Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att i Centrala samrådsgruppen för det kyrkliga kulturarvet samt vid överläggningar med Församlingsförbundet uppmärksamma frågan om Svenska kyrkans ansvar för att bevara det kulturhistoriska arvet på de begravningsplatser man förvaltar.

Motivering

Våra begravningsplatser utgör en viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Här finns en bygds historia samlad. Det speglar ett samhälle som varit. Rika såväl som fattiga har här fått sitt sista vilorum. En del gravöverbyggnader är enkla, andra är påkostade. På vissa ställen är det gravöverbyggnader i sten som dominerar, på andra håll är det smidda järnkors eller gjutjärnsstaket som är mest förekommande. I södra Sverige är gravinramningen ofta i form av häckar av buxbom eller cypress. På många håll kan man fortfarande se kyrkogårdar där gravarna består av mönsterkrattade grusytor och välvårdade planteringsytor. Detta visar på stora lokala variationer över landet.

Tyvärr sker det dock på många håll en drastisk förändring av kyrkogårdarnas utseende, med resultat att ett omistligt kulturarv för alltid spolieras. Den ”förgräsningsepidemi” som började draga fram över landet på 1950-talet har tyvärr fortsatt på sina håll. När gravrätten för en grav har gått ut plockas gravstenen i många fall bort för att ställas i något hörn av kyrkogården, eller blir makadam, och detta trots att det kan röra sig om sten som visat på stor hantverksskicklighet. På många håll har träd på kyrkogården skattat åt förgängelsen för att minska lövmängden på hösten. Detta låter man fortfarande få ske, trots att Kulturminneslagen 4 kap. 11 § och Begravningslagen 2 kap. 12 § stipulerar att ”Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”.

Att bevara vårt gemensamma kulturarv på våra begravningsplatser är alltså en angelägenhet för hela det svenska folket. Kostnaderna för detta bör därför bekostas av begravningsavgiften. Det är samtidigt angeläget att man nu handlar skyndsamt innan fler omistliga värden för alltid går förlorade. Det gäller inte bara att skydda enstaka gravar, utan det viktiga är att hela miljöer med gravöverbyggnader, växtmaterial och kyrkogårdens utformning sparas åt eftervärlden. Stora gravar kan återanvändas utan att kulturarvet går förlorat. Som ett utmärkt exempel på detta kan nämnas Uppsala gamla kyrkogård som ligger bakom universitetet.

För den kyrkogårdsansvariga myndigheten bör ett lämpligt tillvägagångssätt vara följande: att med hjälp av sitt länsmuseum göra en kulturhistorisk inventering som följs av en plan för bevarande, vilken även innefattar förslag på hur återanvändning av gravar kan ske på ett kulturhistoriskt riktigt sätt.

Varberg den 10 maj 2004

Åke Bendix