sådant ansvarstagande är även en nödvändig förutsättning för den vitalisering av gudstjänstlivet i Svenska kyrkan som utskottet, i likhet med motionärerna, önskar.

Utskottets mening är dock, att det är stiften som i samverkan med församlingarna skall arbeta med församlingsutveckling och främja gudstjänstlivet. Den verksamhet som bedrivs inom Församlingsnämnden, på kyrkomötets och ombudsmötets uppdrag, har här en stor betydelse. Detta arbete sker främst gentemot stiften.

Utskottet önskar undvika, att frågor av lokal och pastoral karaktär löses genom initiativ från Centralstyrelsen eller genom att man hänvisar till sådana initiativ. Det är inte, enligt utskottet, en riktig utveckling om Svenska kyrkans nationella nivå skall ta ytterligare initiativ direkt in i det pastorala arbetet.

Den normala gången för ett utvecklingsarbete av detta slag bör vara, att Församlingsnämnden samverkar med stiften när det gäller idé-, inspirations- och metodmaterial, men att det är stiften som samverkar med de församlingar som finns inom stiftet. Stiften har också möjligheten att engagera Församlingsnämndens konsulenter i utbildnings- och inspirationsverksamhet, så som hittills varit vanligt. Därutöver ser utskottet positivt på att Församlingsnämnden, som hittills, publicerar skriftserien "Mitt i församlingen" med material som församlingarna kan använda i sitt utvecklingsarbete. Denna skriftserie rekommenderar både stiften och Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund att församlingarna prenumererar på.

Utskottet önskar en vitalisering av stiften i de frågor som motionärerna tar upp. Stiften skulle kunna ta ytterligare initiativ till ökat ansvarstagande av kyrkoråd och lekfolk för gudstjänstlivet. Sådana stiftsinitiativ kan, enligt utskottet, ske i samarbete med Församlingsnämnden, Kyrkosångsförbundet och Pastoratsförbundet med syfte att nå både förtroendevalda och församlingarnas övriga aktiva lekmän.

Utskottet hänvisar, med anledning av motionerna till årets kyrkomöte, åter till att det finns en tydlig reglering av ansvarsförhållandet mellan kyrkoråd och pastor. Utskottet hänvisar vidare till läronämndens yttrande samt att en hel del material redan har publicerats för att främja ett varierat gudstjänstliv och en utveckling till att kyrkoråd och övriga lekmän tar aktivt ansvar.

Med anledning av motionerna 1996:13 och 1996:41 vill utskottet framhäva att utskottet är väl medvetet om den färdriktning, som Svenska kyrkan har slagit in på, och som innebär att allt oftare fira huvudgudstjänsten med nattvard. Enligt kyrkostatistiken ökar också varje år antalet kommunikanter. En sådan utveckling önskar inte utskottet ställa hinder i vägen för. Å andra sidan har utskottet kännedom om att det i många fall är svårt att få denna samverkan inom kyrkans pastorala områden att fungera. I vissa fall kan det behövas initiativ för att påminna om nödvändigheten av samverkan så att exempelvis inte söndaglig huvudgudstjänst med nattvard införs ensidigt av pastor utan samverkan med kyrkorådet. Dessa initiativ bör, som redan nämnts, tagas inom stift och församlingar. Utskottet vill särskilt, i likhet med läronämnden, understryka den lyhördhet för lokala traditioner och skilda behov som måste finnas med i det samråd som behövs för gudstjänstlivets utformning.

I motion 1996:41 nämner motionären sådant han vänder sig emot i gudstjänstlivet, "yttre åthävor, svårbegripliga beteenden och liturgiska spetsfundigheter", samt sådant som motionären önskar främja, "värdiga former" och "ursprunglig luthersk enkelhet och folklighet". Utskottet önskar inte här ta upp till behandling dessa svårdefinierade företeelser, utan koncentrerar framställningen till de två huvudfrågorna: församlingens ökade inflytande över gudstjänstlivet samt möjligheterna till variation.

Utskottet önskar att ett varierat gudstjänstliv skall främjas. För många inom Svenska kyrkan har förändringen från få huvudgudstjänster med nattvard till många sådana huvudgudstjänster skett på så kort tid, att man inte hunnit med i utvecklingen. Det finns i vårt land också stora regionala olikheter med många olika traditioner när det gäller gudstjänstlivet. Högmässogudstjänsten har i några delar av landet en förhållandevis stark ställning.

Det är med beklagande som utskottet har kunnat konstatera att antalet bönegudstjänster i församlingarna har minskat och att på detta sätt en ursprunglig balans mellan nattvardsgudstjänster och andra gudstjänster har gått förlorad. Enligt utskottets mening skulle ett mer varierat gudstjänstliv innebära att flera bönegudstjänster firades som komplement till huvudgudstjänsterna.

I detta sammanhang vill utskottet lyfta fram de möjligheter att fira temagudstjänster och temamässor som finns i den nuvarande kyrkohandboken. Dessa möjligheter att utifrån lokala frågor och temata utforma vissa gudstjänster skulle kunna utnyttjas i högre grad.

Särskilt vill utskottet lyfta fram det behov som finns av gudstjänster som har en enkel struktur och kan underlätta människors väg in i kyrkan. Gudstjänster som kan fungera för människor som inte har vuxit in i en gudstjänstfirande gemenskap, men som tar sina första steg på vägen dit. Det är en viktig uppgift att finna former som förenar delaktighet med lättillgänglighet.

Med hänvisning till det här anförda, framför allt att dessa frågor skall lösas i stift och församlingar, hemställer utskottet att kyrkomötet med anledning av motionerna som sin mening ger Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört.

HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. beträffande en vitalisering av kyrkorådets aktivitet

    att kyrkomötet med anledning av motionerna 1996:3 och 1996:17 som sin mening ger Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande information om samrådsförfarandet

   att kyrkomötet med anledning av motion 1996:13 som sin mening ger Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande åtgärder för att främja ett varierat gudstjänstliv

    att kyrkomötet med anledning av motion 1996:41 som sin mening ger Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört.

Sigtuna 26 augusti 1996

På gudstjänstutskottets vägnar

Glenn Håkansson

Nils-Henrik Nilsson

---
Närvarande: Glenn Håkansson ordf., Rune Entelius, Asta Karlsson, Bengt Ivar Peterson, Ulla Fransson, Karl-Henrik Eriksson,Sven G Månsson, Ann-Marie Nylander, Elsa Spännar, Claes Gunnarsson, Per-Göran Rosén, Birgitta Ågebrant, Bengt Linvall, Pekka Heikkinen och Einar Malmström.

Biskoparna Biörn Fjärstedt och Martin Lind har deltagit i utskottets överläggningar.

// BILAGA: LN 1996:5 //