I samma skrivelse, kap. 3, redovisades att styrelsen också under vintern 1998-99 intensifierat arbetet med det andra ledet i vad 1997 års ombudsmöte framhållit i frågan, nämligen att skapa ett underlag för långsiktigt ställningstagande till om verksamheten i Sigtuna bedöms så värdefull för Svenska kyrkans nationella nivå att den bör drivas vidare med rikskyrkliga bidrag i den händelse verksamheten inte kan bli självbärande.
Detta arbete igångsattes hösten 1998 genom en särskilt beredningsgrupp. Den direkta anledningen var att styrelsens regelbundna överläggningar med företrädare för SKUC och SKUAB visat på en otydlighet från SFRV:s sida i fråga om vad man önskar av verksamheten i Sigtuna. Från utbildningsbolagets sida efterlystes med andra ord tydligare ägardirektiv. En diskussion om den framtida verksamheten och dess vikt samt frågan om ekonomiska bidrag i samband därmed kan självfallet inte föras utan ett klarläggande av verksamhetens inriktning och de faktiska behoven i Svenska kyrkan av denna verksamhet.
I sina förslag, framlagda för styrelsen i december 1998, anförde beredningsgruppen:
Vårt arbete har tagit sin utgångspunkt i den förväntan på tydligare ägardirektiv som företrädare för SKUAB gav uttryck vid sammanträdet i oktober 1998. Vi har ingående diskuterat förutsättningarna för ett dokument med tydligare och konkretare direktiv rörande SKUAB:s verksamhet än de som återfinns i de befintliga, mer formella ägardirektiven.
Vi gör bedömningen att det finns en motsättning mellan ombudsmötets krav på SKUAB så som de formulerades 1997 och SFRV:s styrelses skyldighet att agera på ett ansvarsfullt sätt utifrån en fördjupad behovsanalys. Medan ombudsmötet rest kravet på att verksamheten skall vara självbärande vid utgången av år 1999 kan det enligt vår mening visa sig att det finns verksamhet som är så angelägen att bedriva på nationell nivå, att det finns skäl för SFRV att göra vissa årliga tillskott för denna verksamhet. Vi har noterat att detta varit grundsynen vid SKUC:s bildande 1985. Årliga tillskott har lämnats i form av anslag och rikskollekter. En närmare redovisning av detta finns i Utbildningsorganisationsutredningens betänkande (SKU 1995:10) Svenska kyrkans utbildningsorganisation. Principiellt sett kan utbildning på nationell nivå, på vissa villkor som vi utvecklar nedan, få lov att kosta.
Vi föreslår mot denna bakgrund följande.
1. En analys behöver göras av vilka utbildningar, kurser, seminarier, konferenser etc. som lämpligen ordnas på nationell nivå i Svenska kyrkan. Till dels är sådana behovsanalyser gjorda men de kan behöva sammanställas och kompletteras. Detta är emellertid en stor uppgift, som vi inte ser som möjlig för beredningsgruppen att verkställa. I ett sådant arbete måste i första hand Utbildningsnämnden men även Församlingsnämnden involveras. Vi anser vidare att såväl stiftsnivån som församlingsnivån måste göras delaktig i en sådan analys.
2. Behovsanalysen skall göras utifrån subsidiaritetsprincipen. Det är nödvändigt att ta hänsyn till stiftens och pastoratens starka krav på att t.ex. fortbildningsverksamhet för anställda och utbildning av förtroendevalda skall ske regionalt eller lokalt.
3. Den sammantagna bedömningen skall göras i tre steg:
3.1 Först skall genom den nämnda behovsanalysen bedömas om det finns utbildnings-, kurs- och konferensverksamhet som det finns skäl och förankring för att den ordnas centralt i samverkan med organ på nationell nivå. Denna verksamhet skall beskrivas.
3.2 I nästa steg skall bedömas om det finns skäl som talar för att denna verksamhet alltid äger rum på en viss anläggning som därmed kan utgöra en pedagogisk resurs och en nationell mötesplats för Svenska kyrkan, satt i relation till kostnaden.
3.3 Om svaret på den frågan är ja, skall frågan ställas vilken relation Svenska kyrkan på nationell nivå bör ha till denna anläggning. Måste man äga den eller kan man ha tillgång till den på annat sätt? I förlängningen av ägandealternativet finns frågor om solidariteten med den egna anläggningen, kravet på att det måste uppfattas som kostnadseffektivt att förlägga arrangemang dit, m.m. Flera alternativ bör prövas.
4. För att det skall bli möjligt att göra bedömningar av kostnadseffektiviteten och utvärdera vad som i gällande ägardirektiv kallas tillfredsställande lönsamhet måste jämförelsematerial i form av branschnyckeltal eller stiftsgårdsnyckeltal föras in.
