Motion till Kyrkomötet 2002:169 av Lars Ekblad om namn på den sjunde söndagen i påsktiden

Kyrkomötet Mot 2002:169

Med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2002:4 Den svenska evangelieboken

I det förslag till ny evangeliebok som läggs fram av Kyrkostyrelsen (KsSkr 2002:4) - här nedan kallat EBF 2002 - föreslås i likhet med evangelieboksgruppens förslag till ny evangeliebok (Svenska kyrkans utredningar 2000:4-5) - här nedan kallat EBF 2000 - att de söndagar i kyrkoåret som i nuvarande evangeliebok kallas söndagar efter påsk skall kallas "söndagar i påsktiden". Teologiskt och ekumeniskt är detta förslag väl motiverat och det har också mött ett starkt gensvar bland remissinstanserna.

Men på en viktig punkt skiljer sig EBF 2002 från EBF 2000. Det gäller namnet på den söndag som i nuvarande Evangelieboken kallas "sjätte söndagen efter påsk". I EBF 2000 föreslås att denna söndag - i likhet med övriga söndagar i påsktiden - kallas "sjunde söndagen i påsktiden". I EBF 2002 föreslås däremot ett helt annat namn - "söndagen före pingst".

Den motivering till ändringen som anges i förslaget (sid. 9) är motsägelsefull. Först ansluter sig förslaget till den motivering som angetts i EBF 2000, nämligen att kyrkans påskfirande "inleds med påsknattsmässan och pågår fram till pingstdagen." Men omedelbart härefter sägs i förslaget att "i kyrkoårets struktur avslutas påsktiden med Kristi himmelsfärds dag".

Kyrkans påskfirande var och är att se varje "Herrens dag", varje söndag året runt, som en påskdag. Det är ett synsätt som förblivit levande i kyrkan i alla tider.

När firandet av den kristna påsken som en speciell kyrkoårstid växte fram, utvecklades den så gott som genast till en femtio dagars fest. Söndagen räknas som både den första och den åttonde dagen i den kristna veckan - skapelsens och fullkomningens dag. På liknande sätt kallades påsktidens veckor fram till pingst en "stor söndag", en "veckornas vecka".

"Pingst" är då inte bara namnet på den avslutande helgen - eller än mindre namnet på en helt separat kyrkoårshögtid - utan syftar ursprungligen på hela denna glädjefyllda påsktid. Men med tiden, redan på 300-talet, började man reservera namnet pingst åt den sista söndagen i påsktiden. I dag strävar man i många kyrkor efter att återge "de femtio dagarna" sin ursprungliga innebörd: en enda "stor söndag", då kyrkan firar Jesu Kristi påsk i hela dess djup och vidd. Denna motivering ligger bakom det ursprungliga förslag till benämning av söndagarna under påsktiden som lades fram i EBF 2000.

Det förslag till benämning av den sjunde söndagen i påsktiden som läggs fram i EBF 2002 - "söndagen före pingst" - innebär en omotiverad förändring. Om förslaget skulle genomföras bryter det sönder den teologiskt mycket välmotiverade synen på påsktiden i sin helhet som en "samlad, stor påskdag" och inför en onödig åtskillnad i förhållande till den praxis som i dag följs i många av de kyrkor och samfund som Svenska kyrkan har förpliktande ekumeniska relationer med.

Mot bakgrund av vad som anförts i motionen föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

att den sjunde söndagen i påsktiden i en kommande evangeliebok benämns "sjunde söndagen i påsktiden".

Pristina, Kosovo, den 31 juli 2002

Lars Ekblad