1. Kyrkomötet beslutar uppdra åt Kyrkostyrelsen att göra en analys av den rådande situationen i fråga om gränsdragningen mellan befintlig religionsfrihetslagstiftning och andra lagar i första hand diskrimineringslagstiftningen. Analysen bör bli föremål för ekumeniska samråd och därefter redovisas för Kyrkomötet.

2. Kyrkomötet beslutar uppdra åt Kyrkostyrelsen att lägga fram förslag om hur Svenska kyrkan i utökad utsträckning kan hjälpa systerkyrkor och internationella organisationer där Svenska kyrkan är medlem med rekommendationer om ny lagstiftning i religionsfrihetsfrågor i länder som tidigare ej haft egen sådan lagstiftning eller där gällande sådan lagstiftning ifrågasätts av kyrkor och religiösa organisationer.

Motivering

Religionsfrihetsfrågor har spelat en stor roll genom Svenska kyrkans historia. Först i den tid när enhetskyrkan försökte avskärma sig från vad som kallades ”främmande religioner”, senare i striden mellan pietistiska strömningar och statskyrkosystemet, i dissenterlagstiftning och utbrytningar av frikyrkor från den svenska kyrkan. Först i och med 1951 års religionsfrihetslag genomfördes rätten till fritt utträde ur Svenska kyrkan. 1958 års kyrka-stat utredning med dess 11 betänkanden och den därpå följande 1968 års stat-kyrka beredning under Alva Myrdals ledning var båda starkt präglade av religionsfrihetsaspekter. En reaktion mot detta tänkande kom framför allt under 1990-talet i den process som ledde fram till 1995 års principbeslut i relationerna mellan Svenska kyrkan och staten och år 1999 års kyrkoordning. Det gick så långt att religionsfrihetssynpunkterna praktiskt taget blev förbjudna tankar, som inte fick störa den konsensus som många ville skapa i relationsfrågorna.

I den nya kyrkoordningen finns inte ordet religionsfrihet nämnt bland kyrkoordningsregistrets alla uppslagsord. Religionsfrihetsreglerna hänvisades enbart till den statliga lagstiftningen främst uttryckt i Lagen om trossamfund, där den fått sin givna plats som en monumental inledning i den första paragrafen: ”Bestämmelser om religionsfrihet finnes i regeringsformen och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna”.

Men religionsfrihetsdiskussionen låter sig inte avskärmas för att Svenska kyrkan är eller har varit känslig för dess effekter. I ett alltmer mångkulturellt svenskt samhälle kommer religionsfrihetsfrågor att ta upp en allt större del av den allmänna debatten nu och framåt i tiden.

I sin analys av kyrka-stat reformen Makten över kyrkan frågar Sören Ekström: ”Hur mycket religionsfrihet tål vi?” Grundfrågan är om staten skall vara neutral eller sätta gränser? Religionsfrihetsdebatterna i de äldre frågorna om hur mycket hänsyn staten skall ta till olika religioners kulturella uttryck i fråga om mathållning och klädedräkter förstärks numera genom diskrimineringslagstiftningarnas allt starkare krav på att religionsfriheten inte får ta sig uttryck som uppfattas som ogynnsam särbehandling av olika grupper.

Även inom kyrkor och samfund blir vissa av dessa frågor mycket konkreta. Utformningar av kyrkoordningar och kulturella uppfattningar om vad den egna religionen kräver eller ej accepterar ger upphov till intensiva diskussioner. Extrem bibeltolkning i kristna kyrkor och samfund, där Gamla testamentets texter ges en starkt vägledande innebörd, väger tyvärr allt för ofta tyngre i dessa tolkningar än den tolerans som gavs oss bland annat genom Jesu beskrivning av nådens innebörd.

Brottsbalkens ord är klara: ”Den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning mot folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse högst två år eller, om brottet är ringa, till böter”. (8 §, Lag 1988:835). I 9 § samma lag, där det stadgas om vad som är olaga diskriminering stadgas även att ”Om någon … diskriminerar annan på grund av att denne har homosexuell läggning, döms … för olaga diskriminering”. För sådan diskriminering är dom böter eller fängelse i ett år. Senaste exemplet är en pastor i en frikyrka som fått en fängelsedom för att han inte hållit sig till bibeltexterna i sin utläggning av homosexualiteten, utan i sin predikan och i skrift kraftigt förstärkt de gammaltestamentliga uttrycken, vilket domstolen, som jag ser det korrekt enligt lagen, förklarat vara hets mot folkgrupp.

Till samma område av bedömning hör frågan om antisemitism som förkunnas i en svensk moské skall kunna beivras. Det är både troligt och önskvärt att lagen om hets mot folkgrupp skall tolkas så. Men är detta då något som strider mot religionsfriheten för förkunnaren ifråga? Strider det över huvud taget mot hans religion? Tolkningarna kan säkerligen bli många.

Ärkebiskopen har nyligen i en tryckt debattartikel gjort ett som jag ser det positivt uttalande att ”majoritetssamhället Sverige kan inte fortsätta att diskriminera olika religiösa minoriteter”. Han efterlyser tillsammans med ordföranden i Sveriges muslimska råd och ordföranden i TCO ett större utrymme för islam i det mångkulturella Sverige och att religiös tillhörighet borde uppfattas som en tillgång i arbetslivet. Konsekvenserna är enligt de tre debattörerna dock ett mer kontroversiellt påstående, nämligen att samhället måste ge muslimska kvinnor rätt att alltid bära slöja. Detta uttalande går tvärt emot en viss internationell utveckling med fransk lagstiftning som första företrädare. Även i den svenska debatten har tidigare anförts att det inte finns någon orsak att tillåta slöja i offentliga yrken och institutioner. Företrädare för denna mening uppfattar slöjan som ett tvång för flickor och kvinnor framfört av män inom familjerna. Även judiska och kristna symboler har förbjudits i offentlig yrkesutövning i andra delar av Europa.