I januari 1999 beslutade SFRV:s styrelse att beredningsgruppens förslag skulle bilda direktiv för en utredning med uppgift att analysera behoven av utbildning i Svenska kyrkan anordnad på nationell nivå och behoven av en nationell utbildningsanläggning i samband härmed.
Till ledamöter utsåg styrelsen Britas Lennart Eriksson, ordförande, Britt Louise Agrell och Marianne Kronberg. Församlingsnämnden utsåg Ingrid Johansson Fjelkman och Utbildningsnämnden Bengt Nilsson. Till sekreterare förordnades handläggaren i kyrkokansliet Dag Hedin. Utredningen avgav sitt betänkande den 3 februari 2000.
Utredningen tolkar inledningsvis begreppet ”utbildning” så att det här avser vidareutbildning, fortbildning och kompetensutveckling för kyrkligt anställda och förtroendevalda. Grundläggande kyrklig yrkesutbildning, profilutbildning samt Svenska kyrkans grundkurs lämnas utanför.
Behoven av utbildning i nämnda mening har analyserats utifrån ett underlag som inhämtats genom en enkät till stiften, de kyrkliga folkhögskolorna, stifts- och kursgårdar m.fl. Vidare har samtal förts med företrädare för SKUC/SKUAB, kyrkokansliets avdelning för kyrkolivets utveckling och Svenska kyrkans församlingsförbund. Underlag har också inhämtats från Stiftelsen Fjellstedtska skolan och från diakoniinstitutionerna.
Analysen visar tydligt att det finns en rad för hela Svenska kyrkan gemensamma utbildningsbehov. Många av dessa uppfattas vara sådana att de bör genomföras av den nationella nivån. Bilden är densamma på frågor om det finns typer av fortbildning, vidareutbildning och kompetensutveckling som särskilt lämpar sig för den nationella nivån. Vidare framgår att den nationella nivåns insatser i huvudsak skall rikta sig till befattningshavare på regional nivå och till förtroendevalda på stifts- och riksnivå.
När utredningen i enlighet med sina direktiv i nästa steg ställer frågan om dessa nationella utbildningssatsningar bör vara lokaliserade till en nationell utbildningsinstitution svarar majoriteten nej. Endast 10% av de svarande säger ja. Vid fördjupande följdfrågor visar det sig att man är särskilt negativ till om det skulle finnas endast en enda nationell utbildningsinstitution. Samtidigt framhåller många värdet av en samlande institution för utveckling av pedagogiska metoder och för verksamhet av forsknings- och utvecklingskaraktär (s.k. FoU).
I samtalen med SKUC/SKUAB har distansutbildning angetts som ett särskilt viktigt utvecklingsområde för Svenska kyrkan, där den nationella nivån har ett ansvar och där Ansgarsliden kan vara en viktig resurs. Man ser sig ha möjlighet att vara sammanhållande i ett rikstäckande kyrkligt utbildningsnätverk. I samtalen framkom även en frustration från SKUAB:s sida över att föresatserna i befintliga ägardirektiv inte infriats.
I samtalen med Svenska kyrkans församlingsförbund framkom att man har ett på stiftens behov grundat utbildningsutbud, att man genomför många kurser på och i samverkan med Ansgarsliden och att man generellt anser att Ansgarsliden underutnyttjas som riksanläggning. Man bör, heter det från Församlingsförbundets sida, ej underskatta Ansgarslidens funktion och potential som nätverksnav.
Samtalen med företrädare för avdelningen för kyrkolivets utveckling visar bland annat att man de senaste decenniet i samråd med stiften utvecklat ett system som innebär att den nationella nivån minskat sina operativa insatser vad gäller fortbildning/kompetensutveckling till att i huvudsak gälla de yrkeskategorier som inte omfattar så många medarbetare i varje stift. För de större yrkeskategorierna svarar stiften numera själva för fortbildningen. Man bistår också med samlingar för de kategorier som arbetar på stiftsnivå. Dessa samlingar för inspiration och erfarenhetsutbyte fordrar dock inte någon fast anläggning på nationell nivå.
Avdelningen har samverkan med ett flertal andra utbildningsintressenter. Av verksamheten i Sigtuna är särskilt Sigtuna folkhögskola av stor betydelse för att realisera utbildningssatsningar och pedagogiskt utveckla kurser och utbildningar. Mot denna bakgrund är det av stort värde att ha en folkhögskola knuten till den nationella nivån.
I informationen från andra utbildningsanordnare på nationell nivå noterar utredningen den högskoleprofil som Ersta/Sköndal framhåller som nödvändig för Svenska kyrkan i såväl grundutbildning som fortbildning när det gäller de pedagogiska, sociala, teologiska och estetiska yrkesområdena. Man ser fram emot utökade utbildningsuppdrag från Svenska kyrkan i detta avseende. Stiftelsen Fjellstedtska skolan gör bedömningen att man har en annan målgrupp än t.ex. Ansgarsliden genom att man i huvudsak riktar sig till präster och andra grupper med teologisk grundutbildning.
