Kyrkostyrelsens överväganden rörande kyrkoårets uppbyggnad
Kyrkoårets struktur i stort
Kyrkostyrelsens förslag till evangeliebok återspeglar i huvudsak inga förändring i kyrkoårets nuvarande struktur.
Vid den förra evangelieboksrevisionen var den största förändringen vad avser kyrkoåret att de fyra särskilda böndagarna togs bort. Evangelieboksgruppen framhåller att böndagarnas ämnen dock funnits kvar. Botmotivet har fått sin plats på askonsdagen. Reformationstemat återfinns på sexagesima, som även har underrubriken reformationssöndagen. På samma sätt har missionsdagen återkommit på heliga trefaldighets dag. Den fjärde av de gamla böndagarna, tacksägelsedagen, är kvar som en särskild söndag, alltid firad den andra söndagen i oktober.
Kyrkostyrelsen menar att detta visat sig vara en väl fungerande ordning och föreslår i likhet med evangelieboksgruppen att den består. Kyrkostyrelsen är därmed inte beredd att följa exempelvis de remissförslag som önskar att heliga trefaldighets dag och missionsdagen åter skiljs åt.
Midsommarhelgen
På en punkt föreslår Kyrkostyrelsen en förändring i kyrkoårets uppbyggnad. Det gäller midsommarhelgen.
Midsommardagens firningsämne är Johannes döparens födelse. I såväl 1942 års som 1983 års evangeliebok speglas detta i dagens förstanamn - midsommardagen är underrubrik. Dagens hävdvunna placering ett halvår före jul (ursprungligen som fast helgdag den 24 juni) har sin bakgrund i berättelsen i Luk. 1:26ff. Av skildringen av mötet mellan Elisabet, Johannes mor, och Maria, Jesu mor, framgår att Johannes skulle komma att födas ett halvår före Jesus. Johannes döparen intar en viktig plats i frälsningshistorien och firningsämnet kan inte avvaras.
Samtidigt har "midsommarmotivet" med lovsången till Skaparen och glädjen över naturens skönhet och rikedom intagit en stor och ofta dominerande plats denna dag, därtill med bred folklig förankring. Midsommardagen har därmed kommit att innehålla en spänning som kan vara svår att hantera tematiskt och homiletiskt. Visserligen är förhållandet mellan skapelse och frälsning ett grundläggande teologiskt tema, men midsommardagen framstår inte omedelbart som den pastoralt mest lämpade för utveckling av detta.
Denna spänning har förstärkts under de år som gått sedan 1983 års evangeliebok antogs. De fördjupade och förnyade insikterna om människans ansvar för natur och miljö med utgångspunkt i kristen skapelsetro har bidragit till att midsommardagen blivit den naturliga platsen för skapelsetemat i kyrkoåret. Den firas på många håll som något av kyrkans miljödag.
Mot denna bakgrund föreslår många remissinstanser - med ändring av nuvarande ordning och mot evangelieboksgruppens förslag - att midsommardagen odelat skall ägnas åt skapelsetemat. Detta skulle motsvara många människors förväntan och svara mot ambitionen även hos evangelieboksgruppen att ge skapelsen en tydligare plats i kyrkoåret. Önskemålet kan tillgodoses genom att Johannes döparens födelse blir firningsämne följande dag, som då skulle bli en nyinförd söndagen efter midsommardagen. Denna lösning förordas i många remissvar.
Kyrkostyrelsen ställer sig bakom denna förändring. I vårt förslag ägnas därför midsommardagen helt åt skapelsen, medan Johannes döparens födelse blir tema på den nya "söndagen efter midsommardagen eller den helige Johannes döparens dag". Den av trefaldighetssöndagarna som annars skulle ha infallit dagen efter midsommardagen bortfaller alltså alltid till förmån för den nya söndagen.
Förslaget medför ändring i 28 kap. 1 § kyrkoordningen om kyrkoåret. Kyrkostyrelsens ändringsförslag framgår av bilaga 2.
Söndagar i påsktiden
Evangelieboksgruppen föreslår på en punkt en förändring i kyrkoåret, dock inte i dess struktur utan i fråga om benämningen på söndagarna mellan påskdagen och pingstdagen.
Dessa söndagar har traditionellt kallats söndagarna efter påsk. Evangelieboksgruppen framhåller i sitt betänkande att hela kyrkoårsperioden mellan påskdagen och pingstdagen utgör kyrkornas påskfirande i gudstjänstlivet. Påskfirandet inleds med påsknattsmässan och pågår fram till pingstdagen. I kyrkans historia har påsktiden beskrivits som en enda förlängd söndag, helt genomsyrad av uppståndelsens glädje.
Benämningen "söndagar efter påsk" kan ge intryck att påskfirandet avslutats i och med påskdagen. För att tydliggöra att kyrkan firar påsk under hela denna period föreslås namnändring till "söndagar i påsktiden". Flera kyrkor i Sverige och även i andra länder har genomfört denna ändring och förslaget har vunnit enhälligt stöd vid de ekumeniska överläggningar som evangelieboksgruppen haft under sitt arbete.
Evangelieboksgruppens förslag har fått stort stöd också i remissomgången och Kyrkostyrelsen anser därför att förslaget skall genomföras. I vårt förslag benämns därför de nuvarande 1-5 söndagen efter påsk i stället 2-6 söndagen i påsktiden.
