Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att avvisa förslaget om ändring i 30 kap. 8 §: rätt att överklaga beslut av Ansvarsnämnden för biskopar.

Motivering

Ansvarsnämnden för biskopar och Överklagandenämnden är, jämte Valprövningsnämnden, i gällande kyrkoordning jämställda storheter. Alla är slutinstans på var sitt område. Nu föreslås att en biskop som fällts i Ansvarsnämnden för biskopar ska kunna överklaga till Överklagandenämnden, vilken således skulle överordnas den förra, även när det gäller frågor som Ansvarsnämnden för biskopar har särskild kompetens för.

Skälet är omtanke om rättsäkerheten. Som framhålls i remissvar från berörda Ansvarsnämnd för biskopar är det dock inte unikt i svenskt rättsväsende att en fråga endast kan prövas i en instans. Jämförelse görs där med ledamöter i Högsta domstolen och Regeringsrätten som vid åtal endast är berättigade till prövning i en domstolsinstans. När det gäller rättssäkerheten torde det för övrigt inte vara antalet instanser som är avgörande, utan kompetensen hos den eller de instanser som skall fatta beslut.

Kompetensen är således kärnpunkten. Om det ska vara någon mening med överklaganderätt, måste givetvis den högre instansen besitta en högre eller åtminstone samma kompetens som den underordnade. Så är inte fallet här. Tvärtom har ju Ansvarsnämnden försetts med en för dessa frågor särskild och nödvändig teologisk kompetens, som Överklagandenämnden inte har. Kyrkostyrelsen har inte kunnat lämna någon rimlig förklaring till varför man anser att rättssäkerheten ökar, om frågorna överprövas av en instans som inte i lika hög grad som Ansvarsnämnden är anpassad för att hantera ärenden av nu aktuellt slag.

Ansvarsnämnden hade en föregångare 1983-2000. Om man ser på de ärenden som där behandlats och de som nuvarande nämnd har och har haft att behandla, inser man att ärendena är av sådan art att Ansvarsnämndens teologiska kompetens är oumbärlig. Ärendena berör mestadels biskopens roll som auktoritet i teologiska frågor. Tjänstesituationen för en biskop som i en högre instans, med en för ärendet mindre lämplig sammansättning, återfått rätten att utöva uppdraget som biskop skulle för övrigt bli ganska ohållbar.

En annan fråga är om Överklagandenämndens beslut skall vara prejudicerande, dvs. skall Ansvarsnämnden för biskopar fortsättningsvis rätta sig efter de uttalanden som Överklagandenämnden gör i beslut när frågor överklagas? Kan i sådant fall hävdas att Ansvarsnämnden fortfarande "självständigt fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen" (jfr 10 kap. 8 § kyrkoordningen).

Den juridiska kompetensen i Ansvarsnämnden är redan mycket hög. I sitt remissvar anger dessutom nämnden enklare sätt att ytterligare förstärka den, om så skulle anses nödvändigt. Det är också möjligt att föreskriva att Ansvarsnämnden före fällande beslut måste inhämta yttrande från exempelvis läronämnden, där alla biskopar finns med.

Förslaget att införa överprövning av Ansvarsnämndens beslut innebär att prövningsförfarandet förlängs.

Utan en förstärkning av Överklagandenämndens teologiska kompetens, åstadkommer man inte någon förstärkning av rättssäkerheten. Resultatet blir därmed en försämring på flera plan.

Linköping den 7 juli 2003

Kerstin Bergman