Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att låta utreda behov av och utformning av kompletterande processregler och beviskrav i kyrkoordningen beträffande domkapitlens handläggning av tillsynsärenden.

Motivering

Kyrkoordningen innehåller inte anvisningar om vilka beviskrav domkapitlet i sina tillsynsärenden skall ställa rörande gärningar, som åberopas i anmälningar mot präst eller diakon, och reglerna för handläggningen är mycket kortfattade.

En anmälan till domkapitel kan gälla omständigheter, som samtidigt blir föremål för polisutredning, t.ex. sexuella trakasserier, förskingring eller misshandel. Domkapitlens praxis skiljer sig åt beträffande utredningsförfarandet. Medan några domkapitel i första hand avvaktar en eventuell polisutredning med efterföljande domstolsprövning, gör andra domkapitel egna utredningar. I de fall domkapitlet avvaktar utredning och domstolsprövning, kan den anmälda prästen/diakonen få vänta flera år på domkapitlets ställningstagande.

Överklagandenämnden har i ett utslag, som innehåller relativt utförliga överväganden, gett domkapitlen vägledning och där sägs bl.a.:

Överklagandenämnden säger inte här, att bevis skall bedömas såsom de bedöms av allmän domstol i brottmål, dvs. att det skall vara styrkt bortom rimligt tvivel att den misstänkte har begått den gärning som läggs vederbörande till last. En del ärenden har dock hos domkapitel kommit att handläggas i enlighet med de stränga beviskrav, som i allmän domstol ställs på det straffrättsliga området. Så har t.ex. domkapitel sett sig förhindrade att utöva sin tillsyn, när de omständigheter som skulle ha föranlett tillsynen, har varit föremål för det allmänna rättsväsendets utredning och åklagare därefter lagt ned utredningen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”. Hur omfattade en sådan praxis är, är obekant för undertecknad; bekant är endast att upprepade fall förekommit.

Beviskrav bör i brottmål vara ytterst stränga. Det är en mänsklig rättighet att såsom oskyldig inte ändå bli dömd skyldig. Å andra sidan finns en mängd ärenden utanför det straffrättsliga området, där lika stränga beviskrav inte ställs och inte heller bör ställas. Framför allt gäller detta sådana fall, där hänsyn måste tas inte bara till en part utan till flera. Tvistemål kunde nämnas men också förvaltningsmål, t.ex. mål angående tvångsvård, där en vårdnadshavares intresse av att inte bli felaktigt misstänkt och dömd måste vägas mot barnets eller den unges behov av att inte utsättas för fara eller kränkning. En liknande avvägning måste också göras i ärenden, som gäller en persons rätt att få utöva ett ämbete, som kan innebära risker för klienter eller andra berörda. Tjänstgöring som läkare och som advokat kan tjäna som exempel.

Det är inte en mänsklig rättighet att få bli eller få förbli präst eller diakon. Det är därför inte rimligt att de höga beviskrav som bör ställas i brottmål också tillämpas i tillsynsärenden. Domkapitlen har anledning att i sin tillsyn också beakta skyddsbehovet, hos dem som kommer i kontakt med präster och diakoner. Ett klargörande i kyrkoordningen av beviskrav som bör ställas i tillsynsärenden skulle kunna vara till hjälp för domkapitlen.

Till detta kommer också den omständigheten, att när en åklagare lägger ner en förundersökning, sker det i regel med motiveringen ”brott kan ej styrkas”. Åklagare skall å ena sidan grunda ett sådant beslut på en bedömning, om han kan frambringa en sådan bevisning att en misstänkt person kan förväntas bli fälld. Om åklagaren inte kan förete en sådan bevisning, att en misstänkt kan förväntas bli dömd, skall han lägga ner ärendet. Ett sådant beslut av åklagare kan dock vara sammanvävt av flera typer av bedömningar. Han måste å andra sidan också göra en prioritering av hur tillgängliga utredningsresurser bäst användes. En utredning avslutas mycket ofta av det skälet, att tillgängliga utredningsresurser inte förslår. När ett ärende avslutas och beslut om den saken helt eller delvis föranleds av utredningssvårigheter och prioriteringar av angelägenhetsgraden av att utredningen kommer till stånd, motiveras ändå nedläggningsbeslutet med den lakoniska formuleringen: brott kan ej styrkas.

Omsorg både om präster/diakoner som blir misstänkta för att brutit mot sina vigningslöften och om församlingar och människor, som dessa kommer i kontakt med, motiverar att reglerna för handläggningsprocess och beviskrav i domkapitlens tillsynsärenden blir föremål för ytterligare överväganden.

Pjätteryd den 13 juli 2004

Bo Hanson