Förra året ställde jag en fråga i samma ärende och lovade efter svaret att återkomma i ärendet. Efter en genomläsning av handlingarna från 2003 och det svar som jag då fick från Kyrkostyrelsen inser jag att mina frågor här kanske, för dem som önskar veta hur Svenska kyrkan ställer sig i dödshjälpsfrågan, är helt meningslösa. Kanske borde jag återkommit med en ny motion i ärendet, bara för att åter få upp frågan på bordet igen. Men nu börjar jag så här.

I min motion (Mot 2001:7) motionerade jag om att Svenska kyrkan skulle, med hjälp av sin internationella kontakter och samarbetsorgan, aktualisera frågan om dödshjälp, dess användning och avskaffande. TU 2003:11 yrkar, med anledning av min motion samt Mot 2001:43, där det önskades en utredning om det var förenligt med Guds ord och Svenska kyrkans lära att skriva livstestamente, att Kyrkomötet, med anledning av motionerna, ger Kyrkostyrelsen tillkänna vad utskottet anfört.

Då fick vi förra året reda på att det pågår samtal om dödshjälpsfrågan, med och utan Svenska kyrkans representanter, och att frågan är aktuell och brännande. Jag var inte nöjd med svaret då som inte ingav mig något förtroende för att frågan var föremål för teologisk reflektion. När sedan Kyrkostyrelsen avslutar sitt svar förra året med att säga att bearbetningen får fortsätta om jag återkommer i frågan måste jag säga att förtroendet sjönk ännu mer.

Nu återkommer jag i frågan.

1. Var förs den teologiska reflektionen över dödshjälpsproblematiken?

2. Vem ansvarar för att sammanställa och sprida kunskap och stöd till dem som söker Svenska kyrkans svar i frågan?

3. Hur stöder vi stiften (och i förlängningen församlingarna) och dess medarbetare att arbeta med frågan och möta församlingsbor med deras frågor?

Göteborg den 10 oktober 2004

Carina Etander Rimborg