Motion till Kyrkomötet 2002:75 av Robert Schött om stiftsindelningen

Kyrkomötet Mot 2002:75

Stockholms stift firar i år sitt 60-årsjubileum som stift. Efter regeringens beslut fördes den 1 juli 1942 delar av Uppsala och Strängnäs stift samman till ett nytt stift. Stockholms stift blev och är än i dag det till ytvidden minsta och till folkmängden största. Ändringar i stiftsindelningen och bildandet av nya stift är dock något mycket ovanligt i Svenska kyrkan. Närmast innan Stockholms stift bildades hade Kalmar stift slagits samman med Växjö stift år 1915 och Luleå stift avskilts från Härnösands stift år 1904. Flertalet stift har dock sin tillkomsthistoria från 1100-talet eller i vart fall från 1600-talet, då bl.a. de tidigare superintendenturerna i Göteborg och Kalmar blev biskopssäten.

Från det att Stockholms stift bildades och fram till relationsändringen mellan kyrkan och staten har inte något förslag att ändra stiftsindelningen fått gensvar från varken kyrkomöte eller regeringen, varför något förslag om ändring inte heller lagts fram till riksdagen för beslut. Under 1980-talets kyrkomöten återkom dock frågan om en delning av Uppsala stift flera gånger. De sålunda resultatlösa förslag som presenterades om en delning av det s.k. ärkestiftet hade till del sin grund i den ökade arbetsbörda ärkebiskopen fått i tiden efter kyrkomötesreformen (se bl.a. Reg. Är 1985:2, KL 1985:29). Resultatet blev i stället att det år 1990 inrättades en för Svenska kyrkan ny tjänst som biträdande biskop i Uppsala stift (se prop. 1989/90:11). Det vill säga den tjänst som i dag är en trettonde biskop i Svenska kyrkan vid sidan av ärkebiskopen. När Kyrkostyrelsen till årets kyrkomöte lägger förslag rörande tillsynsfunktionerna för Svenska kyrkans utlandsförsamlingar (se KsSkr 2002:7) så är det bl.a. för att kunna avlasta ärkebiskopen dennes nuvarande direkta ansvar i dessa frågor och därmed minska den samlade stora arbetsbörda som ligger på ärkebiskopen. Kyrkostyrelsens förslag att tillsynsuppgiften i stället skall läggas på biskopen i Visby stift innefattar indirekt ett ifrågasättande om det finns underlag för att behålla Visby stift som eget stift. Någon indelningsändring föreslås dock inte och inte heller fullföljs tankegångarna vid bl.a. 1979 års allmänna kyrkomöte om ett särskilt utlandsstift.

Svenska kyrkans episkopala struktur - som inte omedelbart följer av att den är en evangelisk-luthersk kyrka - kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift. Stiften utgör pastorala områden som tillsammans täcker hela Sverige (jfr 36 kap. 6 § kyrkoordningen). Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet, främst i vad avser församlingarnas gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission. Biskopen har tillsammans med domkapitlet ett särskilt tillsynsansvar i stiftet vad avser kyrkans vigningstjänst. Det är därför av avgörande betydelse för Svenska kyrkan att stiften också i praktiken kan fungera för sin uppgift och att biskoparnas samlade arbetsbörda blir rimlig. Faktorer som befolkningsomflyttningar, ändrat antal tillhöriga till Svenska kyrkan och minskade ekonomiska ramar för verksamheten medför i en alltmer föränderlig omvärld att en konstruktiv dialog om stiftsindelningen måste hållas aktuell och levande inom stiften samt mellan stiften och kyrkan på nationell nivå.

När 1984 års kyrkomöte hos regeringen begärde en översyn av stiftsindelningen, avslog regeringen framställningen. Numera äger inte längre regeringen och riksdagen frågan om stiftsindelningen. Frågor om stiftsindelningen beslutas av Kyrkomötet (se 37 kap. 44 § kyrkoordningen). Eftersom frågor om stiftsindelningar kräver ett betydande utrednings- och framför allt ett förankringsarbete bör redan nu ett förberedande arbete av främst kartläggande karaktär initieras.

Jag anser att Kyrkomötet bör uppdra till Kyrkostyrelsen att under innevarande mandatperiod tillsammans med domkapitlen och stiftsstyrelserna i varje stift göra en kartläggning av hur stiften uppfattar behovet av förändringar i stiftsindelningen. Kyrkostyrelsen bör i sin samlade rapport till Kyrkomötet också redovisa pågående och verkställda utredningar i de olika stiften i frågan. Rapporten bör kunna utgöra ett underlag för Kyrkomötets allmänna ställningstagande till förändringar av stiftsindelningen i stort men arbetet i sig med framtagandet av rapporten bör i stiften och mellan stiften kunna medverka till en berikande och konstruktiv dialog.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

att uppdra åt Kyrkostyrelsen att efter samråd med domkapitlet och stiftsstyrelsen i varje stift göra en allsidig översyn av stiftsindelningen att redovisas senast till 2005 års kyrkomöte.

Stockholm den 15 juli 2002

Robert Schött