Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att avslå Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:4.

Motivering

På ett flertal punkter kan Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:4 ifrågasättas som ten­dentiös: på flera punkter förtiger den fakta, förringar skillnader mellan kyrkors översättningar eller ger uttalanden större betydelse än vad som är rimligt. Genom delar av sin argumentation desavouerar Kyrkostyrelsen Gudstjänstutskottets kompetens och underkänner förmågan hos 2008 års motionär i frågan att, på ett rimligt sätt, bygga på tidigare behandling av ärendet.

Tyvärr är bristerna och luckorna i Kyrkostyrelsens skrivelse så många att motionens motivering blir lång. Därför inleder jag med en sammanfattning av min kritik mot Kyrkostyrelsens skrivelse:

¨     Kyrkostyrelsens skrivelse tar sin utgångspunkt i de näst senaste översättnings­förslagen inte i de senaste!

¨     Lägesbeskrivningen kring återstående inomkyrklig och ekumenisk oenighet rörande översättningsförslagen, i Gudstjänstutskottets betänkande 2008:6, bygger på uttalanden som gjorts från officiell nivå i Svenska kyrkan. Läges­beskrivningen är inte Gudstjänstutskottets eget påhitt, vilket Kyrkostyrelsen tycks mena.

¨     Kyrkostyrelsen redovisar kritiska synpunkter i remissarbetets tidigare skede, men gör inget försök att analysera de slutgiltiga bedömningarna i remiss­omgången 2000.

¨     Kyrkostyrelsen förringar skillnaderna mellan olika kyrkors översättningar. I varje anfört exempel är skillnaderna fler än Kyrkostyrelsens skrivelse anger. Det mest flagranta exemplet är bedömningen av skillnaderna mellan Svenska kyrkans och den romersk-katolska kyrkans översättning av den nicenska tros­bekännelsen. Kyrkostyrelsen beskriver skillnaderna som ”språkdräkt som ligger Svenska kyrkans mycket nära” och anger två skillnader i ordval. I själva verket har kyrkorna olika formuleringar i mer än varannan textrad.

1. Vem påstår att filioque samt frågan om ett annat ord för ”allmännelig” är de enda kvarstående problemen?

Detta påstående är inte Gudstjänstutskottets eget påhitt, vilket Kyrkostyrelsen tycks mena, när den anför att den inte delar Gudstjänstutskottets bedömning. Påståendet bygger på motiveringarna till handboksförslaget 2000 (Svenska kyrkans utredningar 2000:3, s. 46):

I fråga om trosbekännelserna har det från Svenska kyrkan i remiss­behandlingen framkommit starka invändningar mot formuleringen ”den allsmäktige Fadern” och mot alternativen ”katolsk/universell” om kyrkan. I de senaste båda ekumeniska överläggningarna har dessa synpunkter framförts, och de deltagande representanterna för medlems­kyrkorna har kunnat ställa sig bakom att till Sveriges Kristna Råds styrelse rekommendera en förändring av formuleringen ”den allsmäktige Fadern” till ”allsmäktig Fader”. När det gäller hur alter­nativen skall anges om kyrkan har ännu inte full enighet uppnåtts.

Handboksförslaget 2000 följer rekommendationen och använder begreppet ”allsmäktig Fader” i den apostoliska trosbekännelsen. Därmed faller Kyrkostyrel­sens påstående att det är Missionskyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen och Svenska Baptistsamfundet som (ensidigt?) gjort ändringar i översättningsförslagen.

Trots att KsSkr 2009:4 vet att ”flera remissinstanser hade synpunkter på uttrycket ’den allsmäktige Fadern’”, väljer Kyrkostyrelsen att inte nämna att Svenska kyrkan fått gehör på den punkten.

När det gäller filioque noterar skrivelsen att endast ett fåtal remissinstanser kommenterar frågan. Vidare anger inte SKU 2000:3 frågan om filioque som något kvarstående problem, vilket Gudstjänstutskottet, klokt nog, inser att det är.

2. Viktning mellan synpunkter och ståndpunkter

Det är väsentligt att vikta personers påståenden vid olika tillfällen. I Kyrkostyrel­sens skrivelse (s. 6-7) anförs ”ärkebiskopens” synpunkter i samband med remiss­rundan 1996. Ärkebiskopen apostroferas i fem negativa och ett positivt omdöme kring nyöversättningarnas formuleringar. Vem var då denne ärkebiskop?

Hans namn är Gunnar Weman, samme Gunnar Weman som senare blev ordförande i den kyrkohandboksgrupp som menade att den återstående oenig­heten i trosbekännelsernas formulering var beskrivningen av kyrkan!

