14 Rätt att överklaga beslut i ärenden om obehörighet m.m.

Kyrkostyrelsens förslag: Kyrkoordningen ändras så att det blir möjligt för biskopen att överklaga ett domkapitels beslut att låta en präst eller diakon behålla sin behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, om domkapitlets majoritet har funnit att prästen eller diakonen inte har övergett Svenska kyrkans lära.

Någon rätt att överklaga beslut att inte obehörigförklara en präst eller diakon i övrigt, för enskilda eller annan, föreslås dock inte.

Promemorians förslag: Överensstämmer med vårt.

Remissinstanserna

Domkapitlet i Lund delar, i likhet med domkapitlen i Visby och Skara samt Kyrkans Akademikerförbund, uppfattningen att man inte bör öppna möjligheten för en enskild att överklaga ett beslut i domkapitlet. Det finns dock enligt domkapitlets i Lund uppfattning skäl som talar för att en arbetsgivare, kyrkoråd eller kyrkonämnd, skulle ges möjlighet att överklaga domkapitlets friande beslut - eller beslut om prövotid - om det är arbetsgivaren som har initierat ärendet hos domkapitlet.

Överklagandenämnden instämmer i promemorians bedömning att det inte är lämpligt att införa klagorätt för enskilda. I promemorian har, anför nämnden, även gjorts bedömningen att det inte heller kan anses lämpligt att ge klagorätt till ett fristående organ. Detta mot bakgrund av att det skulle kunna förringa tilltron till domkapitlets tillsynsverksamhet. Nämnden vill förespråka att den ordning nämnden tidigare föreslagit med ett fristående taleberättigat organ såsom någon med ombudsmannaliknande ställning vore en lämplig lösning. Enligt nämndens uppfattning kan det i undantagsfall vara direkt skadligt för kyrkans trovärdighet att inte överprövning kan ske av uppenbart felaktiga "friande" beslut.

Domkapitlet i Växjö välkomnar förslaget att biskop skall kunna överklaga domkapitlets beslut att låta präst/diakon behålla sin behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst om domkapitlets majoritet funnit att prästen/diakonen inte har övergett Svenska kyrkans lära (31 kap. 18 § kyrkoordningen). Detta förslag tillstyrks också av domkapitlen i Luleå, Lund, Strängnäs, Linköping, Stockholm, Visby, Skara (efter viss tvekan), stiftsstyrelserna i Växjö, Luleå, Överklagandenämnden och Gävle Heliga Trefaldighets församling. Vissa av remissinstanserna menar att det bör övervägas om biskopens rätt att överklaga skall begränsas till enbart punkten om läran.

Stiftsstyrelsen i Linköping kan inte acceptera en ändring som medför att biskopen som ordförande i domkapitlet ges möjlighet att överklaga domkapitlets beslut enligt 31 kap 11 § 1 resp. 32 kap. 11 § 1. Den grupp som utarbetade stiftsstyrelsens yttrande var inte enig. Liknande synpunkter som dem som majoriteten i framfört i yttrandet från stiftsstyrelsen i Linköping framförs också av domkyrkoförsamlingen i Linköping och Kyrkans Akademikerförbund. Domkapitlet i Göteborg ifrågasätter behovet av denna möjlighet för biskopen och påpekar nackdelen med att biskopen vid ett överklagande hamnar i motsatsställning till domkapitlet. Ansvarsnämnden anser inte att vad som anförts i promemorian om biskopens ansvar för lärofrågor är tillräckligt skäl för förslaget då biskopen överröstats i domkapitlet. Nämnden avstyrker förslaget.

14.1.1 Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om överklagande finns i 58 kap. kyrkoordningen. Av 58 kap. 1 § framgår att ett beslut kan överklagas bara om det finns en särskild bestämmelse om det i kyrkoordningen, eller om det följer av kollektivavtal mellan en arbetsgivare inom Svenska kyrkan och en arbetstagarorganisation.

Rätt att överklaga ett beslut har enligt 58 kap. 3 § den som beslutet angår om det har gått henne eller honom emot. Denna bestämmelse har sin förebild i 22 § förvaltningslagen (1986:223) och i 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Det finns en omfattande domstolspraxis kring tolkningen av dessa föreskrifter. I Regeringsrättens avgörande RÅ 1994 ref. 24 har anförts att det för klagorätt brukar krävas att beslutet antingen påverkar klagandens rättsställning eller berör ett intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen. Erkännandet kan ha skett genom föreskrifter eller uttalanden t.ex. om att vissa intressenter skall höras eller vissa intressen beaktas innan ett beslut fattas. Om även andra personer än sådana vilkas rättsställning berörs skall omfattas av kretsen som har rätt att överklaga, meddelas vanligen särskilda bestämmelser om detta.

Även den som inte har klagorätt enligt någon särskild bestämmelse i kyrkoordningen kan i undantagsfall tillerkännas en sådan rätt med stöd av 58 kap. 18 § första stycket kyrkoordningen. Bestämmelsen, som reglerar s.k. omprövning i särskilda fall, är avsedd att motsvara det s.k. resningsinstitutet i förvaltningsprocessen och den allmänna domstolsprocessen. Som framgår skall omprövning enligt första stycket kunna ske om det på grund av något "särskilt förhållande" finns "synnerliga skäl" för en sådan ny prövning. Även om det i kyrkoordningens förarbeten har förutsatts att Överklagandenämnden skall tillämpa bestämmelsen generöst gentemot de rättssökande (CsSkr 1999:3 sid. 2-333), kan konstateras att den innebär mer begränsade möjligheter att få rättelse i ett fattat beslut än de ordinarie rättsmedlen - beslutsprövning och överklagande.

I inledningen till kyrkoordningen sägs att de principer som är vedertagna för samhällets rättsordning i övrigt bör gälla även vid tolkning och tillämpning av kyrkoordningens bestämmelser. Överklagandenämnden har i beslut 3/01, där fråga var om rätt att överklaga ett friande beslut i ett ärende om obehörighet för präst att utöva kyrkans vigningstjänst, hänvisat till detta vid sin tolkning. Det ledde i det aktuella fallet till att den person som hade överklagat domkapitlets beslut att låta en präst behålla sin behörighet inte ansågs ha klagorätt eftersom hennes rättsliga ställning inte ansågs påverkad av själva sakfrågan; detta trots att hon själv hade varit med i de händelser som föranlett tillsynsärendet. Överklagandenämnden anförde, med hänvisning till motsvarande regler i domstolsprocessen, bl.a. följande om möjligheten att i stället tillämpa särskild omprövning på den aktuella situationen.

