Motion till kyrkomötet 1998:28 av Per-Anders Grunnan och Fredrik Sidenvall om villkor för prästvigning

Kyrkomötet KMot 1998:28

Med anledning av RegSkr 1998:1

Svenska kyrkans centralstyrelse föreslår i år kyrkomötet att ändra villkoren för prästvigning. Syftet är att utestänga de prästkandidater som håller fast vid kyrkans ursprungliga ämbetssyn. Enligt förslaget ska det ske genom en kyrklig kungörelse vilken officiellt fastställer Svenska kyrkans lära. Aldrig tidigare har ett kyrkomöte velat ta ett så drastiskt steg att man gör en kyrklig kungörelse med avsikten att beskära dom-kapitlens möjlighet att behörigförklara en viss grupp prästkandidater.

Att den nya läran om kvinnans rätt till prästämbetet av Centralstyrelsen anses som något av det mest centrala och grundläggande för Svenska kyrkans tro framgår av Centralstyrelsens förslag att domkapitlen bara ska få förklara den behörig som för-utom att vara döpt också "har förklarat sig beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster". I Centralstyrelsens skrivelse står det att detta endast får tolkas mot bakgrund av 1997 års uttalande i kyrkomötet. "Det kan således inte råda något tvivel om att kravet avser en skyldighet att acceptera giltigheten i såväl kvinnors som mäns prästvigning." Det är unikt i kyrkans historia att jämställa en positiv inställning till prästvigda kvinnor med att ha mottagit det heliga dopet. Detta är de två enda namngivna krav som domkapitlen måste ställa på de kandidater som ska prövas för prästvigning. Ur kristen synvinkel är ju dopet en självklar minimiförutsättning för att bli präst, men att bejaka kvinnliga präster är ett krav utan stöd i Bibeln. Det är motiverat att ställa frågan om Jesu ord till dåtidens religiösa ledare stämmer in idag: "Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull" (Matt 15).

De uttalanden som biskopsmöte och kyrkomöte tidigare gjort har inte varit juridiskt och dogmatiskt bindande som denna kungörelse skulle bli. Nu har man alltså kommit till en punkt där man kräver osviklig trohet i ord och handling mot en ny läro-punkt, som kyrkan inte har lärt överallt, av alla och i alla tider. Att inte aktivt motarbeta de kvinnor som är vigda till präster är en sak, men att kräva underkastelse av det slag som föreslås av Centralstyrelsen kommer bara leda till att såren i den svenska kyrkokroppen rivs upp ytterligare.

Det finns goda bibliska skäl att avvisa en ordning med kvinnliga präster. Jesu sändebud, aposteln Paulus, ger ett uttryckligt förbud: "Jag kan inte tillåta en kvinna att själv uppträda som lärare" (1 Tim 2). I 1 Kor 14 sägs i sak något liknande, men med förtydligandet "Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd". Det går därför tyvärr inte att utesluta att man inte blir erkänd inför Gud på domens dag om man medvetet och avsiktligt bortser från detta bud. (Jämför Upp 2:20, 22:18) Det vore därför kärlekslöst att tiga om vad Guds ord säger. Ändå är det vad Centralstyrelsen föreslår att en prästkandidat med kyrkans klassiska ämbetssyn ska göra. För den som i sitt studium av Nya Testamentet ändå vill bejaka prästvigning av kvinnor borde det vara rimligt att ta hänsyn till vad som sägs i Rom 14 om att man inte får tvinga medkristnas samveten. "Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. Den ene har tro till att äta allt, men annan som är svag äter bara grönsaker... Men den som äter och samtidigt hyser betänkligheter är dömd eftersom det inte sker i tro. Ty allt som inte sker av tro är synd" (Rom 14:1-2, 23).

Det finns starka formella skäl att inte utfärda en kyrklig kungörelse i år. De nya kraven för prästvigning finns redan inskrivna på flera ställen i kyrkoordningsförslaget. Men detta förslag är fortfarande ute på remiss. Församlingar och andra instanser i kyrkan har rätt att yttra sig om förslaget innan beslut fattas av kyrkomötet. Det är därför mycket märkligt att Centralstyrelsen inte vill invänta remissvaren, utan väljer att avgöra denna kontroversiella fråga i förväg. Tyder detta på att man är desperat och ovillig att lyssna? Med denna alltmer utdragna vårdslöshet mot vissa prästkandidater i Svenska kyrkan experimenterar majoriteten av Centralstyrelsens ledamöter med faktorer som kan leda till att samfundet splittras. Är det önskvärt att kyrkan delas? Har man verkligen tänkt över följderna? Bryr man sig inte om att det finns församlingar och tusentals gudstjänstbesökare som även i framtiden vill ha präster som står i de gamla väckelsetraditionerna och som vill vara trogna Guds ord? Även bland människor som inte går i kyrkan finns ofta en förståelse för att även motståndare till ordningen med kvinnliga präster får vigas. Biskop Wejryd har i sitt senaste herdabrev reage-rat mot de övergrepp som vissa med den gamla ämbetssynen utsatts för. Om en biskop och ett domkapitel känner igen en kallelse till präst hos en person är det rimligt att han också ska få vigas. Om stiften får handlingsfrihet ges förutsättningar för att en försoningsprocess kan börja. Majoriteten på extra prästmötet i Göteborg november 1996 röstade för att även de aktuella männen borde kunna vigas, utan krav på att behöva visa underkastelse genom samverkan i gudstjänsten. Även prästmötet i Växjö oktober 1996 uttalade ett liknande stöd för de ratade prästkandidaterna. Tidigare kyrkomöten har genom sina uttalanden förvärrat situationen för många av Svenska kyrkans aktiva medlemmar, som känner sig överkörda och förbisedda. Tiden är inne för självprövning. Vad är det som driver vissa i kyrkans ledning att vilja stöta ut några ur samfundets officiella gemenskap?

Med hänsyn till ovanstående hemställs

1. att kyrkomötet avslår Centralstyrelsens förslag till kyrkliga kungörelser (CsSkr 1998:5),

2. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen utreder om det förekommit mobbning mot prästkandidater med kyrkans klassiska ämbetsuppfattning på Svenska kyrkans grundkurs, veniatkurser och pastoralinstitut under åren 1993-1998. Utredningen bör redovisas för kyrkomötet 1999.

Per-Anders Grunnan Fredrik Sidenvall