5 Alternativ påföljd till obehörigförklaring att utöva kyrkans vigningstjänst
Kyrkostyrelsens förslag : Om en präst eller en diakon på något av de sätt som anges i 31 kap. 12 § respektive 32 kap. 12 § har visat sig olämplig för sitt uppdrag får domkapitlet förklara prästen eller diakonen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst eller föreskriva prövotid för fortsatt behörighet.
Prövotid för fortsatt behörighet skall pågå tre år. Om prästen eller diakonen under prövotiden på nytt visar sig olämplig för sitt uppdrag skall han eller hon förklaras obehörig. Föreskrift om prövotid skall inte kunna förlängas.
Beträffande biskoparna föreslås ingen prövotid. Ansvarsnämnden för biskopar får besluta att en biskop som har visat sin olämplighet på något av de sätt som anges i kyrkoordningen får förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst.
Promemorians förslag: Ett domkapitel som finner att en präst eller en diakon enligt vad som anges i 31 kap. 12 § respektive 32 kap. 12 § har visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag skall besluta att förklara prästen eller diakonen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst eller besluta att föreskriva prövotid för fortsatt behörighet.
Prövotid för fortsatt behörighet skall pågå tre år. Om prästen eller diakonen under prövotiden på nytt visar sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag skall han eller hon förklaras obehörig. Om det finns synnerliga skäl får i stället föreskrift om prövotid meddelas ytterligare en gång.
Beträffande biskoparna föreslås att nuvarande bestämmelser kvarstår oförändrade.
Remissinstanserna
Näst intill samtliga remissinstanser har instämt i att det behövs ett komplement till nuvarande ordning där inget alternativ till obehörigförklaring finns.
Domkapitlet i Luleå finner förslaget om att domkapitlet skall kunna föreskriva en prövotid för fortsatt behörighet på tre år vara en lämplig mildare form av ingripande. Liknande synpunkter framföres - i flera fall med önskemål om kompletteringar vad avser prövotidens längd eller förutsättningar för prövotid- av domkapitlen i Lund, Uppsala, Göteborg, Linköping, Skara, Göteborgs kyrkliga samfällighet, Svenska kyrkans församlingsförbund, Ansvarsnämnden och Biskopsmötet.
Domkapitlen i Skara och Göteborg, Kungsholms församling, Jönköping Kristina församling och Överklagandenämnden är negativa till att prövotid skall kunna förlängas.
Stiftsstyrelsen i Växjö menar, i likhet med domkapitlen i Växjö och Visby, att den som står under prövning får svårt att med auktoritet utöva sitt ämbete under den perioden.
Domkapitlen i Strängnäs, Lund, Göteborg ifrågasätter formuleringen i förslaget och menar att det är stötande att den som visat sig "uppenbart olämplig" som präst eller diakon skall få fortsätta att utöva vigningstjänsten.
Domkapitlen i Göteborg och Lund och Biskopsmötet framför att det är önskvärt med en tydligare skillnad, så att inte samma kriterium, "uppenbart olämplig", gäller för såväl prövotid som obehörighetsförklaring.
Stiftsstyrelsen i Växjö föreslår, liksom domkapitlen i Växjö, Göteborg, Strängnäs och Stockholm, Kungsholms församling, Kyrkans Akademikerförbund, Ansvarsnämnden och Biskopsmötet, att domkapitlet skall ges möjlighet att besluta om skriftlig varning och/eller erinran som skall vara möjlig att överklaga.
Domkapitlen i Lund och Uppsala och stiftsstyrelsen i Växjö bejakar ändringen från "får" till "skall" eftersom det ger tydligt uttryck för domkapitlets tillsynsuppdrag och förstärker ansvaret att så långt möjligt hantera ärenden likformigt och förutsägbart.
Domkapitlet i Stockholm skulle helst vilja se tre nivåer i fråga om påföljd nämligen erinran, prövotid samt obehörighetsförklaring. Om avsikten är att obehörighetsförklaring skall vara "normalpåföljden" bör enligt domkapitlets mening detta markeras i bestämmelserna.