Mot bakgrund av utgången i nämnda ärende har i olika sammanhang fråga väckts om att utvidga klagorätten i liknande fall. Vid 2001 års kyrkomöte förelåg två motioner som avsåg möjligheten att överklaga beslut där domkapitlet prövat frågan om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst och funnit att behörigheten skall bestå. Tillsyns- och uppdragsutskottet anförde i betänkandet Handläggning av ärenden om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst (TU 2001:13) att en ändring i kyrkoordningen i den riktning motionerna anvisade vore till fördel för kyrkans verksamhet. Sedan utskottets betänkande bifallits av Kyrkomötet (KmSkr 2001:13) har frågan på nytt aktualiserats vid 2002 års kyrkomöte som beslutat att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att beakta dessa frågeställningar inom ramen för pågående utredningar (TU 2002:5, KmSkr 2002:12).

14.1.2 Kyrkostyrelsens förslag

Som framgår av den tidigare redovisningen innebär nu gällande bestämmelser i kyrkoordningen att en enskild inte kan överklaga ett domkapitels beslut om att låta en präst behålla sin behörighet. Detta gäller oavsett om den enskilde själv är den som har anmält prästen och om de förhållanden som har föranlett anmälan direkt berör den enskilde. I det utredningsarbete som föregick kyrkoordningen har uttalats att det närmast är en självklarhet att ett friande beslut av detta slag i domkapitlet inte skall kunna överklagas (se personalutredningens betänkande Personal, Tillsyn, Överklagande, SKU 1998:6, sid. 103). Även för beslut som avser diakoners behörighet gäller samma ordning.

Samtidigt kan det för den enskilde och för en utomstående allmänhet upplevas som otillfredsställande att frågan om prästens eller diakonens fortsatta möjlighet att verka som präst/diakon i ett sådant fall inte kan sägas "angå" den enskilde som kanske har drabbats av det olämpliga beteendet. Det finns också en risk för att förtroendet för Svenska kyrkan som sådan skadas om beslut som upplevs som stötande tillåts bestå utan att alla möjligheter till överprövning har kunnat utnyttjas. Detta särskilt som den prövning som sker görs av en inomkyrklig instans, domkapitlet, och inte av en "fristående" domstol.

Frågan om utvidgade möjligheter till överprövning rymmer i sig olika frågor, bl.a. i vilka fall som en sådan ytterligare överprövning bör kunna ske och vem som i så fall skall ha rätt att föra ärendet vidare till Överklagandenämnden. Dessa frågor diskuteras i det följande.

Klagorätt för enskilda

Frågan om en präst eller diakon skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst skall bedömas utifrån kyrkoordningens bestämmelser i 31 kap 11 och 12 §§ respektive 32 kap. 11 och 12 §§. Dessa bestämmelser har olika karaktär och det är därför inte självklart att de i överklagningshänseende bör behandlas lika.

Bestämmelserna i respektive 11 § är sådana att obehörigförklaring obligatoriskt skall ske om något av de förhållanden som anges där föreligger. Att en präst eller diakon genom en egen ansökan har begärt att få bli obehörigförklarad eller har utträtt ur Svenska kyrkan (punkterna 2 och 3 i bestämmelserna) är fakta som antingen föreligger eller inte. Dessa bestämmelser föranleder därför inga egentliga svårigheter och behöver således inte omfattas av en eventuell utvidgning av överprövningsmöjligheterna.

Om en präst eller diakon har övergett Svenska kyrkans lära (punkten 1 i bestämmelserna) är inte på samma sätt något som enkelt kan konstateras. Det är därför inte otänkbart att det skulle kunna råda olika uppfattningar i domkapitlet om ett sådant fall verkligen föreligger. Till följd av omröstningsreglerna i domkapitlet i sådana ärenden kommer enligt 9 kap. 7 §, om det uppstår lika röstetal, den mening att gälla som innebär den för prästen eller diakonen lindrigaste utgången, vilket i sin tur innebär ett friande beslut i obehörighetsfrågan. Ett sådant beslut är dock knappast något som en enskild person skall kunna överklaga. Däremot skulle det möjligen kunna ifrågasättas om biskopen, om hon eller han i denna sak har röstat för en motsatt utgång i domkapitlet, i sin särskilda funktion som biskop borde få föra frågan vidare till Överklagandenämnden. Frågan kommer att diskuteras närmare i det följande (se under rubriken Klagorätt för biskopen).

Enligt nu gällande bestämmelser i 12 § i respektive kapitel får obehörigförklaring ske om prästen eller diakonen har visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag. Även om det bara torde vara i undantagsfall som en uppenbart olämplig präst eller diakon kan få behålla sin behörighet, innebär bestämmelserna, till skillnad från 11 §, ingen automatisk obehörigförklaring ens vid visad olämplighet (jfr resonemanget i ÖN:s beslut 3/01). Som framgår av avsnitt 5.2 föreslås dock i denna skrivelse att detta skall ändras så att uppenbar olämplighet alltid skall leda till obehörigförklaring och att olämplighet i normalfallet skall leda till att prövotid föreskrivs. Därmed kommer det bara i undantagsfall att kunna förekomma att en präst eller diakon som har visat sig olämplig för sitt uppdrag helt går fri från ingripande.

Såväl uppenbar olämplighet som olämplighet kan, enligt den föreslagna lydelsen, föreligga om något av de förhållanden föreligger som anges i de olika punkterna. Som framgår är de grunder som kan åberopas för en obehörigförklaring av olika karaktär. Enligt punkten 1 får en präst eller diakon förklaras obehörig om hon eller han har brutit sina vigningslöften. Detta liknar till viss del den tidigare beskrivna situationen att prästen eller diakonen har övergett Svenska kyrkans lära och är därför, lika lite som i sistnämnda fall, knappast något som en enskild bör kunna överklaga. Det är knappast heller möjligt för en enskild att avgöra om någon har förlorat sin förmåga att "rätt utöva vigningstjänsten" på grund av sjukdom eller liknande så som anges i punkten 3 respektive 2. Även i dessa fall skulle det dock kunna ifrågasättas om biskopen borde ha rätt att begära överprövning hos Överklagandenämnden (se vidare i det följande).