I ett resonemang om ansvarsfördelning anför utredningen bland annat följande:
Svenska kyrkan skall själv genom egna organ ta ansvar för utbildningar vars innehåll har direkt koppling till Svenska kyrkan tro, bekännelse och lära och säkerställandet av att en kristen människosyn överhuvudtaget präglar utbildningsinnehåll riktat till kyrkans folk. Fortbildningen av renodlade kyrkliga tjänster bör hanteras av kyrkan själv i de fall det handlar om roller och ansvar inom ramen för Svenska kyrkans förkunnelse.
Svenska kyrkan skall däremot inte skapa utbildningskapacitet för utbildningar där andra utförare redan har etablerat utbildningar av god kvalitet och som ligger bra till geografiskt sett.
Utbildningar som rör arbetsgivarroll, avtal, begravningsverksamhet, fastighetsfrågor och ekonomi menar utredningen vara en uppgift för Församlingsförbundet.
Slutsatsen när det gäller lokalisering är att det i Svenska kyrkan inte finns någon förankring för att Ansgarsliden får en monopolställning vad gäller ansvaret för utbildningar på nationell nivå. I stället skall det vara en gemensam utbildningsstrategi som förenar och som tar till vara de olika utförare och de kompetenser som finns på nationell nivå. En ökad samverkan bör därför ske mellan de nationella utbildningsinstitutionerna inom Svenska kyrkan. Den nationella nivån har att via sina institutioner säkerställa en kontinuerlig forsknings- och utvecklingsverksamhet. Den nationella nivån och de nationella institutionerna skall uppfattas som en resurs för kyrkans övriga nivåer.
Vad gäller anläggningarna i Sigtuna i framtiden redovisar utredningen juridiska aspekter på associationsformerna och pekar på alternativa ägandeformer. Ur ekonomisk synpunkt fastslås att SKUC/SKUAB:s ekonomi i dag är under kontroll. SKUC:s ekonomi bygger på att verksamheten kan bedrivas inom ramen för stats- och landstingsbidrag samt övriga bidrag och elevernas avgifter. SKUAB skall bedrivas på kommersiella villkor. Det konstateras att den av 1998 års ombudsmöte beslutade saneringen har varit av allra största betydelse ekonomiskt och strategiskt.
Utredningens analys mynnar ut i följande rekommendationer:
1. För att på bästa möjliga sätt hantera de utbildningsbehov som anses åligga den nationella nivåns ansvar bör detta ej ske endast via en nationell utförare. Det bör ske en fördelning av utbildningsuppdragen mellan de i utredningen utpekade nationella utbildningsutförarna. Detta betyder att uppdragen fördelas utifrån befintliga kompetensresurser.
2. Svenska kyrkans nationella nivå skall där så är möjligt vända sig till andra utförare än de egna i de fall externa utförare besitter bättre kompetens avseende vissa typer av utbildningar. Detta gäller särskilt de utbildningar där en kyrklig aspekt eller en särskild teologisk profilering ej är central.
3. Det finns ett behov av ett rikstäckande samråd med företrädare för Svenska kyrkans stifts- och kursgårdar. Ett sådant samråd bör ha till uppgift att se över kompetens- och resursfördelningen för att säkerställa en rikstäckande utbildningspotential. Detta samråd bör också kunna initiera en gemensam ekonomisk analys av nuvarande verksamheters ekonomiska bärighet.
4. Det finns behov på nationell nivå av ett samråd mellan de i utredningen utpekade nationella utförarna för att sig emellan fördela uppdrag och kompetenser i samband med olika utbildningsåtaganden. Detta gäller särskilt i de fall de egna lokalresurserna ej är tillräckliga men där kompetensresursen är tillgodosedd.
5. Ansgarsliden bör framgent ses som en resurs bland andra på nationell nivå.
6. SKUC och SKUAB uppvisar för år 1999 ett positivt ekonomiskt resultat. Även för år 2000 förväntas verksamheten uppvisa ett positivt resultat. Mot bakgrund av denna ekonomiska utveckling och nuvarande ägarförhållanden finns ingen anledning att för de närmaste åren avveckla det nuvarande engagemanget.
7. Initiativ bör tas till ett fördjupat samtal mellan de i SKUC ingående stiftarna avseende ytterligare samverkansmöjligheter.
8. I sin egenskap av ägare av SKUAB och en av stiftarna i SKUC bör Svenska kyrkan aktivt driva frågor om verksamhetsinnehåll, utveckling och profilering. Ett fortsatt utvecklingsarbete bör ske avseende distansutbildningars utformning och anpassning till olika behovsområden.
9. Den nationella nivån bör ta ansvar för att säkerställa ett för Svenska kyrkan pedagogiskt utvecklingsarbete. I detta sammanhang bör Ansgarsliden därför ges möjligheten att vara ett centrum för detta.
