Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att återkomma till Kyrkomötet med förslag till sådana ändringar i kyrkoordningen att sex månaders anställning som pastorsadjunkt ger behörighet att anställas som komminister, kontraktsadjunkt eller stiftsadjunkt eller på ett längre vikariat än sex månader på en sådan befattning.

Motivering

Kyrkostyrelsen föreslår i skrivelsen 2004:8 en ändring av 34 kap. 10 § kyrkoordningen som innebär ett förtydligande av när en pastorsadjunkt är behörig att tillträda på en befattning som komminister, kontraktsadjunkt eller stiftsadjunkt. Förslaget är bra. Enligt min mening bör dock Kyrkomötet så snart som möjligt gå ett steg längre och besluta om att den anställningstid som krävs för sådan behörighet förkortas från ett år till sex månader. Samtidigt behöver klargöras att befattningen som pastorsadjunkt är en introduktionstjänst, inte en utbildningstjänst. Mitt förslag innebär att ekonomiska resurser frigörs i stiften och kan användas för att möta utbildningsbehoven för blivande kyrkoanställda och för att införa en introduktionstjänst för dem som skall vigas till diakoner.

I ett par avseenden råder idag oklarhet om avsikten med och innebörden i befattningen som pastorsadjunkt. Klart är att denna skall vara minst ett år. I vissa stift beviljas endast undantagsvis någon ytterligare månad i avvaktan på att en annan tjänst kan tillträdas, i andra stift varierar tjänstgöringstiden mellan ett år och 18 månader. Vissa skillnader är motiverade med tanke på att tjänstesituationen varierar mellan stiften. Mindre tillfredsställande är att utformningen av detta första år är så olika, vilket i sin tur förmodligen delvis beror på att oklarhet råder om det är en introduktionstjänst eller en utbildningstjänst. Båda beteckningarna används bl.a. i betänkanden, avtal och utbildningar samt av stiften.

Enligt min uppfattning behöver alla nya präster en god handledning, viss utbildning – gärna i form av grupphandledning – och en lämplig första tjänstgöringsförsamling som ger möjlighet till en introduktion i uppdraget som utgår ifrån prästens personliga förutsättningar. Tillgång till handledning bör finnas även när tiden som pastorsadjunkt är avslutad.

Prästutbildningen är relativt lång och innehåller numera flera praktikperioder. Till det kommer att en översyn av grundutbildningen torde leda till en bättre integrering mellan teori och praktik. Grundutbildningen bör vara avslutad före prästvigningen. Det är rollmässigt och psykologiskt viktigt att direkt efter vigningen bli tagen i anspråk som präst. Finns svårigheter i detta avseende måste kyrkan på allvar ställa sig frågan om prästutbildningen är tillräckligt yrkesförberedande och vidta åtgärder så att den blir det. Pastorsadjunktstjänsten bör ge en god, steg för steg, introduktion i den prästerliga tjänstgöringen. I framtidens kyrka och samhälle får man däremot räkna med att bedriva fortbildning och vidareutbildning under hela sitt yrkesverksamma liv.

Det borde vara självklart att introduktionen i den prästerliga tjänstgöringen får en sådan utformning att den första tjänstgöringsmånaden innehåller avsevärt mer av tid för fördjupning, övning och handledning än den sista introduktionsmånaden. Med hänsyn till utbildning, tidigare tjänstgöring och övriga personliga förutsättningar måste tjänsteplaceringen och innehållet i introduktionen dessutom anpassas efter prästens behov. Enligt min mening innebär en förkortning av minimitiden som pastorsadjunkt för behörighet till anställning inte att alla pastorsadjunkter kommer att tjänstgöra endast sex månader. Det är lämpligt att även tjänstgöringstiden anpassas efter prästens behov av introduktion och varar mellan sex och tolv månader. Med en förkortad tjänstgöringstid bör stiftets utbildningsinsatser under de första sex månaderna vara mer omfattande än som vanligtvis är fallet med nuvarande förutsättningar.

Trots intensifierade utbildningsinsatser och varierande tjänstgöringstid innebär mitt förslag att ekonomiska resurser frigörs i stiften. Det är nödvändigt att göra prioriteringar både som beredskapsåtgärder med tanke på den ekonomiska utvecklingen och för att ha resurser att främja församlingslivet. Det är viktigt att stiften kan stödja alla dem som förbereder sig för kyrklig tjänst. Stiften kommer också att få en allt större uppgift ifråga om utbildning för anställda, förtroendevalda och frivilliga medarbetare.

En särskild fråga i det här sammanhanget är kallelsen, anställningen och vigningen av diakoner. Med dagens system finns flera problem, bl.a. att den tid som stiftets företrädare möter de blivande diakonerna är alltför kort. Mest otillfredsställande är att diakonkandidater som fått sin kallelse till diakonuppdraget bejakad av biskop och domkapitel i ett stift inte ens under sista terminens yrkesförberedande profilutbildning alltid vet om de får någon anställning. I sådana fall kan de heller inte vigas efter avslutad utbildning. Till det kommer att anställningen med kort varsel kanske blir i ett annat stift än det stift där diakonkandidaten antagits för vigning och diakonal tjänstgöring.

I Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkande TU 2002:4 behandlades frågan om ett ”diakonår” motsvarande pastorsadjunktsåret. Utskottet visade stor förståelse för behovet av en introduktionstjänst för nyvigda diakoner och för att samma förutsättningar borde finnas i alla stift men avstod från att då ta ställning. De två huvudskäl som anfördes emot har inte samma tyngd om mitt förslag beaktas. Hänvisningen till att pågående utredningar om de kyrkliga utbildningarna kan leda till en annan syn på teori och praktik blir inte relevant i lika hög grad när det görs tydligt att befattningen är en introduktionstjänst och inte en utbildningstjänst. Argumentet om ökade kostnader för stiften faller när ekonomiska resurser frigörs genom en förkortning av introduktionstjänsten för pastorsadjunkter. Mitt förslag är inte heller självklart kopplat till att en obligatorisk introduktionstjänst för diakoner införs. Man kan överväga att inte reglera introduktionstjänsten i kyrkoordningen; stiften får då avgöra saken utifrån de behov som finns.

Med det jag anfört om befattningen som pastoratsadjunkt som en introduktionstjänst och om behovet av att omprioritera medel för att finansiera rekrytering och utbildning samt en introduktionstjänst för diakoner föreligger starka skäl för att korta den obligatoriska tiden som pastorsadjunkt till sex månader.

Söderhamn den 20 juli 2004

Ragnar Persenius