Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkomötets presidium att utarbeta förslag till formella riktlinjer för fördelningen av ledamöterna på utskott att framläggas för 2004 års kyrkomöte.

Motivering

Vi fjolårets sammanträde konstituerades ett nyvalt Kyrkomöte. Vid valet av utskott uppstod - enligt den information jag inhämtat - en ny situation i det demokratiserade Kyrkomötets historia. Tre av de nyvalda ledamöterna kom att helt hamna utanför utskottsarbetet, och det på oklara grunder. Denna nya situation blev tyvärr inte föremål för vare sig egentlig beredning eller debatt i plenum. Frågan kvarstår därför alltjämt obehandlad. Med tanke på Kyrkomötets fortsatta arbete och på utskottsarbetets centrala funktion i Kyrkomötet bör frågan om ledamöternas utskottsplacering få den belysning som saken kräver. Motionen avser att föranleda en sådan granskning.

Enligt uppgift uppställdes i det kyrkliga förarbetet till 1982 års kyrkomötesreform och vid det reformerade och demokratiserade Kyrkomötets första konstituerande sammanträdande 1983 vissa allmänna tumregler för bland annat utskottsarbetet. Ledamöter med erfarenheter från det tidigare allmänna Kyrkomötets arbete underströk, att man vid konstituering av utskotten måste välja väg med konsekvenser för Kyrkomötets funktionalitet. Antingen valde man att begränsa antalet utskottsplatser till 5-10 (vilket kunde motiveras utifrån utskottsarbetets effektivitet), varvid ett ganska stort antal kyrkomötesledamöter skulle hamna utanför utskott och i praktiken bli "lediga" den första arbetsveckan. Eller valde man att konstituera utskotten så att i princip samtliga kyrkomötesledamöter blev utskottsplacerade eller i annan funktion sysselsatta under den första arbetsveckan, vilket bland annat skulle medföra ett något mer tungrott utskottsarbete.

De erfarna ledamöterna pekade entydigt på riskerna med det första alternativet. Med all sannolikhet skulle det medföra, att "de lediga" under den första arbetsveckan fann andra sysselsättningar utan anknytning till kyrkomötesarbetet. Dessutom kunde man förvänta sig ganska omfattande debatter under den andra veckans plenarbehandling - och i åtskilliga frågor förmodligen även osäkerhet inför Kyrkomötets beslut - till följd av att ett avsevärt antal ledamöter inte deltagit i utskottsarbetet och där kunnat delge sin syn och medverka vid utformningen av betänkandet. Därmed kunde utskotten som beredningsorgan även drabbas indirekt. Om Kyrkomötet i plenum i alltför många ärenden avvek från utskottens förslag, skulle utskottsarbetet efter hand råka i vanrykte. Därtill kom 1983 den nya frågan om biskoparnas deltagande i Kyrkomötets arbete. De var inte längre självskrivna ledamöter men hade samtidigt, liksom de valda ledamöterna, närvaroplikt.

Man valde därför 1983 att följa det andra alternativet, att i princip samtliga kyrkomötesledamöter borde vara utskottsplacerade (som ordinarie eller ersättare) eller i annan funktion sysselsatta under den första arbetsveckan. Om någon nomineringsgrupp var för liten för att få plats som ordinarie eller ersättare i utskott, borde i konsekvens med alternativets inriktning ledamot från gruppen adjungeras till önskat utskott med yttranderätt men utan beslutanderätt. Dock ankom det i dessa fall ytterst på vederbörande utskott att besluta om sådan adjungering. Huvudtanken var alltså, att utskottens beredning skull bli så bred och representativ som möjligt. Utskottens antal och storlek anpassades till denna tumregel, och så förblev det till 2002. De som inte var utskottsplacerade ingick i presidiet, satt i valberedningen, var ledamöter i Läronämnden eller ledamöter i Centralstyrelsen/Kyrkostyrelsen (som sammanträder under tiden för utskottssammanträdena). Alla skulle vara verksamma. Talesättet för detta var enligt uppgift, att "vi kan inte ha en massa ledamöter springande lösa och lediga under mötets gång". Frågan om biskoparnas medverkan i mötet löstes så, att de skulle delta i utskottsarbetet men efter eget val av utskott - även om deras placering formellt bekräftades av Kyrkomötet som del av beslutet om val av utskott. Inte heller biskoparna skulle "springa lösa".

Det finns goda skäl att anknyta till dessa ursprungliga målsättningar vid utformningen av ledamöternas deltagande i utskottens arbete i det nuvarande Kyrkomötet. Det skulle vara ytterst olyckligt, om vi i vårt nyordnade Kyrkomöte slog in på en väg som riskerar att leda till just de framtida förhållanden för utskottens arbete som de erfarna ledamöterna varnade för 1983. För att undvika det som förefaller vara fel väg bör det nu göras en analys av frågan och förslag framläggas till formella riktlinjer för fördelningen av ledamöterna på utskott. En naturlig grundtanke i ett sådant utredningsarbete borde vara, att alla valda ledamöter är både faktiskt och formellt likställda och meddelaktiga på samma villkor och därför bör bemötas likvärdigt av kyrkomötets olika funktioner och tjänster.

Då det här gäller Kyrkomötets inre arbete, är det lämpligt att ett uppdrag av detta slag ges till Kyrkomötets presidium och att förslag i saken föreläggs 2004 års kyrkomöte. Förslaget bör utarbetas i samråd med gruppledarna för Kyrkomötets nomineringsgrupper.

Vad gäller utskottsarbetet innevarande år finns det skäl att påminna om utskottens möjlighet att adjungera "lösa" ledamöter till utskottets arbete med yttranderätt men utan beslutsrätt.

Uppsala, Träslövsläge och Kiruna den 14 juli 2003

Seth Henriksson Karl-Gunnar Svensson Kristina Töyrä