Remissutfallet i sammandrag
Kyrkostyrelsen sände utredningen på remiss i juni 2001. Remisstiden löpte ut vid årsskiftet 2001/2002. Cirka 70 yttranden över utredningen har lämnats från stift, församlingar och vissa organisationer inom och utom Svenska kyrkan. I många av dessa uttrycks en stor uppskattning av utredningsarbetet som karakteriseras med uttryck som "gediget" och "väl genomarbetat". Flera remissinstanser inleder sina yttranden med att konstatera att man i huvudsak tillstyrker utredningens förslag.
Remissutfallet är i sammandrag följande (numreringen motsvarar betänkandets förslagsdel).
10.1 Allmänna utgångspunkter
Enligt ett stort antal remissinstanser finns det en alltför stark ambition i utredningen att reglera utlandsförsamlingarna med hjälp av kyrkoordningen. Detta, menar man, medger inte en erforderlig anpassning till lokala förutsättningar och behov. Enligt domkapitlet i Göteborg måste hänsyn tas till utlandsförsamlingarnas mycket olika karaktär. Det är svårt att tillämpa kyrkoordningen i alla delar på alla platser. Vidare är det många som menar att utlandskyrkan bör regleras av ett särskilt kapitel i kyrkoordningen och inte med hjälp av olika särbestämmelser.
10.2 Församlingen
I några yttranden hävdas att det finns oklarheter i utredningen beträffande församlingsbegreppet och att dessa oklarheter bör redas ut. Stiftsstyrelsen i Västerås anser att det finns besvärande oklarheter om församlingstillhörigheten och tillhörigheten till Svenska kyrkan, och att detta får konsekvenser för utlandssvenskarnas möjligheter att påverka sin kyrka.
Många menar att det är orimligt att kräva att huvudgudstjänst skall firas varje sön- och helgdag i en utlandsförsamling.
10.3 Utlandskyrkans gemensamma organisation
Utredningens förslag att Svenska kyrkan i utlandet skall vara en nationell angelägenhet och att främjandeuppgiften skall knytas till den nationella nivån möter ingen kritik. Inte heller ifrågasätts förslaget att främjandeuppgiften skall ledas av en styrelse vars kansli skall vara kyrkokansliet i Uppsala.
Beträffande anknytningen till Visby stift pekar remissvaren i olika riktningar. Tre tydliga grupper kan urskiljas. Den största gruppen bejakar utredningens förslag med en samordning med Visby stift. En nästan lika stor grupp förordar ett alternativ med en särskild utlandsbiskop med ansvar för utlandskyrkan och med placering i Uppsala. En något mindre grupp förespråkar slutligen att tillsynsuppgiften för utlandskyrkan bör utövas av ärkebiskopen eller av någon annan biskop, som inte behöver vara biskopen i Visby stift.
Flertalet domkapitel och stiftsstyrelser ställer sig positiva till en anknytning till Visby stift. Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Visby uttalar sin tillfredsställelse över förslaget att låta Svenska kyrkans utlandsförsamlingar få en nära koppling till Visby stift. Man hävdar att utredningen har mottagits positivt i stiftet och att man inom stiftet är beredd att arbeta för att det skall kunna fungera på bästa sätt. Domkapitlet i Linköping hävdar att det är viktigt att SKUT:s personal tillhör ett stift och att präster och diakoner står i relation till ett domkapitel och en biskop som har sänt dem ut i tjänst.
Stödet för ett särskilt utlandsstift finns främst bland remissvaren från församlingar och SKUT-råd. SKUT-rådet i Lunds stift uppfattar förslaget som en kompromiss för att lösa problemet med Visby stift. Man menar att om detta problem måste lösas med SKUT:s hjälp så bör man tillämpa en modell enligt vilken en i Uppsala placerad utlandsbiskop får Visby stift som bisyssla.
Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet befarar att utlandsverksamheten skulle förlora sin karaktär av riksangelägenhet om den skulle knytas till Visby stift. Nämnden föreslår att ärkebiskopen, om den egna tjänsten inte medger tillräcklig tid för SKUT, delegerar detta ansvar till någon annan biskop.
Enligt flera yttranden bör utlandsförsamlingarna och deras medlemmar få större inflytande över Svenska kyrkan på stiftsnivå och nationell nivå jämfört med vad som föreslås i utredningen, bl.a. genom att utlandsförsamlingarna får en starkare representation i Kyrkomötet. Utredningens förslag att ett samrådsmöte för utlandsförsamlingarna skall välja två representanter till Kyrkomötet med närvaro- och yttranderätt, men utan rösträtt, bedöms vara otillräckligt. De svårigheter som utredningen åberopar - problem med olika slags avgränsningar av församlingar och församlingstillhöriga och praktiska problem i samband med val - anses inte vara tillräckliga som argument för att begränsa utlandsförsamlingarnas demokratiska inflytande. Stiftsstyrelsen i Växjö menar att utlandsförsamlingarna bör bli representerade på stifts- och kyrkomötesnivå på samma sätt som andra församlingar i Svenska kyrkan. EFS styrelse menar att de kyrkotillhöriga som bor utomlands bör få delta i val av stiftsfullmäktige och kyrkomöte för att förstärka känslan av tillhörighet till Svenska kyrkan. Ulrika Eleonora svenska församling i London ser ökat demokratiskt inflytande som ett sätt att skapa ett bättre psykologiskt klimat för att uppfylla utredningens krav på ökat ekonomiskt ansvarstagande för utlandsförsamlingarna.