Domkapitlet i Linköping och Askers församling menar att det är självklart att biskopen skall kunna överklaga ett beslut enligt 30 kap. 8 § hos Överklagandenämnden.
Ansvarsnämnden framför, liksom domkapitlet i Skara, att man delar uppfattningen i remissen om att någon möjlighet att besluta om prövotid för biskopar inte bör införas. Biskopen har ingen överordnad och det torde bli mycket svårt för en biskop att utöva sin behörighet om han eller hon blir ifrågasatt genom ett beslut om prövotid.
5.1 Bakgrund
Nuvarande bestämmelser
I Centralstyrelsens skrivelse 1999 med förslaget till kyrkoordning betonas bl.a. att "domkapitlets befogenhet att pröva fråga om skiljande från behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst inte är någon del av en arbetsgivarfunktion - den skall föreligga även i fråga om den som är vigd men som inte har någon anställning - utan är knuten till domkapitlets uppgift som fristående tillsynsorgan" (CsSkr 1999:3 sid. 2-54).
Där redovisas också att det vid remissbehandlingen påtalats som en brist att domkapitlet inte skulle ha möjlighet ingripa i annan, mildare form än genom beslut om "deslegitimation". Centralstyrelsen anförde att eftersom varning, suspension, löneavdrag o.likn. är disciplinära åtgärder som regleras i arbetsrättslig ordning genom kollektivavtal och där beslutanderätten tillkommer arbetsgivaren är det inte möjligt att tillägga domkapitlet rätt att besluta om sådana åtgärder (CsSkr 1999:3 sid. 2-55).
I 30 kap. 4 §, 31 kap. 11 § och 32 kap. 11 § finns bestämmelser om när en biskop, präst eller diakon skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. I skrivelsen 1999 (CsSkr 1999:3 sid. 2-212 f.) anförde Centralstyrelsen i sin redovisning av då gällande bestämmelser att "det finns också förhållanden som kan medföra att någon bör förklaras obehörig att utöva vigningstjänsten, men som inte alltid leder till ett sådant beslut i det enskilda fallet. I 3-4a §§ kyrkliga kungörelsen om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop finns föreskrifter om under vilka förutsättningar en präst (biskop) får skiljas från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet".
Enligt 30 kap 5 §, 31 kap 12 § och 32 kap 12 § kyrkoordningen får ett domkapitel respektive Ansvarsnämnden förklara den obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag. I paragraferna anges närmare när en sådan uppenbar olämplighet föreligger. Prövning i ärende om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst sker i två steg. "Först prövas om någon av förutsättningarna är uppfyllda. Därefter skall domkapitlet respektive Ansvarsnämnden pröva om den sålunda fastställda olämpligheten verkligen skall leda till ett beslut om obehörigförklarande. Om man finner att någon av förutsättningarna är uppfylld men ändå inte beslutar om obehörigförklaring kan detta i och för sig ses som en "varning". Beslutet bör dock inte ges någon sådan formell beteckning, utan avgörandet skall avse om det skall ske en obehörighetsförklaring eller ej " (CsSkr 1999:3 s 2-213).