I kyrkoårets struktur avslutas påsktiden med Kristi himmelsfärds dag. Det är mot den bakgrunden inte naturligt att benämna den nuvarande 6 söndagen efter påsk som 7 söndagen i påsktiden - den infaller i här avsedd mening efter påsktidens utgång. Vi föreslår att 6 söndagen efter påsk i stället benämns söndagen före pingst. Det återspeglar även på ett bra sätt den söndagens innehåll, som på olika sätt rör löftena om och väntan på den heliga anden, dvs. den är i någon mening framåtblickande.
Ingen förändring finns i fråga om de ämnen som i traditionen är knutna till söndagarna mellan påsk och pingst.
Förslaget medför ändring i 28 kap. 1 § kyrkoordningen om kyrkoåret. Kyrkostyrelsens förslag framgår av bilaga 2.
Andra överväganden om kyrkoåret
Benämningen "söndagar i påsktiden" väcker också förslag om andra namnändringar. Som skett på andra håll internationellt sett borde Svenska kyrkan, föreslås det, stryka förfastan och ha fler söndagar efter trettondedagen, kallade "söndagar i jultiden". Förslag finns också om "söndagar efter pingst" i stället för nuvarande "söndagar efter trefaldighet".
Kyrkostyrelsen konstaterar i likhet med evangelieboksgruppen att frågorna om förfastan och trefaldighetstiden diskuterades i anslutning till beslutet om 1983 års evangeliebok. 1968 års kyrkohandbokskommitté hade föreslagit övergång till benämningen "söndagar efter pingst". Av debatten i och utanför Kyrkomötet framgick tydligt att det gamla kyrkoåret har en mycket stark ställning i Svenska kyrkan och är uppskattat i all sin komplexitet.
Kyrkostyrelsen gör bedömningen att detta i allt väsentligt fortfarande gäller. Det finns därför ingen anledning att nu ta bort förfastan eller ändra på namnet på söndagarna efter trefaldighet. Förändringar av detta slag har dessutom inte varit föremål för remiss.
Beträffande det i några remissvar framförda förslaget att i konsekvens med "söndagar i påsktiden" byta jul- och trettondedagstidens benämningar till "söndagar i jultiden" har Kyrkostyrelsen funnit skäl att göra en närmare studie. Vi redovisar här våra överväganden på denna punkt.
Själva namnbytet på söndagarna under den aktuella perioden är vid första anblicken okomplicerat. Söndagarna från söndagen efter jul och trettondedagstiden ut numreras löpande som söndagar i jultiden. Grundläggande är emellertid vad som skall betraktas som första söndagen i jultiden. Vid påsk är påskdagen den första söndagen i påsktiden varför den söndag som i 1983 års evangeliebok är första söndagen efter påsk blir andra söndagen i påsktiden, etc. Det kan i förstone synas vara annorlunda vid jul, eftersom juldagen i de allra flesta fall inte är en söndag. Det borde med andra ord fungera väl att låta söndagen efter jul alltid vara första söndagen i jultiden.
Detta visar sig dock vara en mindre god ordning. De år annandag jul är en söndag kommer första söndagen i jultiden att infalla den 2 januari, vilket kan upplevas som på fel sida om årsskiftet i förhållande till denna söndags ämnesmässiga koppling till Värnlösa barns dag (28 december). Vidare kommer andra söndagen i jultiden att infalla 9 januari. Det tema som i 1942 års evangeliebok var knutet till första söndagen efter trettondedagen ("Guds Son i Guds helgedom") men i evangelieboken 1983 flyttats till söndagen efter nyår ("I Faderns hus"), för att möjliggöra att Jesu dop präglar första söndagen efter trettondedagen, hamnar dessa år på nytt direkt efter trettonhelgen.
Därför bör juldagen och annandag jul - enligt samma princip som gäller för påsktiden - betraktas som första söndagen i jultiden de år dessa dagar infaller på en söndag. Temat för första söndagen i jultiden bortfaller således dessa år. Om juldagen är en söndag blir även nyårsdagen en söndag, varför även andra söndagen i jultiden bortfaller. Detta är dock inget nytt utan analogt med nuvarande ordning där såväl söndagen efter jul som söndagen efter nyår ibland bortfaller. Om annandag jul är en söndag firas andra söndagen i jultiden den 2 januari med ett tema som motsvarar evangelieboken 1983.
I övriga fall blir första söndagen i jultiden den söndag som infaller under perioden 27-31 december och andra söndagen i jultiden den söndag som infaller 3-5 januari. När andra söndagen i jultiden infaller den 6 januari bortfaller den givetvis till förmån för trettondedag jul. Med denna ordning hamnar man rätt också efter trettondedag jul då nuvarande första söndagen efter trettondedagen blir tredje söndagen i jultiden, osv.
Så långt den studie Kyrkostyrelsen låtit göra. Som framgår är frågan mer komplicerad än den först verkar vara och en nyordning kräver omfattande anvisningar om vad som skall gälla olika år. Undantagen från "normalordningen" skulle bli så många att oklarhet skulle bli följden. Sammantaget talar detta mot införandet av en nyordning. Inte heller i detta fall har något utarbetat förslag varit remitterat.
Kyrkostyrelsen är således inte beredd att i detta avseende följa remissförslagen utan menar att evangelieboksgruppen gjort en riktig bedömning.
Vad gäller namn på helgdagar föreslår Kyrkostyrelsen slutligen att den helige Stefanos dag eller annandag jul samt Jungfru Marie kyrkogångsdag eller kyndelsmässodagen i evangelieboken anges med det mest kända namnet först, dvs. annandag jul eller den helige Stefanos dag respektive kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag.
