Kyrkolivsutskottets betänkande 2002: 12 Kyrkliga syföreningar

Kyrkomötet Kl 2002:12

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas en motion från den allmänna motionstiden rörande dokumentation och synliggörande av de kyrkliga syföreningarnas verksamhet. Utskottet föreslår med hänvisning till att mycket av det som motionärerna begär redan är pågår att motionen avslås.

Förslag till beslut

Utskottet föreslår Kyrkomötet

att avslå motion 71.

Redogörelse för ärendet

Motionen

Gun Andersson m.fl. begär i motion 2002:71 att Kyrkomötet beslutar

att uppdra åt Kyrkostyrelsen att skyndsamt tillse att genom upprättande av en fullödig dokumentation synliggöra de kyrkliga syföreningarna och deras betydelse för Svenska kyrkan och för rättvisande historiebeskrivning av densamma.

Utskottet

Bakgrund

Svenska kyrkans syföreningar - kort historik

Syföreningarna har haft stor betydelse för kyrka och samhälle, såväl för kyrkans inre verksamhet som för den mer utåtriktade. Syföreningarna har sitt ursprung i en väckelsebetonad, alliansinriktad inre mission på 1840-talet. Emilie Petersen, tyskfödd fru på egendomen Herrestad i Småland, inspirerades av tysk diakoni och tog initiativ till ett hjälparbete för traktens fattiga. För att lindra nöden i trakten bildade Emilie Peterson, efter tysk förebild, en fruntimmersarbetsförening. Föreningen köpte in ull och lin med pengar skänkta av välsituerade familjer och med bidrag från vänner i Tyskland. Detta material delades sedan ut till de fattiga kvinnorna i trakten för spånad och vävning. Därefter sålde föreningen de färdiga produkterna och kvinnorna fick betalt i kontanter och livsmedel. Föreningen bedrev också hembesök. Verksamheten var väl organiserad och arbetet framgångsrikt med många beskyddare.

Missionsintresset hade under den här perioden sin stora framväxt. Svenska Missionssällskapet bildades 1835 och tio år senare Lunds missionssällskap med egen tidning och året därpå inrättades ett missionsinstitut likaså i Lund. Ledare för detta blev Peter Fjellstedt och det var på hans initiativ som den första formella syföreningen i Sverige bildades, just hos Emilie Petersen på Herrestad 1844. Syföreningsidén hade Fjellstedt fått från Tyskland och England.

Syföreningen på Herrestad fick många efterföljare och under 1860-talet slog syföreningsidén igenom främst genom Hans Jacob Lundborgs insatser. Han var aktiv inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och gav förslag på stadgar och former för syföreningarna framför allt inom den egna rörelsen, men detta fick genomslagskraft även i Svenska kyrkan och i andra samfund. Syföreningar bildades också för andra diakonala ändamål. I Stockholm startades t.ex. en syförening år 1849 för "åvägabringande av en diakonissanstalt" som sedan kom att utvecklas till Ersta diakonisällskap. Till Stockholms Stadsmission, som bildades år 1853, knöts också flera syföreningar.

Redan tidigt i syföreningarnas historia kan man se att arbetet med den inre missionen, hjälparbetet inom landet, sker parallellt med arbetet för den yttre missionen. Förutom att kvinnorna arbetade med sina händer för att producera till direkt utdelning eller försäljning fanns från början också ett annat starkt betonat inslag i verksamheten. Man skulle öka sin kristendomskunskap i allmänhet och särskilt när det gällde den yttre missionen om de då kallade "missionsfälten". Ett stående inslag i syföreningarnas möten var därför högläsningen. Missionstidningarna studerades och missionärerna skrev berättelser om verksamheten. Detta i sin tur ökade engagemanget. I en tid utan radio och TV fick på så sätt kvinnorna i syföreningarna förmodligen en större kunskap om förhållandena i Afrika och Asien än de flesta andra grupper i samhället hade. Detta gällde i synnerhet Kina, där det vid sekelskiftet 1900 fanns många missionärer utsända av olika kristna samfund, församlingar och föreningar. Bildningsverksamheten var ett centralt inslag i syföreningarna och många studiecirklar kom att bedrivas (och bedrivs alltjämt) inom syföreningens hägn.