Överklagandenämndens uttalande
Överklagandenämnden har vid prövning av överklagade beslut enligt 31 kap.12 § tagit upp frågan om kyrkoordningen ger något utrymme för en proportionalitetsbedömning vid konstaterad olämplighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Överklagandenämnden utvecklar frågan särskilt i beslut nr 1/01, där nämnden uttalar bl.a. följande:
Enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen får en präst alltså förklaras obehörig om hon eller han visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag genom att agera på något av de sätt som sägs i bestämmelsen. I vilka fall en obehörighetsförklaring skulle kunna underlåtas när prästen visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag är dock inte närmare beskrivet vare sig i kyrkoordningen eller i dess förarbeten. I förarbetena sägs endast att prövningen skall ske i två steg: först prövas om någon av förutsättningarna är uppfylld, därefter prövas om den sålunda fastställda olämpligheten verkligen skall leda till ett beslut om obehörigförklarande (CsSkr 1999:3 s. 2-213). Av detta följer dock bl.a. att frågan om överträdelsen skulle kunna anses mindre allvarlig skall bedömas i prövningens första steg. Däremot skall tidigare beslut, där det fastställts att prästen visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag, och efterkommande händelser, såsom att prästen tagit konsekvenserna av sitt handlande, samt prästens sociala förhållanden endast kunna beaktas i prövningens andra steg. Det blir därmed mycket svårt att föreställa sig en situation där det vore rimligt att en präst som konstaterats vara uppenbart olämplig för sitt uppdrag, genom att bryta mot sina vigningslöften eller annars i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha, ändå inte skulle förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. De gärningar som det här är fråga om är i allmänhet av sådan beskaffenhet att det närmast skulle te sig stötande om prästen tilläts fortsätta att utöva kyrkans vigningstjänst. Att underlåta ett obehörigförklarande av en präst som visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag kan följaktligen endast göras i mycket särpräglade undantagsfall.
Det förtjänar i detta sammanhang också att erinras om att en präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, enligt 31 kap. 13 § kyrkoordningen, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den. Det är dock endast fråga om en möjlighet att åter ges behörighet, inte någon rättighet. I förarbetena till bestämmelsen uttalas det att det på intet sätt är självklart att den som är obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst skall återfå behörigheten bara för att det som lagts till grund för obehörigheten har upphört. Vidare framhålls det att det i sådana situationer behövs en grundlig analys av på vilket sätt situationen har ändrats och om vederbörande i fortsättningen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag (CsSkr. 1999:3 s. 2-214).
Enligt Överklagandenämndens uppfattning måste det ställas stränga beviskrav när det gäller en så ingripande åtgärd som att förklara någon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Ett beslut om obehörighetsförklarande bör därför bara kunna fattas om det är ställt utom rimligt tvivel att de omständigheter föreligger, som ligger till grund för bedömningen att prästen är uppenbart olämplig.
För det fall det blir utrett att en präst är uppenbart olämplig för sitt uppdrag i enlighet med någon av de fyra punkterna i 31 kap. 12 § kyrkoordningen, skall prästen alltså förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, utom i rena undantagsfall. Regleringen i kyrkoordningen ger inte utrymme för någon form av proportionalitetsbedömning, utan följden av den konstaterade olämpligheten, som i sig kan bestå av mycket vitt skilda handlingar, är densamma: obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. När det gäller handlingar av mindre allvarligt slag bör enligt Överklagandenämndens uppfattning, möjligheten att förklara prästen åter behörig kunna leda till ett i slutändan acceptabelt resultat.
Kyrkomötet har genom de redovisade reglerna i 31 kap. 12 § kyrkoordningen - i vart fall för dem som är anställda som präster - tillskapat en strängare ordning än den som gällde före utgången av år 1999 enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop. Enligt 3 § första stycket nämnda författning kunde en präst, som enligt en lagakraftägande dom eller beslut hade blivit avskedad från sin anställning som präst, skiljas från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst eller för viss tid, som inte överstiger ett år, förklaras obehörig att utöva denna. Motsvarande gällde även enligt 3 § andra stycket samma författning för en präst som inte innehade en prästtjänst (dvs. en sådan tjänst som avsågs i 32 kap. 3 § kyrkolagen), om prästen på grund av sitt levnadssätt eller annars i avsevärd mån hade skadat det anseende en präst bör ha.