Det är intressant att fundera kring hur Gunnar Wemans kritik i remiss­omgången skall viktas mot hans senare till synes oreserverade stöd för nyöversätt­ningarna, sedan de justerats i enlighet Svenska kyrkans önskemål. Vad är ett förhandlings­bart ändringsförslag och vad är en acceptabel formulering för att uppnå ekumenisk samsyn?

Till detta kommer att biskopsmötet samt tio domkapitel tillstyrkte nyöversätt­ningarna, trots synpunkter på enskilda formuleringar. Hur skall dessa synpunkter och ståndpunkter viktas mot varandra? Skrivelsen nämner saken, men försöker inte analysera konsekvenserna av det.

Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:4 ger en ganska mörk bild av läget efter remiss­rundan 1996. Denna bild delas inte av Centralstyrelsen, i CsSkr 1997:3. I skrivel­sen är Centralstyrelsen pessimistisk när det gäller läget för nyöversättning av Herrens bön, men när det gäller trosbekännelserna skrivs:

Förutsättningarna för att ta fram ekumeniska översättningar av trosbekännelserna är gynnsammare. Kritik finns mot vissa delar av de framlagda förslagen till översättningar. Den är dock inte mer omfattande än att det bör gå att beakta inkomna yttranden och utforma slutliga förslag. Också dessa bör integreras i den pågående översynen av kyrkohandboken.

Det är alltså inte på grund av avgörande kritik mot översättningsförslagen som ingen skrivelse kring trosbekännelserna läggs fram för Kyrkomötet 1997. I stället förs frågan till handboksarbetet. När handboksgruppen så slutfört sitt arbete finns ingen oro kring nyöversättningarna av trosbekännelserna. Jag hänvisar till i KsSkr 2000:4:

Uppdragen rörande Herrens bön och trosbekännelserna har, efter det ekumeniska arbete som utförts inom Sveriges Kristna Råd och som redovisats för Kyrkomötet genom skrivelserna CsSkr 1996:3 och CsSkr 1997:3, förts till den av nämnden tillsatta arbetsgruppen för översyn av Den svenska kyrkohandboken. De båda grupperna har i mars 2000 överlämnat sina förslag till Kyrkostyrelsen som sänt dem på remiss. Kyrkostyrelsen avser att lägga fram förslag till ny evangelie­bok och ny kyrkohandbok vid Kyrkomötet 2001.

3. Utfallet av kyrkohandbokremissen 2000 – vad sa det om trosbekännel­serna?

I Kyrkostyrelsens skrivelse finns ett mycket kortfattat referat kring trosbekän­nelsernas plats i remissomgången 2000. I stället väljer Kyrkostyrelsen, i sin skrivelse, hänvisa till debatten och remissutfallet 1996. Jag menar att det är intres­santare att undersöka var frågan befann sig 2000:

Är invändningarna lika starka 2000 som 1996, eller har det skett en recep­tions­process i Svenska kyrkan mellan 1996 och 2000? Vilken samsyn råder mellan Dom­kapitlen 2000 rörande nyöversättningarna, formuleringen om kyrkan undan­tagen?

Alldeles säkert har Kyrkostyrelsen rätt i att förankringsarbetet måste göras om i Svenska kyrkan. Men utgångspunkten måste vara 2000, inte 1996. Föll hand­boks­förslaget på grund av kritik mot nyöversättningarna av trosbekännelserna, eller föll nyöversättningarna på grund av att inget handboksförslag lades fram? Kyrko­styrelsens skrivelse ger ingen ledning i den frågan. Kyrkostyrelsens beskrivning av läget 2000 sker nämligen med en formulering som är omöjlig att tyda:

Remissinstansernas grundhållning var att det bör råda återhållsamhet med förändringar i trosbekännelsernas lydelse särskilt som ekumenisk samstämmighet inte förelåg.

Avser formuleringen att remissinstanserna avstyrkte ensidiga förändringar i översättningsförslagen eller ansåg remissinstanserna att nyöversättningarna inte borde antas?

Läget efter remissrundan 2000 är avgörande för att bedöma om kyrko­styrelsens förslag till beslut i KsSkr 2009:4 är befogat eller inte. När utskottet behandlar föreliggande motion är det väsentligt att ha tillgång till remissutfallet 2000, rörande trosbekännelserna. – Finns det en bred acceptans för nyöversätt­ningarna, trots synpunkter på enskilda formuleringar?

