Kyrkomötet
KK 1996:1

Kulturutskottets betänkande

Statlig ersättning för vård av Svenska kyrkans kulturvärden

Till utskottet har för beredning hänvisats KMot 1996:10 av Herbert Sjödin och Stig-Göran Fransson, i vilken hemställs

    att Kyrkomötet i framställan till regeringen anhåller om att den statliga ersättningen för underhåll av kyrkliga kulturvärden konstrueras så, att en långsiktig överenskommelse mellan stat och kyrka om denna ersättning blir meningsfull även för kyrkan.

Motionen

Motionärerna tar sin utgångspunkt i 1995 års kyrkomötes behandling av regeringens skrivelse (RegSkr 1995:1) om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, i den del som gäller statlig ersättning för underhåll av Svenska kyrkans kulturvärden. De uppmärksammar en avgränsning i regeringens proposition till höstriksdagen 1995. Här uttalas att det inte är rimligt att endast de som tillhör Svenska kyrkan ska bära kostnaderna för bevarandet av Svenska kyrkans kulturvärden, då detta är av allmänintresse. Samtidigt anser regeringen att det inte finns något samhällsekonomiskt utrymme för ökade insatser och anger därför som utgångspunkt att en statlig ersättning ska motsvaras av en minskning i den totalt uttagna kyrkoavgiften. Riksdagens beslut blev ett stöd för regeringens ställningstagande.

Motionärerna frågar och reflekterar med anledning av ställningstagandena i regeringspropositionen. Om en statlig ersättning skulle innebära en motsvarande minskning av kyrkoavgiften för dem som tillhör Svenska kyrkan, så skulle det vara som motionärerna skriver "till föga glädje för mottagaren/kyrkan". Det är motionärernas mening att en långsiktig överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan, grundad på förhållanden som rådde 1995-1997 skulle vara "ganska märklig och för kyrkan av tvivelaktigt värde". Det är motionärernas mening att ett statsbidrag ska vara ett reellt tillskott till Svenska kyrkans finansiering av kulturvården.

Som en alternativ lösning föreslår motionärerna att de som inte tillhör Svenska kyrkan får bidra till vården av de kyrkliga kulturvärdena på i princip samma sätt som kan bli aktuellt för finansieringen av begravningsväsendet efter år 2000.

Kyrkomötet bör, enligt motionen, hemställa hos regeringen om att den reviderar sina grunder för en överenskommelse med Svenska kyrkan så att den "kan bli meningsfull även för kyrkan".

Bakgrund

Idag är det främst församlingar och pastorat som med kyrkokommunala medel bekostar underhåll av Svenska kyrkans kulturhistoriskt värdefulla kyrkor och andra byggnader. Några statliga bidrag ges inte.

Lagen om kulturminnens m.m. (1988:950) skyddar Svenska kyrkans kulturminnen. Särskilda bestämmelser finns i fjärde kapitlet och omfattar kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser.

Kyrkoberedningens förslag att Svenska kyrkan bör få viss ersättning för vård av kulturhistoriskt värdefull egendom, blev också regeringens enligt skrivelsen till kyrkomötet 1995. Omfattningen och utformningen av en sådan ersättning skulle få utredas vidare. Ett sådant utredningsarbete pågår.

Flera remissinstanser yttrade sig över kyrkoberedningens förslag. I stort sett alla var positiva till statligt stöd. Några var kritiska, däribland Riksrevisionsverket som ville ha förutsättningslös prövning, samt Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet som frågade om inte statligt bidrag skulle göra Svenska kyrkan fortsatt beroende av staten. Andra trossamfund framhöll att även vården av deras kulturhistoriskt värdefulla byggnader behövde statligt stöd.

I sin skrivelse till kyrkomötet angav regeringen flera skäl för sitt förslag. Man pekade på kyrkornas ledande plats i kulturarvet. Regeringen skrev att kulturminneslagens skydd bör behållas vid ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, samt att en relationsändring inte bör leda till "försämrade förutsättningar för vård och underhåll av kyrkans kulturhistoriska värden i framtiden". Vad regeringen senare anförde i sin proposition till riksdagen, om bevarandet av kyrkliga kulturvärden som en angelägenhet för hela samhället och svenska folket, fanns med redan i skrivelsen till kyrkomötet. I samma skrivelse återfanns även inskränkningen med innebörden att överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan skulle ha utgångspunkten att den statliga ersättningen skulle motsvaras av en minskad kyrkoavgiften.

I sin motion KMot 1995:63 till kyrkomötet 1995 tog Dag Sandahl fasta på regeringens grundhållning att vården av nationens kulturarv delas av hela svenska folket, för att utifrån den göra samma invändningar som i motion KMot 1996:10. Sandahl hemställde att kyrkomötet skulle ge regeringen tillkänna att den statliga ersättningen inte skulle vara knuten till kyrkoavgiftens storlek samt att ett partsammansatt beredningsorgan med möjlighet att samråda med Kulturarvsutredningen borde tillsättas.

Andra kyrkolagsutskottet skrev i sitt betänkande (2KL 1995:1) att ersättningen från staten inte borde vara knuten till krav på motsvarande minskning av kyrkoavgiften, och kunde därför inte tillstyrka regeringens skrivelse i denna del. Utskottet ansåg att en utredning av kostnaderna för vård av Svenska kyrkans kulturhistoriskt värdefulla egendom borde ha företrädare från både stat och kyrka. Det lämpliga i att enbart bereda frågan i den statliga Kulturarvsutredningen ifrågasattes.