När det däremot gäller att bedöma om en präst eller diakon "i avsevärd mån har skadat det anseende" som en präst eller diakon bör ha, punkten 4 respektive 3, kan det tyckas mer naturligt att detta är något som var och en kan ha en uppfattning om. Både när det gäller brottslig gärning och levnadssätt kan det finnas enskilda som, i likhet med det tidigare nämnda fallet i Överklagandenämnden, på ett personligt sätt har drabbats av beteendet och för vilka det framstår som rimligt att de kan få frågan om prästens/diakonens lämplighet prövad. Det anseende som en präst bör ha är ju också naturligen relaterat till hur en allmänhet uppfattar frågan. Även om ett levnadssätt som skadar detta anseende också samtidigt kan innebära brott mot vigningslöftena (jfr ÖN:s uttalanden i beslut 3/01) innefattar denna punkt inte så utpräglat teologiska överväganden som de övriga punkterna. I dessa fall kan det därför finnas skäl att närmare överväga om enskilda bör få överklaga ett friande beslut.

Ett liknande resonemang skulle kunna föras om den grund som enligt nu gällande bestämmelser gäller enbart för präster men som i denna skrivelse föreslås gälla också för diakoner och som innebär att obehörigförklaring får ske om prästen/diakonen har brutit mot sin tystnadsplikt (punkten 2 i 31 kap. 12 § och föreslagna punkten 2 i 32 kap. 12 §). Visserligen måste i dessa fall en bedömning ske av om det har förelegat en sådan bikt- eller själavårdssituation för vilken tystnadsplikt gäller, men huruvida en uppgift i en sådan situation har röjts eller inte är snarast ett konstaterbart faktum. I dessa fall är det också just den enskilde som har samtalat med prästen/diakonen som jämte honom eller henne bäst känner till de faktiska omständigheterna som skall ligga till grund för bedömningen. Till detta kommer att det inte finns någon straffrättslig sanktion, inget "brott mot tystnadsplikt" enligt brottsbalken att ta till, om uppgifterna har anförtrotts efter den 1 januari 2000. Den "sanktion" som finns att tillgå är i dessa fall just obehörigförklaring. Även här skulle det därför kunna övervägas att låta den enskilde överklaga ett friande beslut i domkapitlet.

Mot en ordning där enskilda - eller såsom anförts i ett remissvar, arbetsgivaren - skulle ha rätt att överklaga ett friande beslut i domkapitlet, talar att frågan om en präst eller diakon är olämplig att utöva vigningstjänsten kan sägas vara en vidare fråga än vad som berör någon enskilds - annan än den som innehar behörigheten - intresse eller arbetsgivarens intresse. Det förhållandet att någon är behörig att utöva kyrkans vigningstjänst visar att vederbörande dels innehar de teoretiska kunskaper och i övrigt uppfyller de krav som kyrkoordningen ställer, dels är lämplig att vara präst eller diakon i Svenska kyrkan. Behörigheten ger en trygghet för den som möter prästen eller diakonen och innebär att hon eller han har rätt att förvänta sig ett visst bemötande som är förenligt med, i kyrkoordningens termer, det "anseende" som en präst eller diakon "bör ha". I den meningen skulle en jämförelse kunna göras med en läkare som innehar legitimation att utöva läkaryrket. I likhet med vad som gäller för präster och diakoner finns det för läkare en fastställd ordning för att tilldela behörigheten och för att ompröva densamma om det finns skäl för det. Det finns i båda fallen särskilda organ som utövar tillsyn över dem som innehar behörigheten. För läkare utövas tillsynen av Socialstyrelsen och för präster och diakoner av biskopen och domkapitlet. Som framgår av skrivelsens avsnitt 5.2 föreslås att en motsvarighet till s.k. prövotid för personal inom hälso- och sjukvården skall införas också för präster och diakoner. Det kan därför vara av intresse att också vid bedömningen av frågan om en utvidgad klagorätt för enskilda bör införas i kyrkoordningen, jämföra med motsvarande regler i ärenden om återkallelse av läkares legitimation.

Frågor om återkallelse av en läkares legitimation och om s.k. prövotid prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, (se 7 kap. 7 § lagen [1998:531] om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område). Det är Socialstyrelsen jämte läkaren själv och i vissa fall JO och JK (när fråga är om återkallelse på grund av grov oskicklighet eller uppenbar olämplighet) som kan väcka ett sådant ärende i nämnden. En enskild patient som kan ha drabbats av den ifrågasatta läkarutövningen kan alltså inte väcka ärenden om återkallelse eller prövotid. Däremot finns i nämnda lag s.k. disciplinpåföljder i form av erinran eller varning som kan åläggas en läkare i vissa fall. Ingendera av dessa påföljder föranleder att vederbörande avstängs från sin yrkesutövning. Sådana ärenden får anmälas till nämnden även av en enskild patient som har drabbats av t.ex. en felaktig behandling och av närstående till honom eller henne (jfr avsnitt 5.1). När det gäller möjligheten att överklaga nämndens beslut vidare till förvaltningsdomstol gäller i mål om återkallelse av legitimation och om prövotid att Socialstyrelsen, men inte en enskild patient, kan överklaga ett friande beslut (se 8 kap. 10 § nämnda lag). Detta överensstämmer med hur domstolarna i andra fall har bedömt klagorätten när fråga varit om prövning av någons yrkesutövning. Enligt förvaltningsrättslig praxis har anmälare inte ansetts ha rätt att överklaga beslut som friat yrkesutövaren(se t.ex. RÅ 1993 not 671 och RÅ 1994 not 98).

Däremot kan en enskild patient som har anmält ett ärende överklaga ett friande beslut om disciplinpåföljd till förvaltningsdomstol. När en sådan klagorätt för enskilda infördes i dessa ärenden, konstaterades att den innebar en avvikelse från vad som vanligtvis gällde i fråga om disciplinära förfaranden. Det framfördes farhågor för att klagorätten skulle kunna leda till obefogade anklagelser och olägenheter för sjukvårdspersonalen (prop. 1978/79:220 sid. 28 f.). Riksdagens socialutskott valde dock att följa propositionens förslag. Utskottet uttalade att förfarandet i disciplinärenden inte var en angelägenhet bara mellan myndigheten/nämnden och personalen och att det för den enskilde skulle framstå som ologiskt att inte ha samma rätt som sin motpart att kunna överklaga beslutet (SoU 1979/80:16 sid. 12 f.). Det kan också noteras att rätten att överklaga ett ärende av detta slag är beroende av partsställningen i den överprövande instansen och det faktum att patienten står som anmälare (8 kap. 10 § punkten 2 och 14 § nämnda lag). I ett fall där endast Socialstyrelsen hade anmält läkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, ansågs den berörda patientens mor inte ha rätt att överklaga en senare dom från Kammarrätten där den disciplinära påföljden undanröjdes (RÅ 1986 not 319). Sådan klagorätt hade däremot funnits om även patienten eller någon anhörig hade gjort anmälan från början.

