Motion till Kyrkomötet 2002:73 av Erna Arhag och Robert Schött om Kyrkomötet

Kyrkomötet Mot 2002:73

För att tillgodose kyrkans behov av att vara företrädd i kyrkolagsarbetet inrättades år 1863 det allmänna kyrkomötet, som då bestod av 30 prästerliga ombud - bland vilka biskoparna var självskrivna - och 30 ombud för lekmännen. Även om antalet ledamöter genom åren har skiftat - för att efter kyrkomötesreformen år 1982 bli 251 demokratiskt valda ledamöter och med inga självskrivna ledamöter - bestod kyrkomötets grundläggande uppgift som medlagstiftare i vissa kyrkolagsfrågor (medlemskap i Svenska kyrkan) fram till utgången av år 1999. Kyrkomötets uppgift som medlagstiftare och - som en följd av 1980-talets reformer - uppgift att på delegation av riksdagen meddela egna föreskrifter i vissa kyrkliga ämnen satte sin tydliga prägel på kyrkomötets arbets- och beslutandeformer, som i allt väsentligt kom att överensstämma med riksdagens. Ledamöterna och biskoparna hade motionsrätt, regeringen kunde väcka frågor genom skrivelser. Den statliga myndigheten under kyrkomötet, Svenska kyrkans centralstyrelse, kunde också initiera och bereda ärenden till kyrkomötet även om den egentliga beredningen i kyrkomötet ägde rum i utskotten med (Andra) kyrkolagsutskottet som det tyngsta utskottet. Kyrkofondens styrelse var en statlig myndighet under regeringen som därför bara "talade" med kyrkomötet genom regeringen.

Kyrkomötet är efter kyrka-statreformen Svenska kyrkans högsta beslutande organ (se 6 § lagen [1998:1591] om Svenska kyrkan och 10 kap. 1 § kyrkoordningen). Kyrkomötets främsta uppgift är att i kyrkoordningen utfärda bestämmelser om Svenska kyrkan. Det är Kyrkomötet som anger vilka organ det skall finnas på nationell nivå i Svenska kyrkan och vilka uppgifter som dessa organ skall ha. Detta regleras dels i kyrkoordningen (10-16 kap.), dels i särskilda instruktioner för varje organ. (Jfr dock 13 § andra stycket lagen om Svenska kyrkan.) Kyrkomötet bestämmer själv om sina arbetsformer dels i kyrkoordningen (11 kap.), dels i Kyrkomötets arbetsordning (SvKB 1999:3).

Det har allmänt funnits en stark önskan att det "nya" Kyrkomötet från år 2000 skulle bli ett samtalsforum och en mötesplats för de olika uppfattningar och traditioner som finns i Svenska kyrkan. Där skulle det konstruktiva samtalet mellan lekmän samt biskopar och andra innehavare av kyrkans vigningstjänst leda till en större ömsesidig förståelse och öppenhet inom ramen för ett inom begränsade tidsramar grundläggande beslutsfattande. Det är dock inte någon överdrift att påstå att det kyrkliga utredningsarbetet, Centralstyrelsen och 1999 års kyrkomöte försiktigtvis valde att i allt väsentligt föra över det gamla kyrkomötets besluts- och arbetsformer, varför det nya Kyrkomötet blev Svenska kyrkans "riksdag". Det kändes säkert också tryggt för många av ledamöterna när kyrkan gick in i sin nya friare roll som registrerat trossamfund. Denna försiktighet präglade säkert också Kyrkorättsutskottet (betänkande Kr 2001:10) när man år 2001 behandlade tre motioner - däribland motion 2001:36 av Benny Jönsson och Sven-Olof Karlsson - som efterlyste en översyn av Kyrkomötets arbetsformer. Med hänsyn till den självständighet gentemot Kyrkostyrelsen som 1999 års kyrkomöte månat om för kyrkomötesledamöterna (jfr 2KL 1999:1 avsnitt 11.8) tillsammans med konstaterandet att Kyrkomötets presidium genom Kyrkomötets arbetsordning ges stora befogenheter att besluta om Kyrkomötets sammanträden samt att det gått så kort tid sedan kyrkoordningen beslutades stannade utskottet för att avslå motionerna. Kyrkomötet, som följde utskottets förslag, uppdrog i stället åt Kyrkomötets presidium att göra en begränsad översyn av Kyrkomötets arbetsformer utifrån vad utskottet anfört.