I kyrkoordningen har alltså möjligheten till en "tidsbegränsad obehörighetsförklaring" medvetet inte tagits med. I förarbetena till kyrkoordningen uttalas i stället att det skulle kunna ses som en "varning" om man finner att någon av förutsättningarna är uppfylld, men ändå inte beslutar om en obehörigförklaring (CsSkr 1999:3 s. 2-213). Ett sådant synsätt kan dock enligt Överklagandenämndens mening inte vara förenligt med de krav på rättssäkerhet som måste ställas i denna typ av ärenden. Möjligheten att överklaga och få sin sak prövad är av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Någon möjlighet att överklaga en sådan icke formaliserad påföljd som det talas om i förarbetena finns emellertid inte enligt kyrkoordningen, inte heller är det möjligt att få beslutet omprövat ens om det visas att bedömningen vilar på felaktig eller falsk grund (jfr rättsfallet RH 1988:136). Med kyrkoordningens nuvarande reglering är det enligt Överklagandenämndens uppfattning därför inte lämpligt att diskutera i termer av varning eller dylikt. Prövningen skall således enbart gå ut på om ett obehörighetsförklarande skall ske eller inte.
Motionen 2001:82
I motionen 2001:82 yrkas - med utgångspunkt i de fall som redan prövats av domkapitlen samt de överväganden och påpekanden som Överklagandenämnden har gjort i sina tre beslut från januari 2001 - att det skall utredas om någon form av alternativ "påföljd" i form av t.ex. varning eller tidsbegränsad obehörighet kan införas vid sidan om den nuvarande tidsobegränsade obehörighetsförklaringen, som i princip utan undantag skall följa vid konstaterad olämplighet att utöva kyrkans vigningstjänst.
Återkallelse av legitimation m.m. inom hälso- och sjukvården
Vid en jämförelse med förhållandena inom andra områden kan noteras de bestämmelser som gäller beträffande återkallelse av legitimation m.m. inom hälso- och sjukvården. Dessa återfinnes i 5 kap. lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område vilken trädde i kraft den 1 januari 1999. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kan enligt bestämmelserna i detta kapitel besluta om tre olika åtgärder, nämligen disciplinpåföljd (varning eller erinran), föreskrift om prövotid eller återkallelse av legitimation. Av dessa är föreskrift om prövotid en ny form av sanktion som införts i och med denna lag.
5 kap. 6 § har följande lydelse:
En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fått legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket och varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte kan komma i fråga enligt 2 eller 4 §§.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad som på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
(Notering till första stycket: varning kan enligt 2 § inte komma ifråga för annan yrkesutövning än som har betydelse för patientsäkerheten eller som avser klinisk forskning på människor. Varning kan enligt 4 § inte komma ifråga om förseelsen har anmälts till åtal eller för gärning som efter prövning i straffrättslig ordning ansetts vara brott.)
I 5 kap. 7 § stycke 1 och 2 stadgas:
Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses i första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid kan meddelas ytterligare en gång.
I skälen för regeringens förslag (prop.1997/98:109 sid.114) anförs att prövotid skall kunna föreskrivas bl.a. i de fall i vilka den legitimerade på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Innebörden av föreskriften är att en ytterligare förseelse av allvarligt slag som inträffar under den fastställda prövotiden leder till återkallelse av legitimationen, om inte särskilda skäl kan åberopas för att underlåta detta. Tanken är att den legitimerade skall göras medveten om att den förseelse som lagts honom eller henne till last är så allvarlig att återkallelse av legitimation blir aktuell om en ny förseelse inträffar under prövotiden.
Ansvarsnämndens beslut får enligt 8 kap. 9 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
5.2 Kyrkostyrelsens förslag
En viktig faktor vid utformningen av kyrkoordningens bestämmelser har varit strävan att markera en tydlig åtskillnad mellan sanktioner relaterade till det arbetsrättsliga förhållandet arbetsgivare-arbetstagare och påföljder hänförliga till tillsynen över utövandet av vigningstjänsten.
Bestämmelser om disciplinär åtgärd i form av skriftlig varning ingår i gällande kollektivavtal. Enligt kyrkoordningens bestämmelser om befogenhetsprövning (31 kap. 14 § och 32 kap. 14 §) får dock arbetsgivaren inte vidta disciplinär åtgärd till följd av en omständighet som är hänförlig till lära, utövandet av vigningstjänsten eller efterlevnad av vigningslöften.