Som framgår av redogörelsen föreligger alltså klagorätt för enskilda i vissa slags disciplinära förfaranden när det gäller yrkesutövare på hälso- och sjukvårdsområdet. Någon klagorätt för enskilda vid de allvarligaste formerna av ingripanden, återkallelse av legitimation och prövotid, har dock inte införts. Vid tillkomsten av den nya sanktionen "föreskrift om prövotid" på hälso- och sjukvårdsområdet konstaterade regeringen att denna rörde bedömningen av den legitimerades lämplighet och därför borde följa samma processuella regler som frågor om återkallelse av legitimation (prop. 1997/98: 109, avsnitt 5.5.3). En sådan prövotid kan ju också, i förlängningen och om den inte sköts, leda fram till ett återkallande av legitimationen.

Bör det införas en klagorätt för enskilda inom kyrkan i behörighetsärenden?

Som har framgått tidigare finns det skäl som talar både för och emot att införa en rätt för enskilda att överklaga friande beslut i behörighetsärenden. Det bör i sammanhanget påpekas att här inte är fråga om att tillåta en enskild att själv, direkt, väcka ett sådant ärende hos domkapitlet eller Överklagandenämnden. Överklagandenämnden har i sina verksamhetsberättelser för såväl 2000 som 2001 kraftfullt avstyrkt att en sådan möjlighet öppnas för enskilda. Vad som är i fråga är endast om enskild skall kunna föra ett ärende vidare till Överklagandenämnden när väl domkapitlet har beslutat i frågan. Det kan konstateras att en sådan ordning om den infördes skulle avvika från vad som är den gängse i likartade fall i samhället i övrigt. Som framgår följer i förvaltningsprocessen, enskilds möjlighet att överklaga ett friande beslut av vad som gäller för möjligheten att genom anmälan väcka ett sådant ärende. Den som inte har väckt ärendet och därmed inte intagit ställning som motpart till yrkesutövaren har inte heller tillerkänts rätt att föra ärendet vidare i processen på egen hand. I ärenden som tydligt rör frågan om någons lämplighet för viss yrkesutövning har enskild inte ansetts böra ha rätt att väcka ärende om återkallelse av behörigheten. En sådan rätt tillkommer endast offentligrättsliga tillsynsorgan av olika slag.

Även om det skulle kunna ifrågasättas i enlighet med tidigare resonemang, att när det gäller vissa grunder som särskilt kan tänkas drabba enskilda - brottslig gärning, levnadssätt samt brott mot tystnadsplikt - vara mer öppen för enskilds klagorätt, avser samtliga grunder i kyrkoordningens bestämmelser att leda fram till ett avgörande i frågan om en präst eller diakon är "olämplig för sitt uppdrag". Det är således även här fråga om att göra en lämplighetsbedömning utifrån de omständligheter som föreligger i ärendet. Det kan visserligen sägas att effekterna av att processuellt hantera lämplighetsfrågor på särskilt sätt inom hälso- och sjukvården, mildras något av att den enskilde där ändå kan få sin rätt som patient beaktad genom möjligheterna att föra process i disciplinärenden. En patient som anser sig felbehandlad kan åstadkomma att läkaren i fråga tilldelas en erinran eller varning och därmed i viss mån få ett officiellt erkännande av och en upprättelse för den skada som har drabbat honom eller henne. Det förhållandet att kyrkoordningen inte har några sådana motsvarande disciplinpåföljder som enskilda skulle kunna påyrka för en präst eller diakon, och att det, som framgår av avsnitt 5.2, inte heller av olika skäl anses lämpligt att nu införa några sådana, föranleder dock ingen annan bedömning av återkallelseärendena. Vidare kommer, om skrivelsens förslag till ändringar i 31 kap. 12 § och 32 kap. 12 § genomförs, den situationen inte längre att kunna uppstå att en präst eller diakon som konstaterats vara uppenbart olämplig helt går fri från ingripande. Föreligger uppenbar olämplighet skall obehörigförklaring ske enligt vad som framgår ovan under avsnitt 5.2. Bedöms olämpligheten vara av mindre grov art får prövotid för fortsatt behörighet föreskrivas och så bör ske utom i undantagsfall. Ytterligare en påföljdsmöjlighet har sålunda skapats. Detta leder till att en präst eller diakon som har uppträtt olämpligt i de allra flesta fall antingen kommer att obehörigförklaras eller erhålla påföljden prövotid. Mot denna bakgrund föreslås inte nu att någon rätt för enskilda eller kyrkliga arbetsgivare att överklaga ett friande beslut avseende obehörigförklaring i domkapitlet införs i kyrkoordningen. Av samma skäl bör inte heller beslut om sådan prövotid som nu föreslås, få överklagas av enskild eller arbetsgivare.

Klagorätt för fristående organ

Frågan är då om det finns skäl att på annat sätt utvidga möjligheterna till överprövning i nu aktuella ärenden. Överklagandenämnden har, när den har berört frågan om överprövning, anfört att det skulle kunna övervägas om man skulle kunna ge en primär talerätt till något organ på nationell nivå, en slags "åklagare". Detta eftersom det som skall prövas är prästens eller diakonens eventuella "brott" mot kyrkans ordning, inte mot en enskild "målsägande".

En åklagare som beslutar om allmänt åtal kan sägas vara företrädare för det allmännas intressen i vid mening. Visserligen skall en åklagare även beakta den enskildes intressen vid förundersökningen och i den efterföljande processen; en åklagare får t.ex. inte besluta att underlåta åtal om det skulle åsidosätta något väsentligt allmänt eller enskilt intresse (20 kap. 7 § rättegångsbalken). Åklagarens främsta roll är dock att företräda det allmänna i brottmålsprocesser och att leda den förundersökning som föregår en eventuell process. Inom förvaltningsprocessen fanns tidigare en viss motsvarighet i t.ex. i mål om återkallelse av körkort. I sådana mål företräddes det allmännas intressen före oktober 1994 av ett allmänt ombud. Allmänna ombud i körkortsmål förordnades och var anställda av länsstyrelserna men förutsattes agera objektivt vid utredning och processföring. De kunde föra talan även till enskilds förmån. I samband med reformering av instansordningen i förvaltningsprocessen har dock Allmänna ombudet i körkortsmål tagits bort. I stället får den beslutande förvaltningsmyndigheten själv, dvs. länsstyrelsen i detta fall, företräda staten om saken överklagas till länsrätten. Som skäl för avskaffande av Allmänna ombudet i dessa mål anfördes bl.a. att det kunde ifrågasättas om dessa i förhållande till länsstyrelserna egentligen var självständiga i den mening som varit avsedd. Det konstaterades också att ändringen skulle medföra betydande fördelar ur kostnadssynpunkt och att stora kostnader och tidsutdräkter skulle kunna uppstå i domstolshandläggningen om ett fristående processförande organ skulle föras in (prop. 1993/94:133, Instansordningen mm i de allmänna förvaltningsdomstolarna).

