Eftertanke som förord

Ett år har gått. Verksamhet skall redovisas. Det sker i det följande. De som beslutat och bekostat en verksamhet har rätt att få veta resultatet. Det är inte svårt att känna både glädje och stolthet över allt det som sker på Svenska kyrkans nationella nivå med utgångspunkt i kyrkomötesbeslut och beslut i styrelse och nämnder. Och ändå är detta bara en bråkdel av det som sker i Svenska kyrkan. Det mesta sker givetvis på lokalplanet, mycket sker också inom de tretton stiften. Tillsammans utgör allt Svenska kyrkan.

Min personliga eftertanke efter detta mitt första år som ärkebiskop har mest kommit att handla om det som talar till oss mellan raderna, mellan verksamheterna, insatserna, ansträngningarna. Vi som vet hur mycket av värde som ryms inom Svenska kyrkan, hur mycket stöd en längtande och sökande människa eller en växande tro skulle kunna få om bara människor ville leta vidare tills de fann vad de sökte, kan känna stor sorg inför många människors passivitet inför det som Svenska kyrkan rymmer och som bara kan påträffas av den som vill och vågar satsa. Om vi jämför med den energi människor kan lägga ner på att finna vad de söker inom kulturlivet eller, varför inte, nyandligheten, så tycks relationen till Svenska kyrkan för väldigt många vara präglad av passivitet. Är det seklernas fostran vi får betala priset för? För mig känns det angeläget att vi som i många olika roller är kallade att representera Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, inte ständigt ställer upp på förväntan att presentera något "lättsmält, färdigtuggat, attraktivt och konkurrenskraftigt". Låt oss uppmana människor att söka vidare men inte i alla lägen ta ansvaret ifrån dem samtidigt som vi anklagar oss själva för bristande förmåga.

Om min första eftertanke riktar sig utåt mot människor som känner sig mer eller mindre på avstånd från kyrkans centrum, så riktar sig följande funderingar inåt mot dem som självklart räknar sig som kyrkans folk. Jag finner att stämningarna inom vår kyrka är kluvna. Å ena sidan finns det mycket av förhoppningar och förväntan inför framtiden både när det gäller kristendomens plats i det svenska samhället i allmänhet och Svenska kyrkans roll och möjligheter efter sekelskiftet i synnerhet. Å andra sidan finns det mycken oro och ängslan inför framtiden, förvånansvärt mycket med tanke på att vi är en kyrka vars främsta tillitsgrund och resurskälla är Gud och inte egna yttre resurser. Det är med tanke på denna oro jag känner att två vägskäl finns framför oss.

I det första vägskälet finns två vägar som är rikligt företrädda i den kyrkliga verksamheten, så också i denna årsredovisning. Den första vägen beträds av alla som är anställda inom Svenska kyrkan, den andra av alla som är förtroendevalda. Men det finns en tredje väg, en många gånger knappt skönjbar stig, som vi måste lära oss att gå. Låt oss kalla den "den tredje kraften". Utan att förminska betydelsen av de insatser som görs av vår kyrkas alla anställda och förtroendevalda, vill jag, som många andra, hävda att framtidens stora outnyttjade resurs är "den tredje kraften". Vi har till och med svårt att benämna den. Ibland kallar vi den lekfolket, men de flesta av kyrkans anställda och nästan alla förtroendevalda tillhör lekfolket. Språkligt sett tillhör vi alla lekfolket, eftersom vi alla är en del av kyrkans folk, och det är detta ordet "lek" från början betyder. Men alla vet ändå vad jag menar. Det är bland de människor som räknar sig som kyrkans folk utan att vara varken anställda eller förtroendeval-da som framtidens nya möjligheter finns. Tänk om framtida årsredovisningar från Svenska kyrkan på lokal nivå, stiftsnivå och nationell nivå kunde återspegla denna insikt! Jag är övertygad om att den delas av allt fler.

I det andra vägskälet finns det också två rikligt företrädda och upptrampade vägar. Den första vägen bär rubriken "verksamhet". Den riktar sig i första hand mot andra människor än dem som planerar och utför verksamheten. Oftast utförs den av människor som är anställda inom Svenska kyrkan. Den andra vägen bär rubriken "organisation", och de senaste decennierna har denna väg blivit flitigt använd med en "final" (?) just nu. Kanske domineras denna väg av förtroendevalda, men också många anställda tillbringar hela sin tid på den här vägen. Organisation är viktig, den skall stötta liv och verksamhet inom Svenska kyrkan. Men varken "verksamhet" eller "organisation" tycks kunna dämpa oron inför framtiden. Därför ropar en tredje väg på att bli mer allmänt upptäckt och brukad. Jag vill kalla den "den tredje uppgiften" bredvid verksamhet och organisation. Den handlar om fördjupning. Tilliten inför okänd framtid ökar inte med mer verksamhet eller ännu bättre organisation. Tilliten växer ur djupen, ur de eviga källorna, där Gud lovat möta oss, Gud som själv är både källan och törsten i våra liv. Vi måste, på alla plan och inom alla uppgifter, ge oss tid, för vår egen skull, för männis-kors skull, för framtidens skull, för kyrkans skull.

Två citat från Dag Hammarskjölds Vägmärken att meditera över:

"Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft".

"Att bevara den inre tystnaden - mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror - hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm".

KG Hammar

ärkebiskop