1. Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att kartlägga det arbete som i dag görs i stift och församlingar, internationellt, inom SKM och Lutherhjälpen samt ekumeniskt för att bekämpa våld mot kvinnor.

2. Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att initiera insatser för att stift och församlingar skall ha kompetens att möta utsatta kvinnor.

Motivering

Denna motion tar sin utgångspunkt i dokumentet Churches say no to violence against women – på svenska Kyrkornas nej till våld mot kvinnor. Vad kan vi göra? En inledande fråga skulle kunna lyda: ”Vad har tillkomsten av dokumentet ovan betytt för Din församling?” Vi tror att svaret för det mesta tyvärr blir ”Ännu inte särskilt mycket.”

Från dem som har läst och arbetat med materialet har emellertid reaktionerna varit enbart positiva. Också utanför kyrkan har intresset varit stort och många har tagit till sig de presenterade förslagen på vägar ut ur kvinnoförnedring. Nu återstår det för Svenska kyrkans församlingar att engagera sig i dessa viktiga frågor. Det kan dessutom sägas handla om att skapa ny teologi för vår kyrka.

För att ge litet bakgrundshistoria kan sägas att dokumentet är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Lutherska världsförbundets (LVF) medlemskyrkor åren 1999–2001. Det följde som ett svar på Det ekumeniska årtiondet: Kyrkor i solidaritet med kvinnor åren 1988–1998. Dokumentet ger förslag till hur kristna församlingar teologiskt kan reflektera över och praktiskt arbeta för att besegra den synd som består i kvinnomisshandel och allt annat förtryck av kvinnor både i kyrka och i samhälle.

I det svenska förordet skrev ärkebiskop KG Hammar och Inger Lise Olsen, handläggare på Avdelningen för kyrkolivets utveckling, bland annat följande:

Om vi, som kyrka, skall följa evangeliet, måste vi aktivt ställa oss på de för våld utsatta kvinnornas sida. Vi måste ha en tydlig teologi som fungerar i mötet med varje kvinna som har kränkts. Det måste bli naturligt för henne, att hon med förtroende kan vända sig till kyrkan, som då förhoppningsvis också hunnit skaffa sig stor erfarenhet av att erbjuda stöd och skydd.

Trafficking är det värsta exemplet på kvinnoförtryck, och den är nu en så stor inkomstkälla i den undre världen att den väl mäter sig med illegal vapenhandel och handel med droger. Våren 2004 har vi också via svenska media fått reda på minst två kvinnor som just tagit sig ur en tillvaro som slavar i Sverige – något som vi i vår vildaste fantasi inte trodde var möjligt i vårt land. Man ställer sig med fasa frågan hur många kvinnor som just nu lever som slavar i vårt land?

Vi vill att Kyrkomötet skall uppdra åt Kyrkostyrelsen att kartlägga det arbete som idag görs i stift och församlingar, internationellt, inom SKM och Lutherhjälpen samt ekumeniskt för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi vill också att Kyrkostyrelsen skall ges i uppdrag att initiera insatser för att stift och församlingar skall ha kompetens att möta utsatta kvinnor.

Sammanfattningen av Kyrkornas nej till våld mot kvinnor. Vad kan vi göra? får även tjäna som avslutande motivering till varför Kyrkomötet måtte bifalla vår motion, som är väckt på uppdrag av den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen:

Stockholm och Linköping den 10 juni 2004

Gun Andersson Olle Burell Evy Åberg