Skälet till att man inom förvaltningsprocessen tidigare har använt sig av allmänna ombud har varit att man velat åstadkomma ett tvåpartsförfarande liknande det som förekommer inom just straffprocessen, där en åklagare för det allmännas talan gentemot den enskilde. Det ansågs tidigare vara ett problem att den beslutande myndigheten annars kom att spela en dubbel roll, genom att den samtidigt skulle tillvarata det allmännas intressen gentemot den enskilde och opartiskt tillämpa gällande rättsregler. Myndigheten kom därmed att fungera som domare och åklagare på samma gång. Den funktion som allmänna ombudet hade var alltså att representera det allmännas intressen vid en eventuell process i domstol och på så sätt åstadkomma en från beslutsmyndigheten fristående motpart till den enskilde i processen. Domstolarnas roll var då liksom nu att utöva kontroll över förvaltningen.

I den inomkyrkliga ordningen uppkommer inte denna situation. Det intresse som finns att bevaka måste ju vara intresset av att upprätthålla kyrkans ordning, sådan den är reglerad och beskriven i kyrkoordningen. De instanser som skall tillse att ordningen upprätthålls är samtidigt överprövningsinstanser i det inomkyrkliga systemet. Domkapitlen som utövar tillsyn över dem som innehar kyrkans vigningstjänst, fungerar samtidigt som första "beslutande" instans när frågor om behörigheten skall prövas. Domkapitlen kan även utan anmälan, dvs. ex officio, inleda och besluta i ett tillsynsärende avseende någons behörighet. De har därmed i dessa ärenden en roll som närmast liknar den som en förvaltningsmyndighet har. I domkapitlet finns som ordförande biskopen som enligt kyrkoordningens bestämmelser har givits ett självständigt ansvar för frågor som rör kyrkans lära och ordning (se 8 kap. 1 §). Det är mot denna bakgrund svårt att se vilken självständig processförare som på motsvarande sätt som åklagaren eller det allmänna ombudet skulle kunna representera det "kyrkliga intresset" inför en överprövningsinstans gentemot en enskild vars behörighet är ifrågasatt. Något enskilt intresse att bevaka, annat än den berörde prästens eller diakonens intresse av att få behålla sin behörighet, som i ett ärende av detta slag skulle kunna sägas stå emot kyrkans intresse finns ju inte. Om exempelvis ett för ändamålet särskilt organ utsågs på den nationella nivån att vara "processförare" i behörighetsärenden, skulle det organet representera samma "kyrkliga intresse" som domkapitlet med biskopen rimligen förutsätts företräda. Den som skulle förväntas kunna driva en sådan fråga är snarare den som också utövar tillsyn över dem som innehar behörigheten och som därmed har att bevaka de intressen som ligger bakom behörighetskraven (jfr Socialstyrelsen i ärenden om läkarlegitimationer och Fastighetsmäklarnämnden i mål om återkallande av registrering för fastighetsmäklare). Inom kyrkan är som redan har sagts denna funktion dock lagd på domkapitlen vars friande beslut nu är i fråga. Det kan inte heller bortses från att en ordning där ett fristående organ kunde driva ett sådant ärende vidare till Överklagandenämnden, skulle kunna förringa tilltron till domkapitlets tillsynsverksamhet.

Det skall noteras att Överklagandenämnden i sitt remissvar på nytt förespråkat en ordning med ett fristående taleberättigat organ. Nämnden har härvid anfört att det i undantagsfall kan vara direkt skadligt för kyrkans trovärdighet att inte överprövning kan ske av uppenbart felaktiga "friande" beslut.

Som tidigare har anförts kommer det, med de förändringar i bestämmelserna som nu föreslås, knappast att kunna uppstå liknande fall i framtiden som det som har föranlett kraven på utökade överprövningsmöjligheter. Sammantaget kan det därför inte anses finnas tillräckliga skäl för att nu utvidga klagorätten för enskilda eller att ge en sådan klagorätt till något fristående organ när det gäller friande beslut i domkapitlet av nu aktuellt slag.

Klagorätt för biskopen

Det har tidigare antytts att det skulle kunna ifrågasättas om biskopen i vissa fall skulle kunna ges en självständig rätt att överklaga ett friande beslut i domkapitlet. I det följande skall denna fråga belysas närmare.

Biskopen har, genom 8 kap. 1 § kyrkoordningen, ett eget ansvar för att kyrkans bekännelse och ordning följs. Ansvaret för denna liksom övriga uppgifter som räknas upp i bestämmelsen, utövar biskopen självständigt utifrån avgivna vigningslöften (6 kap. 2 §). I kyrkoordningen markeras alltså att biskopen är en egen instans i stiftet med självständiga befogenheter. I fullgörandet av sina i kyrkoordningen givna uppgifter är biskopen inte underställd stiftsstyrelsens, domkapitlets eller stiftsfullmäktiges granskning. Det är i första hand den i 14 kap. beskrivna Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar som prövar frågor om hur biskoparna utövar sina uppdrag och efterlevnaden av vigningslöftena. Det finns också en tillsyn över biskoparna genom Biskopsmötet enligt bestämmelserna i 57 kap. 2 §. Biskopsmötet har dock inte rätt att besluta om hur en enskild biskop skall agera eller om några disciplinära åtgärder utan det är fråga om råd, stöd och hjälp.

Endast biskopen kan viga präster och diakoner och det är biskopen ensam som avgör om en person skall vigas till ett uppdrag inom kyrkan. Biskopen kan således vägra att viga någon som har godkänts av domkapitlet i präst- eller diakonexamen men får å andra sidan inte viga någon som inte har ett sådant godkännande (31 kap. 5 § och 32 kap. 5 §). Om det uppstår problem med någon som innehar kyrkans vigningstjänst kan biskopen i sin tillsynsroll kalla prästen eller diakonen till samtal. Det är dock bara domkapitlet som sådant som kan frånta någon behörigheten att utöva vigningstjänsten. En fråga om att förklara en präst eller diakon åter behörig skall dock prövas av såväl domkapitlet som biskopen (31 kap. 17 § och 32 kap. 17 §). Behörigheten får bara ges åter om biskopen godkänner det (31 kap. 13 § och 32 kap. 13 §).

