Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkande 2003:16 Likabehandling av fromhetsriktningar inom Svenska kyrkan

Kyrkomötet TU 2003:16

Sammanfattning

Utskottet kunde inte se att det fanns anledning till officiella överläggningar, snarare handlar det om förtroendefulla personliga samtal och mötesplatser. Det krävs fantasi för att finna nya modeller, som inte är bundna i traditionella organisationsstrukturer, utan snarare är nätverk och samtalsfora för utbyte av erfarenheter mellan olika traditioner inom Svenska kyrkan. På samma sätt som vad gäller Svenska kyrkans arbete inom den ekumeniska rörelsen är målet en enhet i försonad mångfald, även inom den Svenska kyrkan. Utskottet vill finna andra vägar än formella överläggningar, snarare samtalsfora för att bryta ned polarisering och skapa ömsesidig förståelse. Utskottet instämmer i Läronämndens uttryck att liksom det är "en ekumenisk förpliktelse" i relation till andra kyrkor att då splittring hotar "söka dialog och samtala om frågorna tillsammans i evangeliets ljus" (Charta Oecumenica), denna förpliktelse bör få råda också i våra inomkyrkliga relationer. En sådan dialog utgår från respekten för varandras ärliga vilja att leva tillsammans i samma kyrka. En dialog innebär alltid ett ömsesidigt lyssnande och en beredskap att själv förändras.

Svenska kyrkan utgör en mångfald och borde därför komma till uttryck som flerstämmig. Inom vår gemenskap ryms hög- och lågkyrklighet; laestadianer, Evangeliska fosterlandstiftare, Bibeltrogna vänner etc. De etiketter som vi brukar om varandra och om oss själva är många. Vi är många och vi är olika. Det tillhör folkkyrkans villkor i våra dagar att det är så. Mångfalden gäller inte bara olika kyrkliga grupperingar och rörelser utan den finns också i andra avseenden. Somliga är t ex svenskar sedan generationer tillbaka, medan andra är invandrade från när och fjärran. Upplevelsen av att vara i minoritet är mångas. Är mångfalden ett problem eller en tillgång? Är den något som bör stävjas eller främjas? Hur vi än svarar på frågorna kvarstår att mångfalden är ett faktum. Hur skall vi som kyrka kunna handskas med denna mångfald? Ibland spelar det ingen roll om uppfattningarna går isär. Men ibland gäller det frågor där en uppfattning tycks utesluta en annan. Vad kan vi då göra?

En del av problematiken handlar om var vi lägger fokus. Vi kan välja att betona det som skiljer oss åt. I en stor och mångskiftande kyrka som den svenska är det inte svårt att finna sådana särskiljande frågor. Olika grupper och rörelser tenderar i så fall att identifieras med utgångspunkt från hur de avgränsar sig gentemot andra. Men valet kan också bli att fokus läggs på det som förenar, t ex på den gemensamma uppgiften att göra kristen tro känd och bekänd. Skillnaderna kvarstår förvisso, men de blir inte på samma sätt grundläggande för identiteten.

En av utmaningarna i sammanhanget är att finna sådana former för samtal att de präglas av en ömsesidig vilja att mötas i öppen dialog, där deltagarna vinnlägger sig om att lyssna färdigt på varandra. Inom demokratiforskningen talas idag om deliberativa samtal. Sådana samtal kännetecknas av att man ger utrymme för skilda synsätt och olika argument. Det förutsätter tolerans och respekt för den andra. Det skall dessutom finnas ett inslag av kollektiv viljebildning, det vill säga en strävan att komma överens eller åtminstone komma fram till temporära överenskommelser. För att sådana samtal skall vara möjliga krävs att inga uppfattningar utesluts på förhand och att inga individer utesluts. Vidare sägs att samtalsprocessen skall regleras av ömsesidighet, offentlighet och ansvarighet.

Om samtalen i grupperna ska präglas av denna deliberativa modell, blir alltså syftet inte främst att nå konsensus. Till en början gäller det att försöka förstå den andra, hur han eller hon tänker, vilka de djupaste bevekelsegrunderna är. För att samtalen i grupperna skall bli fruktbara, måste några förutsättningar uppfyllas. Var och en har rätt att lägga fram sin sak så som han eller hon själv uppfattar den. Men denna rätt betyder inte att mitt sätt att se saken ska bli bestämmande för alla andra i gruppen. Olika uppfattningar får mötas på samma villkor. Alla har samtalstillträde, men ingen har tolkningsföreträde. Båda dessa utgångspunkter, den negativa, som säger vad vi inte har rätt till, och den positiva, som anger vår rättighet, ställer implicita frågor om makt. Maktfrågan behöver därför alltid belysas och stå under kritisk granskning.