Att domkapitlet skulle få rätt att i fall som anges i 31 kap. 12 § och 32 kap. 12 § som alternativ till beslut om obehörigförklaring kunna besluta om varning ger anledning till tveksamhet. Vad gäller präster och diakoner med anställning skulle risk för oklarheter kunna uppkomma om möjlighet fanns till skriftlig varning från två "instanser", arbetsgivaren och domkapitlet, även om det i ena fallet skulle vara fråga om en disciplinär åtgärd hänförlig till anställningen och i andra fallet skulle avse en påföljd hänförlig till utövandet av vigningstjänsten.
En tidsbegränsad obehörigförklaring skulle beträffande präster och diakoner med anställning väsentligt påverka vederbörandes möjligheter att fullgöra de arbetsuppgifter för vilka han eller hon är anställd. Införandet av möjlighet till en sådan påföljd skulle förutsätta kollektivavtalsbestämmelser om konsekvenser i olika hänseenden. Att upprätthålla skiljelinjen mellan å ena sidan tillsynsorganets uppgifter/ befogenheter enligt kyrkoordningen och å andra sidan de uppgifter/befogenheter som enligt det arbetsrättsliga regelverket tillkommer arbetsgivaren skulle försvåras.
Med förebild hämtad från och i viss utsträckning överensstämmande med vad som gäller inom hälso- och sjukvårdens område och som redovisats i det föregående föreslås i stället att domkapitlet som alternativ till beslut om obehörigförklaring skall kunna föreskriva prövotid för fortsatt behörighet. Prövotiden skall vara tre år. Om vederbörande under prövotiden ånyo visar sig olämplig på sätt som anges i 31 kap. 12 § eller 32 kap. 12 § skall obehörigförklaring ske. Obehörigförklaring blir aktuell även om det som inträffar under prövotiden inte är likartat med den omständighet som föranlett föreskrift om prövotid.
Som framgår av benämningen är påföljden hänförlig enbart till frågan om behörighet. Den kan komma ifråga helt oberoende av om prästen eller diakonen har någon anställning eller inte. Att föreskrift om prövotid meddelas en präst eller diakon som är anställd påverkar inte vederbörandes möjligheter att fullgöra de uppgifter som följer av anställningen. Inte heller medför ett sådant beslut några åtaganden eller konsekvenser av annat slag för arbetsgivarens vidkommande.
Varje domkapitel skall vid sin tillsyn beakta förekomst av pågående prövotid för de präster och diakoner beträffande vilka domkapitlet enligt 31 kap. 16 § respektive 32 kap. 16 § har att pröva frågor om behörighet. Verkan av föreskrift om prövotid kvarstår även om prästen eller diakonen till följd av ändrad anställning och/eller folkbokföring under denna tid kommer under tillsyn av ett annat domkapitel än det som meddelat föreskriften. Prövotiden pågår hela den tid som angivits i beslutet med oförändrad innebörd och med samma konsekvenser vid ånyo visad olämplighet.
Vi föreslår att såvitt gäller biskopar och präster skall de förhållanden som enligt gällande bestämmelser visar på uppenbar olämplighet kvarstå som grund för ingripanden från Ansvarsnämndens respektive ett domkapitels sida. För diakoner har tidigare inte direkt angivits att brott mot tystnadsplikten kan vara grund för beslut om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Indirekt har detta dock gällt eftersom brott mot tystnadsplikten är ett specialfall av brott mot vigningslöftena. Vid införande av bestämmelser om prövotid för behörighet bör brott mot tystnadsplikten anges även i uppräkning av grunderna för att pröva en diakons behörighet.
Genom att de i kyrkoordningen uppräknande förhållandena ligger till grund för prövning av behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst står det klart att det är fråga om sådant som visar på olämplighet, även om detta inte direkt sägs i bestämmelserna. Det bör vara samma slags förhållanden som utgör grund för beslut såväl om prövotid som om obehörigförklaring. Såvitt gäller präster och diakoner blir domkapitlets val av åtgärd beroende av graden av olämplighet. Som framgår nedan menar vi att "uppenbar olämplighet" alltid skall leda till obehörigförklaring.
