Motion till Kyrkomötet 2002:93 av Urban Gibson m.fl. om mål och rambudgetens konsekvenser för invandrar- och flyktingarbetet i Svenska kyrkan

Kyrkomötet Mot 2002:93

Med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2002:1

I dag är ca 10 % av Sveriges innevånare med svenskt medborgarskap utlandsfödda så kallade invandrare. 330 000 icke svenska medborgare har därtill vistats så länge i Sverige att de har rösträtt i kommunala val.

Vi läser i tidningar och hör på radio eller ser på TV att allt fler undersökningar visar att vi i Sverige trots alla goda avsikter inte har lyckats att integrera en stor del av de invandrare som kommit till landet sedan 1970-talet. Många invandrare har på ett mycket bra sätt funnit sig till rätta i det svenska samhället och starkt bidragit till samhällets utvecklingen, samtidigt som det också finns invandrare som uppenbarligen inte alls har integrerats i det svenska samhället och våra värdesystem.

Svenska kyrkan har sin kallelse att erbjuda sig att vara kyrka för människor som så önskar även om de kommer från sinsemellan mycket olika omständigheter och länder och oavsett hur deras liv i Sverige utvecklats.

Vi får också information dagligen om att man i många av de länder Sverige samverkar med inom Europeiska Unionen, EU, nu skärper sina regler för invandrings- och asylfrågor. EU som vår gemensamma organisation håller också på att formulera en gemensam migrations- och asylpolitik. Överenskommelser sluts om bevakningen av våra yttre gemensamma gränser. Det ifrågasätts på sina håll om grundläggande dokument inom FN-systemets ram, som Genèvekonventionen för flyktingars rättsliga ställning, fortfarande kommer att äga sin kraft eller nu håller på att köras över. Asylrätten verkar få stå tillbaka när säkerhetskraven dominerar.

Denna pågående utveckling fordrar att kyrkor och samfund bevakar samhällsutvecklingen och lagstiftningen utifrån sina värderingar.

I Sverige vistas i dag ett inte ringa antal personer under jord sedan de fått avvisningsbeslut eller för att de inte vågar begära sådan prövning. De kan ofta inte få läkarvård. Skolgången för dessa familjers barn är begränsad. Många lever helt isolerade och vågar inte visa sig utomhus, men har hjälp av vänliga enskilda medmänniskor för att klara sitt uppehälle. Andra söker sin tillflykt till kyrkor eller andra kyrkolokaler. Hur bör vi i Svenska kyrkan förhålla oss till dessa människor och deras situation, är en fråga som man inte sällan får höra i många församlingar.

Det är viktigt att humanitära organisationer och kyrkor gör sina röster hörda i detta sammanhang, band annat eftersom det har visat sig vara så svårt för samhället att nå en godtagbar gemensam policy i hur man hanterar dessa frågor.

I denna situation föreslår kyrkokansliet att den enda tjänst man har på den nationella nivån som skall syssla med invandrar- och flyktingfrågor dras in!

Kyrkan borde nu mer än någonsin arbeta för att föra fram goda exempel på hur vi skall hantera dessa frågor och snarare behöva utöka sin expertis på detta område istället för att helt ta bort den.

I Kyrkostyrelsens skrivelse om mål och rambudget 2002:1 redovisas kraftiga förändringar i Svenska kyrkans verksamhet på riksplanet som en konsekvens av att avkastningen av kyrkans finansförmögenhet har sjunkit kraftigt. Till en del kan detta vara nödvändigt, men vi ifrågasätter kraftigt vissa av de prioriteringar som kyrkokansliet då gör. I första hand gäller detta arbetet med invandrar- och flyktingfrågor samt integrationsarbetet.

I bilaga 9 i skrivelsen, planeringsunderlaget, sägs det om dessa ämnesormråden att Nämnden för kyrkolivets utveckling har beslutat att för huvudprogrammet bland annat prioritera "arbetet med integration, social ekonomi, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. De minskade resurserna tvingar huvudprogrammet att göra en snäv tolkning av de ovannämnda prioriterade områdena."

I huvudskrivelsen redovisas under verksamhetsområdet Kyrkolivets utveckling sid. 54ff, att "arbetet med diakoni och samhällsfrågor inom kyrkokansliet kommer att ha en minskad bemanning och inriktas på att bevaka och analysera utvecklingen samt att vara samtalspartner för stiften". I konsekvensanalysen för dessa områden preciseras detta med bland annat följande texter:

Minskningen av de personella resurserna inom arbetet med diakoni och samhällsfrågor kommer att innebära att den nationella nivån får en mer begränsad tillgång på egen specialistkompetens. ---

Den nationella nivåns aktiva opinionsbildningsarbete med bland annat deltagande i konferenser och överläggningar och remissarbete måste minska i omfattning. ---

Utöver arbetet med de nationella centrumbildningarna kommer frågorna om social ekonomi och hållbar utveckling samt integration att sättas främst. Däremot kommer arbetet med invandrar- och flyktingfrågor främst att skötas inom ramen för etablerade samarbeten med andra kyrkor och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar. ---

Svenska kyrkans nationella nivå kommer att driva opinionsarbetet genom våra samarbetsorganisationer som exempelvis Sveriges Kristna Råd, Hela människan, Forum för frivilligt socialt arbete, Kvinnor i Svenska kyrkan, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, EU-kontoret och Rättvisemärkt.

Hur kan kyrkokansliet tala om att prioritera områden, även om det sker med "snäv tolkning", om ingen handläggare alls kommer att finnas på ett sådant område?

Vad det i själva verket rör sig om är att man tar bort ämnesområden som har bevakats av endast en enskild tjänsteman på kyrkokansliet. Hur skall kansliet då kunna samverka med de parter som uppräknas? Skall Svenska kyrkan helt avstå egen kompetens? Även om våra samverkansparter är mycket skickliga så fordras det dock en kanal in i kyrkokansliet för att förankra uttalanden och remisser som utarbetas gemensamt.

Skall en så drastisk nedskärning av det centrala kyrkokansliet ske som här föreslås borde man först analysera vilka områden som är de viktigaste för kyrkan att fortsätta att arbete med på den nationella nivån. Kyrkans nationella kansli skall inte bara vara en organisation för att genom stiften stödja församlingarna i deras ansvar för gudstjänstfirande. Detta måste också i hög grad vara de enskilda kyrkomedlemmarnas, församlingarnas och stiftens röst, som behöver höras i rikdag, regering och andra samhällsorgan. Även i alla de samverkansorgan där Svenska kyrkans medverkan är en för både kyrkan själv och de samverkande ett viktigt organ, behövs kvalificerade experter på den nationella nivån.

Med anledning av ovanstående förslår vi att Kyrkomötet beslutar

1. att tjänsten för invandrar- och flyktingfrågor i rikskyrkans kansli skll vara kvar.

2. att finansieringen av detta får ske, om kyrkoavgiften inte ökas, genom omprioriteringar inom det befintliga kansliet.

Sollentuna den 28 juli 2002

Urban Gibson Christina Holmgren Ulla Eriksson

Åke Bendix Margareta Nybelius