Motion till Kyrkomötet 2002:166 av Lars Ekblad om evangeliebokens namn

Kyrkomötet Mot 2002:166

Med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2002:4 Den svenska evangelieboken

I det förslag till ny evangeliebok som läggs fram av Kyrkostyrelsen (KsSkr 2002:4) föreslås i likhet med evangelieboksgruppens förslag till ny evangeliebok (Svenska kyrkans utredningar 2000:4-5) att evangelieboken även i fortsättningen bör heta Den svenska evangelieboken.

Motiveringen är evangeliebokens ekumeniska ställning: den brukas av flera kyrkor och samfund i landet. Men även om så sker är evangelieboken en av Svenska kyrkans gudstjänstböcker och skall som sådan primärt avspegla Svenska kyrkans tro, bekännelse och liv. Därför bör evangeliebokens framtida namn vara Evangeliebok för Svenska kyrkan. Ett sådant namn behöver inte utesluta en fortsatt ekumenisk användning.

Det ligger utan tvekan ett stort värde i att evangelieboken med tiden fått en bred förankring i stora delar av den svenska kristenheten, även i de traditioner som tidigare ställt sig principiellt avvisande till en fast läsordning av den typ evangelieboken representerar. I likhet med t.ex. användningen av gemensamma liturgiska texter och bibelöversättningar kan det bidra till att onödiga skillnader mellan samfund och kyrkor undanröjs och att den kristna enheten främjas.

Man kan dock inte bortse från att den ekumeniska användningen av evangelieboken i realiteten är och kommer att vara begränsad. Flera av de stora kyrkotraditioner som är representerade i vårt land använder andra liturgiska böcker för gudstjänstens läsningar.

Därför kommer namnet Den svenska evangelieboken att fungera exkluderande i relation till dessa kyrkor i och med att det betonas att det är just denna läsordning som skulle vara den specifikt "svenska". Det är också just dessa kyrkotraditioner som Svenska kyrkans från medeltiden till stora delar bevarade evangeliebokstradition står mycket nära.

Det är angeläget att evangeliebokens framtida namn inte ger uttryck för att dessa kyrkotraditioner på något sätt är "icke-svenska".

Det bör inte vara något som hindrar andra kyrkor och samfund i vårt land som så önskar att anta Svenska kyrkans evangeliebok som sin egen, helt eller delvis, och även ge den det namn man önskar. Det blir i så fall innehåll och struktur som ger uttryck för evangeliebokens ekumeniska användning och betydelse, inte bokens namn. Det ligger här nära till hands att jämföra detta förfaringssätt med hur man i olika samfund låtit den ekumeniska delen av Den svenska psalmboken ingå i sina psalm- och sångböcker, som bär skilda namn med rötter i olika traditioner.

Ett annat skäl att ge evangelieboken namnet Evangeliebok för Svenska kyrkan och så betona dess primära hemvist i Svenska kyrkan är att detta undanröjer helt onödiga hinder för Svenska kyrkan i utvecklingen av sitt gudstjänstliv. Om evangelieboken i framtiden mer uttalat än i dag får bli en ekumenisk liturgisk handbok och läsordning, kan det få till följd att Svenska kyrkan i praktiken hindras från att i sin evangeliebok ta med texter, böner och annat liturgiskt material som är önskvärt, betydelsefullt och specifikt för Svenska kyrkans gudstjänstliv.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

att evangeliebokens framtida namn skall vara Evangeliebok för Svenska kyrkan.

Pristina, Kosovo, den 31 juli 2002

Lars Ekblad