Det finns säkert en hel del som Kyrkomötets presidium inom ramen för Kyrkomötets arbetsordning rent praktiskt kan göra - och skall göra enligt 2001 års Kyrkomötets önskemål - för att få något smidigare och enklare arbetsformer för Kyrkomötet. Emellertid krävs dock mera övergripande överväganden och förändringar i företrädesvis kyrkoordningen för att kunna tillskapa ett kyrkomöte som mer än i dag kan präglas av ömsesidig förståelse och öppenhet. Ett kyrkomöte som alltså bättre skall kunna befrämja det konstruktiva samtalet för att därigenom med klarhet och stringens kunna verka som Svenska kyrkans högsta beslutande organ och med den auktoritet som förutsätts. Mot denna bakgrund framstår det som lämpligt och rimligt att ett sådant mera omfattande - men från bl.a. Kyrkostyrelsen fristående - översynsarbete inom Kyrkomötet har en bredare demokratisk grund än den som representeras genom Kyrkomötets presidium. Det är således självklart att företrädare för Kyrkomötets olika nomineringsgrupper också skall delta i arbetet. Likaså bör de olika organen på nationell nivå - däribland Kyrkostyrelsen och Biskopsmötet - beredas möjlighet att nära följa arbetet. Arbetet bör bedrivas så att de ändringar som översynen föreslår bör ske i kyrkoordningen, Kyrkomötets arbetsordning och förekommande instruktioner skall - efter sedvanlig remissbehandling och beredning i Kyrkostyrelsen - kunna beslutas i så god tid att de skall kunna tillämpas i vart fall på och av det kyrkomöte som väljs år 2005.

De frågeställningar som företrädesvis bör behandlas vid översynen är följande:

1. Antal ledamöter i Kyrkomötet. Det nuvarande antalet - 251 ledamöter - ger omvittnat inte de bästa förutsättningarna att bedriva ett effektivt arbete där samtliga ledamöter ens bereds tillfälle att delta på ett meningsfullt sätt. Samtidigt är det av grundläggande betydelse att Kyrkomötet garanteras en sammansättning som kan uppfattas som en demokratisk representation för en rikstäckande folkkyrka. Vilket antal ledamöter - 96, 100, 101, 151, 201 eller 251 eller något annat antal - har varit föremål för en fortlöpande diskussion sedan i vart fall år 1979. Senast hade 1999 års kyrkomöte en omröstning i frågan där en utskottsreservation till förmån för Centralstyrelsens förslag om 201 ledamöter knappt förlorade mot utskottets förslag om oförändrat antal (se 2KL 1999:1 avsnitt 11.4 och reservation 8 av Robert Schött, Erna Arhag m.fl.). Argumentet som framfördes i förarbetena till 1983 års kyrkomötesreform torde i dag knappast ha särskild tyngd, nämligen att antalet inte skulle understiga dåvarande Svenska kyrkans Församlings- och pastoratsförbunds kongress med 251 ledamöter. - Frågan om biskoparnas självskrivenhet påverkar givetvis bedömningen av frågan om antalet valda ledamöter i Kyrkomötet. - När man begrundar frågan om antalet ledamöter finns det också anledning att överväga om de ledamöter i Kyrkomötet som utses till ledamöter i Kyrkostyrelsen och andra nämnder på nationell nivå bör - på motsvarande sätt som ett statsråd som också är riksdagsledamot - vara "lediga" från sitt uppdrag som kyrkomötesledamot för att därigenom bereda sina ersättare tillfälle att inträda i Kyrkomötet. Fler kan på det sättet ges tillfälle att delta i det demokratiska beslutsfattandet på nationell nivå. Man skulle härigenom även ytterligare kunna befästa 1999 års kyrkomötes myntade princip om kyrkomötesledamöternas självständighet gentemot Kyrkostyrelsen (se mot. 1999:114, 2KL 1999:1 avsnitt 11.8). - Det bör dock inte lämpligen ligga inom ramen för den tänkta översyn att också överväga om valen till Kyrkomötet skall vara direkta eller indirekta.

2. Om inte redan 2002 års kyrkomöte med anledning av i ämnet väckta motioner beslutar om att stiftens biskopar skall vara självskrivna ledamöter i Kyrkomötet bör denna fråga uppmärksammas vid översynen. Likaså bör lärofrågornas särskilda beredning i Kyrkomötet och biskoparnas medverkan i arbetet i utskott eller motsvarande beredningsorgan belysas.

3. Kyrkomötets sammanträden. Enligt 11 kap. 6 § kyrkoordningen skall Kyrkomötet sammanträda i september och oktober vid två tillfällen under högst 10 dagar varje år. Det kan med fog ifrågasättas om nuvarande regleringen ger Kyrkomötet de bästa förutsättningarna att fullgöra sitt uppdrag på förutsatt sätt. Bland annat lösningarna på frågorna om antalet ledamöter och Kyrkomötets beredningsformer ger - utifrån vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt - förutsättningar för vad som är möjligt när det gäller sammanträdestiden och omfattningen av Kyrkomötets sammanträden. Det är därför av vikt att alla dessa frågor kan övervägas i ett sammanhang. Det måste i översynsarbetet vara möjligt att förutsättningslöst se på olika möjligheter när det gäller Kyrkomötets sammanträden. Några frågor som man dock bör ställa sig är om Kyrkomötet behöver sammanträda (i sin helhet) varje år under mandatperioden, om Kyrkomötet skall kunna sammanträda vid fler än två tillfällen eller vissa år bara vid ett tillfälle, om det skall finnas en begränsning till ett visst antal dagar årligen eller bara till ett visst antal dagar under mandatperioden. Under alla förhållanden skall man överväga formerna för ett första kyrkomöte under valperioden för bl.a. val av Kyrkomötets presidium, kyrkostyrelse och nämnder på nationell nivå. Den nuvarande ordningen med ett kyrkomöte som står utan presidium under drygt ett halvt år liksom att valresultatet inte får genomslag i valen till bl.a. kyrkostyrelse förrän ett år senare är inte acceptabelt. Detta uppmärksammades bl.a. i en motion till 2001 års kyrkomöte (motion 2001:83, O 2001:10).

