Inledning

Vid 1996 års ombudsmöte behandlades i församlingsutskottets betänkande OF 1996:506, en motion om sexuella övergrepp. Ombudsmötet biföll utskottets hemställan innebärande att SFRV:s styrelse skulle initiera överläggningar med biskoparna, personalvårds- och personalsjälavårdsansvariga i stiftssamfälligheterna samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund i denna fråga.

Under våren 1997 utsågs en arbetsgrupp bestående av Catarina Agrell, Centralstyrelsen, ordförande, Martin Lind, Biskopsmötet, Lena Bohman, Biskopsmötet, Kerstin Lindqvist, Personalsjälavårdscentrum i Uppsala stift, Göran Fridblom, Domkapitlet i Stockholms stift, Klas Johansson, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och Gert Nilsson, Svenska kyrkans forskningsråd. Som samordnare för gruppen utsågs Inger Lise Olsen, Avdelningen för kyrkolivets utveckling.

Arbetsgruppens uppdrag har varit att "lämna förslag till riktlinjer för handhavandet inom Svenska kyrkan av situationer där människor, såväl barn som vuxna, blivit utsatta för sexuella övergrepp av kyrklig personal."

Föreliggande rapport innehåller förutom riktlinjerna, "Arbetsgruppens slutsatser och rekommendationer", några kapitel som behandlar sexuella övergrepp ur olika aspekter. Dessa har skrivits av en eller två deltagare i arbetsgruppen, vilket betyder att den språkliga stilen varierar något mellan kapitlen. Innehållet i respektive avsnitt har vi dock arbetat igenom i gruppen och ansvarar gemensamt för. Sexuella övergrepp kan vara såväl handlingar som innebär brott mot lagen, som "enbart" moraliskt klandervärda sådana. Vi menar att kyrkans hållning inte får begränsas till avståndstagandet från de handlingar som leder till juridiskt fällande domar.

I vårt uppdrag formuleras att det handlar om "övergrepp av kyrklig personal", men vi menar att förhållningssättet och förväntningarna inte enbart gäller dem som är anställda i församlingarna. I kapitlet "Definitioner" tydliggörs detta. När det gäller de juridiska aspekterna har vi dock begränsat oss i första hand till vad som gäller de anställda. I förhållande till frivilliga medarbetare är det den civilrättsliga regleringen som gäller, men för förtroendevalda finns särskilda regler, som kräver ett så omfattande resonemang att vi har valt att inte ta med detta i vårt material.

Att materialet endast behandlar frågan om sexuella övergrepp, inte till exempel misshandel och våld i övrigt, kan tyckas för begränsat. I realiteten implicerar sexuella övergrepp våld i någon mening, fysiskt våld eller indirekt våld i form av maktmissbruk. Väl medvetna om detta samband får vi lämna den mer övergripande frågeställningen och slutföra vårt uppdrag.

Arbetsgruppen överlämnar härmed sitt förslag till Församlingsnämnden, för vidare befordran till Biskopsmötet och Centralstyrelsen.

Sexuella övergrepp

Som en grundförutsättning för arbetet kring frågor om sexuella övergrepp är det viktigt att först slå fast att varje frisk vuxen människa bär ansvaret för sin egen sexualitet och hur han eller hon hanterar den. Förälskelse, kärlek och nya relationer kan uppstå i ett arbetslag eller annan gemenskap i en församling. Ibland leder det till otrohet och brustna äktenskap, men det handlar för den skull inte om sexuella övergrepp.

Däremot kan vi konstatera att företeelsen sexuella övergrepp allt mer kommit att möta oss i den dagliga mediarapporteringen. Där finns såväl korta notiser om enskilda incidenter som dokumentärprogram eller beskrivande reportage om våld och övergrepp, samt i någon mån statistiska beräkningar. Någon heltäckande bild över hur vanligt förekommande det är med sexuella övergrepp i vårt samhälle idag finns dock inte. I "Barnrapporten. Kunskapsbaserat folkhälsoarbete för barn och ungdom i Stockholms län", Centrum för Barn- och Ungdomshälsa (CBU), 1998, redovisas en enkätstudie bland drygt 1000 svenska sjuttonåriga gymnasieelever gjord år 1990, där 7% av flickorna och 3% av pojkarna rapporterar att de någon gång varit utsatta för sexuella övergrepp. Till detta kommer att endast 10% av de utsatta flickorna och ingen av pojkarna hade någonsin berättat om övergreppen för någon vuxen inom vården, skolan, socialtjänsten eller polisen.

