Motion till kyrkomötet

1996:10

av Herbert Sjödin och Stig-Göran Fransson
om ersättningen för underhållet av de kyrkliga kulturvärdena

I regeringens proposition till höstriksdagen 1995 framhålles beträffande bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena: "Det är inte rimligt att den totala kostnaden för detta allmänintresse bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar. . . . Det kan därför vara rimligt att ge församlingarna viss ersättning för underhållet av de kyrkliga kulturvärdena. . ." (RegProp 1995/96:80 s. 40). Dock finner regeringen att "Med hänsyn till det ekonomiska läget finns inte något samhällsekonomiskt utrymme för ökade insatser att vårda kulturhistoriskt värdefull kyrklig egendom. En utgångspunkt för det fortsatta utredningsarbetet skall därför vara att Svenska kyrkans sammanlagda uttag av kyrkoavgift minskas i totalt samma omfattning som den statliga ersättningen."

Riksdagen följde regeringens förslag. (Riksd. snabbprot. 8 december 1995 s. 28) För den statliga utredning som sedan tillsattes för frågor om vården av kulturhistoriskt värdefull kyrklig egendom och de kyrkliga arkiven anges i direktiven (Dir. 1995:162 s. 14 ff) som en av utgångspunkterna: "Svenska kyrkans sammanlagda uttag av kyrkoavgift skall minskas i totalt samma omfattning som den statliga ersättningen för vården av kulturminnena uppgår till."

Regeringens märkliga ställningstagande i denna fråga ger osökt anledning till åtskilliga frågor och reflexioner.

I nuläget täcks kostnaderna för kyrkobyggnader och underhåll av kyrkobyggnader framför allt av församlingarna själva genom församlingsskatten. Statens budget belastas således inte med kostnader för detta underhåll. Den föreslagna ordningen att en statlig ersättning ges för den kulturhistoriska delen av kyrkans byggnads- och underhållskostnader samtidigt som kyrkans sammanlagda uttag av kyrkoavgift minskas med ett belopp, som motsvarar den statliga ersättningen, torde i praktiken komma att medföra det förhållande som gäller redan i dag, nämligen att kyrkan får stå för de aktuella kostnaderna. Detta hänger samman med att församlingarna/pastoraten visserligen kommer att få statsbidrag, men på riksplanet kommer kyrkan att få återbetala motsvarande belopp till staten.

En ordning för statsbidrag, så som föreslagits, kan givetvis te sig genialisk för staten, men är av föga glädje för mottagaren/kyrkan. I sak kommer staten inte att svara för någon ersättning alls till kyrkan för ändamålet i fråga. Vad som i regeringspropositionen sägs (s. 40) att "viss ersättning" skall lämnas från staten till kyrkan för underhållet av de kyrkliga kulturvärdena innebär i praktiken ingen ersättning alls, med andra ord blir resultatet just det som enligt regeringspropositionen inte är rimligt, nämligen att "den totala kostnaden för detta allmänintresse bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar".

Regeringen förutsätter samtidigt att det på denna grund ingås en överenskommelse om ersättning. Mot bakgrund av vad som ovan sagts måste man fråga: Vad är det för mening att teckna en överenskommelse om en ersättning som i realiteten inte är någon ersättning?

Vidare framhåller regeringen, att denna överenskommelse skall vara "långsiktig". Propositionen lades fram 1995 och hänvisningen till statens prekära ekonomiska läge avser förhållanden 1995--1997. Det är denna trängda situation som är grunden för regeringens avvisande av kyrkomötets ställningstagande i fråga om den aktuella ersättningen och dess koppling till motsvarande minskning av kyrkoavgiften.

En överenskommelse om ersättning avses komma att gälla för lång tid framåt, samtidigt som dess motivering och konstruktion grundas på förhållanden som rådde åren 1995--1997. Även ur den synpunkten ter sig en överenskommelse på de villkor, som statsmakten erbjuder, ganska märklig och för kyrkan av tvivelaktigt värde. Det troliga är snarast, att överenskommelsens grundval riskerar att vara i det närmaste inaktuell redan när överenskommelsen skall träda i kraft.

Inom parentes sagt finns enligt undertecknades förmenande en alternativ möjlighet att lösa frågan om hur även icke-kyrkotillhöriga kan bidra med sin andel i det för alla medborgare, kyrkotillhöriga såväl som icke-kyrkotillhöriga, gemensamma ansvaret för vården av kyrkliga kulturvärden. En viss skattedebitering (ören/skkr) grundad på den beräknade årliga totalkostnaden för vården av kyrkliga kulturvärden fördelad på det totala skatteunderlaget i riket åläggs den icke-kyrkotillhöriga medborgren. På detta sätt fördelas det ekonomiska ansvaret i detta avseende proportionellt allt efter vederbörandes taxerade inkomst. Denna del av skatteuppbörden tillförs lämpligen kyrkofonden, som därefter fördelar medlen till församlingar/pastorat efter behov. Hanteringen av icke-kyrkotillhörigas bidrag till att täcka kostnaderna för vården av de kyrkliga kulturvärdena påminner sålunda, vad gäller uppbörd, om den princip som måste komma att gälla för icke-kyrkotillhörigas andel i begravningsverksamhetens finansiering.

Skall en överenskommelse träffas mellan stat och kyrka gällande statligt bidrag för underhållet av kyrkliga kulturvärden, får denna inte bygga på statligt krav om motsvarande minskning av kyrkoavgiften. Denna uppfattning har i 1995 års kyrkomöte framhållits av både 2:a kyrkolagsutskottet och av 1:a kyrkolagsutskottet. (2 KL 1995:1, under "Kulturhistoriska värden", 2 KL 1995:1, under "Kulturhistoriska värden" i bil. 4)

Ett satsbidrag i detta sammanhang skall i första hand täcka den kostnad ("överkostnad") som inte kan ses som en skyldighet för kyrkan att finansiera. Bidraget måste därför utgöra ett reellt tillskott till kyrkans ordinarie budget.

Kyrkomötet bör givetvis stå fast vid sin 1995 uttalade ståndpunkt i denna fråga och nu göra en framställning till regeringen om en revidering av den från regeringshåll angivna grunden för en överenskommelse om den statliga ersättningen för underhållet av de kyrkliga kulturvärdena, så att en överenskommelse kan bli meningsfull även för kyrkan.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

  att kyrkomötet i framställning till regeringen anhåller om att den statliga ersättningen för underhållet av kyrkliga kulturvärden konstrueras så, att en långsiktig överenskommelse mellan stat och kyrka om denna ersättning blir meningsfull även för kyrkan.

Östersund och Landsbro den 15 juni 1996