4. Kyrkomötets sammanträdesformer. Också inom ramen för den nuvarande regleringen av Kyrkomötets sammanträden finns visst utrymme för att finna ändamålsenligare former för debatt, ärendeberedning och beslut. Om den nuvarande regleringen i kyrkoordningen ändras skapas givetvis förutsättningarna för att få ändamålsenligare former för Kyrkomötets sammanträden. Vid översynen bör man också överväga om formerna bör detaljregleras i Kyrkomötets arbetsordning eller om dessa frågor kan lämnas till Kyrkomötets presidium att besluta om efter samråd med företrädare för de olika nomineringsgrupperna.

5. Beredning av ärenden. Legitimiteten och auktoriteten för Kyrkomötets beslut grundas till stor del på om ärendena beretts och förankrats på ett bra sätt. Särskilt viktigt är att de kyrkorättsliga frågorna (dvs. frågor där teologi och juridik knyts samman) får en noggrann beredning. Inom översynens ram bör man se på om det finns alternativ eller komplement till den nuvarande utskottsberedningen. Bland annat bör övervägas lämpligheten av att motionerna bereds av Kyrkostyrelsen. I sammanhanget bör också övervägas om det i något fall - utöver de i 5 kap. 1 § Kyrkomötets arbetsordning angivna fallen - kan vara demokratiskt motiverat att kunna avvisa motioner i ämnen som inte Kyrkomötet utan lämpligen stift och församlingar bör besluta i.

6. Frågan om Kyrkomötets förhållande till olika självständiga organ på nationell nivå bör särskilt övervägas. Möjligen kan begreppet "självständigt utföra sina uppgifter" behöva tydliggöras i kyrkoordningen respektive i förekommande fall i de av Kyrkomötet beslutade instruktionerna. Skall Kyrkomötet fortsatt utse ledamöterna i andra organ än Kyrkostyrelsen, Överklagandenämnden, Ansvarsnämnden och Valprövningsnämnden samt Kyrkofondens styrelse? Vilka krav på tillsyn och återrapportering och behöver Kyrkomötet ställa upp för de olika organen på nationell nivå? Är det en lämplig och riktig ordning att Kyrkomötet "talar" med nämnderna för samordning, planering och utveckling samt Kyrkofondens styrelse endast genom Kyrkostyrelsen? Vilken betydelse har i sammanhanget 11 kap. 9 § andra och tredje styckena kyrkoordningen?

7. Ersättning till ledamöter. Det är betydelsefullt också för arbetet på nationell nivå att samtliga förtroendevalda ges förutsättningar att kunna fullgöra sina uppdrag på ett bra sätt. För att möjliggöra detta krävs också att en rimlig ersättning kan betalas inom den för kyrkan i och för sig snäva ekonomiska ramen. Efter vissa mödor lyckades Kyrkorättsutskottet under 2001 års kyrkomöte ta fram förslag till en ersättningsstadga som beslutades av Kyrkomötet (se Kr 2001:6). Det är lämpligt att inom ramen för den här tänkta översynen också behandla de ändringar i bl.a. ersättningsstadgan som behöver göras.

8. Information och representativitet. Inom ramen för den tänkta översynen bör man också se på hur informationen om och från Kyrkomötet kan bli bättre för att därmed medverka till att stärka Kyrkomötets auktoritet och legitimitet i Svenska kyrkan. Men det är också viktigt att belysa hur debatten och samtalen i Kyrkomötet på ett konstruktivt och bra sätt kan reflekteras i stift och församlingar. Hur och på vilket sätt som Kyrkomötet skall föras ut och "ta plats" i media är angeläget att begrunda. Det är också lämpligt att i sammanhanget se på när och i vilka former Kyrkomötet vid sidan av Kyrkostyrelsen och bl.a. ärkebiskopen skall företräda Svenska kyrkan (2KL 1999:1 s. 112).

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att Kyrkomötet beslutar

att komplettera tidigare uppdrag åt Kyrkomötets presidium enligt Kyrkorättsutskottets betänkande Kr 2001:10 med uppgiften att genomföra en översyn av Kyrkomötet och dess arbetsformer i enlighet med vad som anförs i motionen.

Åhus och Stockholm den 6 juli 2002

Erna Arhag Robert Schött