Vi vet att antalet anmälningar om sexuella övergrepp fortsätter att öka i samhället i stort, men också att problemet tas på allvar och att det i vårt samhälle finns en ökande kompetens för att möta frågorna. Ett allt större utbud av utbildningar och fortbildningar för olika personalkategorier samt utarbetande av handlingsprogram eller riktlinjer på många arbetsplatser visar på detta. Dessutom har antalet organisationer som arbetar för att möta människors behov i samband med dessa frågor blivit fler, exempelvis BRIS (Barnens rätt i samhället), Rädda barnen, kvinnojourer, incestgrupper, mansgrupper för män som begår övergrepp. Det finns ett stort behov av hjälp och stöd till människor som utsätts för tillfälliga övergrepp eller lever i destruktiva relationer.

Företeelsen sexuella övergrepp är inte ny. Eftersom sexualiteten är en viktig och grundläggande aspekt av kommunikationen människor emellan, har den också alltid kunnat användas och använts som ett maktmedel. Det som har hänt under senare tid är att problemkomplexet som sådant har uppmärksammats och kunnat "föras ut i ljuset".

Sexualiteten hör till den mest privata sfären i livet och är förknippad med starka känslor. Därför var det länge tabu att tala om sexualiteten och om missbruket av den. Men i en allt öppnare värld där orättvisor av många slag blivit tydliga har också dessa frågor hamnat i fokus.

Frågan om sexuella övergrepp är en fråga om människosyn och mänskliga rättigheter. Den regleras såväl i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och dess särskilda konvention om barnets rättigheter, som i svensk lagstiftning och rättspraxis.

Sexuella övergrepp inom Svenska kyrkan

Våld och övergrepp mot kvinnor förekommer över hela världen. Åren 1988 - 1998 är det av Kyrkornas världsråd initierade ekumeniska årtiondet: Kyrkor i solidaritet med kvinnor. Som en del av detta har församlingar och stift engagerat sig i frågor som rör kvinnors liv och erfarenheter. Ett exempel är det projekt som diakon IngMarie Rice i Strängnäs genomfört om Mäns våld mot kvinnor. Den rapporten visar, liksom utredningen Kvinnofrid (SOU 1995:60), att Sverige inte utgör något undantag från världen i övrigt. I allmänhet är den utsatta en kvinna, men i fråga om barn är det vanligt att också pojkar blir utsatta för övergrepp.

När det gäller sexuella övergrepp inom Svenska kyrkans ansvarsområde är bilden av vad som förekommit skiftande. Från många stift meddelas att man inte haft något sådant ärende, medan däremot ett mindre antal stift handlagt ett eller flera sådana fall. Även om antalet inte är stort krävs i det enskilda fallet en professionell handläggning. Ett antal fall har uppmärksammats av pressen och det har tydliggjort att detta är ett problem för kyrkan och att aktiva åtgärder behöver vidtagas.

Svårigheten med sexuella övergrepp tillförs ytterligare dimensioner när övergreppen begås av en anställd eller på annat sätt ansvarig inom kyrkan. De begrepp som traditionellt sett förknippas med kyrkan handlar om trygghet, omsorg och rättrådighet. Människor har särskilda förväntningar på den som har sin hemhörighet i och framför allt den som är anställd inom kyrkan. Det får till följd att när sexuella övergrepp begås i kyrkans sammanhang är det extra svårt att handskas med situationen. Man varken vill eller kan tro att det är sant, försöker släta över, förlåta och gå vidare i stället för att se allvaret i det som har hänt, ofta med motiveringen att "vi vill ju inte skada kyrkans anseende". Ofta har detta lett till misstänkliggörande av den utsatte, vilket ytterligare skadat henne eller honom. Det får också till följd att övergreppen kan fortsätta och att det tar längre tid innan någon på allvar inser vidden av det som skett.

De förväntningar som finns på kyrklig personal kan innefatta många olika sätt att finnas till hands, att förmedla stöd och hjälp. Det är viktigt att komma ihåg att uppgiften att förmedla trygghet ibland också innebär att vara den som säger "nej".

Som kyrka, med uppdraget att förmedla evangeliet om varje människas unika värde och vårt gemensamma ansvar att stå på den svagares sida, måste vi ta dessa frågor på största allvar. Vi måste våga se att sexuella övergrepp förekommer även i våra sammanhang. När det handlar om ett konkret exempel måste vi ta signalerna på allvar och se till att vi kan handskas med situationen på ett professionellt och ansvarigt sätt. Här krävs en särskild lyhördhet, inte minst i relation till barnen. Även om detta material handlar om övergrepp av kyrklig personal, är det en självklarhet att det förhållningssätt vi beskriver gäller på samma sätt för signaler om övergrepp utförda av andra.