Motion till Kyrkomötet 2002:94 av Bengt Olof Dike om klassiskt kristna äktenskap eller familjefientlig feminism?

Kyrkomötet Mot 2002:94

Under tilltagande ackompanjemang av en högljudd feministisk och familjefientlig opinionsbildande grupp, går allt fler äktenskap i kras; den senaste tioårsstatistiken utgör en beklämmande läsning: medan 34 005 äktenskap ingicks 1993, sprack samma år 21 673. 1995 var motsvarande siffror 33 642 respektive 22 528. 1997 ingicks 32 313 giftermål samtidigt som 21 009 skilsmässor noterades. År 2000 hade antalet giftermål ökat till 39 895, medan skilsmässosiffran var 21 502. (SCB)

Mer än hälften av alla ingångna äktenskap slutar sålunda i skilsmässa. Vad gör Svenska kyrkan för att hejda utvecklingen, slå vakt om det klassiskt kristna äktenskapet mellan man och kvinna som skapar den största tryggheten för barnen, förebygger kriminalitet och sociala problem? Tyvärr inte mycket - om ens något, trots att det är kyrkans uppgift att värna den traditionella samlevnadsformen utan att ängsligt snegla på de måhända i vissas ögon politiskt korrekta feministiska krafter, som dagligen ges plats och breder ut sig i medierna med sitt familjenedbrytande och egoistiska budskap. Nedbrytande därför att det syftar till att misstänkliggöra äktenskapet som sådant - egoistiskt genom att omtanken om barnen, deras väl och trygghet kommer i andra hand.

Ett par röster i den massmediala kören:

I tider då en kvinna inte måste lita till en man för att bli försörjd kan hon välja en man hon har skoj med... Hon har nu även friheten att skita i konventioner och i vad andra tycker.(Katerina Janouch, s.k. sexrådgivare, i Expressen den 2 juli 2002)

Samma tidning har två dagar senare (4 juli) två artiklar (sidorna 2 och 4) med rubrikerna "Ge singlarna spermier", respektive "Ge lesbiska rätt att insemineras". Författaren till den förstnämnda artikeln, ledarskribenten Anna Dahlberg, tror sig veta att "Kärnfamiljen ruvar ofta på obehagliga hemligheter..." och pläderar öppet för en antiäktenskaplig linje:

Alltfler kvinnor väljer andra sätt att leva sina liv - som singlar, lesbiska, särbor eller något annat. Det är den verklighet som finns, och det är den verklighet lagstiftningen måste anpassas till.

Svenska kyrkan skall naturligtvis inte passiv och tyst åse åderlåtningen av de kristna familjenormerna och den successiva urholkningen av äktenskapet som en bärande institution i samhället. Följderna av denna utveckling är ju på flera sätt förfärande och försvårar även integration av invandrare i vårt samhälle.

Kyrkan måste våga gå till försvar för det klassiskt kristna äktenskapet, för familjen som det sammanhängande kittet i samhället - den fundamentala gemenskap utan vilken solidaritetstanken, hänsynen till och omtanken om barnen inte blir annat än vackra ord på papperet. Och det är Svenska kyrkans uppgift att frimodigt, tydligt och kraftfullt träda fram i debatten med kristendomens familjebudskap och inte huka inför dem, som under feministisk täckmantel och intoleransen lysande i de inte sällan med svär- och könsord fullproppade artiklarna och krönikorna, bedriver klappjakt på äktenskapet och den västerländska civilisationens humanism.

Denna centrala fråga för kyrkan är ej blott teologisk utan även biologisk, eftersom i den förenas biologisk vetenskap med en klassiskt kristen syn.

Det är därför nödvändigt - vilket jag härmed föreslår att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att, i samråd med Biskopsmötet, utarbeta riktlinjer för ett landsomfattande, utåtriktad och offensiv aktion för det klassiskt kristna äktenskapet. I riktlinjerna skall ingå undervisningsmaterial och erforderlig vägledning för stiften och församlingarna, deras präster och förtroendevalda. Arbetet måste få högsta prioritet, aktionen ges ett lättbegripligt bärande motto, exempelvis "Våga värna äktenskapet!", "Försvara familjen!", "Utan familjen spricker Sverige!!" eller "Familjen framför allt!"

Norrköping den 15 juli 2002

Bengt Olof Dike