Syföreningarna fick vid denna tid också ofta en anknytning till Svenska slöjdföreningen (senare Svensk Form). Därmed blev det ett kvalitetstänkande i konsthantverket och bevarande och utveckling av svensk slöjdkonsttradition. Detta kom särskilt till uttryck i syföreningarnas bidrag till den textila utsmyckningen av församlingskyrkorna. Syföreningarna har gjort en oerhörd insats vad gäller kyrkans byggnader och kyrkorummets prydande. Man kan på många sätt uttrycka det som att syföreningarna, inte minst under efterkrigstidens småkyrkobyggande, har "sytt" ihop kyrkan.

Men syföreningarna har också gjort andra insatser för samhället. Som ett av många exempel på detta kan nämnas syföreningen i Jarhois, Pajala kommun, som genom sina auktioner kunde ordna så att en av byarna fick gatubelysning i början på 1950-talet.

För SKM, Lutherhjälpen och SKUT har syföreningarna haft - och har alltjämt - stor betydelse för insamling av medel för organisationernas verksamhet men också för att vidmakthålla intresset för Svenska kyrkans internationella arbete. "Frivillighetens former" är ett grunddokument för ombudens arbetsuppgifter och är utarbetat av nämnderna för SKM, Lutherhjälpen, SKUT och styrelsen för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. I dokumentet, som kom år 2001, framhålls hur viktigt stödet från syföreningarna har varit genom åren och att det är angeläget att dokumentera syföreningarnas historia. I dokumentet fastslås: "Sedan mitten av 1850-talet har dessa kvinnor skänkt ett antal miljarder kronor till internationell mission och diakoni. Dessa grupper har också varit viktiga som förbedjare, kunskapsbärare och opinionsbildare. Fortfarande är syföreningarnas stöd av avgörande betydelse och värt en särskild dokumentation".

Syföreningarnas verksamhet och medelsutdelning har också haft bäring på andra organisationer och också funnits i ekumeniska sammanhang. I syföreningar knutna till IM har det varit självklart med medlemmar från flera samfund. Organisationer som Röda korset, Läkare utan gränser, Rädda barnen och Stadsmissionerna har varit viktiga mottagare av syföreningars ihopsamlade medel. Syföreningar finns också självklart inom andra samfund i Sverige.

Statistik

Syföreningarnas omfattning var som störst omkring 1960 och var då också den största rörelsen som samlade kvinnor i Sverige. Inom Svenska kyrkan fanns det år 1963 5 770 föreningar med 132 000 medlemmar. Statistiken de senaste tio åren visar på en dyster utveckling med en minskning av antalet medlemmar med ca 60 procent på 40 år:

År	Antalet syföreningar	Antal medlemmar i syföreningar	Av syföreningarna insamlade medel
1990	4 402	80 906	57 986 824 kr
1995	3 830	68 511	54 087 282 kr
1997	3 842	64 043	51 241 663 kr
1999	3 613	56 716	47 129 989 kr
2000	3 367	54 646	46 922 458 kr

Statistiken visar på en tydlig nedgång vad gäller såväl antalet syföreningar, antalet medlemmar samt insamlade medel. På elva år har de insamlade medlen minskat med 11 miljoner kronor (ca 20 procent) och antalet medlemmar har minskat med 26 260, dvs. de är drygt 30 procent färre. Det är en oroväckande utveckling som med stor sannolikhet beror på att syföreningarnas medlemmar blir allt äldre och att väldigt få nya medlemmar tillkommer.

Förutsatt att den trend vi sett de senaste tio åren håller i sig skulle antalet medlemmar i syföreningar år 2005 vara 46 500 och insamlade medel uppgå till ca 41 miljoner kronor. Utifrån samma tioåriga perspektiv och beräkningsgrund skulle medlemsantalet år 2010 vara ca 39 700 och insamlade medel utgöra ca 38 miljoner kronor.

