Motion till kyrkomötet 1998:34 av Sven Janson om de medeltida domkyrkornas samt klosterkyrkornas i Vadstena och Varnhem särskilda behov av medel för kulturhistoriska överkostnader

Kyrkomötet KMot 1998:34

Med anledning av RegSkr 1998:1

Utgångspunkter för motionen är

dels att staten i enlighet med principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, långsiktigt skall ge ersättning för vård och underhåll av de kyrkliga kulturvärdena,

dels de konsekvenser relationsförändringen kan väntas medföra för vården av de medeltida domkyrkorna samt för klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem. Därvid undantas Lunds domkyrka som har egna tillgångar av större omfattning.

De medeltida domkyrkorna intar i flera avseenden en särställning bland Sveriges kyrkor. De har uppförts som biskops- och stiftskyrkor och inte som församlingskyrkor. Det har kunnat ske genom att människor från stiften i sin helhet satsat medel och arbete. De har byggts som stora, mäktiga katedraler. Uppsala domkyrka är vår nationalhelgedom och därmed en angelägenhet för hela Sverige.

Varnhems och Vadstena klosterkyrkor har också en särställning. De bidrar på sitt sätt till att illustrera kristendomens framväxt i riket. Genom sin storlek är de kostsamma att vårda. Vad som nedan sägs om domkyrkor avses gälla såväl de medeltida domkyrkorna som klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem.

Staten har hittills tagit ett visst ekonomiskt ansvar för renoveringar av nämnda kyrkor. Självfallet har det därvid varit svårt att avgränsa kostnader som enbart rört kulturhistoriska värden. De statliga bidragen kan sägas har gått till såväl byggnadsvård i allmänhet, t ex omläggning av tak, som till renovering och vård av kulturminnen av konstnärlig art.

I Regeringens skrivelse till kyrkomötet 1998:1 (sidan 133) sägs att bakgrunden till statsbidraget är att dessa kyrkobyggnader av antikvariska och historiska skäl anses vara av riksintresse. Men trots det konstateras:

Något sådant särskilt stöd bör inte utgå efter relationsförändringen. Regeringen förutsätter dock att Svenska kyrkan vid fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen beaktar dessa kyrkobyggnaders särställning.

Vid relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan kommer domkyrkorna att överföras till domkyrkoförsamlingarna. Det finns flera goda skäl för den lösningen, men frågan är om ovan nämnda regeringsuttalande kommer att ge domkyrkoförsamlingarna ett tillräckligt framtida stöd då den kyrkoantikvariska ersättningen skall fördelas.

Redan nu har domkyrkoförsamlingarna kostnader för verksamhet av stiftskaraktär. Sådana kostnader belastar normalt inte andra församlingar.

Domkyrkorna har en rik skatt av kyrkliga inventarier som drar vad regeringen med hänvisning till lagen om kulturminnen m.m. i sin skrivelse kallar "extrakostnader som är en följd av de särskilda skyddsbestämmelserna".

Domkyrkorna måste hållas mera öppna och tillgängliga för turister än vad som gene-rellt sett erfordras för flertalet övriga församlingskyrkor. Så har t.ex. Uppsala dom-kyrka - som ett av landets främsta turistobjekt - årligen cirka en halv miljon besökare. Detta ställer särskilda krav på daglig vård och tillsyn. Då frågan om tillgänglighet skall behandlas närmare i överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan, bör domkyrkornas särställning uppmärksammas.

Ett alternativ hade varit att överföra domkyrkorna i stiftens ägo, de skulle ändå ha kunnat fungera som församlingskyrkor. Men den lösningen har inte valts. Stiften har heller inte visat något större intresse för att ta över ägaransvaret. Därför är det nu av stor betydelse att överenskommelsen om fördelningen av den kyrkoantikvariska ersätt-ningen mellan staten och Svenska kyrkan utformas så att det av den klart framgår att stiften vid sin fördelning av ersättningen har att ta särskild hänsyn till domkyrkornas behov. En annan möjlighet är att en komplettering av samma innebörd görs i kulturminneslagen.

Det torde nämligen stå utom allt tvivel att överföringen av domkyrkorna till domkyrkoförsamlingarna kommer att innebära stora ekonomiska belastningar för dessa församlingar. Förutsättningarna för vård och underhåll av domkyrkornas kulturhistoriska värden kommer att minska om inte frågan uppmärksammas vid relationsförändringen. Det strider mot propositionen 1995/96:80 i vilken regeringen uttalade "att relationsändringen inte bör leda till försämrade förutsättningar för vård och underhåll av de kulturhistoriska värdena inom kyrkan.".

För att klara såväl drift och underhåll som antikvarisk vård - uppgifter som hör nära samman - är det viktigt att frågan om vad den kyrkoantikvariska ersättningen får utgå till inte ges en alltför snäv tolkning. Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet har i sitt betänkande SOU 1997:43 uttalat att ersättning i vissa fall skall kunna lämnas vid löpande underhållsarbeten, under förutsättning att det är fråga om åtgärder som syftar till att bevara de kulturhistoriska värdena. I Regeringens skrivelse till kyrkomötet 1998:1 sägs

Enligt regeringens uppfattning bör kommitténs uttalanden vara utgångspunkten för vad ersättningen skall kunna användas till. Frågan om en åtgärd bör berättiga till ersättning samt i så fall hur stor del av kostnaden som kan anses vara en följd av kulturhistoriska hänsynstaganden måste dock avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall.

Med hänsyn till svårigheter att i samband med drift, underhåll och antikvarisk vård urskilja specifika kostnader torde regeringens uttalande ge det tolkningsutrymme som erfordras för att den kyrkoantikvariska ersättningen skall användas på ett ändamålsenligt sätt.

Mot bakgrund av det ovan framförda hemställs

att kyrkomötet som sin mening ger regeringen och Centralstyrelsen tillkänna vad i motionen anförts om behovet av och sättet att fördela kyrkoantikvarisk ersättning till de medeltida domkyrkorna samt till klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem.

Uppsala den 14 juli 1998

Sven Janson