Biskopen (i Uppsala stift båda biskoparna) är som framgår av 9 kap. 1 och 2 §§ ledamot och självskriven ordförande i domkapitlet. Som tidigare har sagts gäller vid domkapitlets handläggning av ärenden om obehörigförklaring att omröstningsreglerna i brottmål i allmän domstol skall tillämpas, om det i ett sådant ärende finns skilda uppfattningar (9 kap. 7 §). I sådana ärenden gäller därför att majoriteten avgör utgången. Uppkommer lika röstetal har dock ordföranden ingen utslagsröst. I stället bestäms utgången av den mening som anses vara den lindrigaste för den berörda prästen eller diakonen, vilket innebär att prästen eller diakonen då får behålla sin behörighet. Lika röstetal kan bara uppstå om någon av domkapitlets ledamöter inte är närvarande eftersom även domarledamoten har rösträtt i obehörighetsärenden (9 kap. 2b §, SvKB 2002:9).

Detta kan i sin tur innebära att även om biskopen anser att en person bör fråntas sin behörighet, får vederbörande fortsätta att verka som präst eller diakon, något som kan tyckas stötande mot bakgrund av biskopens roll enligt kyrkoordningen. Om biskopen gavs självständig rätt att överklaga friande beslut i ett sådant ärende skulle det åtminstone ske en ytterligare prövning av frågan. Särskilt problematiskt är det om biskopen blir överröstad när ett ärende direkt kan sägas röra lärofrågor eftersom biskopen i sådana frågor har ett mer uttalat eget ansvar, såväl enligt kyrkoordningen som genom sina vigningslöften. Det tydligaste fallet är när fråga är om en person skall förklaras obehörig på grund av att hon eller han har övergett Svenska kyrkas lära enligt 31 kap. 11 § punkten 1 (eller 32 kap. 11 § punkten 1). Visserligen kan även de övriga grunderna för obehörighet i 31 kap. 12 § respektive 32 kap. 12 §, som leder fram till att prästen eller diakonen anses uppenbart olämplig för sitt uppdrag, sägas beröra sådant som hör under biskopens ansvar. Det finns dock en skillnad i det att biskopen, som framgår av 8 kap. 1 § och av bestämmelserna om prövning av obehörighetsärenden, inte har ett lika tydligt eget ansvar för att se till att de vigda efterlever sina vigningslöften. Det är ett ansvar som biskopen delar med domkapitlet (jfr 57 kap. 1 § punkterna 4 och 5), även om biskopen när det gäller att viga någon och att åter förklara någon behörig, har en viss "vetorätt". Vidare rymmer dessa andra grunder för obehörigförklaring bedömningar av flera olika rekvisit, varför ett konstaterande av att någon inte är "uppenbart olämplig" inte lika klart mynnar ut i ett ställningstagande i en lärofråga, som slutsatsen att någon inte "har övergett Svenska kyrkans lära". I sammanhanget kan också noteras att när det gäller beslut om befogenhetsprövning enligt 31 kap. 14 § och 32 kap. 14 § gör sig inte samma skäl gällande, även om sådana beslut i domkapitlet indirekt kan beröra lärofrågor. I ett första steg skulle det därför kunna anses rimligt att ge biskopen rätt att överklaga ett friande beslut enligt punkterna 1 i 31 kap. 11 § respektive 32 kap. 11 §.

Samtidigt är biskopen en del av domkapitlet och kommer därmed att hamna i motsatsställning till domkapitlet i den fortsatta hanteringen. Även om biskopen inte formellt skulle behöva stå som motpart till den enskilde i processen hos Överklagandenämnden, eller som motpart inte skulle behöva faktiskt delta i processen, torde det bli nödvändigt för Överklagandenämnden att inhämta yttrande från domkapitlet. Biskopen skulle i så fall på grund av jäv vara förhindrad att delta i utformningen av domkapitlets yttrande.

Möjligen är detta konsekvenser som ändå kan anses acceptabla för att biskopens funktion skall få genomslag i de lärofrågor som kan förekomma i ärenden av detta slag. Själva konstruktionen med en särställning för viss ledamot i överklagningshänseende finns för övrigt redan i kyrkoordningen på den lokala nivån. Enligt 41 kap. 9 § får kyrkoherde samt ledamot i kyrkorådet var för sig överklaga ett beslut av kyrkorådet att upplåta kyrka till domkapitlet. Det föreslås därför att en sådan klagorätt för biskopen införs i kyrkoordningen. I vad mån en biskop skall få överklaga ett beslut om obehörigförklaring rörande honom eller henne som har fattats av Ansvarsnämnden samt frågan om partsställningen i Överklagandenämnden behandlas i det följande.

14.2 Beslut att obehörigförklara en biskop

Kyrkostyrelsens förslag : Kyrkoordningen ändras så att det blir möjligt för en biskop att överklaga ett beslut av Ansvarsnämnden, om beslutet innebär att biskopen i fråga har fråntagits behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst.

Promemorians förslag: Överensstämmer med vårt.

Remissinstanserna

Stiftsstyrelsen i Luleå tillstyrker av rättssäkerhetsskäl möjligheten för biskop att hos Överklagandenämnden överklaga ett beslut där biskopen av Ansvarsnämnden fråntagits rätten att utöva kyrkans vigningstjänst. I princip samstämmiga uppfattningar framföres av domkapitlen i Lund, i Uppsala, Stockholm, Skara och Visby, stiftsstyrelsen i Växjö och domkyrkoförsamlingen i Linköping.

Överklagandenämnden anför att när det gäller beslut att obehörigförklara en biskop bör det finnas möjlighet för den berörde att i ordinär väg överklaga ett beslut av Ansvarsnämnden eftersom ett sådant beslut är av mycket ingripande karaktär. Som påpekats i promemorian kommer Överklagandenämnden att i förhållande till Ansvarsnämnden inta en överordnad roll i dessa ärenden. Överklagandenämnden har redan idag en sådan ställning när det gäller omprövning enligt 58 kap. 18 § kyrkoordningen och är också den högsta inomkyrkliga instansen Den föreslagna ordningen torde därför kunna accepteras. Nämnden instämmer i bedömningen att det inte bör införas några alternativa påföljder när det gäller biskopar eftersom det inte är lämpligt med hänsyn till biskopens särskilda ställning.