För att samtalen i grupperna ska bli fruktbara, kan det vara lämpligt att börja med att var och en berättar "sin historia", om den bakgrund man har och om det liv man lever i Svenska kyrkan. Genom att man delat erfarenheter av olika slag och från olika skeden i livet med varandra, har ett underlag skapats för huvuduppgiften, samtalet om förutsättningarna för enhet i mångfald inom Svenska kyrkan. I detta samtal kan frågor av följande karaktär tas upp:

1. Hur ser mångfalden egentligen ut? Hur vill vi beskriva mångfalden i vår samtalsgrupp? I kyrkan? Var går skiljelinjerna? Vilka konkreta frågor handlar det framförallt om? Vad är det som gör att vi skiljer oss åt i synen på dessa frågor? Vilka är drivkrafterna bakom de olika ståndpunkterna?

2. Hur vill vi beskriva enheten i vår samtalsgrupp? Vad menar vi egentligen med "enhet"? Hur kan det vi har gemensamt komma till uttryck? Vad betyder dopet, gudstjänsten, tjänsten för nästan, nattvarden och bönen i detta sammanhang? Vad behöver vi vara överens om i en kyrka? Vilken roll spelar det att vi har en gemensam bekännelse? Vad betyder det att enheten är given, vår splittring till trots?

3. Vad ser jag som väsentligt och mindre väsentligt i min egen tradition, i hur tron gestaltas i mitt eget liv? Vilka väsentliga bidrag till helheten skulle kunna komma från min fromhetsriktning? Vad ser jag och uppskattar jag som väsentliga bidrag från andra fromhetsriktningar? Vad är jag främmande för och kritisk till? Varför?

4. Hur pass konsekvent kan man vara? Vad är jag beredd att avstå från? För enhetens skull? För andras skull? Vad kan jag inte avstå från? Av vilka skäl?

5. Hur ser våra drömmar och visioner för framtiden ut? Vilken är oron? Tänk om var och en oemotsagd fick börja med att beskriva såväl sin "mardröm" som sin "önskedröm"! Regeln om att få tala oemotsagd förbjuder emellertid inte frågor om vilka konsekvenserna blir. Finns det några visioner att enas kring? Hur ser de konkreta idéerna om framtiden ut? Hur lever man med olikheter i andra kyrkor? I våra nordiska grannländer? Inom Borgågemenskapen? Vad kan vi lära oss av det ekumeniska arbetet? Av arbetet för fred och försoning?

Detta är exempel på frågor, som säkerligen kan formuleras annorlunda, kompletteras eller koncentreras i grupperna. Resultatet av samtalen med eventuella förslag för framtiden skall sammanställas och redovisas till Kyrkostyrelsen före 2004 års utgång för vidare beredning inför Kyrkomötet.

Gunnar Edqvist

Läronämndens yttrande 2003:5y Ämbetssyn och likabehandling av fromhetsriktningar

Till Läronämnden har för yttrande överlämnats motionerna 2003:9 av Nils-Arne Rehnström, Ämbetssynen skall inte vara avgörande för prästvigning, 2003:80 av Eva Nyman, Likabehandling av fromhetsriktningar inom Svenska kyrkan, och 2003:81 av Eva Nyman, Ämbetsfrågan.

Enligt Svenska kyrkans bekännelse och lära är det kännetecknande för kyrkan att det finns ett ämbete. Detta behövs för att evangeliet skall förkunnas och sakramenten utdelas så att människor får den rättfärdiggörande tron (Augsburgska bekännelsen, artikel V).

Utformningen av ämbetet kan dock skifta och är i den meningen en ordningsfråga. Men bakom beslutet att även kvinnor får vigas till präster i Svenska kyrkan låg ett ställningstagande i fråga om kyrkans bekännelse och lära, nämligen att det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning. Det är teologiskt och pastoralt grundläggande att kvinnor och män vigs och tjänstgör som ämbetsbärare.

Olika uppfattningar om utformningen av ämbetet ryms inom Svenska kyrkan. Samtidigt är det klart att Svenska kyrkan har endast en gällande ordning. Till denna hör att kvinnor och män kan och får utföra alla de uppgifter som ligger i uppdraget att vara präst. Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning.

Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person. Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför från läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas. Det innebär att en prästkandidat skall vara beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i gudstjänster och andra sammanhang.

Svenska kyrkan vill bevara enheten i sin bekännelse och sitt gudstjänstfirande. Kyrkans enighet på denna vitala punkt är viktig för hennes trovärdighet och mission. Läronämnden vill till dessa slutsatser i tidigare yttranden även framhålla följande: Det som sagts ovan är relevant också för alla präster i tjänst, särskilt för präster i arbetsledande befattningar. För kyrkans enhet är det viktigt att alla ämbetsbärare skall kunna tjänstgöra tillsammans i gudstjänsten och på så sätt manifestera och få näring för den gemensamma bekännelsen. Det står inte den enskilde ämbetsbäraren fritt att själv välja konsekvenser av sin uppfattning för utövandet av ett uppdrag i kyrkan. Kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren.

Bo Larsson