Kyrkoordningens bestämmelser om gudstjänstböcker

Enligt kyrkoordningen är Svenska kyrkans gudstjänstböcker Bibeln, Den svenska kyrkohandboken, Den svenska psalmboken, Den svenska evangelieboken och En liten bönbok (18 kap. 1 § kyrkoordningen).

I enlighet med regleringen i kyrkoordningens 18 kap. 8 § skall Kyrkomötet från den 1 januari 2000 besluta om användningen av översättningar till andra språk av kyrkans gudstjänstböcker.

8 § Kyrkomötet beslutar vilka översättningar till andra språk av Svenska kyrkans gudstjänstböcker som får användas i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkans gudstjänstböcker har inte förut funnits tillgängliga på teckenspråk. Detta, i kombination med varierande teckenspråkskunskaper hos de anställda i dövkyrkan, har medfört att den teckenspråkiga gudstjänsten har kommit att se mycket olika ut i stiften. Förut användes tecknad svenska, det vill säga att prästen följde den svenska meningsbyggnaden och tecknade ett tecken för varje ord. För att kunna använda detta system var prästerna tvungna att konstruera tecken för många ord som inte används i teckenspråk. Användandet av tecknad svenska i gudstjänsten har begränsat dövas förståelse av budskapet och även begränsat dövas möjlighet att aktivt deltaga i gudstjänsten.

En övergång från tecknad svenska till teckenspråk har skett under de senaste årtiondena, men är ännu inte helt slutförd. Teckenspråket är ett kommunikationsspråk mellan döva och bygger inte på det svenska språket. Döva har fått kämpa hårt för att få teckenspråket accepterat som ett eget språk. Teckenspråket har en egen grammatik och uppbyggnad. Det bygger på det visuella och tar hela kroppen i bruk för att kommunicera, vilket innebär att den som tecknar använder händer och ögon-, mun- och kroppsrörelser som en del av språket.

År 1981 erkändes teckenspråket genom riksdagsbeslut som ett eget språk i Sverige. För omkring 10 000 döva i Sverige betyder det att den som är döv redan som barn lär sig teckenspråk som sitt första språk. Det svenska språket blir det andra språket, jämförbart med att många svensktalande har engelska som sitt andra språk.

Som en del av den lutherska reformationen drevs frågan att den som firar gudstjänst skall få göra det på sitt eget språk. I Sverige publicerade Olaus Petri år 1531 den lilla skriften Orsak varför mässan bör vara på det språk som kan förstås av menigheten (Orsack hwar före Messan böör wara på thet tungomål som then menighe man forstondelighit är). Det egna språket skall användas i Guds tjänst så att vi kan möta Gud med hjälp av vårt eget språk. Olaus Petri konstaterade att apostlarna inte föraktade något språk och att därför inte vi heller skall göra det.

Föreliggande material, avsett för användning i Svenska kyrkans gudstjänster, är därför ett steg framåt i riktning mot att döva i Svenska kyrkan skall få ökade möjligheter att använda sitt eget språk i gudstjänstlivet.