Präster och diakoner i utlandstjänst bör enligt ett stort antal remissinstanser få delta i val av biskop i likhet med sina kollegor med tjänst i hemlandet. Denna uppfattning delas av alla kategorier av remissinstanser. Kyrkans akademikerförbund hävdar att prästers delaktighet i biskopsval är en förutsättning för att man skall känna lojalitet med den som blir vald.
Flera remissinstanser ställer sig kritiska till utredningens förslag om att inrätta ett särskilt domkapitel för utlandskyrkan och menar att utlandskyrkans ärenden skulle kunna behandlas av domkapitlet i det stift där biskopen med ansvar för utlandskyrkan är placerad, om detta tillförs viss kompetens. Enligt domkapitlet i Uppsala skulle inrättandet av ett särskilt domkapitel för SKUT minska integrationen i Visby stift. Man menar att domkapitlet i Visby måste kunna klara av att handlägga och besluta även i sådana ärenden som berör utlandsverksamheten och pekar på att domkapitlet i Uppsala har kunnat göra detta under gångna år. Enligt domkapitlet och stiftsstyrelsen i Visby vore det utifrån Visby stifts perspektiv bäst att ha endast ett domkapitel som är sammansatt på så sätt att det även kan ta tillvara utlandsförsamlingarnas intressen. De flesta SKUT-råd förordar däremot ett särskilt domkapitel för utlandsfrågor. Enligt bland andra Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet kan en domkapitelsfunktion infogas i SKUT-styrelsens instruktion.
Organisationen med lokala SKUT-ombud bör enligt flera yttranden bevaras. Skellefteå S:t Olovs församling skriver att det är viktigt att beakta de frivilliginsatser som görs och befordras genom församlings- och kontraktsombud och att denna organisation bör stärkas och utvecklas.
10.4 Kyrkotillhörigheten
Utredningens förslag om förbättrade kontakter med svenskar som flyttar utomlands via en automatisk rutin i folkbokförings- och kyrkobokföringssystemen välkomnas av somliga remissinstanser. Stiftsstyrelsen i Linköping är däremot kritisk och menar att förslaget är alltför ambitiöst. Man menar att det ger en återklang av Svenska kyrkan som en myndighetskyrka och hävdar att Svenska kyrkan i stället måste utgå ifrån att människor själva kan ta ansvar för den relation de önskar till sin kyrka.
Utredningens förslag att skyldigheten att utföra de kyrkliga handlingarna skall utvidgas till att även omfatta utlandsförsamlingarna bemöts positivt i flera yttranden. Från andra håll framförs emellertid kritik mot förslaget. Bland annat nämns att förslaget, om det genomförs, kan leda till en ohållbar situation för den anställda personalen. Det kan nämligen förekomma att en präst av samvetsskäl inte kan utföra en begärd handling och i en utlandsförsamling kan det då vara svårt att finna någon ersättare.
10.5 Begravningsverksamheten
Tanken bakom utredningens förslag att svenska församlingar och samfälligheter som är begravningshuvudmän skall vara skyldiga att för begravning ta emot sådana kyrkotillhöriga som vid dödsfallet var bosatta utomlands bejakas. Från bl.a. stiftsstyrelsen i Lund hävdas emellertid att begravningsverksamheten inte är en kyrklig verksamhet och att den därför inte kan regleras i kyrkoordningen. För att få en ändring till stånd bör Svenska kyrkan verka för att lagstiftningen ändras.
10.6 Rättsliga frågor rörande utlandsförsamlingarna
Utredningens förslag att framtida förhållanden mellan Svenska kyrkan och utlandsförsamlingarna skall regleras genom avtal får ett positivt mottagande.
11.1 Verksamhet och verksamhetsomfattning
Förslaget att den verksamhet som riktas mot fast boende svenskar i första hand bör gälla första generationens svenskar får stöd i somliga yttranden. Andra avvisar emellertid förslaget och menar att det i praktiken är svårt att göra en sådan avgränsning. Förslaget att visa återhållsamhet när det gäller att förrätta dop utomlands kritiseras från olika håll. Svenska kyrkans församlingsförbund anser att denna passus bör strykas eftersom vi måste räkna med Guds förekommande nåd även i utlandet.
Under denna rubrik hävdas även att utlandssvenskarnas behov av samlingsplats för att odla gemensamma kulturella intressen bör tillgodoses på annat sätt än genom SKUT samt att starka förväntningar på SKUT som kulturell traditionsbärare kan försämra möjligheterna till andlig förnyelse och förnyelse av gudstjänstlivet. Enligt Kvinnor i Svenska kyrkan kan detta få som en konsekvens att sådan förnyelse av gudstjänstlivet som särskilt möter kvinnors behov blir eftersatt.
