1. Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att omgående lämna den s.k. HOPP-kampanjen.

2. Kyrkomötet beslutar uttala sitt fulla och reservationslösa stöd för Israels rätt att existera bakom säkra och erkända gränser i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 242.

3. Kyrkomötet ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att ge besluten enligt punkterna 1 och 2 ovan till känna på ett sådant sätt att de blir allmänt kända.

Motivering

Under året har massmedial uppmärksamhet riktats mot den s.k. HOPP-kampanjen, en kampanj som enligt min mening aldrig borde ha genomförts. I det följande skall jag beskriva mina grunder för detta påstående.

1. Olyckliga slutsatser av historiska händelser

Namnet HOPP-kampanjen skall ses som en förkortning av Häv Ockupationen av Palestina. Redan här far initiativtagarna vilse, då det rimligen aldrig funnits något arabiskt land under namnet Palestina. Den arabiska stat som enligt Förenta Nationernas generalförsamlings resolution 181 av den 29 november 1947 skulle bildas samtidigt som en judisk stat inom de landområden som tidigare var det brittiska mandatet Palestina, kom aldrig till stånd eftersom ett antal arabstater ej accepterade generalförsamlingens beslut utan angrep den nya judiska staten 1948. De områden som nu ockuperas motsvarar inte heller de landområden som den tänkta arabiska staten skulle ha bestått av, även om sådana områden omfattas av ockupationen. Västbanken och Gaza-remsan erövrades istället av Israel från Jordanien respektive Egypten under sexdagarskriget 1967. Dessa två länder hade i sin tur ockuperat dem i samband med kriget 1948. En fråga som man skulle kunna ställa är om inte Jordanien och Egypten hade haft möjlighet att avträda Västbanken och Gaza-remsan till en palestinsk statsbildning under de nitton år som man ockuperade dem? Eftersom någon stat med namnet Palestina aldrig kommit till stånd borde de ockuperade landområdena beskrivas som omtvistade områden med palestinsk befolkning, istället för som i kampanjen som Palestina.

Enligt HOPP-kampanjens hemsida riktar man sig inte mot Israel som stat utan mot den israeliska regeringens ockupationspolitik. Det är svårt att förstå vad man menar med detta. Har Israels regering bedrivit erövringspolitik? Nej, ockupationen är ett resultat av Israels grannars aggressiva politik, som bland annat lett fram till fyra krig nämligen 1948, 1956, 1967 och 1973. Därmed torde en israelisk ockupation fram till en slutlig fredsuppgörelse kunna ha stöd i internationell rätt. Israel har redan genom återlämnandet av Sinai till Egypten visat sig berett till att häva ockupation i samband med att ett fredsavtal tecknas. Kanske hade detta kunnat ske även vad avser Västbanken och Gaza om de fredsförhandlingar som inleddes och de delavtal som slöts om palestinskt självstyre under 1990-talet fått fortsätta respektive hållits. Så vitt jag kan förstå kan inte Israel ensamt ges skulden för att så inte blev fallet.

2. Olycklig ensidighet

Även om HOPP-kampanjen tar avstånd från palestinska självmordsbombare framställs det som om Israels ockupation är det som orsakat den rådande situationen. Kampanjen är som också hörs på namnet riktad mot Israel. Grunden för detta tycks vara en oförståelse för hur ockupationen kom till stånd enligt vad jag ovan anfört, men också en tolkning av Förenta Nationernas säkerhetsråds resolution 242 av den 22 november 1967, som troligen är felaktig. I denna resolution anges att Israel skall dra sig tillbaka från områden som ockuperats under sexdagarskriget. Det skall därvid noteras att det inte anges att FN i detta fall avser alla områden som ockuperats. Framför allt måste man dock ta hänsyn till den del av resolutionen som anger att alla stater i området skall ha rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. Rimligen måste dessa två delar av resolutionen ses som en helhet, som skall uppfyllas samtidigt. Därmed kan inte begäras att Israel häver sin ockupation förrän ett fredsavtal föreligger, där rätten till säkra och erkända gränser fastslås även för Israel. Det vore således fullt rimligt att rikta en kampanj mot den palestinska ledningen för att få dem att aktivt motarbeta de pågående terrorattackerna och så möjliggöra ett fredsavtal.

3. Olyckliga medel

När man nu, enligt min mening på oriktiga grunder, valt att stödja ena parten i konflikten genom en kampanj mot den andra, väljer man dessutom en underlig metod. Israel skall tvingas till underkastelse genom att varor från de ockuperade områdena bojkottas. Dessutom skall EU påverkas att upphäva sitt frihandelsavtal med Israel. Troligen kommer gemene man inte att kunna avgöra om varor kommer från de ockuperade områdena eller ej, varför resultatet rimligen kommer att bli att de som vill följa kampanjens uppmaning bojkottar alla israeliska varor. Om de uppgifter som jag fått fram stämmer, nämligen att mindre än en procent av Israels export kommer från ockuperad mark, blir det hela ännu underligare. Genom att åstadkomma sämre ekonomiska levnadsvillkor för befolkningen i Israel, för såväl judar som araber, skall man alltså skapa fred och se till att de palestinier som bor utanför Israel får det bättre. Var inte ett av argumenten mot den s.k. säkerhetsbarriären att den utestängde folk från sina arbeten? Det lär inte bli fler arbeten om man väljer att stödja HOPP-kampanjen.

4. Olycklig splittring

Genom sitt ställningstagande i denna politiska fråga har Svenska kyrkans ledning skapat splittring och konflikt. Alla vet vi att Svenska kyrkans medlemmar kommer till olika slutsatser i dagsaktuella samhällsfrågor. Detta är inte minst Kyrkomötet ett bevis för genom alla de partier som där finns företrädda. Vore det inte bättre om de tillhöriga fick arbeta med denna och andra samhällsfrågor genom att engagera sig i de organisationer i samhället som finns till för sådan verksamhet? Så kunde Svenska kyrkan ägna sig åt det som den främst skall göra, vinna människor för Kristus. Om man därtill ville ta någon form av gemensamt samhällsansvar skulle humanitär hjälp till folk som har det svårt såväl i de ockuperade områdena, som i Israel kunna vara ett sätt. Kanske t.o.m. någon form av opartisk medling kunde ha varit en uppgift för Svenska kyrkan, om HOPP-kampanjen aldrig kommit till stånd. Däremot kan det inte vara Svenska kyrkans uppgift att delta i striden på en av de i konflikten indragnas sida.

Onsala den 12 juli 2004

Joakim Svensson