Motion till Kyrkomötet 2002:144 av Hans-Olof Andrén om betoning av bibliska namn

Kyrkomötet Mot 2002:144

Motion med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2002:4 Den svenska evangelieboken

De person- och ortnamn som förekommer i gudstjänstens bibeltexter är ibland svåra att uttala, särskilt för ovana lekmän. Även vana kyrkobesökare stöter då och då på namn i texterna vars uttal inte är omedelbart självklart. Oftast är det ordens betoning som är svårigheten. Också textläsare som har kunskaper i hebreiska och grekiska kan ibland tveka om betoningen. Bibelkommissionen beskriver i uppslagsdelen till Bibel 2000 (under "namnformer" och i tabell 4) utförligt problematiken med hebreiska, grekiska och latinska betoningsregler och svensk tradition, och skriver: "Dessvärre är svensk uttalstradition varken enhetlig eller logisk." Svensk tradition är för övrigt ibland vacklande. Exempelvis kan man på svenska säga både Josúa och Jósua.

Den enda hjälp som står till buds för den osäkre är de uttalsregler, jämte en förteckning av namn som avviker från reglerna, som finns i tabell 4 i bibelöversättningens uppslagsdel. För de flesta är detta en alldeles för krånglig väg. Det är därför angeläget att evangelieboken ger en direkt hjälp åt textläsaren, så mycket mer som lekmännen i de flesta församlingarna glädjande nog numera svarar för läsningen av den gammaltestamentliga texten och episteln. Enklast sker detta med accenttecken direkt i texten, på samma sätt som i uppslagsdelen i Bibel 2000: "Elía, en man från Tíshbe i Gílead, sade till Áchav: ..." (3 e trett 3 årg. GT). Självfallet behöver inte mycket kända namn förses med accent, exempelvis sådana som är allmänt förekommande som förnamn i Sverige.

Det är viktigt att Kyrkomötet beslutar om accenttecknen skall ingå i evangeliebokens text, så att detta inte överlämnas till utgivande förlag att bestämma om, annars riskerar vi att få olika betoning i olika utgåvor (och sannolikt ingen betoning alls i de flesta). Om det skulle vara möjligt att under utskottsbehandlingen tillföra accenttecken är detta givetvis det bästa - det rör sig trots allt om ett begränsat antal texter. Kyrkomötet kan då fatta beslut om en komplett text. I annat fall borde det vara möjligt för Kyrkomötet att uppdra åt Kyrkostyrelsen att förse texterna med accenttecken innan texten levereras till förlagen. Mitt yrkande utgår från den senare situationen.

Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

att uppdra åt Kyrkostyrelsen att förse de bibliska namnen i Den svenska evangelieboken med betoningsanvisning i form av accenttecken.

Göteborg de 29 juli 2002

Hans-Olof Andrén