Ansvarsnämnden vill beträffande den föreslagna ändringen i 30 kap 8 § kyrkoordningen om att införa en ordning som innebär att en prövning sker i två instanser i de fall en biskop förklaras obehörig eller att återfå sin tidigare behörighet framföra ett antal synpunkter. Att en fråga endast blir föremål för prövning i en instans är inget unikt. Inom rättsväsendet kan en jämförelse göras bl.a. med åtal mot ledamot av Högsta domstolen och Regeringsrätten som väcks direkt i Högsta domstolen. Någon möjlighet att överklaga en fällande dom med dess domskäl finns inte. Ansvarsnämnden, Valprövningsnämnden och Överklagandenämnden ges i kyrkoordningen en likartad ställning där ingen av nämnderna står över den andra även om Överklagandenämnden har givits rätt att överpröva vissa frågor och även ta upp frågor om resning av beslut. Ansvarsnämnden håller inte med promemorians synpunkter om att - mot bakgrund av sammansättningen i de respektive nämnderna - rättssäkerhetsskäl skulle tala för att införa klagorätt över Ansvarsnämndens beslut om obehörigförklaring. För att stärka rättssäkerheten för en biskop i ett ärende hos Ansvarsnämnden om obehörigförklaring finns möjlighet att föreskriva en skyldighet för nämnden att före sitt beslut inhämta yttrande från Läronämnden. Ansvarsnämnden avstyrker förslaget om överprövning av nämndens beslut om obehörighet.

Biskopsmötet har inget att invända mot avsnittet "Beslut att obehörigförklara en biskop".

14.2.1 Bakgrund

Bestämmelser om obehörigförklaring av biskop finns i 30 kap. 4-7 §§ kyrkoordningen. Som framgår där är de grunder på vilka en obehörigförklaring av biskop kan ske desamma som gäller för obehörigförklaring av präster och diakoner enligt 31 kap. respektive 32 kap. Vad som däremot skiljer är att frågor om biskops behörighet enligt 30 kap. 7 § prövas av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar och inte av domkapitlet/Överklagandenämnden. Ansvarsnämnden skall enligt 10 kap. 8 § självständigt fullgöra denna sin uppgift. Det innebär att Ansvarsnämnden, i likhet med vad som gäller för Överklagandenämnden och för Svenska kyrkans valprövningsnämnd, inte kan åläggas att handha andra uppgifter än dem som anges i kyrkoordningen. Närmare bestämmelser om Ansvarsnämnden finns i 14 kap. kyrkoordningen. Av 8 § i nämnda kapitel framgår att Ansvarsnämndens beslut inte får överklagas. Detta innebär att en överprövning av Ansvarsnämndens beslut att obehörigförklara en biskop eller att låta honom eller henne behålla sin vigningstjänst, inte kan ske i ordinär ordning. Däremot kan Ansvarsnämndens beslut, i likhet med vad som gäller för andra icke överklagbara beslut, bli föremål för omprövning enligt bestämmelserna i 58 kap. 18 §. En sådan omprövning görs av Överklagandenämnden.

Frågan om möjlighet för biskop, som förklarats obehörig att utöva kyrkans ämbete (vigningstjänst), att överklaga ett sådant beslut behandlades av den s.k. personalutredningen i betänkandet Personal, Tillsyn, Överklagande (SKU 1998:6, sid. 103-104). Utredningen ansåg att en sådan ordning skulle få svåröverskådliga konsekvenser. Det fanns anledning anta att en biskop som av juridiska skäl hade återinsatts i rätten att utöva sitt ämbete skulle ha mycket svårt att utöva detta. Som skäl anförde utredningen att rollen som biskop bygger på förtroende från såväl allmänhet, församlingar, präster och andra. Ett skydd mot rena rättsövergrepp från Ansvarsnämnden skulle ändå finnas genom möjligheten att söka resning hos nuvarande Överklagandenämnden.

Frågan om biskops överklagningsmöjlighet aktualiserades på nytt genom en motion till 2002 års kyrkomöte (Mot 2002:33). Enligt denna kunde det framstå som stötande - med hänsyn till konsekvenserna av ett "skiljandebeslut" - att en enstaka röst i Ansvarsnämnden utan appell skall kunna avgöra en biskops framtid. Motionären framhöll att detta var en rättssäkerhets- och trovärdighetsfråga och om en alternativ påföljd till obehörigförklaring kom att införas så som hade diskuterats, skulle de argument som personalutredningen framfört i detta sammanhang väga lätt. Kyrkomötet biföll Tillsyns- och uppdragsutskottets förslag att låta Kyrkostyrelsen beakta nämnda frågeställningar i sitt pågående utredningsarbete (TU 2002:5, KmSkr 2002:12).

14.2.2 Kyrkostyrelsens förslag

Som framgår av avsnitt 5.2 föreslås inte nu något införande av alternativa påföljder när det gäller biskopar eftersom detta inte anses lämpligt med hänsyn till biskopens särskilda ställning. Frågan är då om det trots detta finns skäl att nu frångå det tidigare ställningstagandet att biskopar inte enligt ordinär ordning skall kunna överklaga ett beslut om obehörigförklaring.

Det främsta skälet för att införa en sådan ordinär överprövning är, som också anges i nämnda motion, att ett beslut om obehörigförklaring är av så ingripande karaktär för den enskilde att det är otillfredsställande med prövning bara i en instans. För att den enskildes rättssäkerhet skall kunna tryggas kan det tyckas rimligt att hon eller han kan få sin sak prövad i ytterligare en instans. I detta avseende finns det inte något skäl att skilja på biskopar och andra innehavare av kyrkans vigningstjänst. Den möjlighet till omprövning som finns i extraordinära fall är inte tillräcklig eftersom den bara medger prövning i sällsynta undantagsfall. Det är vidare svårt att se i vilka fall som en biskop enbart av "juridiska skäl" skulle kunna återfå rätten att utöva sin vigningstjänst. Om ett beslut om obehörigförklaring av biskop skulle bli upphävt av Överklagandenämnden enbart på grund av ett formellt fel, torde det i så fall vara fråga om ett sådant grovt fel i förfarandet att det samtidigt föreligger grund för särskild omprövning enligt 58 kap. 18 §. Det torde vara betydligt vanligare att Överklagandenämnden kommer till ett annat slut än första instans på grund av att den gör en annan värdering av de omständigheter som föreligger i ärendet. Om utgången skulle bli en annan på grund av att det har gjorts olika bedömningar, kan det knappast anses som stötande att biskopen i sådant fall återfår sin behörighet. Just i svåra bedömningsfrågor är det ur den enskildes perspektiv särskilt viktigt att frågan kan prövas av ytterligare en instans. Inte heller kan någon ha invändningar mot att biskopen återfår sin behörighet om det föranleds av att nya omständigheter blir kända som gör att frågan bör bedömas annorlunda. I vissa sådan fall kan omprövning enligt 58 kap. 18 § användas men en ordinär överklagningsmöjlighet skulle vidga möjligheterna att rätta felaktiga beslut.