Chefredaktören i Kyrkans Tidning påpekade nyligen att religionsfrihet inte bara enligt den formella ordalydelsen är en frihet från religion utan också en frihet till religion. Kan en religiös symbol kränka någon annans religionsfrihet? Kan lagar som förbjuder att man får bära de symboler man vill, oavsett om den religion man företräder kräver det eller ej, kränka den enskilda individen eller uppfattas som otillåten särbehandling av grupp eller olaga diskriminering av individen?

Det finns uppenbart frågor som inte har enkla svar och som behöver prövas i både analys och debatt. Här finns också ytterligare uppgifter för Svenska kyrkan som kyrka.

Samtidigt ökar internationellt behovet av att diskutera religionsfrihetsfrågor också ur andra aspekter. Många länder som brutit upp från kommunistisk diktatur behöver anta religionsfrihetslagar eller har nyligen gjort detta. Inte alltid har dessa nya lagar fått en utformning som alla religiösa grupper i landet uppfattar som positiva, ofta känner sig minoriteter snarast som diskriminerade. Framför allt gäller det dock implementeringen av ny religionslagstiftning, där det i ett stort land ofta kan skilja mellan olika regioners lokala lagstiftning och i fråga om den regionala och lokala tillämpningen av landets konstitutionella lagar.

Det finns många exempel på att religionsfrihetslagstiftningarna i forna kommuniststater i vår del av världen inte har fått full genomslagskraft. Situationen i Ryssland är osäker. Efter att frågan om Frälsningsarméns tillstånd att verka i Moskva nu klarats ut genom ett positivt beslut i högsta ryska juridiska instans har nu Jehovas vittnen drabbats av ett lokalt bann. Men långt värre är situationen i Vitryssland där minoritetsreligioner motarbetas av regering och statschef.

Mycket svårartat är läget i Uzbekistan i de centralasiatiska delarna av det forna Sovjetunionen. Där har ett baptistsamfund nu förklarats illegalt. Det pågår en kampanj främst i nordvästra Uzbekistan som lett till att baptister fängslats i Urgench. Den enda kristna kyrka som ännu tillåts i Uzbekistan är ett koreanskt protestantisk samfund. Även i det kaukasiska Azerbajdzjan, som till övervägande del är muslimskt, har klimatet hårdnat också för muslimer. Polisen har stängt en moské i Bakus gamla stadsdel och därvid häktat de personer som befann sig på middagsbön i moskén.

Rätten till religionsfrihet är en grundläggande del i Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter, i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, i de långtgående åtagande som de 55 medlemsländerna inom Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) gjort på religionsfrihetsområdet och i det nya förslag till konstitution som framlagts för den Europeiska Unionen (EU). Sverige har ingått internationella avtal av olika juridisk dignitet i fråga om religionsfrihet genom bland annat ansluta sig till här redovisade internationella organisationer och konventioner. Flera stater, som ovan redovisats, lever inte upp till de generella skyldigheterna på religionsfrihetsområdet trots att de alla är medlemmar i FN och OSSE och därmed åtagit sig i varje fall politiskt bindande förpliktelser på detta område.

Inom OSSE:s Expertpanel för religionsfrihet kartläggs och dokumenteras för närvarande alla medlemsländers religionsfrihetslagar. En mall för nya lagar som expertpanelen har ställt sig bakom har utarbetats till ledning för de råd som ges åt länder som efterfrågar sådant. I många av OSSE:s medlemsländer finns kyrkor, samfund och religiösa organisationer som har intresse av att få råd från andra kyrkor och däribland Svenska kyrkan. I sitt samarbete i olika internationella kyrkliga organisationer och i bilaterala samtal med systerkyrkor bör Svenska kyrkan kunna representeras av kunniga medarbetare som kan ta ställning i religionsfrihetslagstiftnings gränsdragningsfrågor.

Man kan möjligen ha olika uppfattningar om det är Svenska kyrkan roll att komma med råd i dessa avseenden. Religion är i långa stycken en människors privata angelägenhet. Men religionsfrihetslagstiftningen beslutas av stater och i internationella organisationer och konventioner. Då företrädare för kyrkor, samfund och religiösa organisationer ber att få hjälp med förändring av sin egen situation och sitt lands lagstiftning finns det dock ett uppenbart behov att också Svenska kyrkan har en beredskap för att ge ett stöd i religionsfrihetslagstiftningsfrågor till dem som ber om sådan hjälp.

Den analys och de eventuella ställningstaganden som kan behöva göras kan ske på olika sätt och kan behöva varieras i olika frågor. Det är emellertid viktigt att denna beredningsprocess sker i samråd både med Sveriges Kristna Råd (SKR) och med representanter för icke kristna religiösa organisationer.

Jag föreslår alltså att Kyrkostyrelsen låter göra en analys av den rådande situationen i fråga om gränsdragningen mellan befintlig religionsfrihetslagstiftning och andra lagar i första hand diskrimineringslagstiftningen. Analysen bör bli föremål för ekumeniska samråd och därefter redovisas för Kyrkomötet.

Kyrkomötet föreslås också uppdra åt Kyrkostyrelsen att lägga fram förslag om hur Svenska kyrkan i utökad utsträckning skall kunna hjälpa systerkyrkor och internationella organisationer där Svenska kyrkan är medlem med rekommendationer om ny lagstiftning i religionsfrihetsfrågor för länder som tidigare ej haft egen sådan lagstiftning eller där gällande sådan lagstiftning ifrågasätts av kyrkor och religiösa organisationer.

Sollentuna den 13 juli 2004

Urban Gibson