Utvecklingen efter 1983

Redan i slutet av 1980-talet började det komma motioner i Kyrkomötet om vissa ändringar i den nya evangelieboken. Detta gällde inte minst de gammaltestamentliga texterna. En översyn borde ske av urvalet, framför allt borde - så uttryckte sig 1990 års kyrkomöte - vissa historiska texter utgå till förmån för psalmer ur Psaltaren. I arbetet med EB 83 hade det varit en bärande princip att i stort sett undvika psaltartexter på bibelläsningens plats, eftersom Psaltaren används i andra delar av gudstjänsten, t.ex. i introitus och som omkväde mellan textläsningarna, och överhuvudtaget som bön.

Synpunkter kom motionsvägen även på perikopernas avgränsning, särskilt i fråga om episteltexterna, samt på kollektbönerna.

En annan diskussion, som fanns redan när nuvarande kyrkohandbok antogs 1986 men som växt sig starkare under 1990-talet, gällde s.k. inkluderande språk. I fråga om evangelieboken har denna diskussion främst sin tillämpning på kollektbönerna och de bilder för Gud som dessa använder. Men även de bibeltexter som omnämner de kristna som "bröder" eller tilltalar församlingen med "bröder" har efter hand upplevts som besvärande. När NT 81 skriver "Guds söner" där tidigare svensk översättning löd "Guds barn" accentueras problemet ytterligare. I evangelieboken är det också en fråga om urvalet av texter. Bibeltexter som handlar om kvinnor och lyfter fram kvinnors gudserfarenhet borde bli fler.

Ett tredje drag i den fortsatta utvecklingen gällde det faktum att Bibelkommissionen förväntades att fullborda sitt arbete och publicera hela Bibeln nyöversatt. Förutom att man då skulle föra in de gammaltestamentliga texterna enligt den nya översättningen kunde det vara ett lämpligt tillfälle att överväga de textbyten m.m. som aktualiserats under åren. Kyrkomötets grundhållning i fråga om ändringar i evangelieboken blev därför att en översyn borde anstå tills nyöversättningen av Gamla testamentet förelåg.