Samtidigt kan noteras att en biskop som har fråntagits sin behörighet, i likhet med en präst eller diakon, kan återfå denna behörighet om förhållandena har ändrats på sådant sätt att biskopen kan anses lämplig att utöva vigningstjänsten (30 kap. 6 §). En sådan fråga prövas av Ansvarsnämnden och torde kunna tas upp närhelst det finns skäl för det, dvs. även på nämndens eget initiativ. Ansvarsnämnden är nämligen enligt 57 kap. 3 § behörig att även utan anmälan ta upp frågor om hur biskopar utövar sina uppdrag och efterlever sina vigningslöften. Detta innebär att om det visar sig att ett beslut om obehörigförklaring som Ansvarsnämnden har fattat är felaktigt, t.ex. för att det i efterhand framkommer nya omständigheter, torde Ansvarsnämnden självmant kunna ta upp behörighetsfrågan på nytt som ett led i sin tillsyn över biskoparna. Ansvarsnämnden har således en "dubbel roll" som tillsynsorgan och beslutande" instans i behörighetsärenden och liknar i detta avseende domkapitlen när de hanterar ärenden om prästers och diakoners behörighet. Som framgår av den tidigare redovisningen kan dock domkapitlets beslut i ärenden om obehörigförklaring, till skillnad från Ansvarsnämndens, överklagas hos Överklagandenämnden (31 kap. 18 § och 32 kap. 18 §).

Argumentet att rättssäkerheten kan sägas öka om det ges möjlighet att pröva en fråga i flera instanser bygger inte enbart på att frågan prövas flera gånger utan också på att de överprövande instanserna förväntas besitta en högre kompetens. De högsta instanserna inom domstolsväsendet, Regeringsrätten och Högsta domstolen, är reglerade i grundlag medan övriga domstolar inrättas med stöd av lag (11 kap. 1 § regeringsformen). Det finns alltså en hierarki mellan domstolarna som inte bara har med den organisatoriska uppbyggnaden att göra. Det är därför av intresse i detta sammanhang att något fundera över de kyrkliga överprövningsinstansernas roll i det kyrkliga systemet.

Domkapitlen överprövar som första instans beslut som har fattats på den lokala nivån. Därmed har domkapitlen tagit över den roll som främst länsrätterna tidigare hade. Domkapitlens beslut kan i flertalet fall överklagas till Överklagandenämnden. Bland sådana beslut märks särskilt beslut om att neka någon ta del av kyrkans handlingar enligt 53 kap. 12 § kyrkoordningen. Överklagandenämnden har därmed utsetts av Kyrkomötet att vara det organ som "ytterst" skall överpröva de frågor som anges i 13 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan och vissa andra frågor enligt bestämmelserna i kyrkoordningen (jfr 10 kap. 10 § kyrkoordningen).

Vid sidan av Överklagandenämnden finns på den nationella nivån också Ansvarsnämnden och Svenska kyrkans valprövningsnämnd. Dessa båda nämnder har sina respektive ansvarsområden avgränsade genom kyrkoordningen och skall, i likhet med Överklagandenämnden, självständigt fullgöra sina uppgifter (10 kap. 8-10 §§). Valprövningsnämnden är i likhet med Överklagandenämnden ett överprövningsorgan, medan Ansvarsnämnden som första och sista instans själv prövar frågor om biskopars behörighet. Vardera nämnden har en sammansättning som är särskilt vald för att svara upp mot respektive nämnds uppgifter. I samtliga nämnder skall ordföranden vara eller ha varit ordinarie domare. Vad särskilt gäller Ansvarsnämndens och Överklagandenämndens sammansättning i övrigt kan sägas att båda skall besitta en hög teologisk och juridisk kompetens. I den mån en jämförelse kan göras kan sägas att det för Ansvarsnämnden möjligen har betonats vikten av teologisk kompetens medan det för Överklagandenämnden finns en tyngdpunkt i den juridiska kompetensen.

Om en överklagningsmöjlighet skulle införas för biskopar när det gäller Ansvarsnämndens beslut, kommer Överklagandenämnden att i förhållande till Ansvarsnämnden inta en överordnad roll i dessa ärenden, något som kan tyckas ologiskt med tanke på hur nämnderna är reglerade i övrigt i kyrkoordningen. Redan idag har dock Överklagandenämnden som tidigare har nämnts, i relation till Ansvarsnämnden (och Valprövningsnämnden) en viss överprövande roll när det gäller omprövning i särskilda fall enligt 58 kap. 18 §. Överklagandenämnden har också givits en särställning som det organ som "ytterst" skall överpröva inomkyrkliga beslut och till vilket enskilda skall kunna vända sig "... för ett slutligt ställningstagande i frågor som är av väsentlig betydelse för den enskildes rätt" (CsSkr 1999:3 sid. 2-331 f.). Möjligen är Överklagandenämndens sammansättning inte i lika hög grad som Ansvarsnämndens, anpassad för att hantera ärenden av nu aktuellt slag. Det är dock förutsatt i förarbetena (CsSkr 1999:3 sid. 2-163) att Biskopsmötet skall finnas som en resurs från vilken yttrande kan inhämtas i teologiska överväganden och denna möjlighet kan självfallet även Överklagandenämnden utnyttja vid behov (jfr ÖN:s beslut 11/00). Vidare kan nämnas att det i tiden före den 1 januari 2000 var möjligt att överklaga den dåvarande Ansvarsnämndens beslut till Kyrkomötets besvärsnämnd (se 9 § kyrkliga kungörelsen [SKFS 1992:12] om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop, samt prop. 1987/88:31 sid. 180 f.).

Mot bakgrund av vad som nu har sagts och de stora krav på rättsäkerhet som bör ställas när fråga är om så allvarliga ingripanden som obehörigförklaring, bör det i kyrkoordningen införas en rätt för en biskop - som genom Ansvarsnämndens beslut har fråntagits rätten att utöva kyrkans vigningstjänst eller inte har förklarats åter behörig - att överklaga detta beslut hos Överklagandenämnden. Detta synsätt har också ett starkt stöd i de inkomna remissvaren.