4. Likheter och olikheter mellan Svenska kyrkans och andra kyrkors formulering av trosbekännelserna

I Kyrkostyrelsens skrivelse sägs:

Den Romersk-katolska kyrkan i Sverige använder i mässan den nicenska trosbekännelsen i en språkdräkt som ligger Svenska kyrkans mycket nära. Förutom att ordet ”katolsk” används istället för ”allmännelig” används uttrycket ”antagit kött” i stället för ”tagit mandom”.

Hur begreppet ”språkdräkt som ligger Svenska kyrkans mycket nära” skall tolkas är förstås en smaksak. Men jag noterar att den Nicenska trosbekännelsen, som den återges i Katolska Kyrkans Katekes (bokförlaget Catolica 1996) har annorlunda ordval på ytterligare två ställen: ”för vår frälsnings skull” istället för ”vår salighets skull” samt att Anden ”tillbedes och förhärligas” istället för ”tillbedes och äras”. Utöver dessa fyra varianter av terminologisk art, föreligger skillnader, närmast av grammatisk art, mellan kyrkornas översättningar i tretton fraser.

Sjutton skillnader på trettio textrader bedömer Kyrkostyrelsen som ”språkdräkt som ligger Svenska kyrkans mycket nära”. Men, som sagt: det är en smaksak. Själv säger jag att närheten i språkdräkt består i att den är delvis föråldrad. Övriga likheter beror på att det är samma text som översatts.

Kyrkostyrelsens skrivelse anger att en skillnad finns mellan Svenska och romersk-katolska kyrkans formulering av den apostoliska trosbekännelsen. Noga taget finns ytterligare tre skillnader: ”Vi”/”jag” bekänner, ”de dödas”/”köttets” uppståndelse samt om trosbekännelsen avslutas med ”Amen” eller inte.

När det gäller Kyrkostyrelsens påstående att de ortodoxa kyrkorna, i den mån de firar liturgin på svenska, använder den nicenska trosbekännelsen i traditionell svensk lydelse, ”dock utan filioque”, är min litteratur på svenska lite föråldrad. I Christoffer Klassons Ortodoxa Kyrkan återges den nicenska trosbekännelsen med ytterligare två varianter i förhållande till Svenska kyrkans.

Jag kan inte låta bli att undra över Kyrkostyrelsens motiv till att förringa och förtiga de skillnader som finns mellan olika översättningar.

5. Outtalade behov?

Kyrkostyrelsen spekulerar i att det kan finnas outtalade behov. Uppdraget till Kyrkostyrelsen skulle, ”måhända outtalat” vara ”präglat av behovet av att göra den kristna trons innehåll mer tillgängligt och trosbekännelserna mer begripliga”.

För egen del, som motionär i frågan 2008, kan jag bara uttrycka att nyöver­sättningar av trosbekännelserna skall syfta till att troget återge den ursprungliga innebörden. Liksom Kyrkostyrelsen menar jag att nyöversättningar kan innebära att ”det blir ännu svårare att förstå kristen tro”. Det är inte alltid av ondo: Guds outgrundlighet skall ibland återspeglas i motspänstiga och paradoxala formuler­ingar. Det är inte föråldrade ord eller ords förändrade betydelse som skall göra tron svårare att förstå.

6. Vilka är Kyrkostyrelsens verkliga skäl att begära befrielse från Kyrkomötets uppdrag?

Jag skulle kunna acceptera en argumentation där Kyrkostyrelsen säger saker som:

– Vi backar. Vi står inte fast vid de överväganden som gjorde att vi skickade ut handboksförslaget 2000 på remiss. Frågan om filioque kommer i orimligt stort fokus om vi föreslår nyöversättningar trosbekännelserna nu. Biskopsmötet gjorde nog en missbedömning 1996.

Däremot kan jag inte acceptera argumentation som skjuter över på Guds­tjänstutskottet att, utan saklig grund, ha gjort de överväganden som ledde fram till kyrkomötesbeslutet 2008.

Eller är det så enkelt att Kyrkostyrelsen inte finner Kyrkomötets uppdrag särskilt angeläget? – I motiveringen ovan, visas att Svenska kyrkans officiella organ har haft en betydligt mer positiv inställning till översättningsförslagen, framför allt mellan 1996 och 2000, än Kyrkostyrelsens skrivelse visar. Däremot har jag inte koll på remissutfallet 2000 och inställningen i Sveriges Kristna råd 2009. Är de faktorerna som gör att Kyrkostyrelsen begär att Kyrkomötets uppdrag återkallas?

Sammanfattningsvis finner jag att Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:4 är ett alltför tunt och oreflekterat underlag för att bifalla Kyrkostyrelsens förslag till Kyrkomötets beslut.

Kalmar den 5 juli 2009