Utgår man istället från den utveckling som skett de senaste fem åren, 1995-2000, får man en brantare kurva neråt. Trenden de senaste fem åren visar på att medlemsantalet år 2005 kan beräknas till 43 600. Däremot minskar inte de insamlade medlen lika kraftigt. Utifrån de prognostiserande uppgifterna för år 2005 kan medlemsantalet år 2010 beräknas till ca 34 900 och de insamlade medlen till ca 35 miljoner kronor.

I beräkningarna har inte tagits hänsyn till syföreningsmedlemmarnas nuvarande ålder. Om man utgår från att medlemmarnas ålder idag är mycket hög så kanske ovanstående prognos måste räknas ner ytterligare. Om man vill göra en större undersökning och dokumentation av Svenska kyrkans syföreningar bör detta genomföras skyndsamt under de närmaste åren, inte minst med hänsyn till ovanstående prognos.

Tidigare syföreningsprojekt

Under åren har det funnits flera initiativ till att dokumentera eller på annat sätt berätta syföreningshistoria. Här kan nämnas bl.a. den inventering av de kyrkliga syföreningarna på Gotland som utfördes av Wiveka Schwartz, SKS, under åren 1980-1993. Inventeringen utmynnade i en stor utställning på Gotlands Fornsal under Svenska kyrkans jubelår 1993. Flera syföreningar runt om i landet har gjort egna dokumentationer över sin verksamhet, bl.a. i Västra Vingåkers församling i Strängnäs stift.

Inom ramen för SKS:s kvinnoprojekt Kvinnoliv och kvinnosyn åren 1990-1998 gjordes en satsning där syföreningarna uppmanades att dokumentera sin historia. Lokalt genomfördes ett stort antal studiecirklar inom syföreningarna för detta ändamål. En studiehandledning Vår syförenings kvinnohistoria SKS 1992 och i ny version Vår kvinnohistoria, SKS 1994 producerades och ett flertal studiedagar genomfördes. Ett flertal dokumentationer gjordes då av lokala syföreningar, bl.a. Kyrkliga syföreningarnas historia i Pajala kommun, SKS m fl. år 1994 samt Vi syr för livet: syföreningar i Lunds stift berättar sin historia, sammanställd av Lunds stifts kvinnoråd år 1997.

Projekt Syföreningen i församlingen

I Lunds stift finns ca 500 syföreningar med sammanlagt över 10 000 medlemmar. Av dessa är 355 syföreningar anslutna till föreningen Syföreningar i Lunds stift (SYL) som är en paraplyorganisation för de kyrkliga syföreningarna/arbetskretsarna i Lunds stift. Organisationen bildades år 1999 för att fortsätta och vidareutveckla det arbete för stiftets syföreningar som Lunds stifts kvinnoråd bedrivit i många år. Organisationsformen för kvinnoråden i stiften förändrades efter år 1999 då arbetet gick upp i den nya kvinnoorganisationen Kvinnor i Svenska kyrkan.

Utifrån oro för att medelåldern bland syföreningsmedlemmarna är hög och reaktioner från församlingsmedarbetare som tror att syföreningarna inte har någon framtid har man inom SYL velat uppmärksamma och synliggöra denna oro. Frågor man ställt är bl.a.:

_ Vad händer i en församling när syföreningen läggs ner?

_ Var finns den anspråkslösa mötesplatsen för främst äldre kvinnor?

_ Vem tar ansvar för insamling och engagemang för Lutherhjälpen, SKM och församlingen?

_ Vad händer med syföreningarna vid församlingssammanslagningarna?

_ Räknar församlingarna med syföreningarna i sin verksamhet? Behövs det bättre integration?

_ Ligger ansvaret för nyrekrytering till syföreningen enbart hos syföreningen själv eller hos alla i församlingen, förtroendevalda och anställda?

För att bearbeta dessa frågor startar SYL ett projekt som riktar sig till ansvariga i församlingar i Lunds stift, inte till syföreningarna själva. Målet är att stärka syföreningarnas ställning i församlingarna, inspirera till nytänkande samt försöka hitta alternativa arbetsformer som också attraherar medelålders och yngre pensionärer. I projektet, som genomförs under åren 2002-2003, ingår fyra delar: kartläggning, idésamling, konferenser och rapport.