11.2 Det ekonomiska ansvaret
Utredningen får kritik för att den inte fullt ut fullgjort sitt uppdrag att redogöra för hur tillkommande kostnader (4,4 miljoner kronor per år) skall finansieras. Domkapitlet i Göteborg menar att de tillkommande kostnaderna är höga och att detta inger oro. Nämnden för kyrkolivets utveckling anser emellertid att ökade kostnader för tillsyn och främjande är en konsekvens av utlandsförsamlingarnas inordning i kyrkoordningen och påpekar att ansvaret för tillsyn och främjande är ett nationellt uppdrag. Örebro Olaus Petri församling hävdar att det som en konsekvens av globalisering och internationalisering bör finnas en beredskap för att öka det ekonomiska ansvarstagandet för utlandsinsatser via Svenska kyrkan i utlandet.
Många remissinstanser instämmer i kravet på ökat ekonomiskt ansvarstagande från utlandsförsamlingarna. Vissa anser emellertid att utredningen inte går tillräckligt långt på denna punkt. Enligt stiftsstyrelsen i Lund bör medlemmarna i en utlandsförsamling betala en medlemsavgift som ligger i nivå med vad de skulle erlägga i kyrkoavgift om de vore bosatta i Sverige. Kyrkofondens styrelse hävdar dessutom att utredningen gör det alltför enkelt för sig när den talar om "lokal finansiering". Hit räknar man intäkter från basarer, kollekter och gåvor. Om ett sådant synsätt jämförs med svenska förhållanden så innebär det att en alltför liten del av kostnaderna bärs av dem som bor utomlands. I Sverige går nämligen denna typ av intäkter regelmässigt till olika hjälpbehov, t.ex. inom Lutherhjälpen. I några yttranden sägs att uppgiften att skaffa pengar till församlingen inte får bli en alltför betungande uppgift i den lokala verksamheten eftersom detta kan verka hämmande på personalens möjligheter att arbeta med kyrkans huvuduppgifter.
Många remissinstanser instämmer i utredningens synpunkt att UD och svenska företag med verksamhet utomlands bör övertygas om att ta ett större ekonomiskt ansvar för vissa av de tjänster som utförs av utlandskyrkan. Det riktas dock kritik mot förslaget att söka bidrag från näringslivet i Sverige. Enligt Ulrica Eleonora svenska församling i London skulle detta minska utlandsförsamlingarnas möjligheter att få bidrag från svenska företag på verksamhetsplatserna. Om förhandlingar med svenskt näringsliv i Sverige skall äga rum bör de syfta till att få fram rutiner för att koncernledningar bejakar att dotterbolag i utlandet lokalt lämnar betydande bidrag.
11.3 Personalfrågor och kompetensutveckling
Flera remissinstanser instämmer i utredningens förslag att Svenska kyrkan på nationell nivå skall vara arbetsgivare för den utsända personalen.
Utredningens förslag att en präst inte bör få tjänstgöra utomlands i mer än tio år i följd välkomnas av vissa remissinstanser. Enligt domkapitlet i Göteborg kan tio år vara en alltför lång tjänstgöringsperiod: prästen skall vara svensk präst i utlandet och inte utlandssvensk präst! Domkapitlet i Strängnäs menar däremot att de värden som finns i att den utsända personalen stannar kvar i tjänst under en längre tid är av stor betydelse och bör tas i beaktande i diskussionen kring den intressekonflikt som råder mellan längden på kontraktstider och behovet av stabilitet, goda språkkunskaper och fördjupade ekumeniska kontakter.
11.5 Ekumenik
Kritik framförs i några yttranden mot att ekumeniska aspekter inte har satt tydligare prägel på utredningen. Man saknar bl.a. en klargörande beskrivning av mål och medel för det ekumeniska arbetet. Enligt domkapitlet och stiftsstyrelsen i Växjö är det anmärkningsvärt att utredningen, som ägnar ett helt kapitel åt ekumeniska frågor, inte låter ekumeniska överväganden påverka resonemanget i de inledande och principiella kapitlen. Vidare påtalas att utredningen betonar utlandspersonalens ekumeniska uppdrag och ansvar utan att samtidigt föreslå ökade personella resurser på platser där det ekumeniska arbetet kan bli omfattande.
Enligt flera yttranden bör lokal samverkan med andra församlingar utvecklas inom ramen för Borgåöverenskommelsen. Det sägs t.ex. att det inte är rimligt att driva parallella nordiska församlingar på en och samma ort. Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen skriver i ett gemensamt yttrande att behovet av etablerade svenska församlingar i länder med kyrkor som står bakom Borgåöverenskommelsen kan komma i konflikt med intentionerna i denna överenskommelse, såvida målet inte är integrering i en församling i det aktuella landets kyrka. Man pekar på betydelsen av att inte alltid bygga svenskt utan finna tillhörighet i den universella kyrkan.