Enligt kyrkoordningskommentaren till nuvarande bestämmelser blir, om domkapitlet vid sin prövning av "första steget" fastställt att uppenbar olämplighet föreligger, "andra steget" en prövning av om denna olämplighet skall leda till ett beslut om obehörigförklaring eller inte. Enligt förslaget skall inte längre talas om "uppenbar olämplighet". Istället anges de olika förhållanden som visar på olämplighet. Om domkapitlet konstaterar att endast olämplighet föreligger kan beslut om prövotid för fortsatt behörighet fattas. En valmöjlighet finns dock för domkapitlet att besluta om prövotid eller att avstå från att besluta om någon sanktion. Är det fråga om "uppenbar olämplighet", alltså en förseelse eller liknande som bedöms som särskilt allvarlig, bör det inte finnas något annat alternativ än en obehörigförklaring. Vi instämmer alltså i vad som framförts från flera remissinstanser när de har pekat på att det kan ifrågasättas om det skall vara möjligt att låta den som är "uppenbart olämplig" behålla sitt uppdrag. Avsikten är att bestämmelserna skall tillämpas på detta sätt.
Det bör betonas att avsikten med en möjlighet till en mindre ingripande påföljd inte är att obehörigförklaring endast skall komma ifråga när prästen eller diakonen föreskrivits prövotid men under pågående prövotid på nytt visat sig olämplig. Är det fråga om grovt klandervärda förhållanden är ett beslut om obehörigförklaring utan föregående prövotid den adekvata åtgärden. De gärningar som anges i 31 kap.12 § och 32 kap. 12 § är inte sällan av sådan beskaffenhet att - med Överklagandenämndens uttryck - "det närmast skulle te sig stötande om prästen tilläts fortsätta att utöva kyrkans vigningstjänst".
Beslut om prövotid gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Prövotiden löper alltså även om beslutet överklagas. Tid under vilken verkställighet inte ägt rum, t ex till följd av ett beslut om inhibition, skall inte räknas in i prövotiden. Prövotiden förlängs härigenom med motsvarande tid. I likhet med flera av remissinstanserna finner vi att föreskrift om fortsatt prövotid inte skall kunna meddelas.
Av det ansvar som givits med uppdraget som biskop får anses följa att om någon av de i 30 kap 5 § angivna omständigheterna föreligger något annat beslut än obehörigförklaring kan komma ifråga endast i undantagsfall. Vi menar, och det har också stöd från remissinstanserna, att det inte är möjligt att en biskop med särskilt ansvar för ledning och tillsyn och med den ställning i övrigt som en biskop har, kan fullgöra sitt uppdrag under en prövotid. Biskopens auktoritet skulle bli starkt anfrätt om det fanns ett grundläggande ifrågasättande av behörigheten att utöva uppdraget och detta är villkorat genom en prövotid. Mot denna bakgrund föreslås inte någon ändring av 30 kap. 5 § såvitt avser påföljden. Det är dock inte möjligt att låta nuvarande 30 kap. 5 § kvarstå oförändrad. Det skulle medföra att i de fall det är fråga om "bara" olämplighet och inte uppenbar olämplighet kan kyrkan ingripa mot en präst eller en diakon men inte mot en biskop. Istället innebär vårt förslag att den som har betrotts med uppdraget som biskop kan förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst även i en sådan situation där det skulle föreskrivas prövotid för en präst eller diakon.
En biskop är alltid behörig att utöva såväl uppdraget som biskop som uppdraget som präst. Det kan hävdas att en biskop som fråntas behörigheten att utöva uppdraget som biskop skulle kunna, som andra präster, få en prövotid vad gäller uppdraget som präst. Det förefaller dock inte nödvändigt att särskilt reglera detta.