Projekt kring syföreningarna

Av den verksamhetsplan som Kvinnor i Svenska kyrkan fastställde den 18 april 2002 för perioden 2002-2003 framgår det att de planerar att påbörja ett projekt kring syföreningarna. De avser att samla in viktig dokumentation kring bl.a. syföreningarnas historia med deras betydelse för mission och internationellt arbete, för församlingslivet på olika sätt, som mötesplats för kvinnor, som mötesplats och diskussionsforum mellan prästen och församlingskvinnorna, för bygden, för inventarierna i kyrkan, för hantverkstraditionens fortlevnad och utveckling. Deras förhoppning är att under innevarande år förbereda, förankra och hitta en finansiering till projektet för att under år 2003 bedriva projektet. För att genomföra projektet kommer de att behöva ekonomiskt stöd från olika håll och räknar med att Svenska kyrkans nationella nivå skall vara en av bidragsgivarna.

Källor och litteratur om syföreningar

Förutom det material som nämns ovan har mycket litet skrivits om syföreningar. Främsta källor är:

Kerstin Sjöqvist, Eivor Askmark, Anders Beijbom, Ingen förspilld kvinnokraft. En bok om våra syföreningar, EFS-förlaget 1974

Kerstin Sjöqvist, Deras händers verk. Om syföreningarnas arbete. Verbum Studieboksförlaget 1977

Ingmar Brohed, Sveriges Kyrkohistoria, 1900-talsdelen (under produktion)

Därutöver finns också enskilda syföreningars egna skrifter, artiklar i missionstidningar samt samfundspress m.m. För mer källhänvisning se Sjöqvist 1977 (ovan). En sökning på webben gav 444 träffar (syföreningar) och 939 träffar (syförening). Där är det idag mest aktiva föreningar som informerar om pågående verksamhet.

Det finns också viss dokumentation kring syföreningarnas verksamhet, framför allt i församlingarnas egna arkiv och genom flera syföreningars verksamhetsbeskrivningar. Artiklar om syföreningar går också att finna i några olika stiftsböcker genom åren. Därutöver finns material, främst avseende SKM, på Kyrkokansliets arkiv. Kyrkans Tidning har under många år haft en s.k. syföreningsbilaga där olika syföreningar och deras verksamhet har presenterats. Syföreningar berörs också i insamlingen och dokumentationen av prästfruars minnen inom ramen för projektet Kvinnoliv och kvinnosyn (Prästfruminnen, Kerstin Kyhlberg Engvall, Verbum 1998).

Överväganden

De kyrkliga syföreningarna utgör en värdefull resurs för vår kyrka och de utför ett viktigt arbete som väl förtjänar att synliggöras. Utskottet konstaterar med glädje att flera projekt bedrivits med att lokalt och regionalt dokumentera syföreningar. Därmed kan man inspirera till nytänkande för att stärka syföreningarnas ställning i församlingarna. Däremot har aldrig någon mer omfattande professionell forskning bedrivits inom området vilket vore önskvärt. Vidare framgår det av bakgrundstexten att Kvinnor i Svenska kyrkan planerar att under år 2003 driva ett omfattande projekt där det bl.a. skall ingå dokumentation kring syföreningarnas historia och betydelse för kyrka, bygd och hantverkstradition. Utskottet konstaterar att mycket av det som motionärerna begär redan är pågår inom detta område och föreslår därför att motionen avslås.

Uppsala den 19 september 2002

På Kyrkolivsutskottets vägnar

Göran Åberg

Marie Schött

Närvarande: Göran Åberg, ordförande, Vanja Björsson, Lars Rydje, Margareta Carlenius, Rolf Forslin, Bo E Nilsson, Margareta Holmberg, Johan Lothigius, Anna Lena Wik-Thorsell, Monika Sandström, Birgitta Josefson-Hultgren, Per-Henrik Bodin, Joakim Svensson, Torsten Josephsson, Kerstin Zetterberg.

Biskop Lars-Göran Lönnermark och biskop Biörn Fjärstedt har deltagit i utskottets överläggning.