Första kyrkolagsutskottet framhöll i sitt yttrande över regeringsskrivelsen att statens åtaganden måste vara ovillkorligt, vilket borde komma till uttryck i en långsiktig överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan. Utskottet framhöll också vikten av en full kostnadstäckning. Liksom Andra kyrkolagsutskottet avvisade man regeringens förslag i denna del.

Kyrkomötet beslutade att ge regeringen till känna vad Andra kyrkolagsutskottet anfört och att bifalla motion KMot 1995:63.

Regeringens proposition (RegProp 1995/96:40) till höstriksdagen 1995 redovisade att Kyrkomötet avvisade förslaget att en statlig ersättning skulle vara knuten till motsvarande krav på minskning av kyrkoavgiften. Det framgår att regeringen inser att församlingens skyldighet att iaktta kulturminneslagens bestämmelser ger kostnader som inte bara de som tillhör Svenska kyrkan ska bära. Som framgår av citat i motionen till årets kyrkomötet vidhöll regeringen att det inte finns utrymme att öka statens kostnader. Det är regeringens mening att kopplingen mellan statsbidrag och kyrkoavgift inte rubbar Svenska kyrkans rätt att självständigt bestämma sitt avgiftsuttag. Formerna för Svenska kyrkans deltagande i ett statligt utredningsarbete anser regeringen ska övervägas efter beslut i principfrågan om relationsändring. Riksdagens konstitutionsutskott (1995/96:KU12) accepterade regeringens konstaterande att ett samhällsekonomiskt utrymme för ökade insatser saknas. Utskottet hävdade att någon annan ordning skulle innebära att de som tillhör Svenska kyrkan annars skulle betala dubbelt. Mot detta ställningstagande fanns reservationer i utskottet.

Formerna för statlig ersättning för underhåll av Svenska kyrkans kulturvärden övervägs för närvarande i Kommittén avseende det kyrkliga kulturarvet, som är en av statens utredningar om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Samma utredning har uppdraget att behandla frågan om det statliga bidragets relation till kyrkoavgiften. I direktiven för kommittén anges att förslagen som läggs fram ska vara statsfinansiellt neutrala. Regeringen har för övrigt uttalat att hela reformen för ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan ska vara statsfinansiellt neutral.

Den grupp som i Svenska kyrkan utreder ekonomi och egendom har meddelat att man följer det statliga utredningsarbetet. De kyrkliga utredarna anser sig ha god insyn i det pågående arbetet på den statliga sidan.

Utskottet

Motion 1996:10 kan sägas ta upp två delfrågor. Den ena handlar om kvittningen av en statlig ersättning emot kyrkoavgiften. Den andra om i vilken form en statlig ersättning ska utgå.

Motionärernas scenario om hur man från den statliga sidan skulle gå till väga för att kvitta statlig ersättning och kyrkoavgift är inte det enda. Ett annat skulle kunna vara en lagstiftning som ålägger Svenska kyrkan att sänka kyrkoavgiften i ett övergångsskede.

I regeringens proposition om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan angavs "samhällsekonomin" som en begränsning för ersättning. I direktiven till Kommittén avseende det kyrkliga kulturarvet anges att förslag om statliga bidrag inte får belasta statens finanser. Den förändrade formuleringen kan uppfattas som ett uttryck för ett ställningstagande vilket än mindre tar hänsyn till vad kyrkomötet 1995 anförde.

Kulturutskottet finner inte att det finns skäl att revidera kyrkomötets ställningstagande från 1995 i denna fråga. Till samma slutsats kommer vid årets kyrkomöte både Andra kyrkolagsutskottet och Ekonomiutskottet, vilket framgår av deras bilagda yttranden (2KL 1996:1y och KEo 1996:2y). De kyrkliga byggnaderna gestaltar en kyrklig historia som utgör en betydande del av den svenska historien. Vården av kyrkliga kulturvärden är därför en allmän angelägenhet. Utskottet beklagar därför att kyrkomötet ännu inte fått gehör för att den långsiktiga överenskommelsen ska, som motionärerna skriver, "bli meningsfull även för kyrkan".

Vad som från regeringens och riksdagens sida sagts om en minskning av kyrkoavgiften i förhållande till statlig ersättning kan ses som en begränsning av Svenska kyrkans rätt till självbestämmande.

Utskottet anser att principen om en allmän finansiering av Svenska kyrkans kulturvärden ska vara överordnad utgångspunkten om statsfinansiellt neutrala förslag. Kyrkomötets beslut i frågan 1997 ska gälla.

Hemställan

Utskottet hemställer

    att mötet med anledning av KMot 1996:10 som sin mening ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört.

Sigtuna den 26 augusti 1996

På kulturutskottets vägnar

Anders Reinholdsson

Martin Garlöv

---
Närvarande: Anders Reinholdsson, ordförande, Paul Trossö, Ann-Charlotte Svensson, Inger Strömberg, Monica Köpsén, Ann-Christine Andersson, Börje Finnstedt, Ethel Florén-Winther, Ragnar Jansson, Sten Lundgren, Iwan Andersson, Christina Molander, Margareta Wachmeister, Helena Tengstrand och Vivianne Wetterling.

Biskop Claes-Bertil Ytterberg har deltagit i utskottets överläggningar.

Bilaga 1: 2:a Kyrkolagsutskottet, KK1.B1

Bilaga 2: Ekonomiutskottet, KK1.B2